Skit i Juholt nu!

Håkan Juholt i Göteborg under omvalsrörelsen 2011

Daniel Suhonens bok Partiledaren som kom in i kylan är oavsett hur relevant och sann den är ett stort hot mot något mycket viktigare just nu - den socialdemokratiska eftervalsdebatten och partiets väg framåt.

Förutom att boken riskerar att ta över hela eftervalsdebatten internt kan den också ta över bilden av den nuvarande partiledningen. Det vore ett stort misstag. Låt inte Håkan Juholts väg in och ut ur partiledarskapet överskugga en mycket viktigare debatt. Om framtid, förtroende och förnyelse.

Många socialdemokrater tycker säkert att allt är fint nu. Inte minst i Stockholm där partiet återtar makten i stadshuset och regeringsmakten innebär många schyssta arbetstillfällen inom departementen för partiets elit och påläggskalvar. Att valresultaten i Stockholm och på många andra platser egentligen är ett underkännande av borgerligheten mer än ett godkännande av socialdemokratin verkar redan bortglömt.

Här i Göteborg är det svårt att känna samma entusiasm. Vi har ett svårt och vanskligt minoritetssamarbete att vänta i kommunfullmäktige. Vårt mandat har krympt från 32 till 20 (av 81) på två val och det usla valresultatet framförallt i Göteborg innebar en tappad majoritetsmöjlighet i regionvalet och en mandatperiod i opposition.

Det som behövs nu är inte en analys av valrörelsen. Det behövs en analys av mandatperioden. Av politiken. Om vi lyckats leverera den eller inte. Hur vi kan förbättras på båda dessa områden.

Den socialdemokratiska idétidskriften Tidens nya nummer ger en god analys av problemen med politiken. Jesper Bengtsson, Anne-Marie Lindgren och inte minst Sheri Berman tydliggör väldigt väl var vi är idag. Det återstår dock en stor kakbit att hugga in på för att möjliggöra en verklig och varaktig förändring av den väg socialdemokratin är på väg - Partiet.

Under ett stort antal år och i takt med en krympande och åldrande medlemsskara har partiet tappat i förtroende, andel av rösterna och politikerföraktet har brett ut sig.

Den beskyllning som vi ofta kan höra från populister och "mannen på stan" är att vi som är aktiva inom politiken har en alternativ verklighet och att vår inte stämmer överens med den bild de flesta andra har. I Göteborg verkar det som om de under denna mandatperiod och denna valrörelse har haft rätt. En fokuserad insats måste göras för att få dessa bilder att närma sig varandra. Det betyder inte att vi ska anta populistiska åsikter eller ståndpunkter men att vi delar vår problembeskrivning med fler. Lösningarna ska vara våra egna.

Med en partiorganisation som allt mer tar karaktären av ett kampanjorgan än en politisk kraft har vi svårt att fånga upp de där strömmarna där politiken byggs underifrån. Kongresser och årsmöten blir bekräftelser på de styrandes val av väg, inte en mötesplats för friska idéer.

Mången god socialdemokrat menar att vi ska tillbaks till en folkbildande folkrörelse och jag förstår deras ambition men att tro att det är studiecirklar som lockar människor tillbaka till partiet kanske är en smula naivt. Det som behövs är möjlighet till verkligt inflytande. Korta beslutsvägar. Breda beslutsunderlag. Snabbare processer. Ett modernt ledarskap som inkluderar och skapar delaktighet.
Det tänks nog rätt både här och där i det här ämnet men det händer någonstans mellan ingenting och alldeles för lite.

Hela partiet är idag uppbyggt för att ge stor frihet till de som är utvalda. När hotet att bli ersatt av andra blir mindre på grund av en försämrad rekrytering blir maktpositionen lättare att behålla och ambitionen att utnyttja den till förändring lägre.

Det kommer inte att gå att hitta en enda väg framåt från detta läge. Det måste finnas flera parallella spår för att hitta tillbaka till folkets förtroende. Det gäller allt från våra förtroendevaldas attityder till hur vi skapar politik och diskuterar idéer.

Därför vore det djupt olyckligt att vi istället för att fokusera på att faktiskt förändra partiet nu bromsa den utvecklingen genom att fokusera på hur och av vem Juholt blev eller inte blev förrådd. Jag tror (utan att veta) att den största tjänsten Håkan Juholt vill att vi ska göra honom inte är att älta hans öde utan att förhindra att något liknande kan hända igen.

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Jaja, vad är väl ett val och vad är ett parti.

Så var det över, slut, finito.
Jag har varit med och bidragit till att mitt parti har fått den minsta röstandelen sen den allmänna rösträtten infördes. Jag har gjort det med en sakpolitik som jag ställer upp på till 80% enligt SVT:s valpejl men med en värderingsgrund som jag ställer upp på till 100% med råge.
Självklart vill vi regera Sverige. Frågan vi måste ställa oss inom rörelsen nu är: Till vilket pris.
Jag ser en uppenbar risk att man inom partiet nu kommer att gå, det som enligt mig är, fel väg. Man kommer att försöka tillfredsställa en typväljare - en sån som jag - barnfamilj i storstad.
Tyvärr funkar inte den vägen. Värdegrund är ett modeord men ett som faktiskt gäller. Jag tror att väljare kan lukta sig till oärlighet, vi måste hitta en väg som är vår till 100%.
Vi är idag ett stort parti med väldigt olika åsikter i många frågor. Jag tror att det är ett problem att nu när partiet ändå har krympt att vi fortfarande har många ledande företrädare och medlemmar som egentligen inte borde vara i samma parti, att Ilja Batljan och Göran Greider båda är socialdemokrater är i mina ögon väldigt förvånande. (Personligen gillar jag Greider bäst.) Vi behöver nu en styrelse som inte går den lätta vägen utan som väljer att föra partiet i den riktning som den anser vara bäst. Vilken det nu må vara. Kanske är det mot mitten, kanske åt vänster. Det viktiga är att vi tror på de värderingar som ligger till grund för politiken. Att jag vill att styrelsen ska ta ut vägen och inte att vi ska gå via landets alla tusentals medlemsföreningar i ett grundläggande arbete är att då kommer vi aldrig att hitta fram av skäl jag angav ovan, vi är så olika.
Att göra ett grundläggande ideologiarbete och se vilket parti vi egentligen är, vilka grundvärderingar som ska gälla och sen hur vi ska presentera en politik som främjar de grundvärderingarna är i det här läget styrelsens uppgift.
Det kan bli en linje som några eller t.o.m. många inte kan ställa upp på. Fine.
Jag känner i hela kroppen att om vi inte kan sluta upp som en person bakom vad vi står för så kommer kräftgången att fortsätta. Det kanske den gör ändå men då vet vi att svenska folket inte delar de värderingar partiet har. Helt ok det med.
Vad ska vi tro på då? Ett parti som har varit med att bygga ett av de mest framgångsrika samhällen som funnits, eller ett folk som gillar skattesänkningar bättre än välfärd, jag är ingen förespråkare för betongarslepolitik men jag är en stark förespråkare för värderingar, för att vara de utsattas röst och för att hitta en kreativ politik som kan visa på lösningar för dagens stora samhällsproblem. Jag tycker vi måste börja med vår framtid. Barns och ungdomars situation samt de stora miljöfrågorna, inte bara energifrågan.
Ser fram emot en vitaliserande debatt inom Netroots.
Andra eftervalsanalyser väl värda att läsas är:
Marika Lindgren Åsbrink i Dagens Arena och med fortsättning på Storstadsbloggen
Peter Andersson om vikten av en ärlig eftervalsdebatt.