I nästan precis två år har jag engagerat mig i det socialdemokratiska partiet nu och det är väldigt lätt att ryckas med i alla vinklar, persondiskussioner och politiskt taktiserande. Det är ändå inte därför jag gick med. Det är knappast därför någon gick med.
Nu när Stefan Löfven är vald hörs ropet högt. Äntligen ska vi får prata politik! Men vet vi vad vi ska säga? Har vi en politik som vi är stolta över att föra fram. Förslag som är tillräckligt starka för att förbättra vårt samhälle? Helt ärligt?
Det här är därför en uppmaning till stora och små påvar, rövarbaroner, gräs- och nätrötter. Lägg undan den heliga politiska agendan för några ögonblick och tänk efter en stund innan vi rusar på i ullstrumporna.
Politiken kan påverka oerhört många aspekter av människors liv och samhällets utveckling. Det finns ändå två saker politiken aldrig kommer att kunna göra.
1. Stoppa tiden.
2. Låta en människa leva om sitt liv.
Eftersom dessa två inte är möjliga så har jag nått slutsatsen att vår allra viktigaste uppgift är att bereda varje barn, nyfött, uppväxande eller ofött, chansen att växa upp med de allra bästa förutsättningar som går att ordna. I Sverige och vår omvärld. Trots att de inte kan rösta. Eller kanske just därför. Det är när varje generation av barn, oberoende av sina föräldrar eller andra yttre omständigheter, kan utvecklas tillsammans med andra som det finns förutsättningar för vår civilisation att överleva.
Min övertygelse är också att om vi kan lägga vårt fokus på barnens bästa så kommer även de vuxna att få stor nytta av det. Det handlar om hur vi disponerar tid, vilka resurser utbildningsväsendet förfogar över, hur vi hittar och hjälper barn i socialt utsatta miljöer. Att det finns frisk luft, mat och dricksvatten till alla barn.
Den väg vi nu vandrar leder, snabbt eller långsamt till vårt samhälles fördärv. Det handlar framför allt om den kortsiktighet som präglar det ekonomiska och politiska livet. En långsiktig plan är inte 10 eller 15 år lång. Den bör vara 40, 70, 90 eller 900 år lång.
Det är med en stor nypa självkritik jag skriver detta och jag kommer säkert att falla av den smala vägen då och då och för att direkt återgå till det politiska taktiserandet kan det också vara värt att tänka också på att de allra flesta som röstar antingen nyss varit barn eller har egna, stora och små.
Läs Roger Jönsson "Behövs socialdemokratin?", Björnbrum om "Försörjningsbörda", Göran Johansson "Stefan Löfven: Vi tror på Sverige", Henrik Oscarsson "partiernas profiler 2010 enligt väljarna", Peter Högberg "Astrid, Löfven och väljarna"
GP, GP, SvD, Ab, Ab2, Ab3, Exp, Exp2, Exp3, DN, DN2, DN3, SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SVT, SVT2, SVT3,
Nu när Stefan Löfven är vald hörs ropet högt. Äntligen ska vi får prata politik! Men vet vi vad vi ska säga? Har vi en politik som vi är stolta över att föra fram. Förslag som är tillräckligt starka för att förbättra vårt samhälle? Helt ärligt?
Det här är därför en uppmaning till stora och små påvar, rövarbaroner, gräs- och nätrötter. Lägg undan den heliga politiska agendan för några ögonblick och tänk efter en stund innan vi rusar på i ullstrumporna.
Politiken kan påverka oerhört många aspekter av människors liv och samhällets utveckling. Det finns ändå två saker politiken aldrig kommer att kunna göra.
1. Stoppa tiden.
2. Låta en människa leva om sitt liv.
Eftersom dessa två inte är möjliga så har jag nått slutsatsen att vår allra viktigaste uppgift är att bereda varje barn, nyfött, uppväxande eller ofött, chansen att växa upp med de allra bästa förutsättningar som går att ordna. I Sverige och vår omvärld. Trots att de inte kan rösta. Eller kanske just därför. Det är när varje generation av barn, oberoende av sina föräldrar eller andra yttre omständigheter, kan utvecklas tillsammans med andra som det finns förutsättningar för vår civilisation att överleva.
Min övertygelse är också att om vi kan lägga vårt fokus på barnens bästa så kommer även de vuxna att få stor nytta av det. Det handlar om hur vi disponerar tid, vilka resurser utbildningsväsendet förfogar över, hur vi hittar och hjälper barn i socialt utsatta miljöer. Att det finns frisk luft, mat och dricksvatten till alla barn.
Den väg vi nu vandrar leder, snabbt eller långsamt till vårt samhälles fördärv. Det handlar framför allt om den kortsiktighet som präglar det ekonomiska och politiska livet. En långsiktig plan är inte 10 eller 15 år lång. Den bör vara 40, 70, 90 eller 900 år lång.
Det är med en stor nypa självkritik jag skriver detta och jag kommer säkert att falla av den smala vägen då och då och för att direkt återgå till det politiska taktiserandet kan det också vara värt att tänka också på att de allra flesta som röstar antingen nyss varit barn eller har egna, stora och små.
Läs Roger Jönsson "Behövs socialdemokratin?", Björnbrum om "Försörjningsbörda", Göran Johansson "Stefan Löfven: Vi tror på Sverige", Henrik Oscarsson "partiernas profiler 2010 enligt väljarna", Peter Högberg "Astrid, Löfven och väljarna"
Så du har kastat bort två år av ditt liv, och därför vill du?
SvaraRaderaHur menar du? Jag är glad att kunna dra mitt strå till stacken och hade gärna sett att det var större. Däremot finns det en stor risk att bli navelskådande i ett politiskt perspektiv, där skeenden som passerar de flesta väljare förbi tillmäts stor betydelse. Ett exempel är partiledardebatten i riksdagen.
RaderaDet viktigaste är att ingen majoritet med förnuftet i behåll vill rösta på ett sätt som ger regeringsställning åt ett parti med en ledare som hyllade Sahlins avskedstal, är för europakten och var med och ledde "Ja till EMU"-kampanjen.
SvaraRaderaM. E.
"Men vet vi vad vi ska säga?"
SvaraRaderaJag, som väljare och inte medlem undrar var ni står i många frågor. Ex. i i sådan viktig fråga som Europakten sa Juholt nej och senast i tisdags sa (S) nej (genom Tommy W) och samma dag som ny partiledare för partiet utses kan man läsa ett pressmedelande, strax efter från (S) om motsatsen.
Denna ambivalens, i en sådan viktig fråga skapar naturligtvis en massa frågetecken/oro, låter fantasin skena iväg och minskar tilliten till partiet när ingen förklarar denna svängning med en förklaring.
Sker detta pga att en ny partiledare har en annan åsikt/ställning i frågan, har något nytt/ny info påverkat ställningstagandet eller finns någon annan förklaring?
Är detta partiets smygväg in i något, som majoriteten röstade nej för och med vilket mandat i så fall?
/Monica
Det finns ett besvärligt problem med att säga att vi ska satsa på barnen:
SvaraRaderaVi satsar redan på dem.
Vi satsar riktigt mycket, om man jämför med andra länder.
Står resultatet i proportion till insatsen?
Det kan man däremot fråga sig.
Så:
Om det du menar är att vi måste ompröva hur vi satsar på barnen - på förskolebarn och på skolbarn, på gymnasister och på studenter - då är jag helt med på noterna.
Ett lite annorlunda sätt att satsa på barnen, som jag själv tror är själva nyckeln till samhällets nutida problem, det är arbetslösheten - och diskrimineringen på arbetsmarknaden.
Många barn växer upp omgivna av hopplöshet och väldigt låga förväntningar. De känner få eller inga som har ett hederligt arbete, och de kan inte se att de själva skulle ha några chanser att bli accepterade i samhället.
Hur skulle det vara möjligt att ändra på det?
Bortsett från att en arbetstidsförkortning av ett eller annat slag förhoppningsvis skulle hjälpa till att få ned arbetslösheten, så är jag övertygad om att Sverige som det ser ut i vår tid måste bli en meritokrati.
Det får inte längre handla om personliga kontakter och rätt efternamn när företag och myndigheter rekryterar. Om rekrytering inte sker internt, så måste det bli regel att grunda sig på uteslutande objektiva kriterier - därmed främst på formella meriter och, i andra hand, antal år av väl vitsordat arbete.
Jag skrev för övrigt lite mer om frågor som socialdemokrater kanske diskuterar för ett par dagar sedan. Det intresserar dig säkert!
p.s.
Du kanske undrar vad jag menar med arbetstidsförkortning?
För att inte bli långrandig så försöker jag fatta mig kort:
Arbetslösheten motsvarar ungefär 150 arbetade veckor om man slår ut den på dem som arbetar.
En arbetstidsförkortning som tas ut i form av kortare arbetsdagar kommer att slå mycket ojämnt mot olika grupper av arbetstagare. Många kommer att förväntas utföra dagens arbete på 90% av arbetstiden. Det ger ingen sänkt arbetslöshet.
En arbetstidsförkortning i form av hela lediga veckor eller månader, däremot, innebär att vikarier måste tillsättas. Det leder till sänkt arbetslöshet samtidigt som till att många människor får chansen att tillfälligt prova på att vikariera i andras ställe - vilket i många fall kommer att leda till att rätt man fortare och lättare kan hamna på rätt plats.
Vi har ett gemensamt behov av att folkpensionsåldern luckras upp så att fler ska klara att arbeta efter 65-årssträcket.
För att fler ska klara dels att arbeta fram till sin 65-årsdag, dels efter den, skulle medelålders löntagare behöva mera av återhämtningsperioder - ungefär så som systemet med Kur länge fungerade i Västtyskland.
Min förhoppning är därför att de där 150 veckorna fördelas på medelålders arbetstagare enligt principen: 48-åringen får en extra ledig vecka, 49-åringen två veckor, ...64-åringen får 17 årligen lediga veckor som alla ersätts ur pensionssystemet, och som kommer i tillägg till den enskildes avtalade semesterveckor.
Detta skulle medföra en mera gradvis övergång till livet som pensionär, och det skulle dessutom kanske stimulera löntagare vars barn flugit ut att göra större avsättningar till pensionssystemet - vilket i sig vore bra och lämpligt!