Det politiska läget i tre punkter

Efter lite tid i stadsdelsnämnden idag så fylls, som vanligt, huvudet med tankar.

Det känns som om vi har tre lägen i politiken just nu.

1. Vi vet precis vad som behöver göras men saknar resurser.
2. Vi vet vad som behöver göras men det är någon annan som måste utföra det.
3. Vi kan definiera problemet men inte åtgärderna för att komma åt det. Manifesteras oftast med ett principdokument.

Exempel på 1. 

Stadsdelen behöver satsa mer på förskola och skola för att höja kvaliteten men det saknas både personal och pengar för att utföra det. Dessutom har vi en skollag som tvingar rektorerna trolla med knäna för att få ihop ämneskompetenserna på de små skolorna. 

Exempel på 2. 

Vi har rekryteringsproblem i många personalkategorier eftersom det saknas utbildad personal i hela landet, t.ex. förskolelärare och socialsekreterare. Det här kan vi inte lösa själva hur vi än försöker utan det är ett nationellt kompetensförsörjningsproblem som i det närmaste får beskrivas som ett nödläge. Hur vi ska lyckas matcha in kompetent personal i välfärdens yrken är ett mysterium för mig. Regeringen har inte tillsatt en bråkdel av de utbildningsplatser som behövs. Det kommer att pensioneras fler tandsköterskor än det utbildas i Västra Götaland (och antagligen i Sverige) kommande tre år om inget görs.

Exempel på 3.
Göteborg och Västra Götalandsregionen har gjort varsin fantastisk rapport om den ojämlika hälsan. I Göteborgs version finns det förslag till åtgärder. De är dock av typen

"Etablera en social investeringspolicy som syftar till att utjämna skillnader i hälsa och utveckla system för sociala investeringar"

Det vill säga inte särskilt konkret utan lite lagom luddigt. Det ger naturligtvis vägar att arbeta vidare men det är en bit till dess att en social investeringspolicy och dess implementeringar är prioriterat i stadens budget.

Självklart finns det saker som händer och sker också och det görs väldigt mycket bra i stadens verksamheter men för att ta de stora stegen i rätt riktning så känns ovanstående punkter helt klart relevanta.

Hur går vi då vidare?
Själv har jag svårt att se en annan väg än att höja intäkterna (och utgifterna) i de offentliga systemen. Helst skulle jag se det ske genom ökade statsbidrag till kommuner och landsting och att fördelningen av välstånd i Sverige förändras genom statliga initiativ (kanske göra något med ränteavdragen). Annars är det helt klart läge att höja skatten i Göteborg för att orka släta ut de pucklar som jämlikhetsarbetet kräver.

Läs gärna den rödgrönrosa debattartikeln om jämlikhet i GP.

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Ett annat Sverige är möjligt

Jag kan redan börja ana konturerna av den socialdemokratiska eftervalsdebatten. Målet om 35 % verkar ouppnåeligt och oavsett vilken regering som bildas efter valet kommer diskussionen hamna i frågan om vi inte har en större bild av framtiden än så här:

Jag har det.
Jag ser ett annat Sverige bakom hörnet. Kanske bakom två, eller tre hörn men det finns där. Just nu glider det undan men jag vet att en socialdemokratisk rörelse istället kan vända kursen åt rätt håll. Det är därför jag är med.

En av de små frågorna som jag slås av i valrörelsen är de många rasistiska attityder som kommer fram, även hos mitt partis sympatisörer. De präglas av myter om invandring som sprids från SD. De tror och har uppfattat saker som kort sagt inte stämmer.

Att klumpa ihop människor i grupper är ett bekvämt sätt att slippa hantera en grundläggande problematik. Somalier är sådana. Anhöriginvandrare är sådana. Vi som sitter och tycker och tänker om samhället spär på med idéer om integration. Istället för idéer om att bryta sociala mönster. Att bryta arbetslöshet och trångboddhet

Det är svårt att låta bli att förvänta sig att alla ska vara som en själv. Att acceptera att kommunikationen kan vara lite svår till att börja med, acceptera kulturella skillnader.

Jag talar faktiskt inte om något flummigt Cumbayaland där alla är sams. Det kommer aldrig att hända. Det jag talar om är ett Sverige där vi ser varandra för vad vi kan tillföra, var och en, inte låta olikheter stå emellan. Att leva sida vid sida och tolerera att man inte i allt kommer överens men att det kan vara ok ändå. Ungefär som Gaisare och Öisare som jobbar sida vid sida.

Det land jag ser där bortom hörnet är ett där samhället är som starkast när du är som svagast. Ett land där alla bidrar efter förmåga och får efter behov. Ett land där varje person har möjlighet att försöka nå sina drömmar och alla barn har vuxna runt sig som tror att de kommer att klara det.

Ibland när jag träffar mina medmänniskor vid valstugan så känns det avlägset men lika ofta känns det som om vi är nästan där. En sak är säker. Det är ett vägval vi gör. Antingen ser vi att alla människor tillför eller så fortsätter vi att ställa grupp mot grupp tills dess att samhället spricker.

Brix Ski

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Ett brev från en vän till min #Käraframtid

Hej kära Framtid.
Det känns som om du hela tiden glider undan från mig.
Ibland känns det som du byter skepnad och påminner om nuet, ja till och med om dåtiden.

Du har visst fått ett jobb. Att bära upp namnet på vårt valmanifest. Du är säkert stolt.

Det var länge sen jag skrev till dig, ja till och med om dig. Det är så svårt att hinna tänka på dig. Nuet står hela tiden i vägen och kräver uppmärksamhet. Jag förstår att du känner dig bortglömd.

Du ska veta att du är viktig. För egen del har jag inte några större förväntningar på dig. Det får bli som det blir, jag är ganska nöjd om jag inte behöver tänka allt för mycket på dig.
Däremot har jag stora krav på dig när det gäller mina barn. Det är en jäkla utmaning du står inför. Att klara av att vara positiv när människan har utsatt Jorden för större påfrestningar under de senaste hundra åren än vad den fått utstå under hela vår tidigare historia.
Jag accepterar ändå inget annat än att du fortsätter vara ljus. För Tilda och Stina och alla andra barns skull. Kan jag göra något för att hjälpa till så ska jag göra det.

Det behöver inte vara lätt för dem. Faktum är att det inte ska vara för lätt. Om man inte har tråkigt ibland skulle man inte veta när man har kul. Om man inte får kämpa så vet man inte vad man kan prestera.

Jag vet att du kräver att vi fortsätter att bry oss om varandra. I det lilla och i det stora. Det blir lätt lite småttigt här i nutiden när vi pratar om hur du ska bli. Vi tänker liksom inte på någon himlastormande utveckling. Lite bättre. Lite i taget. Det är så vi måste jobba. Annars kommer vi baxna av kraven.

Jag är rädd för att de sociala spänningarna i samhället fortsätter att växa när du kommer. Samtidigt som fler och fler accepterar varandras olikheter blir det fler och fler som är beredda att kämpa för att få näring från människors otrygghet. Politiska partier, företag, medier påverkar människor att tro att vi inte har möjlighet att leva tillsammans. Jag har förstått att jag inte behöver känna alla människor för att veta att alla är olika. Jag vet också att om fler tar sig tid att leva sig in i andras situation så kommer du att klara av de här spänningarna.

Nåja, jag vill att du ska veta att jag ser fram emot att träffa dig, även om jag anar att Nuet kommer att fortsätta att vilja ha stor del av min uppmärksamhet.

Ha det gott -  om tio dagar tar det här landet ett första steg mot att göra dig bättre. För alla.

P.S.
Läs Socialdemokraternas valmanifest här.

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Drivkraften

Om en stund ska jag lämna mitt hem, mina döttrar och min fru för att delta i ännu ett möte inför vårens och höstens val.

De senaste veckorna har jag fått gott om anledning att fundera på varför jag gör det.

Det finns naturligtvis inte ett svar på varför jag vill aktivera mig. Att jag gör det i ett parti kräver kanske sin förklaring.

Det är för att jag vill att mina, och alla andras, döttrar ska växa upp i en värld som välkomnar hur dem än är. Som ger dem samma möjligheter. Som saknar förtryckande strukturer.

Det kommer aldrig bara vara lätt att leva. Det vore naivt att önska det. Det kommer alltid finnas motgångar, sorg och konflikter. Personliga tillkortakommanden. Ovärdighet.

Men det som går att förändra måste vi försöka förändra.
Jag är fullt övertygad att socialdemokratin som politisk idé är rätt väg. Anledningen är just uppmärksamheten på förtryckande strukturer kombinerat med strävan efter sann individuell frihet.

Tyvärr är det lätt att känna sig maktlös. Det är sällan bilden av möjligheten att påverka motsvaras av den verkliga möjligheten. Varken innanför eller utanför de beslutande församlingarna.

Ändå har jag bestämt mig för att fortsätta. För att det är viktigt. Stimulerande.
Jag vill inte lämna innan jag har bidragit till en bättre värld för åtminstone några barn.
Frustrationen kommer säkert att finnas där. Ilska och uppgivenhet.
Jag hoppas att någon dag också känna stolthet, glädje och styrka.
Över det jag åstadkommit. Över det vi åstadkommer tillsammans.

Tyvärr är den dagen inte idag. Kanske imorgon. Ska gå på det där mötet först.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Marschen mot nollpunkten

I ett samhälle som tagit den representativa demokratin och folkrörelsetanken så långt det går är det förvånande att så få påtalar det offentliga beslutsfattandets och de politiska systemets kris.

Det stora problemet är inte att människor inte är politiskt intresserade eller engagerade. Det stora problemet är att de traditionella partierna allt mer sällan förmår intressera och engagera en större skara människor.

Jag tror att det beror på två saker. På gott och ont.

1. Ju mer offentlig och transparent världen blir, desto mindre plats finns det för egna initiativ och ju större risk att beslut kritiseras vilket skapar rädsla för handling, både hos politiker och tjänstemän. 
2. Komplexiteten i samhället gör att varje nivå av makt är beroende av andra nivåer för att fungera och utföra uppdraget. Det skapar en känsla av maktlöshet över situationen.

Det beror naturligtvis också på att i moderna familjer så är fritiden likartad för kvinnor och män, vilket skapar mindre tid för män att gå på sammanträden. Totalt sett borde det ju finnas lika mycket tid men det är inte sant. Människor arbetar mer idag och tid går inte att överlåta till en annan person. Att prioritera en aktivitet är alltid att nedprioritera en annan.

Idag är partierna på väg att bli kampanjorganisationer för centrala ledningar snarare än medlemsdrivna rörelser med lokala agendor. Kristdemokraterna har till och med annonserat efter kampanjarbetare på Arbetsförmedlingen.

På varje politisk nivå fattas det varje dag beslut. Det kan vara stora, små, viktiga och triviala. Det vanligaste politiska beslutet är att bifalla ett förslag från tjänstemän. De som fattar beslutet är våra förtroendevalda. Utsedda av folket eller folkets representanter i riksdag, region, landsting eller kommunfullmäktige i samband med allmänna val.

Idag tappar de allra flesta partier medlemmar. Speciellt de stora. Om den utvecklingen fortsätter innebär det att partierna kommer ha färre personer att välja bland för att få fram förtroendevalda. Det ger att professionaliseringen av politiken kommer att accelerera. Det kommer också att innebära att makten hos de traditionella politiska partierna kommer att minska till förmån för missnöjespartier, folkomröstningar och direktdemokratiska initiativ.

Vad kan då partierna göra för att bryta denna långsamma marsch mot den punkt där de politiska partierna längre saknar legitimitet? Det är den gordiska knuten och mitt allra kortaste svar är att minska besattheten av organisation och geografi och istället bejaka engagemang i sakfrågor. Har du en bättre idé? Dela med dig!

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Mäta bör man annars dör man!

Jag är inne i budgettider.
Nu ska det mätas. Utvärderas. Värderas och prioriteras.
Ju säkrare siffror desto bättre. Abstraktionsnivån är hög.

Vi har investeringsbudgetar för hus och maskiner men kostnadsbudgetar för människor. Det borde vara tvärtom.

Det är lätt att bli cynisk när man gör budget. Det är också lätt att göra fel. Att glömma vad som gömmer sig bakom siffrorna. Det som är viktigt.

En kollega till mig sa att nu finns det inte längre någon luft att trycka ur den offentliga sektorn. Sjukskrivningarna ökar, kostnaderna likaså. Vi får mindre välfärd för mer pengar.
Frågan är alltså om det inte hade varit bra med lite luft över. Tid att andas. Att fylla blodet med syre.

Problemet är att det inte går att mäta. Eller?
Vi vet att engagerade och delaktiga medarbetare inte bara trivs bättre utan de blir också mindre sjuka och stannar kvar längre på sin arbetsplats. Det är helt enkelt effektivt med god arbetsmiljö.

Tankeverksamheten inom Arbetarrörelsen i Göteborg gav igår ut en ny rapport. "Vad kan vi vinna på att göra de sjuka jobben friska?" av David Ljung.
Den frågan ställer vi oss alltför sällan och jag tror att det beror på att resultatet av en bra arbetsmiljö är lätt att mäta men metoderna för att nå dit, åtminstone när det gäller psykosocial arbetsmiljö, ofta är abstrakta.

Det är lätt att sitta så här någon meter från budgetprocessen och vara klok men att vi ska ha investeringsbudgetar för medarbetare är något värt att arbeta för i framtiden.

AB

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Vem är en hjälte idag?

Min dotter frågade igår kväll om vi skulle få ett barn till vad det skulle heta. Det satte igång tankarna lite eftersom ett av svaren är att det vore fint att namnge (det hypotetiska) barnet efter en förebild. Dotterns är Christer Fuglesang.

Jag funderade på vem som är en hjälte idag. I mina ögon. I första ögonblicket är det svårt att komma på någon. Nelson Mandela förstås, Gertten-bröderna som utmanar banankonglomeraten, Malala som riskerar sitt liv för att sätta fokus på att flickor ska få gå i skolan. Det finns säkert fler men inte jättemånga.

En hjälte?

Min barndoms hjälte var den ädle Hektor. Prinsen av Troja som i Homeros Illiaden försvarade staden mot övermakten, för sin brors skull.

Nog känner jag att det finns plats i världen för en Hjälte som kan sätta fokus på flyktingarnas död och plågor, deras avhumanifiering. Cecilia Uddéns reportage från Egypten väcker människors medvetenhet men hjälten är den som gör något åt situationen. Kan flyktingkommissionären Cecilia Malmström bli en Hjälte? Tyvärr tvivlar jag.

Det finns gott om vardagshjältar. Det är det som ger hopp. Det finns nästan inte någon människa som aldrig gör något gott för någon annan. Det som är viktigt är att engagemanget och viljan att hjälpa inte stannar vid att behandla sjukdomen. Det behövs inte bara insamlingsgalor som förminskar lidande eller fattigdom. Vi som vill förändra världen måste också göra det. Inte genom facebookgrupper och insändare utan genom ett målmedvetet arbete i lagstiftande och rådgivande församlingar. Att arbeta i organisationer som förändrar människors sätt att se på varandra och handla mot varandra. Att göra många små saker tillsammans är mer värt än att göra en stor sak själv. Gandhi hade aldrig lyckats om inte människor följt honom.

Mitt engagemang är politiskt. Lokalt. Jag berörs också starkt av rapporterna om hur Medelhavet fylls av döda människor, människor som berövats sitt människovärde och tvingats fly. Vars död är ett slöseri, en idioti som måste kunna undvikas. Men min möjlighet att göra något åt det är liten.

Det jag har möjlighet att göra är att jobba för mer mänsklighet här hemma. Här är problemen annorlunda och lidandet mindre men även här är problemet att vi ger människor olika värde beroende på ursprung, ekonomiska förutsättningar och bostadsort. Jag har en bild om att alla människor är välkomna, att de problem som de kan ha är lösbara och att vårt samhälle skulle bli starkare om vi tackade ja till människor istället för att säga nej till dem.

Dagens topp-politiker är inga hjältar i mina ögon. Deras perspektiv är för snävt, frågeställningarna invanda, humanismen saknas. Det finns alltid ett men. Ett hur. En prislapp. Politisk eller ekonomisk.

Jag känner det själv. Viljan att hjälpa finns men vågar jag riskera mina egna eller min familjs privilegier för att göra det? Det språnget har jag ännu inte vågat.

SR, AB

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

En regering utan framtidstro

Idag dräller medierna av analyser av Anders Borgs höstbudget. Det är kronor och ören hit och dit, vinnare och förlorare.

Det jag saknar är en filosofisk analys. Vad säger den här budgeten om den människosyn Anders Borg och regeringen har?

I mina ögon visar borgarna upp samma typ av nedlåtande blick som herremännen gav sina tjänare.
- Arbeta hårt, ta det lugnt med spriten så ska jag belöna er.
Arbetslöshet är ett individuellt problem, liksom sjukdom och utbildning. Det är upp till var och en att utnyttja de resurser samhället erbjuder. Annars förlorar du herremännens beskydd.

Att nästan all energi riktas mot att öka privat konsumtion är också en signal om förlorad framtidstro. Köp här och nu, imorgon är det försent.

Vi som arbetar har antagligen aldrig haft det bättre ekonomiskt. Tyvärr så hjälper det inte barnen som halkar efter i skolan eller den arbetslöse som tvingas in i Fas 3 och att söka socialbidrag.
Paradoxen mellan att belöna arbete och att nedvärdera de som inte producerar sliter upp sår i samhället. Sår som beror på att samhällshuden spricker. Det skyddande och utjämnande lagret dras isär.

Den konsekvensanalysen av en Borg(erlig) budget vore för mig mer intressant att följa.

- Posted using BlogPress from my iPad

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Min verklighet är verkligast (för mig)

Jag hamnade i ett slags gräl i natt. Eftersom det var sent etc. så hade jag då inte någon särskilt bra argumentation över ämnet verklighetsuppfattning.

Jag vet inte om den blivit bättre tills idag men den innehåller i alla fall fler ord.

När jag tänkt på saken så är den  relevant på en politisk kontext. Eftersom allt är politik så är naturligtvis även den bild man har av "verkligheten" präglad, inte bara av sina personliga erfarenheter utan också av en politisk uppfattning. Den politiska debatten handlar i mångt och mycket om vilken bild av verkligheten som är den "sanna". Det är det vi kallar problemformuleringsprivilegiet.

Jag kan alltså med bestämdhet hävda att något förhåller sig på ett sätt och någon annan kan tycka att det förhåller sig på ett annat sätt. Båda har naturligtvis rätt utifrån sin synvinkel. Eftersom man aldrig kan ha en annan synvinkel än sin egen, även om den delas av många andra, uppstår en oenighet. Ett sant objektivt förhållningssätt är, enligt mig, inte möjligt. De journalister som ivrigt hävdar att de är objektiva uppfattar helt enkelt den rådande majoritetsuppfattningen som "sann". 

Framförallt när det gäller värderingar och normer så är det en vansklig balansgång där det är omöjligt att inte falla ner i politik, medvetet eller ej. En snabb historisk tillbakablick över synen på homosexualitet visar t.ex. hur normsystem förändras. Att den som vi tycker upplysta och toleranta synen vi i normen har idag fortfarande präglas av ett slags patriarkaliskt och strukturellt förtryck och bevarande av ett "vi och dem" perspektiv är min uppfattning. Alltså kan vi inte säga att det är på ett visst sätt, eftersom vi alla har olika uppfattning.

Synen på ekonomisk politik är ett annat normsystem som har stora utrymmen för förändring och där den idag "objektiva" synen på ekonomi kan bytas mot en mer uttalat politisk vilja.

Att inneha problemformuleringsprivilegiet är alltså att inneha den "sanning" som blir den allmänna bilden. Det är något den borgerliga regeringen, åtminstone så länge Per Schlingmann drog i tåtarna varit oerhört duktiga på. Det socialdemokratiska motdraget har nu blivit att sluta försöka vända beskrivningen av samhället med ett slag utan istället acceptera den rådande och försöka, bit för bit, förändra den. Det verkar vara en klok taktik men frågan är om den är tillräckligt snabbverkande för att vinna valet 2014. Jag tror det men om vi vinner på grund av egen politisk förmåga eller för att borgarna har tappat "the Force" återstår att se. 

När vi bygger vägar planerar vi 25 år framåt...

...när vi bygger barn tar vi det år från år.

Funderar ofta på att vi i vissa fall faktiskt kan ha väldigt långsiktiga perspektiv medan i

andra knappt når framför nästa års budget.
Vi knyter upp tiotals miljarder i infrastrukturprojekt som sträcker sig mer än 15 år framåt i tiden, vi gör planer för stadsutveckling, vattenförsörjning och andra liknande tekniska investeringar. Vi försäkrar oss ofta om att det finns en bred politisk majoritet bakom besluten så att de inte rivs upp vid ett regimskifte vid allmänna val.

När det gäller annat så är det konjunkturen, det nuvarande skatteunderlaget och dagens politiska mode som får råda.
Det kan gälla utbildning, barnomsorg, primärvård, socialtjänst, socialförsäkringar, bostäder, föreningsbidrag, lokaltrafik m.m.

Lägg märke till en sak i denna uppräkning. Alla har bäring på barns uppväxtvillkor och utveckling. Det har också visat sig att barn födda runt 90-talskrisen är de som får kämpa hårdast i dagens Sverige. Det är deras gymnasieresultat som sjunker, som kommer in på högskolan utan tillräcklig bildning, som inte kan få ett fast jobb. Som inte tror att framtiden kommer att bli bättre.
De barn som blev budgetregulatorer i den kommunala ekonomin. Idag har vi en liknande situation med alltfler långtidsarbetslösa, en regering vars skattesänkningar urholkar den kommunala ekonomin och en brist på verktyg att möta utmaningarna.

Istället för en nationell, regional och kommunal investeringsplan för barnen som föds 2013 till deras död sådär 100 år senare får jag se hur ännu en generation blir budgetregulatorer i en allt tuffare kommunal ekonomi. Det är inte utan att man funderar på hur vi tänker.

Läs Tankeverksamhetens rapport "Att investera i barn och utjämna livschanser"

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Rollen

Rollen är inte bara titeln på en mycket läsvärd bok av Erland Josephson, det är också något som de flesta av oss går in och ur varje dag.

En roll som verkar svår att vänja sig vid är den som politiker.
Jag kom att fundera på det av några olika anledningar. Den främsta är den förvåning som Ulf Olsson, kommunstyrelsens ordförande i Borås (S), uppvisade över uppmärksamheten kring blogginlägget om när han glömde kliva av tåget mot Vänersborg i Öxnered och fick spendera en dag i Åmål istället. Det blev en notis i lokaltidningen och många glada kommentarer och tillrop.
Varför var detta inlägg så intressant?

Jag tror att det är för att det är ett tydligt brott mot rollen som kommunstyrelsens ordförande, socialdemokrat och politiker. Att glömma gå av ett tåg är något de flesta kan känna igen sig i, känna sympati för och när man gör något vettigt av det, känna att det är lite charmigt.
Ulf Olsson blev helt enkelt avslöjad i sin mänsklighet.
Det här verkar vara något som skrämmer de flesta politiker jag träffar. De vill bli uppmärksammade för sin kompetens, sin fackkunskap, sina retoriska färdigheter men sällan för att de är som folk är mest.
Jag inser att man blir extra sårbar som politiker, den känsla av att inte räcka till, att bli avslöjad med sina fel och brister som vi alla har från tid till annan är nog extra påtaglig som politiker eftersom man har tagit på sig ansvaret för att företräda alla andra helt vanliga människor.

Det kan lätt väcka behovet av att framställa sig som lite mindre mänsklig än andra. Det är därför det väcker uppmärksamhet när politiker gör klantiga saker.
För Ulf Olsson var resultatet av hans miss att han missade ett gruppmöte i Regionstyrelsegruppen och att han visade sin mänsklighet för sina väljare. Jag är helt övertygad om att vinsten är större än förlusten.

Detta är nu ingen uppmaning till politiker att glömma av att gå av tåget i tid och otid men att det är värt att tänka på att du är en bättre representant för dina väljare om både du och de förstår att även du är som folk är mest. Att du är villig att ta ansvar för alla innebär inte att du behöver vara felfri.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Wanted!!!! Det empatiska perspektivet

Det finns ett mönster som går igen i samhället.

Mönstret består av att vi ser system istället för människor, brukare istället för medborgare, patientplatser istället för lidande.

Vi har i Västra Götalandsregionen inskrivet att alla ledare ska ha utbildning i Genuskompetent ledarskap med början hos politikerna i regionstyrelsen. Det här är bra men jag skulle nog vilja utvidga utbildningen till att omfatta ett empatiskt ledarskap.

Jag tror att vi kanske lite till mans skulle behöva träna upp förmågan att ställa oss i den andres skor. Att anta perspektivet hos patienten, den ilskne trängselskattebetalaren, eleven, föräldern, tjänstemannen, osv.

Hade det empatiska perspektivet varit närvarande i globaliseringen hade även socialt välstånd spridit sig, inte bara relativt ekonomiskt välstånd. Det empatiska perspektivet hade inte skadat i EU:s förhandlingar om de krisdrabbade ekonomierna, faktum är att krisen troligen aldrig uppstått med ett empatiskt perspektiv.

Krig kan vi ju lätt avfärda.

Det förebyggande arbetet skulle dominera över det vårdande eller straffande samhället. Rätten till sig själv, rätten till jämlikhet skulle vara det dominerande synsättet.

Jag hade en kort diskussion om existentialismen men en kollega häromdagen. Det finns en tes inom den filosofin att alla val du gör gör du för hela mänskligheten. Det är naturligtvis en omöjlig position och leder antagligen att du inte gör någonting! 

Det vi kan göra är att förhålla oss till världen som vore vi delar i en helhet snarare än enskilda storheter och att allt vi gör påverkar andra delar. Jag tror, utan att veta, att den bristande tilltro som växer fram i Sverige idag (folk låser dörrar, tar med sig värdesaker in på toa, litar inte på varandra) är ett resultat av att vi under ett antal år ställt jaget först. Självhjälpsböcker i all ära, lyckligast är vi när vi ändå fungerar i relation till andra. 

Att odla förmågan att se och förstå andra kräver fantasi, kreativitet och känslighet. Inte de tre egenskaper som oftast står på önskelistan över politiska ledare. Jag hoppas kunna bidra till att de gör det hos några fler.

En som trodde sig visa på bristande moral hos andra men främst lyckades uppvisa bristande empati är Janne Josefsson i gårdagens Uppdrag granskning vilket ingen uppmärksam har missat.

t.ex. i GP här, på SVT här, SR här, AB här

Bloggat har t.ex. Aurora Gullberg, Annarkia, Ett hjärta Rött, Storstad  , Rödgrönt Göteborg

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Lindström i mångfalden - en struktur värd att rasa

Det är sällan svårt att vara jag - eller som jag, en vit man "mitt i livet".
Det är inte utan att jag ibland förundras med vilken lätthet jag passar in i de flesta grupper, sammanhang och diskussioner.

Då är det bra att ta sig en rejäl funderare på orsaken till mitt varas lätthet. Hjälp på traven får jag t.ex. av boken ovan (Om ras och vithet i det samtida Sverige), en ful men intressant som behandlar hur den strukturella rasismen fungerar i Sverige. Det går t.ex. inte att förklara den med ursprungsland eller uppväxtmiljö eftersom risken för arbetslöshet är större bland adopterade med icke-europeiskt utseende, liksom hos första generationen födda i Sverige i en familj med utom-europeiskt ursprung.
Att personer med utländskt klingande efternamn sorteras bort vid anställningsförfarande vet vi också.


Mitt fält är politiken och facket, åtminstone i det förra borde representationen påminna om folkets sammansättning i fråga om kön, ålder, etnicitet. Det gör det i ganska hög utsträckning i första ledet politiker men ju högre man kommer på listan desto större är möjligheten att man råkar på en vit svensk. Jag menar inte att de som inte är det är med som alibi men när maktens kvarnar mal är det nästan alltid det vita mjölet som blir kvar till sist.
I mitt parti har vi klarat av kvinnoförtryck i faktiska tal men strukturer och informell makt ligger ofta kvar i traditionella manliga nätverk. När det gäller etnicitet och åldersfördelning är det ännu sämre.
Det är klart att jag är stolt och glad och vill hjälpa mitt parti på alla sätt som jag kan få chansen men jag är också oroad vilka möjligheter till mångfald som jag stänger när jag kliver in.
Min önskan är att vi för varandra kan synliggöra den brist på perspektiv som jag uppfattar. Den oförmåga vi har att se bortom normerna. Jag har skrivit om det här förut och jag lovar att jag kommer göra det igen. Jämlikhet är min drivkraft och i det begreppet lägger jag också social jämlikhet. Ett jämlikt samhälle har på vägen synliggjort och bekämpat alla förtryckande normstrukturer du kan komma på. Först när de är borta är vi i sanning jämlika.

fler blogginlägg på Netroots, Bloggar.se
Fler bloggar om: Politik
Intressant?


- Posted using BlogPress from my iPad

Klimatet, Segregationen , Arbetslösheten eller något annat vilket kommer först?

För snart två veckor sen var jag på en ledarskapsutbildning.
En av övningarna var en värderingsövning och jag har ~knappt~ kunnat sova sedan dess.
Vi fick välja vilken som var den viktigaste politiska frågan genom att ställa oss i ett hörn av rummet. De var uppdelade på

1. Segregationen
2. Arbetslösheten
3. Klimathotet
4. Något annat

Sömnlösheten och mardrömmarna vill inte lämna mig sedan denna ödets onda stund eftersom jag gick och ställde mig på position 2.
Mitt argument var att visst är Klimathotet och Segregationen jätteviktiga men löser vi inte Arbetslösheten så kan vi inte koncentrera oss på de andra sakerna.

Anledningen till min ångest är ändå inte att jag skulle ställt mig i hörn 1 eller 3. Jag borde ha ställt mig i hörn 4 och hävdat att bristen på humanism och empati är tidens största politiska fråga.

Politiken riskerar att befolkas av teknokrater, byråkrater och ekonomer vars uppfattning om empati kan sträcka sig till att de automatiska stabilisatorerna borde vara bättre. Människor utan förmåga att sätta sig in i sin nästas situation. Som tycker att det är ok med regler som splittrar familjer. Som tillåter att människor blir livegna.

Jag har så svårt att acceptera när lag går före medmänsklighet. Jag tittade igår på TV-programmet Svenska händelser om Baltutlämningen. Istället för att låta några balter rymma lite så där så var militärens och polisens nit att hålla dem kvar mycket stor. Hur tänker den enskilde polisman eller värnpliktige som kan ha avgjort om en männsika fått leva eller dö. Hur tänker polismännen som verkställer avvisningsbeslut i våra dagar?

När Roy Andersson i slutet av 80-talet fick uppgiften att få fler att söka vårdlinjen så bestod kampanjen av att en mängd elever fick en bok "Lyckad nedfrysning av herr Moro" ett kollage av bilder och texter som talade till människors medmänsklighet, till empati och humanism. Kampanjen lyckades men eftersom den var "obegriplig" avbröts den efter ett år.

Hur kan vår tids "Herr Moro" se ut? Hur "botar" vi Robinson-generationerna och återuppväcker och skapar nya "Vi"-generationer? Det är enligt mig den viktigaste politiska frågan. Sådär. Nu kan jag få ro.

Calle Fridén om Skitliv
Anne Skaner om en väg till snabba pengar
Supermiljöbloggen om föräldrarna som inte vill offra sina barn
Arbetet om VD som kallade arbetssökande idiot på FB.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Kompromisskolan

Jag avslutade igår läsningen av Amos Oz klart läsvärda lilla skrift Hur man botar en fanatiker. Det är en hyllning till kompromissen som väg till fred i Israel och Palestina. En fred som båda sidor är missnöjda  med men inte så missnöjda att de inte kan leva med den.

Jag förstår Oz hållning, inte minst i den konflikt han beskriver, men jag funderar på i vilket läge man kan acceptera den. En av de egenskaper som gjorde att Gandhi lyckades lägga grunden till det självständiga Indien var hans ovilja till komprimisser, han snarare satte allt annat före kompromissen och var villig att gå till extremer för att nå önskat resultat, han hungerstrejkade t.ex. vid ett flertal tillfällen.

Det är stor skillnad på det sammanhang Oz verkar i och det Gandhi levde i. Det kan alltså vara sammanhanget som ger utrymme för kompromissen.

Därför är jag osäker på den väg som socialdemokratin verkar gå, mot mer pragmatism och gärna kompromisser om de kan ge en halv framgång. Det kallas att vara konstruktiv. Det uppskattas av politiska kommentatorer och av andra politiker.

Anledningen att jag inte helt och fullt tror på denna väg är utgångsläget för kompromissen. Efter 6 års regeringsinnehav och 20 års effektiv lobbying finns inget läge för mer glidning mot mitten. Inte för att mitten är ett dåligt ställe att vara på utan för att det vi borde vilja göra är att flytta mitten åt vänster. För 10-15 år sen fanns utrymme för en helt annan inställning i samhällslivet. Då var mitten på en plats som vi kunde förstå och gilla. Idag är den på en plats som vi inte borde acceptera. Idag låter Socialdemokraterna som dåtidens Centerparti och Folkparti om än inte som 80-talets Moderater.

Det är en kort tid att förflytta denna mittpunkt i debatten särskilt långt före nästa val. Det finns två saker som kan skynda på det. Det är den socialdemokratiska kongressen och det är LOs fortsatta renässans. Dessa båda krafter kan hålla partistrategerna som (med rätta) vill mot mitten stångna. En valseger får inte kosta vad som helst. Om det inte finns utrymme för socialdemokrati efter valet är det en Phyrrusseger som blir svår att hantera.

Dessutom har vi det lilla bekymret med SD. För att mota SD behövs inte en valtaktisk mittensmet, en kompromisskola utan kontur. Då behövs konkreta och trovärdiga förslag att mota arbetslösheten. 2014 kommer det bara att finnas en kortsiktig lösning på det och den heter offentlig konsumtion.

Det är ett val strategerna kommer att tvingas till. LO och kongressen kan tvinga dem till ett val för politisk uppryckning och politisk kampanj. Om man inte orkar/vågar göra det kommer maktfighten 2014 handla om så små detaljer att det faktiskt inte kommer att spela någon större roll vem som vinner. Slipsvalet i partiledardebatten kommer vara viktigare än partiernas handlingsprogram.

Så jag förstår viljan att kompromissa med ideologi och motståndare för att nå resultat men jag är osäker på om vi idag har gjort en tillräcklig analys av läget och hoppas att partitoppen hinner göra den före det är dags att gå till val. För mig är inte huvudmotståndarna längre Moderaterna. Det är orättvisorna, de blödande såren i offentlig sektor och den ökande misstron mot varandra i Sverige.

Läs Johannes Anuyru om att för den vita svensken är rasisten alltid någon annan.
Johan Westerholm om hur man dömer hunden efter håren
Indexed om hur vi ser dem i de mörka vrårna
Roger Jönsson frågar vad är massinvandring?
Kawa Zolfagary om att traditionen lever
Calle Fridén om ett annat Sverige men vardå del 3

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Självgodhetens tyranni

Det här är en fundering som började växa hos mig på bussen i morse. Antagligen var det något beteende hos de högstadieungar jag delade turen med som triggade igång det.

Jag är uppväxt i en miljö som bestraffade olikhet stenhårt, inte i hemmet men i skolan.
Det var den övre medelklassens tyranni som rådde. Inget kunde passera utan kommentar och godkännande/underkännande; frisyrer, kläder, beteenden, tyckanden och tänkanden. På högstadiet var normen en och densamma för alla, på gymnasiet fanns det olika grupper som krävde olika saker.

I detta ständiga tryck och anpassning till rådande norm fanns det de som via högre status kunde omforma den gällande normen, de som ägde problemformuleringsprivilegiet.
I många fall var statusen beroende på egenskaper - intressant, farlig, snygg, elak osv.

Det skapade ett slags självgodhetens tyranni inom grupperna. Något jag fortfarande lider av. Den här säkerheten på sin egen förträfflighet, rentav överlägsenhet gentemot alla andra som inte ingår. Det blir lätt en slags paternalistisk hållning gentemot de mindre vetande. Stackarna. Eller en föraktfull hållning mot idioterna.

Tyvärr ser jag ofta denna självgodhetens tyranni i olika grupper, inom Arbetarrörelsen definitivt, i politiken i stort - tveklöst - den kanske till och med är en förutsättning för att orka arbeta politiskt. Jag ser det hos tvärsäkra krönikörer och lobbyister, hos ombudsmän och tjänstemän.

Det är ganska lätt att känna igen de som utövar självgodhetens tyranni. Det är de som har den där självklara, enkla lösningen på alla problem som än presenteras. Som har svaren. Tyvärr är det sällan man i mötet med dem hinner tänka efter och hitta problematiken, det där som skaver, det finns där nästan alltid en stund senare.

Jag utövar säkert denna självgodhetens tyranni själv ibland. Av ohejdad vana. Dömer ut någon som mindre vetande eller raljerar över dumheter någon har gjort.
Som tur var är jag fortfarande nyfiken, vill lära mig och förstå, vill förändra och utveckla. Det hade varit förfärligt att inte se denna självgodhet som är given mig av att växa upp i den bästa av världar och veta om det.

Vad jag alltid kommer att hoppas på är att jag har förmågan att lyfta och beundra de som bryter normer. Att vara en av dem ibland trots att jag i mångt och mycket är urtypen för samhällets mest normativa person.
Jag är helt övertygad om att utveckling kräver mångfald och att vi inte har tillräckligt idag. Jag hoppas att jag kan få fler att se de strukturer och vanor som cementerar samhällets grund och att vi istället kan få en mjuk sandstrand som följer tidens vågor.

Eric Sundström har skrivit ett öppet brev till Framtid(s)partiet
Johan Westerholm om ett pris vi känner igen
Ali Esbati om rovdjurets instinkter

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Det fantastiska i att inte tro att man är något särskilt!

Det är inget särskilt med mig.

Eller jo, det är det förstås. Det är det med alla andra också.

Den första Jantelagen* lyder:

Du skall inte tro att du är något.

Det är helt uppåt väggarna naturligtvis. Alla är något. Något unikt och ospecifikt eget. Men i meningen att du ska inte tro att du är värd mer än oss andra så håller den än.

Det finns en befrielse i att se att det egna jaget trots alla sina fantastiska egenskaper inte går att sätta före  någon annan oavsett vilka egenskaper de äger. Det är därför mångfald är ett viktigt ord för mig, jämlikhet och feminism är andra.

Det är mycket svårt att tillämpa människors lika värde i praktiken. Jag misslyckas säkert själv hela tiden, t.ex. genom vad jag konsumerar. Det är uppenbart så att samhället är inrättat för att tillfredsställa de som tillhör normen, som inte sticker ut, åt ena eller andra hållet.

Vi tycker alltså att det är helt ok att stora delar av världen i mer eller mindre utpräglad fattigdom producerar varor till de multinationella företag som har möjlighet att sälja med god förtjänst till de som har det bättre.

Den välmående medelklassen har det bra trots att man ser hemlösa vid mataffären och tiggare på busshållplatsen. De är inte med i normen. Nästan inte människor. De kanske har varit eller kanske ska bli igen men när vi ser manifestationen av det som vi kallar utanförskapet så är det tydligt att vissa liv är lägre värderade än andra. Kanske har vi bara blivit luttrade, hårdhudade.

I Göteborg idag har vi en galopperande kostnad för de som är funktionshindrade och placerade inom individ och familjeomsorgen, även socialbidragen ökar. Istället för att då säga att nu får det vara nog och bredda innanförskapet så säger vi att vi inte har råd, att belastningen på ekonomin blir för stor. Vi accepterar att individer, familjer och personal hamnar i kläm, att deras värde minskar i takt med utrymmet i ekonomin.

Det finns långsiktiga lösningar för att förhindra att framtida generationer drabbas av ojämlika möjligheter under sin uppväxt och därmed i vuxenlivet. Lösningarna innebär troligen att vi måste ta av vårt enskilda överflöd för att investera i vår gemensamma välfärd. 

Jag vet inte hur mycket svenskarna ger till välgörenhetsorganisationer men det är inte svårt att se att om de pengarna istället använts i våra förskolor, skolor, fritidshem, fritidsgårdar, idrottsföreningar, kulturföreningar, kuratorer, skolpsykologer, familjerådgivning, närmiljö skulle de tillsammans göra ännu större nytta för uppväxande generationer. Pengar behövs också till bistånd, utvecklingsprojekt, utbildning i vår omvärld. Liksom till att skapa ett drägligt arbetsliv och arbetsmiljö för de föräldrar som ska orka utveckla våra barn.

Att se allas lika värde är att tro på innanförskapet och den gemensamma förvaltningen av vår framtid. Att tro att man själv är något men också att veta att alla andra är precis lika mycket och agera för det, det borde vara modern socialdemokrati. 

* Jantelagen:

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

De jag skriver under på är punkt 3, 4, 5, 6 och 8. I rätt tillämpning lyfter de var och ens lika värde.

Bloggat har: Röda Berget om följder av Ship to Gaza, Lena Sommestad om att ökad jämställdhet minskar korruptionen. Göran Johansson om att inte misshushålla med unga människor. 

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Som man bäddar...

Spikmatta original

Ok,
vilket orosmoln är störst?
- Klimathotet?
- Ekonomisk kollaps?
- Välfärdens kollaps?
- Fascismens återkomst?

Om jag är dyster? Jodå. En smula uppgiven också.
Vad gör vi åt det?
Som jag ser det finns det just nu finns inget internationellt eller nationellt som tyder på att vi vill klara dessa gemensamma utmaningar vare sig inom de etablerade systemen eller utanför. Det som finns är en massa snack samtidigt som vi fortsätter in på den inslagna vägen.

Där jag personligen kan förändra en smula är hur vi använder pengarna i vår stadsdel och hur jag kan lyckas påverka inom mitt nätverk. Eftersom vi i stadsdelen måste effektivisera (läs spara) så har vi börjat ställa frågan om vi gör rätt saker, inte bara om vi gör saker på rätt sätt.
Som det står i Tankeverksamhetens senaste rapport - det är fullt möjligt att kvalitetssäkra tillverkning av livbojar i betong. De kommer inte att fungera men produktionen sker på rätt sätt.
Den allra viktigaste frågan; varför vi gör saker? Den återstår alltför ofta att ställas.
I mina ögon handlar det om att vi hela tiden fattar beslut på ungefär 2% av verksamheten, 98% bara rullar vidare.

Så ser det definitivt ut också på andra nationella och Europeiska nivåer. Internationellt har vi bara orden att leka med, inga pengar alls.

Hur ska vi då komma åt det här?
Jag har en idé. Problemet med den är att den kräver något så märkligt som övertygelse, ideologi och framtidstro.

Jag vill att vi undandrar en gäng människor från det dagliga gnetandet. Att de får sätta sig med ett vitt papper och börja skissa på ett nytt samhällssystem.
Hur samhället bör organiseras i en nära framtid.
Anledningen är att jag vill komma åt 100% av resurserna, inte bara 2%.

Detta skulle också ge möjlighet att implementera alla de innovationer och idéer som idag aldrig får möjlighet att utvecklas pga systemens tröghet och oförmåga att tänka nytt.

Uppgiften skulle vara att först hitta något som möjligen skulle fungera bättre och hur en övergång skulle gå till. Till sin hjälp måste man naturligtvis ta hela den möjlighet som en krympt värld ger. Att enbart ta forskning och politik till hjälp är inte tillräckligt, det krävs sann mångfald av perspektiv och erfarenhet för att lyckas.

Det stora bekymret som jag ser med en sådan framtidskommitté är dels vilken villighet dagens politiker har att riskera sin makt dvs oavsett kvalitet på kommitténs idéer och förslag så blir de inte genomförda. Dels att en kommitté riskerar att korrumperas av lobbying som vill påverka förslagen på olika sätt. Ungefär vad som riskerar att hända i toppen av mitt parti i frågan om vinstuttag ur välfärden.

Martin Moberg om sjukförsäkringen
Johan Westerholm om vinstuttag ur välfärden
Unionen opinion om etisk fondförvaltning
Cecilia Dalman Eek om att Sverige agerar mot mer jämställda bolagsstyrelser
Jimmy Sand om strukturomvandlingens utmaningar

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Är en politiker modig eller dum?

Jag har kommit fram till att som politiker så är man antingen modig eller dum.
Anledningen är att man gör något som "resten" av befolkningen verkar sky.

Politiker tar ansvar. Inte bara för sig och sitt utan för det som är vårt gemensamma. Som belöning för detta ansvarstagande får man brottas med dålig offentlig ekonomi och folkets förakt. Tack och bock.

Lyssna på Anders Borg och Magdalena Andersson, ansvar är nyckelordet, den som är mest ansvarsfull vinner. Tänk då på att också när det ska avkrävas ansvar vid ett misslyckande är det den ansvarige politikern som står i strålkastaren - oavsett vilka möjligheter den haft att påverka händelsen i sig.

Den nivå vi som är politiker skulle vilja skylla på varje gång något går åt helvete heter förvaltning och är en administrativ och operativ enhet. Det kan vi dock inte för vi är ansvariga för hur förvaltningen fungerar.

Resultatet av detta ansvar kan vi se tydligt i dagpolitiken. Där har det har spridit sig en rädsla för risker, för oförutsägbarhet och för att göra saker på nya sätt. Det finns en flod av "kvalitetssäkring", måldokument, styrdokument, uppföljningsdokument och också en massa instanser som ska hantera dessa dokument. Det är det här vi i normalt tal kallar för byråkrati. Ibland är det utmärkt med byråkrati, t.ex. när det handlar om känsliga uppgifter rörande enskilda personer. Oftast är det bara en jävla massa tid och papper som inte leder till förändring eller överblick.

Vi måste ju ha beslutsunderlag som politiker, det är klart, om man däremot behöver vara kroppsbyggare för att orka bära hem underlaget, professor för att förstå det och ha fotografiskt minne för att hinna läsa det så är det uppenbart att det är väldigt svårt att ha koll på konsekvenserna av alla sina beslut.
Ansvaret kommer man ändå inte undan.

Så frågan återstår, är man dum eller modig som politiker?
Dum för att man tar ansvar för saker man inte vet konsekvenserna av eller modig för att man tar ansvar för att andra gör det man förutsätter och föreslår.

Varför utsätter jag mig för det här? Jag tror att det beror på att jag gillar att vara en del av något som är större än mig själv, större än någon enskild. Del av något som aldrig blir färdigt och aldrig perfekt men där var och en som vill tillräckligt mycket kan göra skillnad. Jag hoppas att det blir till det bättre men inser att jag riskerar att behöva ta ansvar för det motsatta. Oavsett vems felet är.

Martin Moberg om apotekseländet
Jana Nilsson om att vi behöver en ny regering
Ola Möller om att nu blir det ett jäkla liv
Peter Högberg undrar om igår

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Den ideologiska lågan

Att vara socialdemokrat är i dessa dagar både lätt och svårt.

Det är lätt för att vi inte har lagt några förslag som högerpress eller lobbyister kan ägna sig åt att försöka idiotförklara. (Även om de försöker.)

Det är svårt eftersom vi som är så vana att följa våra ledare är osäkra på riktningen. Osäkerheten bottnar i att fast det finns tydliga tecken på att det nyliberala experimentet och avregleringarna av välfärden inte har gett positiva resultat för någon annan än kapitalisterna så vill inte vår partiledning ta ut vägen från denna väg. Det kanske inte är så förvånande när vår ledare är den pragmatiske fackföreningsmannen Löfven och den i avregleringsregeringen Persson verksamma Magdalena Andersson.


Det är en balansgång på en allt slakare lina som Löfven och Andersson försöker sig på och det ska bli mycket intressant att se vilka besked om riktning, om några, som Almedalsveckan kan ge. Kommer Löfven fortsätta att smeka näringslivet medhårs utan att också tala om kvinnorna i offentlig sektor, kommer han att ge något ytterligare besked i frågan om vinst i välfärden som allt mer infekterar den offentliga debatten, mest på grund av de inneboende motsättningarna mellan partiets gräsrötter och dess elit. Kommer Andersson vid sitt ekonomiskpolitiska seminarium ge några besked om hur välfärden ska utökas och finansieras med samma ekonomiska politik som Moderaterna för.


Det finns en rad reformer som både fack och partimedlemmar önskar sig. En kraftigt höjd lägstanivå i a-kassa och en återställning av kvalificeringsvillkoren. Ytterligare en reform av sjukförsäkringen med bibehållet rehabmål men förändrade villkor kring ersättningsnivå och slutdatum. Läkarprofessionens ord måste få gå före försäkringskassans tjänstemäns t.ex. 


Vi har också den förfärligt ineffektiva arbetsmarknadspolitiken som har till mål att var och en ska bli bättre på att söka jobb och mer desperat att ta vilket jobb som helst. Istället behöver vi individuella insatser som kan varieras från en palett av åtgärder, där coachning möjligen kan vara en lösning för några men definitivt inte för alla arbetslösa. Vi har två stora bekymmer på arbetsmarknaden idag. Unga utan gymnasieutbildning och äldre (50+) långtidsarbetslösa. Dessa måste få förbättrade möjligheter att bli anställda men deras förutsättningar är väsensskilda, liksom deras potentiella framtid. Det är därför åtgärderna måste skilja sig mycket åt.


Jag hoppas att den fråga väljarna kommer att ställa sig på valdagen 2014 är om vi vill ha mer av det som är nu med ökad konkurrens och ökade klyftor, eller en ny väg där människovärdet står i centrum och att samhället skall byggas för människor (och företag) som kan utvecklas långsiktigt. Den frågan får de inte av socialdemokraterna idag. Och, ärligt talat, jag skiter i om det går bra i opinionen just nu, det gick ännu mycket bättre 2008 och det vet vi ju hur det gick. 
Det är klart att det är klokt att något avvakta kongressen 2013 men vad är partistyrelsens brinnande frågor där. Vilka frågor är do or die för Löfven, är han den lojalaste av partiarbetare så borde han redan nu "lyssnat in rörelsen".  Är han en socialdemokratisk ideolog så borde han redan nu tagit tydligare avstånd från de ökade klyftorna och de sociala orättvisorna.


I barnböckerna framställs det ofta som modigt och rättrådigt att stå på sig, även om man blir emotsagd av större och starkare barn. Jag vill ha en partiledning som klarar lite motvind i högerpressen och som kan svara på tuffa frågor om valfrihet, jämlikhet och hållbarhet. Utifrån sin egen övertygelse och från övertygelsen hos partiet man leder. Jag vill se den ideologiska lågan.


Tyvärr förväntar jag mig inte att få göra det. Ni får gärna överraska mig, Löfven och Andersson.


LO-bloggen, Ulrica Brogren, Peter Johansson, Moberg, makthavare.se

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?