Så här skriver han om den självpåtagna konformismen och "kvalitetssäkringen" inom universiteten:
Det är fåfängt att föreställa sig ett öppet uppror mot tingens nya ordning. Vad skulle det leda till? Möjligen en kort tids anarki och knappast mer. Snarare tror jag på en mer omärklig, närmast smygande olydnad mot makten och dess påbud. Man behöver inte bryta mot den yttre formen. Man fyller i sina blanketter, snabbt och lagom nonchalant. Man lär sig det som många, under hårdare villkor, lärde sig i Sovjet och dess lydstater. Den påbjudna ordningen blir ungefär som korstecknet för en katolik utan övertygelse. Man slår sitt kors, man citerar sin Brezjnev eller Honecker och går sedan snabbt vidare till det väsentliga: att bedriva en fri undervisning som ger föda åt fria människor och en fri forskning som också ifrågasätter det som maktens män och kvinnor förklarar vara fullständigt självklart.Jag törs med ganska hög grad av självsäkerhet påstå att Jan Björklund skulle ha svårt att kontrollera humöret om han råkade börja läsa Liedmans bok.
För mig är den en bekräftelse på att även mer erfarna tänkare upplever samma bild av skola och utbildning som jag gör.
Det är inte mer av kontroll och konformism som behövs i skolan. För mig bakar det ner till två frågor. Ska vi ha en skola som främjar att alla kan vissa saker och inget mer och ska vi ha en skola som uppmuntrar kreativitet istället för att kväva den.
Fler frågor om skolan som bör ställas gör sir Ken Robinson i denna video.
Sydsvenskan, SvD
