Jag läser "Vår tids rädsla för allvar" av Roy Andersson, en kort bok utgiven av Filmkonst. Den handlar om den komplexa bilden och om att handla överlagt.
Denna period av tvivel har jag också tagit stöd hos Maria-Pia Boëthius och av många andra kloka människor som försöker förstå hur det kunde gå som det gick ( i valet).
Min dom faller egentligen inte hård på Socialdemokratin eller det rödgröna samarbetet, egentligen har inga formella fel begåtts. Min dom faller på det rådande "kommunikations"-klimatet.
Vi tillåter vår tanke och retorik bli lika lätt och tunn som Peter Jidhes touch-screen. Politiken får inte vara politik, det ska vara underhållning också.
Det är inte politiker som bestämmer om vilka förslag och idéer som ska föras fram, det är PR-konsulter och Mediechefer. Inte konstigt då att den som uppvisar störst självförtroende medan man inte säger någonting vinner. Att partier utan heltäckande och inhuman politik kan skörda framgångar och att brist på engagemang och framtidstro sveper genom breda folklager. Hur ska man annars förklara att här och nu politiken vinner över politik som ser 15-30 år framåt.
Det här är en utveckling som är svår att förhindra, det kommer inte att ske genom att media självmant förändrar sig, det kommer snarare bli värre innan det blir bättre på den fronten.
Det hopp som man ändå kunde se i denna valrörelse var riktningen bortom massmedierna. En folkrörelsekampanj med samtalet i förgrunden.
Om de politiska partierna kan fortsätta den utvecklingen så finns det hopp men det krävs ett massivt arbete att utveckla och utbilda våra partifunktionärer. Det krävs också att kontrollen över vad som sägs blir mindre men att det grundläggande budskapet starkare.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar