Jag avslutade igår läsningen av Amos Oz klart läsvärda lilla skrift Hur man botar en fanatiker. Det är en hyllning till kompromissen som väg till fred i Israel och Palestina. En fred som båda sidor är missnöjda med men inte så missnöjda att de inte kan leva med den.
Jag förstår Oz hållning, inte minst i den konflikt han beskriver, men jag funderar på i vilket läge man kan acceptera den. En av de egenskaper som gjorde att Gandhi lyckades lägga grunden till det självständiga Indien var hans ovilja till komprimisser, han snarare satte allt annat före kompromissen och var villig att gå till extremer för att nå önskat resultat, han hungerstrejkade t.ex. vid ett flertal tillfällen.
Det är stor skillnad på det sammanhang Oz verkar i och det Gandhi levde i. Det kan alltså vara sammanhanget som ger utrymme för kompromissen.
Därför är jag osäker på den väg som socialdemokratin verkar gå, mot mer pragmatism och gärna kompromisser om de kan ge en halv framgång. Det kallas att vara konstruktiv. Det uppskattas av politiska kommentatorer och av andra politiker.
Anledningen att jag inte helt och fullt tror på denna väg är utgångsläget för kompromissen. Efter 6 års regeringsinnehav och 20 års effektiv lobbying finns inget läge för mer glidning mot mitten. Inte för att mitten är ett dåligt ställe att vara på utan för att det vi borde vilja göra är att flytta mitten åt vänster. För 10-15 år sen fanns utrymme för en helt annan inställning i samhällslivet. Då var mitten på en plats som vi kunde förstå och gilla. Idag är den på en plats som vi inte borde acceptera. Idag låter Socialdemokraterna som dåtidens Centerparti och Folkparti om än inte som 80-talets Moderater.
Det är en kort tid att förflytta denna mittpunkt i debatten särskilt långt före nästa val. Det finns två saker som kan skynda på det. Det är den socialdemokratiska kongressen och det är LOs fortsatta renässans. Dessa båda krafter kan hålla partistrategerna som (med rätta) vill mot mitten stångna. En valseger får inte kosta vad som helst. Om det inte finns utrymme för socialdemokrati efter valet är det en Phyrrusseger som blir svår att hantera.
Dessutom har vi det lilla bekymret med SD. För att mota SD behövs inte en valtaktisk mittensmet, en kompromisskola utan kontur. Då behövs konkreta och trovärdiga förslag att mota arbetslösheten. 2014 kommer det bara att finnas en kortsiktig lösning på det och den heter offentlig konsumtion.
Det är ett val strategerna kommer att tvingas till. LO och kongressen kan tvinga dem till ett val för politisk uppryckning och politisk kampanj. Om man inte orkar/vågar göra det kommer maktfighten 2014 handla om så små detaljer att det faktiskt inte kommer att spela någon större roll vem som vinner. Slipsvalet i partiledardebatten kommer vara viktigare än partiernas handlingsprogram.
Så jag förstår viljan att kompromissa med ideologi och motståndare för att nå resultat men jag är osäker på om vi idag har gjort en tillräcklig analys av läget och hoppas att partitoppen hinner göra den före det är dags att gå till val. För mig är inte huvudmotståndarna längre Moderaterna. Det är orättvisorna, de blödande såren i offentlig sektor och den ökande misstron mot varandra i Sverige.
Läs Johannes Anuyru om att för den vita svensken är rasisten alltid någon annan.
Johan Westerholm om hur man dömer hunden efter håren
Indexed om hur vi ser dem i de mörka vrårna
Roger Jönsson frågar vad är massinvandring?
Kawa Zolfagary om att traditionen lever
Calle Fridén om ett annat Sverige men vardå del 3
Jag förstår Oz hållning, inte minst i den konflikt han beskriver, men jag funderar på i vilket läge man kan acceptera den. En av de egenskaper som gjorde att Gandhi lyckades lägga grunden till det självständiga Indien var hans ovilja till komprimisser, han snarare satte allt annat före kompromissen och var villig att gå till extremer för att nå önskat resultat, han hungerstrejkade t.ex. vid ett flertal tillfällen.
Det är stor skillnad på det sammanhang Oz verkar i och det Gandhi levde i. Det kan alltså vara sammanhanget som ger utrymme för kompromissen.
Anledningen att jag inte helt och fullt tror på denna väg är utgångsläget för kompromissen. Efter 6 års regeringsinnehav och 20 års effektiv lobbying finns inget läge för mer glidning mot mitten. Inte för att mitten är ett dåligt ställe att vara på utan för att det vi borde vilja göra är att flytta mitten åt vänster. För 10-15 år sen fanns utrymme för en helt annan inställning i samhällslivet. Då var mitten på en plats som vi kunde förstå och gilla. Idag är den på en plats som vi inte borde acceptera. Idag låter Socialdemokraterna som dåtidens Centerparti och Folkparti om än inte som 80-talets Moderater.
Det är en kort tid att förflytta denna mittpunkt i debatten särskilt långt före nästa val. Det finns två saker som kan skynda på det. Det är den socialdemokratiska kongressen och det är LOs fortsatta renässans. Dessa båda krafter kan hålla partistrategerna som (med rätta) vill mot mitten stångna. En valseger får inte kosta vad som helst. Om det inte finns utrymme för socialdemokrati efter valet är det en Phyrrusseger som blir svår att hantera.
Dessutom har vi det lilla bekymret med SD. För att mota SD behövs inte en valtaktisk mittensmet, en kompromisskola utan kontur. Då behövs konkreta och trovärdiga förslag att mota arbetslösheten. 2014 kommer det bara att finnas en kortsiktig lösning på det och den heter offentlig konsumtion.
Det är ett val strategerna kommer att tvingas till. LO och kongressen kan tvinga dem till ett val för politisk uppryckning och politisk kampanj. Om man inte orkar/vågar göra det kommer maktfighten 2014 handla om så små detaljer att det faktiskt inte kommer att spela någon större roll vem som vinner. Slipsvalet i partiledardebatten kommer vara viktigare än partiernas handlingsprogram.
Så jag förstår viljan att kompromissa med ideologi och motståndare för att nå resultat men jag är osäker på om vi idag har gjort en tillräcklig analys av läget och hoppas att partitoppen hinner göra den före det är dags att gå till val. För mig är inte huvudmotståndarna längre Moderaterna. Det är orättvisorna, de blödande såren i offentlig sektor och den ökande misstron mot varandra i Sverige.
Läs Johannes Anuyru om att för den vita svensken är rasisten alltid någon annan.
Johan Westerholm om hur man dömer hunden efter håren
Indexed om hur vi ser dem i de mörka vrårna
Roger Jönsson frågar vad är massinvandring?
Kawa Zolfagary om att traditionen lever
Calle Fridén om ett annat Sverige men vardå del 3
Fler bloggar om: Politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar