1 mars 2015

Varningsklockorna ringer för välfärden - när börjar vi lyssna?


Jag har inte varit politiskt aktiv särskilt länge (5 år) och det är möjligt att det alltid har låtit så här. Men. Den sista tiden har jag blivit konfronterad av grannar och bekanta. De har ett väldigt enkelt budskap.
- Vi orkar inte mer, mina kollegor pratar om att sluta.
En är lärare, den andre sjuksköterska, en tredje jobbar som verksamhetsledare.

Det de har gemensamt är att de jobbar för vårt gemensamma bästa. Villkoren för de offentliganställda har aldrig varit särskilt bra i ekonomiska termer. Efter 25 år av kris, nedskärningar och New Public Management är deras villkor usla även ur arbetsmiljösynpunkt.
Sjukskrivningarna ökar, framförallt långtidssjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa. De flesta som sjukskriver sig är kvinnor.
I medarbetarenkäter lyser det rött när det gäller arbetsbelastning och chans att påverka sin situation på arbetsplatsen. Samtidig visar de att de anställda gillar sitt jobb, de tycker att de gör en viktig insats. Det är bara jävligt tufft.

Vi som är politiker sitter på våra nämnder och styrelser och slår ifrån oss fackliga rapporter om att det inte håller för det är budgeten som kommer först, sist och mittemellan.

En del handlar naturligtvis om den totala finansieringen. Antalet anställda per invånare i den offentliga sektorn hämtade sig aldrig efter 90-talskrisen. Under de borgerliga skattesänkaråren flyttades ekonomiskt ansvar successivt över från stat till kommun och landsting. Vi kan till exempel se det på kravet på medfinansiering av infrastrukturprojekt och urholkningen av socialförsäkringarna.

Andra delar är ledning och styrning av det offentliga systemen. Många är de rapporter på överbyråkratisering, rapporteringsinflation och systemkrångel som kommer. Vi har gått från ett system som bygger på tillit till ett som bygger på kontroll. Inslagen av upphandling och privatisering i det offentligt finansierade är stora skäl till det. Tron på att system som fungerar i en kontext gör det i alla liknande är ett annat. Kvalitetssäkring och en allmän iver att mäta är andra skäl.

Det finns alltså inga lätta lösningar. Fler arbetskamrater på många platser och ett ledarskap som utgår från medarbetarna är två förslag. På politisk nivå tror jag att det handlar om puckelkostnader för utveckling av ledarskap och personalförsörjning. Vi betalar idag ofantliga pengar för att människor går hemma och mår dåligt eftersom deras arbetssituation är ohållbar. Det kommer att kosta att få den typen av sjukskrivningar att minska men det är pengar vi får tillbaka i långa loppet. Som vanligt handlar det om vilket konto som ska belastas.

Det rimliga svaret är att staten måste ta en större andel av finansieringen av välfärden. Det är staten som har verktygen till progressiva åtgärder för att minska klyftan mellan de som äger mest och minst. Det är också staten som har verktygen för att höja skatteintäkterna genom aktiva åtgärder för jobb, kompetensutveckling, bostäder och infrastruktur.

På vägen vi går genljuder luften av larmsignaler från välfärdens vardagshjältar. Just nu ljuder de allt högre och allt enträgnare. Någonting håller på att gå sönder i Sverige sa vi i Socialdemokraterna i valrörelsen. Vi hade rätt men ännu återstår svaret från regeringen på vad vi ska göra för att stärka landet och se framåt.

fler blogginlägg på PolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar