Är det försent att rädda välfärden?

Det är ingen lustig känsla att noga följa de lokala medierna i mitt område. På en positiv händelse går det nog 30 negativa. Det är klart att det har med dramaturgi att göra också, att folk inte blir uppsagda är liksom ingen nyhet men framförallt är det ett mönster som jag sett och som blir allt tydligare.

Det är kritiken mot vår gemensamma välfärd. Skolan och förskolan står i fokus i dagarna men det kan lika gärna handla om äldreomsorg, om funktionshinder, sociala problem, socialförsäkringar, arbetslöshet.

Intrycket jag får är att vi antingen inte vill eller inte kan försvara en välfärd i världsklass. Antingen får vi nöja oss med det som finns eller så får vi lägga ned.

Det finns två sätt att försvara och utveckla välfärden. (Det finns säkert fler men jag kom på två nu, hjälp gärna till i kommentarerna) Jag bedömer att de är både politiskt möjliga och opinionsmässigt möjliga. Andra har säkert andra tankar om det också.

1. Det är få som tvekar på att investeringar är något man gör idag för att nå en positiv verkan i ett längre perspektiv. I näringslivet och i privatekonomin måste man ibland låna till större investeringar. Någon som tror att Volvo hystar upp 35 miljarder kontant till investeringarna i Sverige?

Hur stora investeringar man kan göra beror på beräknad avsättning av dem och beräknad belastning på likviditeten. Man måste ha råd att betala av dem helt enkelt.

Så funkar inte den offentliga ekonomin. Där måste man skapa "budgetutrymme" för investeringar. Det betyder att det vi bygger imorgon måste betalas idag. Det betyder i sin tur att utrymmet för löpande verksamhet minskar om man ska göra investeringar. Idiotiskt.

Det behövs alltså även i det offentliga möjlighet att låna och betala av investeringar under lång tid. Hur vi ska mäta investeringen i ett barn finns få modeller för men de som finns visar att ju fler kronor man satsar tidigt desto fler får man tillbaks. Det kommer nämligen att betala igen sig i form av människor som är bättre rustade att möta framtiden och skapa och fungera i ett framtida arbetsliv. Investering i infrastruktur, högskolor, infrastruktur, klimat och miljö etc kommer också att gå att räkna hem. Då pratar jag om rejäla investeringar. Ett Sverigelyft. Det kommer att kosta och tillsammans betalar vi men vi får igen det i form av ett tryggare samhälle, där fler arbetar och där fler känner sig delaktiga. I inledningen av perioden kommer vi troligen att få en ansträngd likviditet men ju snarare investeringarna är på plats kommer de att börja betala av sig.

2. Investeringarna måste betalas via offentlig konsumtion. Välfärden måste få kosta. Idag har vi ingen luft kvar i välfärdsbubblan, ostkanten är hyvlad ner till vaxet. Att privata koncerner fortfarande kan göra pengar i detta fält är på sitt sätt beundransvärt eftersom kommunerna som fortfarande utvecklar kvaliteten i sin välfärd blir allt färre. Det handlar på sin höjd om att upprätthålla kvaliteten, här och där om att skära där det gör minst ont.
För att försvara och utveckla välfärden måste vi kanske höja skatterna.
Det görs redan på många håll. Landstingsskatten i Västra Götaland höjs vid årsskiftet, likaså skatten i många kommuner, både borgerligt och socialdemokratiskt styrda. De har insett att det inte går att upprätthålla den service medborgarna kräver med mindre resurser.

Regeringens teori är att om fler får jobb så får man mer skattemedel. Den är sann. Det de också tror är att sänkta skatter ger fler jobb. Riktigt så enkelt är det dock inte. Det kan vi ju se efter 6 år av enorma skattesänkningar. Nog har vi som jobbar fått mer i plånboken men så länge de används till att låna till ett ännu större hus eller en lite finare bil så ger de inte nämnvärt många jobb i Sverige.
För summan av de skattesänkningar regeringen gjort sedan 2006 kunde vi lite så där överslagsmässigt halverat arbetslösheten genom att anställa fler i offentlig sektor. Offentliga anställningar för med sig ett långsiktigt finansieringsproblem men de är fortfarande mer långsiktigt lönsamma än att slå ut hundratusentals genom försämrad skola, arbetsförmedling och raserade socialförsäkringar. Vad offentlig konsumtion också för med sig är en tjänstesektor runtom, fler som har råd att äta lunch på restaurang, fler som kan åka taxi, handla på nätet, köpa rättvisemärkta kläder, tomter, bygga hus, klippa håret osv, osv. Det är omöjligt att räkna ut exakt vilka effekter man kan få i den privata sektorn av offentlig konsumtion men att det är en viktig marknad även för privata företag borde vara uppenbart.

Så den stora frågan som vi som sysslar med politik har att besvara är. Kan vi sälja ovanstående resonemang? Att om vi satsar nu på långsiktiga investeringar för framtiden, samtidigt som vi satsar på kortsiktig ökning av den offentliga konsumtionen, så har den generella välfärden möjlighet att inte bara överleva men också bli en motor i den framtida utvecklingen av landet. Det vi kortsiktig behöver att avstå är utrymme för personlig konsumtion men inte så mycket att vi behöver lämna hus och hem.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?