Fruktansvärt fult Göteborgs-Posten - Fruktkrisen sedd inifrån

GP:s Förstasida igår var något av en chock. Där stod att barnen på förskolorna i SDN Askim-Frölunda-Högsbo (där jag sitter som politiker) inte ska få frukt pga besparingar.  Det är inte sant.

Sant är att vi har beslutat om besparingar på råvaruinköp (varför kommer längst ned för nördarna) och där var ett av tjänstemännens förslag att spara på frukten. Det som är förvånande med GP:s artikel är att vi i den rödgröna gruppen, eftersom vi hade sett det på listan, specifikt sagt att det inte är aktuellt att spara på frukten.
Det beskedet har GP innan publicering fått av vår ordförande Yvonne Stolpe (S) men ändå publicerar GP det felaktiga reportaget. Uppföljt under dagen av en giftdrypande ledarkrönika, som faktiskt publiceras i dagens tidning, trots att även den är baserad på en felaktig, och låt mig upprepa, välkänd uppgift. Som lök på laxen passar KD på att skriva en webbpublicerad debattartikel som likaså baseras på en felaktig uppgift.

Jag hos P4 Göteborg. Foto: SR/Tobias Edlund

Som tur är så uppfattade lokalradion i Göteborg sitt Public Service-ansvar och bjöd in oss för att klargöra våra beslut. Nu funkar ju människor och medielogiken så att det som skrivits är en sanning även om det visat sig vara falskt dessutom kommer nyheten spilla över till andra stadsdelar. Så nu kommer vi som är fritidspolitiker få stå till svars för borttagna fruktstunder under valrörelsen- trots att vi i verkligheten har försvarat dem.
Inslag här:

Tack så mycket Göteborgs-Posten.
Länkar: GP1, GP2, GP3, GP4, AB

Extramaterial:
För er som funderar på vad som ligger bakom en politiskt beslutad besparing på 600 000 kr i en verksamhet som omsätter 2 000 000 000 kr så kommer här en kortfattad beskrivning av verkligheten för en SDN-politiker i Askim-Frölunda-Högsbo.

Under hela mandatperioden har vi kämpat med en trasslig ekonomi. Det är framförallt Individ och familjeomsorg (socialtjänsten) och funktionshinder som har spräckt alla barriärer och då lagstiftningen på dessa områden är tvingande skapar det problem i hela verksamheten. Vi har försökt att minska kostnadsökningarna men blir hela tiden besvikna. Det senaste året har även skolan fått ekonomiska problem pga att det bor fler skolbarn i stadsdelen än vad prognoserna ger oss pengar för i vår budget.

Totalt har detta lett till att stadsdelens ekonomiska reserver är helt uttömda och det i sin tur innebär att när stadsdelens ekonomi prognostiseras gå back så är vi tvingade av vårt regelverk att inom 20 dagar till kommunledningen presentera åtgärder för en budget i balans. Vår prognos i juni visade på ett prognostiserat underskott på 7 miljoner. dvs knappt en halv procent av vår totala budget.
Via denna länk hittar ni den ekonomiska rapporten där ni kan läsa om tidigare föreslagna förbättringar som inte levererats fullt ut vilket sätter oss i denna tråkiga position.

Under hela mandatperioden har jag kämpat för att besparingarna i sista hand ska tas från förskola och skola eftersom vi precis som Stefan Löfven sa i sitt tal i Almedalen att en bra förskola och en bra grundskola ger bättre förutsättningar att klara sig än att sätta in åtgärderna på vårterminen i nian. Frukt kanske inte är det allra viktigaste (kompetenta pedagoger!) men vi vet att mat och näring inte är jämlikt fördelade i vår stadsdel och en viktig förklaring till det växande hälsogapet mellan fattiga och rika. Kan förskolan kompensera ska den göra det.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Mod och eld för barnens skull

En gång var jag något av en rebell. Inte en särskilt arg men ständigt ifrågasättande och med en stor ovilja att trampa den breda vägen.

Det där har fått vika undan med åren och mina livsval har tagit mig till ett tryggt medelklassliv.

Jag har ändå tillräckligt med både kulturellt- och fuck off -kapital för att vara precis som jag vill, hela tiden. Att vara den där rebellen. Jag blir ofta besviken på mig själv att jag inte längre är det. Att jag vill passa in istället. Vara professionell. Eller trevlig.

Två personer har fått mig att tänka på mig själv på ett annat sätt sista tiden. Den ena är Evin Cetin som frågade vad jag brinner för. Det korta svaret jag gav var att jag vill att alla barn ska få de möjligheter jag hade under min uppväxt i världens mest jämlika land någonsin.
Den andra är Özz Nûjen, hans show "Dålig stämning" (finns på SVT Play 20 dagar till) fick mig att fundera på om jag fortfarande brinner.

Imorgon skall vi jobba fram de politiska prioriteringar vi i stadsdelen ska göra för 2014. Jag funderar på om jag kommer att orka stå upp för att vi ska fortsätta att ta pengar avsedda för gamla och lägga på skolan och förskolan. Att de gamla har chansen att rösta bort oss men att barnen ännu inte har någon annan röst än vår.

Jag har alltid gillat stora idéer, stora tankar, men det som är svårt är att leva upp till dem. Ghandi spann sitt eget garn och vävde sina egna kläder, han levde sin idé i det lilla och var inte rädd för någon, varken härskare eller folkmassa eftersom han såg sig själv som jämlik med alla. Han accepterade att kompromisslöshet gav fiender men såg att det också gav resultat och respekt.

I Sverige är ojämlikheten inte lika tydlig som den var i Indien, orättvisorna är färre och mindre. Ändå krävs det eld för att utplåna dem. Jag ska försöka att brinna för dem som inte har någon egen röst. De förtjänar bättre men om min eld kan vara en av många kommer den att göra skillnad.

- Posted using BlogPress from my iPad

Presenterar: Finansieringsparadoxen

Mer pengar ger inte alltid mer verksamhet men mindre pengar ger alltid mindre verksamhet. 

Jag rids av maran i natt. 
En av de saker som stör min sömn är det ekonomiska läget i vår stadsdel. Prognoserna visar återigen att vi är på väg mot avgrunden och återigen är det individ- och familjeomsorg/funktionshinder och äldreomsorgen som kostar mer än budgeterat. 

Precis som i budgetprocessen i höstas, kommer vi nu tvingas spara på barnen för att betala för de sjuka och arbetslösa. Det som staten tidigare betalat för via sjukförsäkringssystem och a-kassa men som den borgerliga regeringen inte längre tar ansvar för. Dessutom betalar förskolan för skolans underskott så resultatet av den särskilda prioritering av förskolan som stadsdelens politiker beslutat om i två år i rad blir en skrattspegel. Jag vet helt ärligt inte om jag kan vara del av detta längre. Det jag vet är att jag kommer att kämpa för stadsdelens barn med allt jag har så länge jag kan stå för de beslut som fattas. Det är mycket nära en gräns nu när jag inte längre kan göra det. 

För våra problem får vi ingen kompensation vare sig av stat eller kommunstyrelse. Vi ser idag spåren av nittiotalskrisen hos de unga som lämnar gymnasiet. När de föddes var Sverige värre däran än idag och det är deras generation som har betalat priset, framförallt i form av minskade resurser i skolan. Den generation som nu börjar gör det från en sämre nivå, en nivå där varje sparad krona märks i form av sämre kvalitet. Trasan är torr. Det går inte längre att vrida ur den. 

En vedertagen sanning i det politiska samtalet är att pengar inte är allt.
Jämförbara verksamheter kan kosta olika mycket och ha likvärdig kvalitet. Den paradox jag upptäckt är att det bara gäller tillförda resurser, besparingar drabbar alltid kvaliteten, om inte direkt för resultaten så för arbetsmiljö och kompetensutveckling. 

Vi vet att det finns stora skillnader mellan stadsdelarna i kvalitet och resursfördelning mellan verksamheterna. Dessa verkar mer vara resultat av en slump än av ett målmedvetet arbete. Att det finns duktiga medarbetare och ledare inom enskilda verksamheter.

Vi kan ändå med stor säkerhet säga att mer pengar inte är en säker väg till högre kvalitet i den offentliga verksamheten. Att samtliga stadsdelar kämpar med sina ramar har därför inte med ramens storlek att göra utan med arbetets organisation och ledning. Hur dessa ska förbättras skiter väl den som sätter ramen i och därmed återstår besparingar eftersom förvaltningarna saknar energi och resurser att ställa om sin verksamhet även om det säkert både är möjligt och önskvärt här och där.

Jag förstår att Göteborg måste fortsätta att utvecklas som stad, att vi måste bli större och vackrare men idag sker det på bekostnad av de barn som växer upp här. Jag vet att chansen att stadsdelarna får utökade ramar är minimal med mindre att staden höjer skatten.

Jag vill därför vädja till mina kamrater i kommunstyrelsen att trots alla negativa konsekvenser av en skattehöjning och trots att det är att spela borgarna i händerna inför ett valår att ändå höja skatten. Låt pengarna oavkortat gå till stadsdelarna för att användas där vi vet att människor vill att de ska användas. Till skolan, till förskolan och till äldreomsorgen. Skapa handlingsprogram för organisationsoptimering och när de är genomförda fröjdas över bättre kvalitet i stadens verksamheter. 

Låt inte barnens uppväxtvillkor avgöra deras framtid och framförallt - satsa på de unga. Kan vi göra investeringsplaner för vägar och hus måste vi kunna göra det för människor!

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

När vi bygger vägar planerar vi 25 år framåt...

...när vi bygger barn tar vi det år från år.

Funderar ofta på att vi i vissa fall faktiskt kan ha väldigt långsiktiga perspektiv medan i

andra knappt når framför nästa års budget.
Vi knyter upp tiotals miljarder i infrastrukturprojekt som sträcker sig mer än 15 år framåt i tiden, vi gör planer för stadsutveckling, vattenförsörjning och andra liknande tekniska investeringar. Vi försäkrar oss ofta om att det finns en bred politisk majoritet bakom besluten så att de inte rivs upp vid ett regimskifte vid allmänna val.

När det gäller annat så är det konjunkturen, det nuvarande skatteunderlaget och dagens politiska mode som får råda.
Det kan gälla utbildning, barnomsorg, primärvård, socialtjänst, socialförsäkringar, bostäder, föreningsbidrag, lokaltrafik m.m.

Lägg märke till en sak i denna uppräkning. Alla har bäring på barns uppväxtvillkor och utveckling. Det har också visat sig att barn födda runt 90-talskrisen är de som får kämpa hårdast i dagens Sverige. Det är deras gymnasieresultat som sjunker, som kommer in på högskolan utan tillräcklig bildning, som inte kan få ett fast jobb. Som inte tror att framtiden kommer att bli bättre.
De barn som blev budgetregulatorer i den kommunala ekonomin. Idag har vi en liknande situation med alltfler långtidsarbetslösa, en regering vars skattesänkningar urholkar den kommunala ekonomin och en brist på verktyg att möta utmaningarna.

Istället för en nationell, regional och kommunal investeringsplan för barnen som föds 2013 till deras död sådär 100 år senare får jag se hur ännu en generation blir budgetregulatorer i en allt tuffare kommunal ekonomi. Det är inte utan att man funderar på hur vi tänker.

Läs Tankeverksamhetens rapport "Att investera i barn och utjämna livschanser"

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

De två enkla sätten att klara sjukvårdens ekonomi

Nu har jag jobbat i Västra Götalandsregionen i nästan två månader. Denna koloss med en omsättning på ungefär femtiotusen miljoner kronor. 

På nykomlingens självklara vis har jag räknat ut hur vi ska klara ekonomin för sjukvården i framtiden. Det finns två sätt. Helst ska de kombineras för bästa långsiktiga effekt.

Det ena är att öka intäkterna. Det sker lättast genom att få in mer skattemedel, antingen genom att fler jobbar eller att de som jobbar betalar mer skatt.

Jag föredrar det första men vill tillägga att om man tjänar mer så betalar man ju mer skatt så jag hoppas på framgångsrika lönerörelser framöver och att vi på det sättet kan undvika skattehöjningar. Att regionen därmed ökar sina lönekostnader är inget som vi ska undvika utan vi vår se det som om våra anställda tjänar mer så betalar de faktiskt tillbaks en stor del av varje ny lönekrona till det offentliga systemet, dels direkt via inkomstskatt men också via ökade momsintäkter, att deras konsumtion bidrar till att fler kan jobba etc. Hur intäkterna ska fördelas nationellt, det är en politisk fråga. Jag föredrar i det fallet en politik som fördelar efter behov snarare än inte alls.

Det andra sättet att klara ekonomin är att se till att människor inte blir lika sjuka. Ja gamla människor blir sjuka men många sjuka hade inte behövt vara det om rätt åtgärder hade satts in tidigt. Även här spelar en minskad arbetslöshet roll men här finns hundratals fler faktorer. Psykisk och fysisk arbetsmiljö, förbättrade kostvanor, mer motion, mindre missbruk av alkohol, tobak och droger etc. Det är möjligt att en ökad motionsfrekvens leder till fler höftledsbyten och fotledsbrott men om vi kan minska hjärt-kärlsjukdomar, cancer och fetma så har vi vunnit mycket.

Jag var på en föreläsning med professor Ingibjörg Jonsdottir från Hälsan och Stresssmedicin i Västra Götalandsregionen. Hennes formel för bättre fysisk och psykisk hälsa var väldigt enkel i mina ögon.

Kärlek och motion. 

Goda sociala nätverk är oerhört effektivt för att undvika psykisk sjukdom, motion likaså. Motion påverkar naturligtvis även den fysiska hälsan och ordspråket en sund själ i en sund kropp verkar (tyvärr) stämma väldigt bra även om man absolut inte kan säga att alla som är i fysisk trim också mår bra psykiskt eller tvärtom.

Jag inser att det finns stora bekymmer om Socialstyrelsen åter ska göra rekommendationer till människor om hur de ska leva sina liv. Det är inte önskvärt. Det är dessutom väldigt svårt att få människor att ändra sina vanor, även om vissa är tvungna.  Nej, ett hälsosamt liv startar i barndomen.

Därför hoppas jag att regionen i samarbete med kommunerna, föreningsliv och andra intresseorganisationer lägger stora resurser för att hitta vägar genom informationsvallarna och utan att skuldbelägga någon hjälpa förläldrar och barn att skapa goda vanor som kan hjälpa till en god hälsa hela livet. På BVC och familjecentraler, på förskolor, i föreningar, uppsökande verksamhet osv.

Det här är två arbetssätt jag tror på. Minska arbetslösheten och skapa goda vanor tidigt i livet. Låter enkelt men kräver investeringar, tålamod, framtidstro och långsiktighet. Har vi det som krävs i dagens samhälle? Jag hoppas det.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant 

Dessa jävla ungar!

Nog är det väl märkligt att vi vet och förstår så mycket men förmår så lite.
Om vi t.ex. pratar om barn och förskolor som är extra aktuellt i Göteborg i dagarna så har vi begripit en hel del. När jag pratar om vi så är det  här den samlade forskningen tillsammans med statistik och det sunda förnuftet.

Det vi vet är att 1. Barn måste klara grundskolan för att lyckas på gymnasiet. 2. Barn som lyckas på gymnasiet får jobb, de andra får det inte. 3. För att lyckas i grundskolan underlättar det att ha gått på förskola från 1 års ålder (om du inte har föräldrar med god utbildning, då kvittar det).

Vi vet också att förskolan verkar kompensatoriskt dvs att barnens sociala bakgrund blir mindre viktig för deras utveckling.

Därför vore det bra för barnens framtida och jämlika möjligheter om 1. Så många som möjligt går på förskola från 1 års ålder. 2. Förskolan håller hög kvalitet. 3. Grundskolan håller hög kvalitet och fortsätter att verka kompensatoriskt.
Tyvärr har vi inte vetat allt det här särskilt länge och därför agerar vi och med vi menar jag här både föräldrar och samhälle inte särskilt smart.

1. Relativt få barn börjar förskolan före tre års ålder 2. De barn som skulle behöva förskolans kompensatoriska funktion har inte rätt att gå i förskolan i lika stor utsträckning. 3. De största resurserna i skolan kommer barnen till livs ju äldre de är, trots att det vore smartare att göra tvärtom.

Här har kommunen en stor möjlighet att säkra framtida lycka för invånarna genom att investera i barnen. Det görs i Göteborg i stor utsträckning men fortfarande tvekar man för att fullt ut satsa på att utjämna livschanser. Trots att vi vet att mer jämlika samhällen är bättre för alla.

Jag tänker här helt krasst och utifrån ett föräldraperspektiv. Om vi genom tidiga insatser kan minimera antalet stökiga och störande elever i klassrummet så är det bättre för allas prestationer, trivsel och välbefinnande i skolan.

Jag tänker ur ett humanistiskt perspektiv att om fler får större möjligheter att lyckas så kommer de också att underlätta för andra att lyckas. De kommer att  må bättre och bli mer kreativa.

Jag tänker ur ett politiskt perspektiv att satsa stenhårt på barnen är väldigt lätt att stå för. Lättare än att satsa motsvarande på försvar eller motorvägar t.ex.

Men. Jag tänker som stadsdelspolitiker att det blir för dyrt.

Vad jag hoppas på är att vi som vill att åtminstone våra barnbarn ska få en fantastisk skolgång kan arbeta för att skapa möjligheter att fortsätta utveckla förskolan och skolan. Att vi kan se det som en nödvändig investering likväl som att bygga sjukhus, vägar och hus.

Det är en politisk vilja som krävs. Möjligen kan investeringen också kräva politiskt mod. Men det skulle ge så oerhört mycket tillbaks.

Det här resonemanget är inspirerat av det samtal jag hade på Handels s-förening i Göteborg ikväll, föreningen gästades av Anders Nilsson som pratade om boken Jämlikhetsnormen och den storstadsrapport som han presenterade somras.¨

SVT

Roger Jönsson om ett förlorat samhälle?
Dagens Arena om att barngrupperna i förskolan är för stora
Tysta tankar om Overkligheten
Cecilia Dalman Eek om att Sveriges utbildningsnivå sjunker

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Den skeva balansen i samhället ger sämre skola i Göteborg.

Jag är en nykomling inom politiken så ofta för att förstå och jämföra så får jag använda erfarenheter från andra områden. Ett sådant är basketsporten.
Sverige är ett land som sticker ut på ett väldigt negativt sätt. Vi har fattiga klubbar med få anställda tränare. Vilka tränar då dessa avlönade personer?
Nästan alltid eliten. Vilka tränar då de som har störst möjlighet att lära sig, dvs nybörjarna?
Nästan alltid nybörjartränare eller föräldrar.
I ett land som Litauen med stora framgångar inom basketsporten har man mycket erfarna tränare på nybörjarna, för att grunderna ska bli så bra som möjligt.

Ni kanske förstår min övergång till politiken och samhällslivet?
Även här så finns det ont om pengar. Även här prioriterar vi de som redan har kommit en lång bit på väg, se bara på lönetrappan för lärare.
Jag skulle vilja se en förskjutning av prioritering. En långsiktig plan för att höja prioriteringen där den betyder mest. En bra förskola ger kognitiva förutsättningar som kan förvaltas i de första skolåren och dramatiskt öka förutsättningarna att klara högre stadier och därmed gymnasieskolan. Tänkte visa två grafer från LOs rapport om full sysselsättning, för att visa varför detta är så viktigt.

Jag kommer säkert återkomma till dessa igen men vad de visar är att resultatet i grundskolan avgör dina resultat i gymnasiet och därmed hur det går för dig.

Utan gymnasieexamen är du, kort sagt, körd. Det viktigaste för att ta dig dit är en lyckad tid i grundskolan.

Hur kommer det sig då att man i Göteborg låter politikerna med sämst förutsättningar vara ansvariga för grundskolan? Det påminner inte så lite om hur vi gör inom basketsporten. Det händer inte ofta men idag så håller jag med GPs ledarsida som skriver:

"...hur dyrt det blir för såväl Sverige som varje enskild stadsdel när fler unga människor slås ut i brist på rätt stöd.

Utan allmänt bättre skolresultat och fler elever som klarar målen, försämras Sveriges framtidsutsikter."

Jag vill gärna vända på den politiska strategin att målstyra verksamheter (vilket ofta kan vara improduktivt), lägga mer tid och kraft på de lokala verksamheterna, mindre på storslagna planer och helikopterperspektiv.
För mig hade den bästa presenten till Göteborg 2021 varit en grundskola där alla barn är godkända. Då kan vi fira 450 års jubileum 2071 med pompa och ståt!

I förlängningen så är det jag föreslår inget annat än en revolution av det nuvarande politiska systemet. Där det lokala värderas högre än det centrala. Nu ligger ju beslutsmakten på det centrala så det är många väderkvarnar som måste bekämpas innan detta blir verklighet. Till  häst kamrater!

Läs Johan Westerholm om att Socialdemokraterna har fel medlemmar.
Ulrica Brogren om fritidspolitiker, vara eller icke vara
Martin Moberg om att skolan har ett uppdrag att utjämna socioekonomiska skillnader

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Upplåter härmed lite utrymme till hämningslös marknadsföring, gör det du också och vaccinera 95 barn.

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Foto: © UNICEF/Asselin   

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Skit i politiken nu och tänk efter en stund!

I nästan precis två år har jag engagerat mig i det socialdemokratiska partiet nu och det är väldigt lätt att ryckas med i alla vinklar, persondiskussioner och politiskt taktiserande. Det är ändå inte därför jag gick med. Det är knappast därför någon gick med.

Nu när Stefan Löfven är vald hörs ropet högt. Äntligen ska vi får prata politik! Men vet vi vad vi ska säga? Har vi en politik som vi är stolta över att föra fram. Förslag som är tillräckligt starka för att förbättra vårt samhälle? Helt ärligt?

Det här är därför en uppmaning till stora och små påvar, rövarbaroner, gräs- och nätrötter. Lägg undan den heliga politiska agendan för några ögonblick och tänk efter en stund innan vi rusar på i ullstrumporna.

Politiken kan påverka oerhört många aspekter av människors liv och samhällets utveckling. Det finns ändå två saker politiken aldrig kommer att kunna göra.

1. Stoppa tiden.

2. Låta en människa leva om sitt liv.

Eftersom dessa två inte är möjliga så har jag nått slutsatsen att vår allra viktigaste uppgift är att bereda varje barn, nyfött, uppväxande eller ofött, chansen att växa upp med de allra bästa förutsättningar som går att ordna. I Sverige och vår omvärld. Trots att de inte kan rösta. Eller kanske just därför. Det är när varje generation av barn, oberoende av sina föräldrar eller andra yttre omständigheter, kan utvecklas tillsammans med andra som det finns förutsättningar för vår civilisation att överleva.

Min övertygelse är också att om vi kan lägga vårt fokus på barnens bästa så kommer även de vuxna att få stor nytta av det. Det handlar om hur vi disponerar tid, vilka resurser utbildningsväsendet förfogar över, hur vi hittar och hjälper barn i socialt utsatta miljöer. Att det finns frisk luft, mat och dricksvatten till alla barn.

Den väg vi nu vandrar leder, snabbt eller långsamt till vårt samhälles fördärv. Det handlar framför allt om den kortsiktighet som präglar det ekonomiska och politiska livet. En långsiktig plan är inte 10 eller 15 år lång. Den bör vara 40, 70, 90 eller 900 år lång.

Det är med en stor nypa självkritik jag skriver detta och jag kommer säkert att falla av den smala vägen då och då och för att direkt återgå till det politiska taktiserandet kan det också vara värt att tänka också på att de allra flesta som röstar antingen nyss varit barn eller har egna, stora och små.

Läs Roger Jönsson "Behövs socialdemokratin?", Björnbrum om "Försörjningsbörda", Göran Johansson "Stefan Löfven: Vi tror på Sverige", Henrik Oscarsson "partiernas profiler 2010 enligt väljarna", Peter Högberg "Astrid, Löfven och väljarna"

GP, GP, SvD, Ab, Ab2, Ab3, Exp, Exp2, Exp3, DN, DN2, DN3, SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SVT, SVT2, SVT3,

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Om barnperspektivet som det enda möjliga.

"Och skrika ska mitt lilla barn få göra - för skrik det tycker jag om att höra." - Jojje Wadenius

I många inlägg har jag skrivit om det fruktansvärda slöseri vi håller på med  i vårt samhälle. Vi slösar med vår gemensamma framtid.

I Göteborgs kommunfullmäktiges gällande, socialdemokratiska, budgets tredje stycke står det att

"Till detta vill vi lägga ett barnperspektiv på politiken. Men det menar vi  bland annat att konsekvenser för barn ska analyseras och vägas in inför alla  viktigare beslut på samma sätt som vi har börjat göra när det gäller  konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män. Om vår stad är en  bra plats på jorden för barn och ungdomar att växa upp på behöver vi inte  känna någon oro för framtiden. Människor som får mogna till vuxenskap i trygghet och kan förverkliga sin potential är den bästa grunden för ett gott och framgångsrikt samhälle. En stad där barn mår bra är en bra stad också för de vuxna att leva i." 

För mig innebär detta att den satsning vi i Göteborg gör på att bygga ut antalet platser i barnomsorgen med ca 30% och det uttalade målet är att barngrupperna ska bli mindre är en självklarhet. Jag beklagar att det inte blivit gjort i den takt Göteborgs uppväxande släkte hade behövt något som bl.a. avspeglas i skolornas ojämlika förmåga att utbilda elever till godkända betyg.

När jag pratar med personer som på olika sätt är inblandade i socialtjänst och skola så är det en sak som återkommer, det behövs tidiga åtgärder för att hjälpa och stötta de barn som riskerar att hamna snett. Det innebär att förskolorna har tillräckliga resurser för att göra skillnad för de barn som behöver det. Egentligen betyder det också att den regel om att barn till arbetslösa får mindre tid i förskolan, en regel som ser olika ut från kommun till kommun, är kontraproduktiv i förhållande till samhällsekonomin.

Det jag har fått höra är röster ur verksamheter som hanterar barn med sociala och kognitiva problem och kanske inte de mest objektiva så därför är det skönt att via forskningen se att de vet vad de pratar om. Tankeverksamheten inom Arbetarrörelsen i Göteborg har i veckan publicerat en rapport med internationell forskning av Gösta Esping Andersen som visar sambandet mellan tidig och god barnomsorg och kognitiv förmåga, speciellt hos barn som är socialt utsatta.

Varför är nu detta så viktigt? På lång sikt är det inte bara en fråga om individens chanser, vilket naturligtvis borde vara tillräckligt. Det är dessutom en fråga för den sociala sammanhållningen i samhället och samhällsekonomin.
Den enskilt viktigaste faktorn för att få ett jobb är att klara grundskolan och få gymnasiebehörighet. Det är klart att det finns vägar för de som inte klarar grundskolan men de är smala och osäkra. För många innebär skolans misslyckande en framtid i social utsatthet.
Esping-Andersen visar att vi för att minska skolans möjligheter att misslyckas ska satsa ännu hårdare på kvaliteten i förskolan och att försöka få de barn som behöver förskolan att också gå där.

Två hårda förslag på detta.
1. Avgiftsfri och obegränsad barnomsorg inom förskolan för barn till arbetslösa.
2. Fortsätt med en nationell satsning på minskade barngrupper i förskolan och låt den innefatta grundskolans tre lägsta årskurser.

Det är två väldigt enkla förslag för att förbättra samhällsekonomin om 15 år. Att påstå att detta är dyrt är absurt, vi har helt enkelt inte råd att låta bli.

Om vi väljer att låta bli att satsa på barnen så kommer en faktor att vara den allt överskuggande för barnens framtid - föräldrarnas utbildningsnivå. I min värld är det inte rimligt oavsett om du är socialist eller nyliberal. Var och en ska väl kunna vara sin egen lyckas smed?

Näringslivet och pensionärerna har både finansiellt och röst-starka organisationer. Barnen kan bara lita på andra. Därför är barnperspektivet det enda möjliga för att i längden utveckla det här samhället.
Det är dags nu.

Fanny Johansson om att utan visioner står vi still.
SR, Exp

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Dags att investera!

Av alla hundratals inlägg och artiklar jag skummar igenom en vanlig dag så är det ibland några som tar en dag eller två för att fastna.
Sebastian Stenholm skrev i onsdags om investeringar. Efter lite eftertanke och annan input via möten så tänker jag kliva i spenderbyxorna för att säga - det är dags att investera!
Peter Högberg förklarar bra varför i ett inlägg:

 Det handlar om att se individen som en investering och som vi alla vet så behöver vi med jämna mellanrum göra återinvesteringar och så är det även när det gäller människor. Gör vi inte det så ökar klyftor och även kostnader på sikt. Men en av de viktigaste delarna är att vi förlorar tryggheten i samhället och det är en trygghet som inte kan lösas med mer poliser. Vi kan inte bygga samhället med hets utan behöver bygga med trygghet och inge hopp till individen. 

Jag har ingen anledning att säga emot, däremot är jag orolig för hur vi ska lyckas byta perspektiv från ettåriga budgetcykler till investeringar över tid.
Jag har ett huvudsakligt fokus när det gäller vad jag vill investera i. Våra barn.
Det handlar om trygghet och lika möjligheter för alla barn. Här har skolan idag en närmast motverkande effekt, se t.ex. på den aktuella debatten om Römosseskolan, ett exempel i Göteborg. När det handlar om gymnasiet har många barn hamnat i friskolekoncerner som bygger säkra vinster på deras framtid men när det går fel för ett barn så är resurserna till stöd och hjälp obefintliga.
Argument mot friskolor brukar bemötas med ett - nu målar du fan på väggen - perspektiv och nog önskar jag att det vore så men faktum är att det fria skolvalet är ett misslyckande om man ser en likvärdig skola för alla barn som mål.

Tyvärr är det så att den kommunala skolan inte möter alla de krav som elever och föräldrar med rätta ställer idag. Orsak? För lite investeringar. För mycket kvartalsekonomi och för lite fokus på eleverna, för mycket på att tillfredsställa administrationen.

Ett annat område som måste börja investeras rejält i är energi. Både för att minska konsumtion och förändra produktion. Sverige måste gå före. Jag saknar ambitionen hos regeringen att gå före. Man säger det (förstås) och sen agerar man mot sitt mål. För den moderata regeringen så verkar målet vara att vara så likt andra länder som möjligt istället för så bra som möjligt, man jämför sig ständigt med andra stater istället för att ha egna mål.

Det tredje området som behöver investeras i är jämlikhet. Det är otäckt att jag som bor i en del av stan kan förväntas leva flera år längre än en som bor i en annan stadsdel. Inte i ett annat land. I en annan stadsdel. Till jämlikhet räknar jag också jämställdhet. På pappret är vi framme men mina kvinnliga kamrater kan intyga att det bara är på pappret. Hela vår maktstruktur behöver kastas över ända för att det är uppenbart att den är uppbyggd för att passa ett hierarkier istället för människor. Det kanske är den svåraste utmaningen av alla och därför kräver den investeringar i såväl tid som idéer. Framförallt kräver den öppenhet för förändring, något som är svårt att finna.

Och ja, jag vet att vi är på väg in i en börs och finanskris igen. Det är uppenbarligen så att våra nationer är i händerna på dataalgoritmer och, ibland snälla, finansklippare. Jag har en känsla av att det är något politiker i världen ganska snabbt kan förändra, bara viljan finns. Men som det heter "egenintresset ljuger aldrig". Den politiska eliten och den ekonomiska har läskigt nära relationer.

Jag är säker på att vi kan och måste finna vägar att investera i de tre områden jag beskriver ovan nu på en gång, annars kommer vi inte ha några möjligheter att investera i framtiden.

Peter Högberg på ämnet x 2, Dagens Arena 


Martin Moberg, Peter Johansson, 
DN, AB, GP, SvD, E24, SR

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Vad är barnen bra för?

Det är på många sätt underbart att ha egna barn. Att få ta del av hur de formas som människor och individer, att inte bara ta del utan faktiskt vara en del av det.
Mitt ansvar som förälder är oerhört stort. Självklart kan jag skylla på skola och tränare om mitt barn inte skulle lyckas att lära sig läsa eller stå i led. Det är ändå inte det jag ser som mitt stora ansvar. Mitt stora ansvar är att ge trygghet, kärlek och ramar. Har mina barn dessa tre tror jag att de kommer vilja att växa upp och ta ansvar, vara delaktiga och framförallt ha förutsättningar att må bra.

Mina döttrar Stina och Tilda

Många undersökningar har visat att när väl mat och boende är fixat så har människors känsla av välbefinnande mycket lite med hur väl man står sig i konkurrensen att göra. Det har också mycket lite med hur mycket pengar man tjänar att göra.
Av dessa anledningar så kan jag bli så väldigt trött när jag lyssnar på resonemang om utbildning och lärande. I dessa resonemang räknas ofta den råa kunskapen som det enda värdet med utbildningssystemet. Från i höst är förskolan en egen skolform och gunåde den som säger dagis.
Det är denna utveckling som tillåter mig att ställa frågan i rubriken. Ska vi som människor stå oss i konkurrensen eller ska vi som barn eller vuxna tillåtas att vara tokiga, slarviga, klantiga, trotsiga?
Ytterligare undersökningar har visat att barn från socialt utsatta grupper presterar precis lika bra som elever från socialt starka grupper. Ända tills vi börjar mäta prestationerna. Då går de utsatta barnens resultat ner medan de starka gruppernas resultat är i princip oförändrat.
Ska vi som människor tvingas att hantera press att prestera eller ska vi ha goda förutsättningar att lära oss? Kan barn från socialt utsatta grupper få möjlighet att växa i den förvissningen att de duger som de är?
De här frågorna finns säkert i vår debatt någonstans men jag hör dem inte.
I riksdagen gäller diskussionen hur barnens resultat ska bli bättre och provresultaten förväxlas med kunskaper. För mig har läsandet av romaner och serietidningar (Fantomen!) alltid varit en större källa till faktisk och reell kunskap än skolböcker och facklitteratur, möjligen kan dagstidningen konkurrera. Den kunskap som inte mäts har också ett värde. Lusten att lära har ett egenvärde.
Vill vi att våra barn ska växa upp för att bli internationellt konkurrenskraftiga produktionsenheter eller vill vi att de ska växa upp och vara lokalt och globalt engagerade medborgare och människor?

Det här inlägget inspirerades av den här artikeln av Nina Björk samt en artikel i Filter om tennisspelarna Elliot och Lancelot Carnellos förutsättningar.

Marika Lindgren Åsbrink har bloggat liksom
Martin Moberg, Roger Jönsson(s) och Lisa Klaminder

AB
fler blogginlägg på Netroots, Bloggar.se
Fler bloggar om:  barn, Intressant

Lokalpolitik Göteborg: När barnens perspektiv glöms bort

Jag har en gång tidigare nämnt BK Lobo. En liten fotbollsförening i en liten del av min stadsdel.
Jag blev uppmärksam på deras situation när jag läste en insändare i GP.

"Skrota inte fotbollsplanen"
Göteborgs stad planerar nu att bygga nya bostäder i Flatås. Tyvärr har ingen av arkitekterna tänkt på barnen. Det finns idag en elvamanna fotbollsplan intill Flatåsskolan. Detta är den enda fotbollsplanen i området. Istället är det planerat för en femmannaplan. En katastrof för BK Lobos verksamhet. Förenngen hyr planen varje måndag till fredag 17.30-20.30. Det förekommer även matcher på kvällar samt helger. Vi har tio lag som delar på dessa tider. Barnen som bor i området är är varje dag, sju dagar i veckan och leker och spelar fotboll. Skolan har flera hundra elever som också är i behov av en stor plan dbland annat spelas brännboll. Denna plan fungerar även som avlastande för skolgården som inte är så stor. Alla ledare, lärare och föräldrar är överens om att barn behöver röra på sig mer, inte minst politiker, läkare samt lärare. Därför är det beklämmande att se den usla planeringen där endast en femmannaplan ingår. Det går inte att bedriva någon verksamhet på en sådan liten plan. Visst behövs det fler bostäder men i beslut som fattas på denna nivå har man glömt av barnperspektivet. Barnen som är det viktigaste vi har. Två frågor blir kvar: Vart ska våra barn sparka boll och leka och vart ska de ta vägen?

Efter att ha utforskat ärendet lite så är det tydligen så att kommunens förvaltningar kommit överens om att där det idag spelas boll varje dag inte längre ska vara möjligt att ha en verksamhet för alla barn. Där ska förtätas.
Jag vet tyvärr inte om BK Lobo eller Flatåsskolan har erbjudits en alternativ yta i närheten där de kan spela, jag hoppas att det åtminstone är med i planen. En plats för spontan och/eller organiserad fysisk aktivitet i ett mycket tättbebyggt område är väldigt mycket värt på många sätt. I det generationsskifte som pågår i Högsbo ökar dessutom antalet barn i stadsdelen fortare än beräknat.
Det här är för mig ett exempel på när man i Kommunstyrelsen säger en sak; "barnens Göteborg" och sen gör kommunens förvaltningar något annat. Även om det är superbra och mycket välkommet med nya bostäder i Flatås så har man bestämt att det behovet är viktigare än barnens möjlighet att röra sig och för BK Lobo att organisera den verksamheten på ett bra sätt.
Som fritidspolitiker och aktiv i idrottsrörelsen tycker jag att det är väldigt tråkigt att höra om BK Lobo och jag hoppas att vi kan i SDN Askim-Frölunda-Högsbo vara mycket uppmärksamma så att vi ställer frågan om barnens villkor först. Före frågan om kostnader och före frågan om vilka andra intressen som påverkas. Det uppdraget har vi fått från kommunstyrelsen.

Fler progressiva bloggar på NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!
Intressant?
Fler bloggar om politik, Göteborg

Att tänka fel - om skolan

För några dagar sen presenterades den aktuella PISA undersökningen med, enligt koncensus, nedslående resultat. Roger Jönsson som är betydligt mer kompetent än jag i sakfrågan har bloggat bra om detta. Svaret på hur svenska elever ska lära sig mer i skolan tycks vara - ett nytt betygssystem och fler kunskapskontroller!
Det är som om idrottsmannen skulle bli bättre genom att ersätta träning med tävling och den egna prestationen kan vara hur dålig som helst, det är i jämförelse med andra som den mäts och bedöms.
Helt j-a ointressant om du frågar mig.
Vad som är intressant är att den psykiska belastningen på våra elever ökar - stress bland barn och unga är ett reellt problem. Tror inte det finns något som visar att personer presterar bättre under konstant press än under förutsättningar som bygger på nyfikenhet, egen förmåga och lust.
Den som alltid reaktionära ledarskribenten Malin Lernfeldt på GP gör som vanligt och visar vad jag inte vill ha. Om det är någon plats i samhället där man ska kratta och sopa och anpassa sig till brukarnas möjligheter och viljor är skolan den platsen. Symptomatiskt nog har GP valt att inte publicera artikeln på nätet om hur man på Öjersjö Storgård genom att ändra arbetssätt och lägga upp undervisningen på ett annat sätt har lyckats förbättra  resultaten i matematik.  Eller artikeln om Elena som berättar om hur pressen i skolan bidrog till hennes psykiska sjukdom. Politisering av nätpublicering? En snabb koll på folkhälsoinstitutets kartläggning av elever i åk 6 och 9:s egen upplevelse av sin hälsa visar att elever i socialt utsatta områden har en generellt bättre syn på sin egen hälsa än elever i mer välbärgade områden i Göteborg. Jag tror att prestationskrav är en viktig faktor i detta. Min uppfattning efter att ha jobbat med ungdomar i flera år är inte heller att de upplever att de inte har krav på sig från skolan. Tvärtom är det så att de yttre (och inre) kraven på våra ungdomar ökar hela tiden. Det är inte längre ok att vara ok, man ska vara bäst! Överallt, samtidigt!
Jag anser att vi i Sverige har lyckats med vår skola på ett plan där de flesta andra länder är långt, långt efter. Vi har en skola som utbildar självständiga, modiga och starka barn som blir kreativa, ansvarstagande och engagerade vuxna. Det unika försprånget riskeras i en "kunskapsskola" där kunskap om fakta (som två veckor senare kan vara borta) är det enda målet.
Så det är klart att vi måste tänka om kring skolan. Men vi måste tänka att skolan är en plats där barnen ska må bra, lära sig för livet och där nyfikenhet och lust att lära sig, inte om enskilda fakta, utan om sammanhang måste vara huvudsaken.
Vi som är vuxna har alla vår subjektiva uppfattning om hur skolan fungerade när vi gick där. Det har barnen idag också, skillnaden är att vi vuxna idag borde veta bättre än att tro att ett system av kontrollpunkter och krav är ett bra system.
Svenska barn kan lära sig att skriva, läsa och räkna lika bra som andra länders barn om de får rätt förutsättningar att lära sig, men de ska också lära sig saker som inte är mätbara som självständighet, social kompetens och inte minst kritiskt tänkande.
Att tro att man genom att öka kontrollerna utan att öka resurserna kommer att uppnå bättre kunskaper visar på en människosyn som är förvånansvärt omodern och som borde röstas bort!
Fler bloggar om PISA:
Martin Moberg, Fredrik Jansson, Tysta Tankar, CG Carlsson, Ett hjärta rött, Politik och poesi, You're no different to me, varifrån jag raskt snor följande klipp:



Fler bloggar på NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!

Vad är rättvisa för dig?

Som Hjortfot,som Lucky Luke, jag befinner mig i främmande territorium, en tankens handelsplats där samma ord betyder olika saker - vad är rättvisa för dig?
Mina döttrar vet vad rättvisa är. Det är när en får någonting så ska bannemenna den andra också ha. Det är faktiskt ganska sunt. Varför ska den lilla svaga inte få när den stora får?
Jag minns när vi var tre syskon som fick dela på en Zingo, då var varje droppe viktig, liksom när jordgubbar skulle delas, varje bär vägdes mättes och värderades. Det var rättvisa dragen till sin spets och minsta lilla orättvisa satte djupa spår i mikrosamhällets samanhållning.
Ibland kan döttrarna dock missförstå vad rättvisa är, det är orättvist när man måste gå och lägga sig, orättvist när tv:n stängs av och orättvist när man inte får godis på en torsdag.
Den typen av rättvisa är inte lika lätt att sympatisera med. Den typen av rättvisa där den som skriker högst får mest. Där den inte fullt så rättframme hamnar sist i kön och får ta skrapet. Man har samma mängd jordgubbar att dela men den som ska hjälpa till med delandet har vänt ryggen till. Det är den typen av rättvisa vi har valt att ha i makrosamhället idag.

En liten kommentar kring Vänsterpartiets kongress till sist. De vill inte ta bort kravet på arbetstidsförkortning. Det tycker jag i grunden är bra. Självklart är det så att om vi utgår från att vi om vi tar bort 20% av arbetstiden att det blir 20% mindre gjort. Det stämmer ju inte. Hälsan blir bättre, folk orkar jobba fler år, man mår bättre för att man inte behöver stressa så mycket för att hinna med allt som ska hinnas med, på många arbetsplatser tror jag också att man ökar arbetstakten under de något färre timmar vi skulle arbeta.
Kanske inte förkortningen ska vara generell, kanske ska det vara åldern som styr. En slags deltidspension från 55 års ålder.
Jag tycker att det skulle vara utomordentligt intressant att få läsa en noggrann beräkning av fördelar och nackdelar av arbetstidsförkortning, det kanske redan är gjort - tips någon?