Mitt i den frustande skadeglädje många känner inför Reinfeldts stridshingst-groda och den tillfredsställelse en god opinionsmätning kan ge är det lätt att glömma varför politiken är viktig.
Mitt i det politiska positionerandet inför en valrörelse eller en nomineringskampanj är det lätt att tappa fotfästet om varför vi håller på, vad det är vi håller på med.
Då är det bra att det finns vägar tillbaka till perspektivet, till källan av engagemang. Till drömmen om en bättre värld för alla.
Ibland är det svårt att se att politiken i grunden kan förändra men ibland är det lätt att se att den måste göra det.
Ekots Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén bjöd idag på en sådan uppvisning. Hon visade vägen genom en krönika om det mest fruktansvärda av val som en människa kan behöva göra; att välja vilket av ens barn som ska få leva. För mig var det 4.06 av perspektivförändring. Pröva du också:
Även LO Sverige bjuder idag på en väg ner i perspektivets mörka dal. För att en miljard människor ska erbjudas fotbollsunderhållning från Qatar kommer 4000 byggnadsarbetare att dö om inget görs för att stoppa det.
Uddéns krönikan erbjuder enbart förtvivlan. I Qatar har redan många dött.
Frukten av denna förtvivlan blir då att se till vad jag kan göra. Vilken min roll för att förhindra att det sker igen kan vara. Själv kan jag inte göra mycket. Det är när många reagerar som förändring sker. Kanske kan sociala medier bidra, att nationella regeringar måste göra det är säkert nödvändigt och påtryckningen måste komma från folket.
Hoppet finns i att det är många som reagerar som jag, som känner som jag. Att inte resignera inför krigets fasa, omänsklig migrationspolitik eller byggherrarnas profithunger. Att i sin förtvivlan också finna kraft till det lilla. Det dagliga jobbet i den kommunala nämnden, i sin förening - politisk eller ej, i mötet med sina barn.
Att förändra den bild av politiken som resignationens instrument till ett kraftfullt verktyg för förbättring. Både här hemma och inte minst när vi istället för att böja oss för de starka i de internationella sammanhangen ställer oss upp och visar mänsklighet framför politiska hänsyn. Mod och hopp istället för brottslig undergivenhet.
LO,
Mitt i det politiska positionerandet inför en valrörelse eller en nomineringskampanj är det lätt att tappa fotfästet om varför vi håller på, vad det är vi håller på med.
Då är det bra att det finns vägar tillbaka till perspektivet, till källan av engagemang. Till drömmen om en bättre värld för alla.
Ibland är det svårt att se att politiken i grunden kan förändra men ibland är det lätt att se att den måste göra det.
Ekots Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén bjöd idag på en sådan uppvisning. Hon visade vägen genom en krönika om det mest fruktansvärda av val som en människa kan behöva göra; att välja vilket av ens barn som ska få leva. För mig var det 4.06 av perspektivförändring. Pröva du också:
Även LO Sverige bjuder idag på en väg ner i perspektivets mörka dal. För att en miljard människor ska erbjudas fotbollsunderhållning från Qatar kommer 4000 byggnadsarbetare att dö om inget görs för att stoppa det.
Uddéns krönikan erbjuder enbart förtvivlan. I Qatar har redan många dött.
Frukten av denna förtvivlan blir då att se till vad jag kan göra. Vilken min roll för att förhindra att det sker igen kan vara. Själv kan jag inte göra mycket. Det är när många reagerar som förändring sker. Kanske kan sociala medier bidra, att nationella regeringar måste göra det är säkert nödvändigt och påtryckningen måste komma från folket.
Hoppet finns i att det är många som reagerar som jag, som känner som jag. Att inte resignera inför krigets fasa, omänsklig migrationspolitik eller byggherrarnas profithunger. Att i sin förtvivlan också finna kraft till det lilla. Det dagliga jobbet i den kommunala nämnden, i sin förening - politisk eller ej, i mötet med sina barn.
Att förändra den bild av politiken som resignationens instrument till ett kraftfullt verktyg för förbättring. Både här hemma och inte minst när vi istället för att böja oss för de starka i de internationella sammanhangen ställer oss upp och visar mänsklighet framför politiska hänsyn. Mod och hopp istället för brottslig undergivenhet.
LO,
Fler bloggar om: Politik
