Arbetarrörelsens framtid!

Eftersom jag igår lite dystopiskt förutspådde arbetarrörelsens undergång så vill jag idag ta fram det hoppfulla.
Ett första exempel är den workshop som partidistriktet i Göteborg genomför i helgen för att jobba fram nya sätt att engagera medlemmarna. Görbra. (Här hade jag kunnat slänga in en eller annan brasklapp men jag låter bli eftersom det här är ett positivt inlägg.)
Andra exempel är de virtuella föreningar som är på gång i Halland och Norrtälje (hur går det?).
Ett tredje är att det faktiskt finns en ung generation som är intresserad av politiska frågor. Att de inte är intresserade av politiska partier är ett mindre problem i sammanhanget.

Arbetarrörelsens framtid går att finna i att man lyckas vända händelsekedjan från uppifrån och ner till nerifrån och upp. Att det inte är med automatik som styrelsen avslår radikala men dåligt skrivna motioner utan att man hjälper dem rätt. (Till exempel.)
Att personer som vill engagera sig och kommer med förslag inte först måste bli medlemmar för att sen bidra utan att de som bidrar blir ombedda att bli medlemmar för att sprida sina idéer.
Att kunna verka i andra forum än partiorganisationens oficiella är också viktigt. Det kan handla om sociala medier, andra organisationer, enfrågerörelser och liknande.

Det ovanstående har handlat mer om partiet än om fackföreningsrörelsen och definitivt inget om det tredje benet, bildningen inom ABF, de två ben där utvecklingspotentialen är allra störst. Fackföreningsrörelsen via sin breda räckvidd och bildningen genom sin potential till engagemang på andra villkor än partiarbetets. Även här krävs dock att man vänder blicken från det som varit till vad man kan göra framåt.

Se där. Det finns trots allt en framtid för arbetarrörelsen! Den är en hastigt undflyende och snart avlägsen möjlighet att vända utvecklingen från att bevara bilden av en folkrörelse till att faktiskt vara en. Den framtida styrkan ligger inte i att hålla en linje, den ligger i omfamnandet och välkomnandet av mångfald, jämställdhet och olikhet. I att spegla och förstå samhället som det är och inte som det har varit.

Moberg, Göran Johansson, Ulf Bjereld, HBT-sossen

ETC, GP, Exp, HelaGotland, Arbetet

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Resurser viktigast för kvalitet i välfärden

Jag läser idag reaktioner på Stefan Löfvens medverkan i Agenda och de icke-svar han lämnade om vinster i välfärden.
Att vi inte ska ha för stora vinster är tydligt men att vi inte kan förbjuda vinster är också tydligt och att det är svårt att hitta en lösning som varken skrämmer mittenväljare eller vänsterväljare  - eller - för den delen, lämnar kryphål för välfärdskoncernerna.

Men som Heléne Hellemark Knutsson skriver att:

Det som är viktigast är att verksamheterna håller en hög kvalitet. Detta har visat sig i ett flertal olika skandaler, som Carema förra hösten, men också i kommunal verksamhet, att så inte alltid är fallet. Därför måste vi införa bättre kvalitetskontroller och uppföljningssystem i verksamheterna. 

Det stämmer ju inte.
Det viktigaste för att skapa god kvalitet i välfärdens verksamhet är knappast kvalitetskontroller och uppföljning. Det är resurser.
I form av personal som orkar trivas på jobbet. Lokaler som är ändamålsenliga och ledarskap som istället för att se nästa neddragning i verksamheten ser nästa förbättring.
Hur vi ska se till att resurserna räcker för det? Ett steg vore väl att behålla någon miljard som idag försvinner i aktieägares fickor till verksamhet?

Stefan Löfven i Agenda:


Ola Möller, Peter Högberg, Peter Andersson om Löfvens gårdag
Johan Westerholm på SVT Debatt
Vepsä och Österberg på Dagens Arena
AB , Exp, SVT,

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Arbetarrörelse utan framtid?

Som en fjunig junior i det socialdemokratiska partiet men redan en medelålders man i världen utanför så försöker jag förstå arbetarrörelsen på de sätt som står till buds. Jag lyssnar, läser och iakttar.

Det är på många sätt en berättelse om personer som väljer att tillbringa stora delar av sina vuxna liv som en kugge i ett organisatoriskt maskineri.
Det är också en berättelse om att bida sin tid, hålla ihop och inte minst att hålla med. Hålla med rätt personer i rätt frågor. Inte sticka ut.

Jag är helt övertygad om att den ideologi som ligger till grund för socialdemokratin är klok. Jag är lika övertygad om att den ledarkult som finns inom arbetarrörelsen är farlig.
Kulten består i att det bara finns en sanning, en uppsättning svar som duger och att det bara är ett fåtal personer som garanterat vet vilka denna sanning och dessa svar är.

Min övertygelse blev igår stärkt när jag läste Olle Sahlströms "Don Emilios badkar". Sahlström beskriver det som en (omedveten) vilja inom arbetarrörelsen att efterlikna näringslivets ledarskap. Att istället för att underordna sig för en arbetsgivare gör man det för en styrelse i fackklubben eller i arbetarekommunen. Exemplen är många på när människor som tagit egna initiativ blivit kvästa, förda åt sidan och tillrättavisade. Det som inte går att kontrollera är av ondo, oavsett hur välvilligt det är.

Som ni förstår är detta en kultur som jag har svårt att fördra. Jag är helt övertygad om att de bästa idéerna är de som kläcks på ett helt annat håll än i styrelserummet och att styrelsernas uppgift är att försöka identifiera och exploatera de goda idéer som kommer nedifrån.

Ett annat bevis på min tes är den ovilja att ta konsekvensen av ett misslyckande som finns. På distriktskonferenserna runt om i Sverige efter det detroniserande valnederlaget 2010, tog då styrelserna konsekvenserna av att misslyckats med sin viktigaste uppgift och avgick?
Nejdå, på de platser jag känner till så konstaterades det glatt att vi gjort en organisatoriskt bra valrörelse men att budskapet varit otydligt. Därför var skulden för misslyckandet de centrala valstrategernas, inte de lokala organisationerna.

Det handlar förstås om makt. Makt över positioner, personer och pengar. Istället för att reflektera över framtiden så ser man i backspegeln och gärna med ett rosa skimmer.
Dessa maktspelare lever överallt inom arbetarrörelsen och bygger på många år av nätverksbyggande, inrättande i ledet och att hålla god min i elakt spel. De som lyckas har tagit rätt rygg att följa.

Självklart är dessa maktspelare också idealister som vill socialdemokratins bästa men den kultur av oemotsagt upphöjande av auktoriteter är väldigt onyttig för en folkrörelse som borde bygga på upphöjandet av gräsrötternas mångfald.

Ni märker förstås att jag också fegar ur, undviker att nämna namn, peka ut och svartmåla personer. Tyvärr tror jag inte att det hade hjälpt att flytta på ett fåtal personer. Det jag tror behövs är ett helt annat ledarskap inom partiet där vi vänder på kuttingen, där styrelser på fullt allvar ställs till ansvar för verksamheten och där de spretiga initiativen används istället för att kväsas. Det handlar om ett ledarskap som bygger på att man inte nått sin position utifrån överlägsenhet, lojalitet, makt eller pengahunger utan en vilja att vara en god ledare i arbetarrörelsens tjänst.

Idag talar Stefan Löfven, han gör det som en ledare för Sveriges största parti med en god del av folkets sympatier i rösten. Han gör det också för ett parti bestående av en åldrande kader med människor som vet sin plats, väntar på sin tur och inte skulle drömma om att utmana ledarskapets auktoritet. Om socialdemokraterna på lång sikt ska kunna vinna framgång är det minst lika viktigt att de strukturerna ändrar sig som att vinna nästa val.

Jag är en fjunig junior i arbetarrörelsen men stor nog på jorden. Nog förstår jag vikten av att visa en enad front men om jag fick välja mellan en armé av fotsoldater utan ledare men med ett gemensamt mål eller en välutrustad skara riddare styrda med järnhand är valet inte svårt.
Läs gärna
Moberg, P Andersson, P Johansson, Granstedt, P Högberg som alla skriver om Löfvens tal.
Fler bloggar på Netroots.

AB, GP, TV4, SVT, GP, DN, AB, SR, SySv, GP,
- Posted using BlogPress from my iPad

Höjd a-kassa och högre kommunbidrag, eller?

Jag har precis läst en debattartikel av Magdalena Andersson - Socialdemokraternas ekonomisk-politska talesperson.

Mest för min egen skull så tänkte jag nu försöka översätta vad hon skriver, för det var ingen lätt artikel att förstå för en stackars humanist.

Jag tolkar i alla fall det som att vi ska stimulera tillväxten av jobb och minska effekterna av en möjlig ny ekonomisk kris om Eurokrisen växer ytterligare.
En av de saker hon pekar på är "automatiska stabilsatorer" av konjunkturen. En sådan som inte längre fungerar är a-kassan. Dels för att färre får ersättning och framförallt för att ersättningsnivåerna är så låga. En högre a-kassa ger större möjligheter för hushållen att upprätthålla sin konsumtion vid ev. arbetslöshet. Man kommer fortfarande ha råd med sina lån och därmed undviks att bostadslånebubblan spricker.

En annan sak är överskottsmål och budgetbalans mål för kommunerna. Jag tolkar Andersson som att vid en kris kommer kommunbidragen att försvaras, dessa har nuvarande regering fryst vilket alltså innebär en reell försämring av kommunernas ekonomi varje år. En höjning av statsbidragen kunde sätta stopp för den våg av neddragningar i kommunsektorn som vi ser runt om.

En sak jag fortfarande inte förstår är när Andersson skriver att "...under normala förhållanden har penningpolitiken huvudansvaret för att stabilisera produktion och sysselsättning till sina långsiktigt hållbara utvecklingsbanor."
Vad är en långsiktigt hållbar utvecklingsbana för sysselsättningen? Jag trodde att vårt mål var full sysselsättning? Hjälp mig med detta snälla!

Summan av denna översättning blir att nog kommer även en socialdemokratisk regering att ta stort ansvar för statens finanser men även för hushållens och kommunernas. Detta genom att stimulera näringslivet till fler arbetsplatser, människor genom utbildning och höjd a-kassa och kommuner genom höjda statsbidrag. Men varför skriver hon inte det i så fall?

Bloggat har Johan Westerholm om socialdemokraternas tystnad.
Peter Andersson ochPeter Johansson om siffertrix kring restarurangmomsen

Fler bloggar på Netroots!
- Posted using BlogPress from my iPad

LO ute på banan i välfärdsdebatten!

Idag skriver LOs vice ordförande Tobias Baudin tillsammans med ordföranden på LO-distriktet i Västsverige (min arbetsplats), Dan Gabrielsson på GP Debatt.

Det är en avsiktsförklaring som inte går att missförstå. Jag inser att jag inte är så oberoende i det här inlägget men jag är faktiskt stolt över att jobba i den del av arbetarrörelsen som säger ifrån på riktigt och inte via mummel i mungipan.

Så här inleds artikeln:

För varje skattekrona som stoppas undan i något skatteparadis riskerar vi färre anställda inom äldreomsorgen. För varje skattekrona som riskkapitalisterna plockar ur välfärdsektorn riskerar skolresultaten att sjunka ytterligare. För varje skattekrona som försvinner ner i välfärdsprofitörernas fickor riskerar principen om allas rätt till lika vård att sättas ur spel.

Vi betalar skatt för att de ska gå till våra barns skolgång. Vi betalar skatt för att våra föräldrar ska få den bästa omsorgen på sin ålders höst. Vi betalar skatt för att alla ska få den bästa sjukvården.

Vi som medborgare ska ha möjlighet att välja bland en mångfald av utövare. Men den typ av valfrihet som innebär frihet för riskkapitalbolag att plocka miljonvinster ur vår välfärdssektor är fullständigt oacceptabel. Det finns inget likhetstecken mellan valfrihet och riskkapitalism.

Personligen så efterlyste jag så sent som för några veckor sedan att LO skulle visa korten och är därför klart nöjd med detta initiativ. Det som kan oroa lite är bristen på konkreta förslag. De utlovas i december då LOs välfärdsutredning skall leverera skarpa förslag för att stoppa vinsterna i välfärden. Det är för sent för att få in i motionerna till socialdemokraternas partikongress men gott om tid för partiets styrelse att förhålla sig till i sina förslag till kongressen.

Att tro att rösterna åter kommer höjas för att reglering av vinster i välfärden är en fråga vi kan förlora valet på är bara att vänta sig när den dagen kommer. Till dessa röster rekommenderar jag Johan Westerholms inlägg "Battleground Stockholm". Det finns en värld utanför tullarna som även de innanför bryr sig om. Jag lovar.

I spåret av vinster i välfärden följer en diskussion om det fria företagandet och att företag ska kunna göra det de är bra på. De intressen som ligger bakom de vinstdrivande företagen inom välfärden är bara bra på en sak och det är att tjäna pengar. Den typen av expertis har vi fått nog av nu. Pengars värde är en schimär, en värdig ålderdom, god vård eller barn som lyckas är däremot den bästa investering ett samhälle kan göra. Låt oss ta tillbaka initiativet för medborgarnas skull och låta kapitalet gnälla lite, de har så det räcker, tro mig.

Läs också Ola Möller, Annarkia, LO-bloggen

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Ytterligare en påminnelse om politiseringen av staten

I somras tände jag till på Arbetsförmedlingens Generaldirektör Bermudez-Svankvist vilja att istället för att erkänna problem istället vilja skydda Arbetsförmedlingens "varumärke" och regeringen som tillsatt henne.

Nu kommer uppgifter på att man ytterligare har missat sin roll och börjat jobba med opinionsbildning. Inte själva då utan via en PR-byrå eftersom Arbetsförmedlingens 55 personer starka kommunikationsavdelning tydligen inte håller måttet.
33 miljoner kostade det kalaset. Eller om man så vill ungefär 60 st handläggare.

Om ni klagar på slöseri och festande tycker jag att det är klart värt att tänka på att det är den här typen av slöseri som kostar de verkliga pengarna.
Det och att skeppa miljarder till skatteparadis via Carema och liknande företag, sänkt krogmoms, etc. etc.

Alliansfritt Sverige, x 2

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

1800-tals lösning den bästa för medborgarinflytandet?

Under det pågående kulturkalaset har Göteborgarna fått en möjlighet att tala fritt till den som vill lyssna.
Det har nämligen öppnats ett "Tjôthörn" (Speaker's corner). Tanken är att det ska leva kvar efter kulturkalaset.
Jag kan inte annat än att tycka att det är en charmig men ack så omodern lösning på ett bekymmer som borde vara något politiker dagligen brottas med.

Vi får väl hoppas att detta jippo är en början på att på allvar lyssna på medborgarna i Göteborg. Man undrar ju lite lätt om några politiker från Stadshuset kommer att bänka sig för att lyssna under de upp till två år Tjôthörnet ska vara på plats eller kommer tjôtarna att tala inför tomma läktare?
Jag kan tänka mig att man skulle kunna ge medborgarna fler och lite mer moderna möjligheter att säga sin mening och t.ex. spela in deras tankar och visa inför kommunfullmäktige. Man kanske t.o.m. skulle kunna ladda upp sina tankar till kommunens server så att alla Göteborgare kunde ta del av dem. Men TÄNK om någon säger något olämpligt!
Ser för övrigt att första dagens schemalagda talare är tre kvinnor och fem män. Normalfördelning?

Läs Peter Anderssons hyllning till Carina Moberg
Moberg med Löfven i TV:s morgonsoffa
Annika Högberg om hur man gör rätt för sig
Lena Sommestad om att systemskiftet inte är en synvilla
fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Mysteriet med trängselskattmissnöjet!

Kära läsare!
Den 1 januari 2013 kommer det att införas trängselskatter i Göteborg. Oavsett man gillar det eller ej.
Det finns rätt många som inte gillar det. En del av dem är väldigt högljudda och väldigt arga och många tror nog att de är fler än de är. Vägvalet, det lokala missnöjespartiet mot beslutet om trängselskatternas införande fick ett jättegenomslag i kommunalvalet 2010 och de är fortfarande arga men även om de sitter i kommunfullmäktige representerar de bara sex av hundra göteborgare, inte 85 av hundra som de själva vill göra gällande.

Jag kan förstå att man inte gillar trängselskatten. Det är en skatt som vissa inte kommer att märka medan andra kommer att märka den väldigt tydligt. Ungefär som dagisavgifter fast mycket mer indirekt. Man betalar en del av det man förväntas nyttja.

Det jag inte förstår är att man riktar missnöjet mot två detaljer där den ena inte går att göra något åt och det andra är ett totalt missförstånd.
Det första missnöjet gäller att det inte blev en folkomröstning om trängselskatt. Något som Göran Johansson lovat men som inte hölls. Det fanns helt enkelt inget läge för en folkomröstning när alla partier utom SD var överens. Lovat är ändå lovat och därför kan jag förstå svekdebatten men jag kan inte förstå kravet på en folkomröstning nu. Att driva frågan om folkomröstning för att säga att man inte vill ha något som redan är klubbat, beslutat, lagfört och igångsatt är i mina ögon ineffektiv men populistisk politik.

Det andra missnöjet rör Socialdemokraterna i Göteborg. Att det på något sätt skulle ha varit Socialdemokraterna i Göteborg som fattat beslutet om trängselskatten när det i själva verket är den ytterst moderatledda regeringen som har tvingat fram den genom sitt krav på regional och lokal medfinansiering. Något ingen socialdemokratisk regering ens drömde om då de beslutade om Älvsborgsbro, Tingstadstunnel och E6-utbyggnad.
Missnöjet borde alltså rikta sig mot Stockholm och Reinfeldt, istället fastnar det i Göteborg, på Anneli Hulthén och Socialdemokraterna.

Med det sagt så måste jag också tillägga att jag tycker att Socialdemokraterna i Göteborg inför valet 2010 valde en feg och obegriplig linje. Man ville inte att valet skulle handla om trängselskatt och valde därför inte att ta debatten med Vägvalet. Vilket lämnade banan öppen för Vägvalet att säga vadsomhelst utan mothugg. Vägvalet är inte ett parti som är jätteintresserat av något annat än att deras fråga framstår så enkel och svartvit som möjligt, därför blev det en fråga om trängselskatt eller ej och orättvisa eller ej, inte om en ny älvförbindelse och en Västlänk eller ingetdera.
Vägvalet fick det med svårighet ihopsydda och i detalj genomgångna paketet att verka som något flexibelt, något som gick att fixa och trixa med och framförallt att frågan om trängselskatt ännu inte var avgjord. Vilket den alltså var och är.

Jag tänkte avsluta med att slänga in en liten brandfackla och det kan hända att det är mina fördomar som spökar här men min känsla är att de som idag är förbannade på trängselskatten är i stort sett de samma som åkt runt med dekaler med "Ny älvförbindelse NU!" på. Nu får de får sin älvförbindelse men det kostar en trängselskatt. Take it or leave it men vänd missnöjet dit det hör hemma. Mot Stockholm. Mot Reinfeldt och mot moderaternas regressiva politik.

AiP

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Rätt problem - fel lösning Svenskt Näringsliv i ett nötskal

Så är man tillbaks på jobbet igen. Får börja lite halvrebelliskt genom att ta en bloggpaus.
Jag kan nämligen inte låta bli att kommentera den debattartikel Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster skrev i DN igår.

Problemet att 320 000 ungdomar eller ca en fjärdedel av alla unga mellan 15-24 är undersysselsatta på olika sätt, antingen genom arbetslöshet eller att de har färre timmar i jobb eller studier än de vill. Väldigt många som har jobb har dessutom inget jobb som de är utbildade till.
Underlaget är en analys av SCB:s Arbetskraftsundersökning och kanske är lite magert rent statistiskt men det väcker hursomhelst viktiga frågor kring hur samhället bör agera för att stärka ungdomars position på arbetsmarknaden.

En del av lösningen som Fölster presenterar är väldigt klok. Yrkeshögskolor ska knytas hårdare till näringslivet. Det är efter detta han börjar vända ryggen mot lösningar som faktiskt skulle gynna individer till lösningar som skulle gynna Svenskt Näringslivs medlemmar.

Det är lägre ingångslöner, en dålig lösning om man inte har en tydlig motprestation i form av utbildning från arbetsgivaren.

Det är sämre anställningsskydd, "mer flexibelt" som Fölster kallar det. En dålig lösning eftersom LAS inte är ett problem för arbetsgivarna, människor behöver mer trygghet på arbetsmarknaden inte mindre.

Det är en privatisering av arbetsförmedlingen, "konkurrensutsättning" kallas det. Att arbetsförmedlingen inte fungerar idag stämmer men det har mer att göra med usla direktiv från regeringen och en svag ledning än själva formen. Att ersätta arbetsförmedlingen med bemanningsföretag kommer inte att ge en tryggare arbetsmarknad för unga.

Fölster avslutar med att kritisera liggande politiska förlsag om t.ex. en höjning av taket i a-kassan. Att han överhuvudtaget tar upp a-kassan och ungdomar i samma andetag är ett typexempel på att man missuppfattat hur svensk arbetsmarknad ser ut. Det är endast 5% av de arbetslösa ungdomarna som får ersättning från a-kassan. Huruvida en låg a-kassa motverkar arbetslöshet eller ej har helt enkelt inte med ekvationen kring ungdomars arbetslöshet och kompetensutveckling att göra.

Vi behöver inte mer av generella avdrag och bidrag till arbetsgivare för att få bukt med ungdomars kompetensbrist och arbetslöshet. Det som behövs är en bättre grundskola och en gymnasieskola som levererar fler examinerade elever. Vi behöver en arbetsförmedling som svarar upp mot individernas behov från första dagen och vi behöver inte minst en politik som satsar på att skapa fler jobb i Sverige, inte bara att göra de befintliga billigare.

Ylva Johansson har också kommenterat Fölsters artikel liksom Göran Johansson och Martin Moberg

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Arbetsförmedlingens misslyckande är regeringens fel!

Ylva Johansson, i mina ögon sommarens lysande socialdemokratiska stjärna, skriver idag (9 aug) ett debattinlägg i SvD som på pricken pekar ut misslyckandet med den borgerliga regeringens arbetsmarknadspolitik.

"Det är inte längre arbetsförmedlarna som i möte med den arbetssökande avgör vilka insatser som är lämpliga – det är detaljerat reglerat vem som kan få vilken åtgärd och efter hur lång tid i arbetslöshet. Dessutom har regeringen satt i system att arbetslösa ska vänta på åtgärder. I stället för att ge hjälp från första dagen blir många åtgärder tillgängliga först efter lång tid. Allt mer av arbetsförmedlarnas tid går åt till att kontrollera de arbetssökande. Åtgärderna är mer utformade för att sätta press på de arbetssökande än för att rusta dem för att kunna ta de lediga jobb som finns. Arbetsförmedlingens egen utvärdering visar att hälften av de långtidsarbetslösa lämnas helt utan insatser. Antalet anvisningar till jobb är ”ytterst få”."

Det är självklart så att ju tidigare insats en arbetslös får desto större är möjligheten att snabbt få ett jobb igen, ju mer anpassad insatsen är efter individens behov, desto större är chansen att det blir ett bra jobb. I kombination med en restaurerad a-kassa skulle Arbetsförmedlingen kunna vara en viktig aktör vid omställning. Idag är inskrivningen mest ett tvång för att få a-kassa. Av alla anställningar i Sverige har arbetsförmedlingen varit inblandade i ca 12 % (2009).

Att regeringen tack vare sina rigida direktiv dessutom plockar tillbaks miljarder från Arbetsförmedlingen till statskassan är ytterligare en uppseendeväckande detalj.

Jag är helt övertygad om att regeringen inom kort kommer att föreslå en privatisering av arbetsförmedlingen (för att öka effektiviteten) och att man därmed ytterligare backar bort från möjligheten att faktiskt underlätta för människor att få ett nytt jobb. Det ska vara individens ansvar att vara "anställningsbar" antingen via utbildning eller låg lön. Att staten skulle tjäna på att färre människor är arbetslösa verkar inte vara något som påverkar detta starkt ideologiska tankemönster.

En reform av arbetsförmedlingens arbete och deras syn på sitt uppdrag är av största vikt, inte minst för de alltfler långtidsarbetslösa som nu lämnas i sticket i den ironiskt betitlade "jobb och utvecklingsgarantin" där det enda du är garanterad är usla villkor.

Göran Johansson,

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

OOOH la la Oppositionens frihet!!!

Visst är det fint att Socialdemokraterna på riksnivå är så sabla ansvarsfulla att inte ens Anders Borg kan slå dem på fingrarna. Lite tråkigt för ett oppositionsparti med ambition att förändra samhället men ändå.

I Göteborg så utnyttjar idag Moderaterna friheten av att vara i opposition och att ha varit det under lång tid. Det är sluggerfest och löftesfrossa om vartannat!

Socialdemokraterna brukar anklagas för att lova allt åt alla. Moderaterna i Göteborg nöjer sig med att lova allt åt alla barnfamiljer (med jobb förutsätter jag - resten är ju uppenbart att Moderaterna skiter i). Dessutom vill man passa på att känga till socialdemokraterna för sitt misslyckande i att hamna högre på en ytterst tveksam kommunranking. Man försöker också få 2 miljoner framstå som en gigantisk satsning i en verksamhet som hanterar ungefär 20 000 miljoner totalt. En satsning som dessutom är riktad direkt till barnen under Barnkulturåret.  

Socialdemokraterna har barnen i fokus, inte deras föräldrar. Socialdemokraterna förstår att alla barn behöver jämlika förutsättningar under de tidiga åren för att lyckas, det har mycket lite med det Moderaterna skriver om att göra.

Tyvärr har de även verkliga poänger i sin kritik. Utbyggnaden av förskolan går för långsamt, bostadsbyggandet är för lågt, framförallt av bostäder unga har råd att bo i (för välbärgade pensionärer finns det gott om nybyggen) och skolresultaten är på vissa håll skrämmande dåligt. 

Min fruktan är att folk faktiskt tror att det blir bättre med ett borgerligt styre. Som tur är finns Stockholm som ett varnande exempel. Låt inte Göteborgarna hamna i samma fälla!

Moderaternas lösning är av den patenterat populistiska men ack så tomma sorten. En och annan garanti. Den sortens lösning där de 90 000 i Jobb och utvecklingsgarantin är ett levande bevis för att strunt är strunt och snus är snus om än i gyllene dosor.

Inte f-n hjälper det en enda elev att klara resultaten att de är garanterade att göra det. Det som krävs är en satsning i kronor, ören och inte minst engagemang för de som riskerar att misslyckas. Den sociala hänsynen i resursfördelningen behöver öka, inte minska som moderaterna vill.

Vi får se om socialdemokraterna kan kontra med en förskolegaranti, en äldrevårdsgaranti och en kollektivtrafiksgaranti. Om politiken ska handla om tomma ord är moderaterna svårslagna. 

När det handlar om långsiktigt hållbara lösningar är jag helt säker på att det nuvarande socialdemokratiska styret har helt rätt fokus. Barnen. Att nu även moderaterna vill hävda detta fokus är av taktiska skäl förståeligt. Risken är att vi kommer att få en mjuktennismatch som pågår fram till valet där barnfamiljernas situation idag hamnar i fokus istället för barnens långsiktiga framtid.

Det moderaterna verkar ha svårast att förstå är att om man minskar resurserna till kommunen så kommer också kommunen att ha svårare att leverera. Detta är vad som idag sker med den moderata finansministerns frysta statsbidrag och den moderatledda regeringens metod att via försämrade socialförsäkringar som hänvisar allt fler till socialbidrag vilka gröper hål i stadens budget. Så här föreslår Moderaterna att vi ska möta kostnadutvecklingen i sitt budgetförslag till kommunfullmäktige:

"Kostnadsutvecklingen måste bromsas successivt de kommande
åren. Vi prioriterar därför effektiviseringar för att skapa
reformutrymme."

Ett annat ord för effektivisering är känt som besparing. Moderaterna föreslår också trots det minskande ekonomiska utrymmet en skattesänkning med 25 öre. Jag försöker få den moderata ekvationen att gå ihop och förstå var alla miljoner ska sparas någonstans. Min enda slutsats blir att det är Göteborgarna som skulle få betala med större utslagning, mer splittring och sämre service. Men de som redan har det bra skulle få ännu mer pengar i plånboken. 

Röda berget om Friskolornas första kris, 

Vi kämpar om många av dagens jobbsökande

Aftonbladet ledare om att Reinfeldts Täby formar Sverige.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Tillgänglighet och mångfald - dags att gå från ord till handling för Socialdemokraterna

Mina bloggande kamrater Peter Högberg och Johan Westerholm skriver idag i Aftonbladet om att det är dags för Socialdemokraterna att rycka upp sig. Vi är halvvägs till supervalåret 2014 och mycket lite händer.
Vi vet att det kommer att bli en kongress som kommer att avgöra väldigt mycket i april 2013 men det kommer att hända saker innan dess där socialdemokraterna tydligt behöver visa att vi har alternativ till alliansregeringen.

Ylva Johansson har på sin blogg under sommaren ställt viktiga frågor och pekat ut möjliga politiska riktningar men inte på det område där hon är ansvarig och några reaktioner från de som på pappret är ansvariga har inte synts, det har åtminstone inte skett i det offentliga.

Förutom viss aktivitet under Almedalsveckan har vi inte sett eller hört i stort sett någonting från våra ledande företrädare. Lena Hallengren skrev förvisso ett utmärkt debattinlägg i GP igår men annars har det varit tunt.

Peter och Johan vänder i artikeln uppmärksamheten mot något som har diskuterats relativt öppet sen valförlusten 2010. Den "brain drain" som drabbat partiet efter förlusten av regeringsställningen 2006. Nu råkar det vara så att hjärnor fortfarande finns men de kanske inte i lika stor utsträckning går att finna på Sveavägen 68. Alltså måste partistyrelsen hitta andra vägar att hitta hjärnor. Jag vet att jag tjatat om detta och det kommer jag att fortsätta med.

Från den av Mona Sahlin tillsatta kriskommissionens rapport så hänger en hel del i luften fortfarande. Istället för ökad mångfald bland de ledande företrädarna ser vi istället om inte ökad enfald så i alla fall ökad likriktning, väldigt många har påfallande lika bakgrund, inte minst inom partiet.
Det är en partiveteranernas skara. De produkter av SSU och långvarigt regeringsinnehav som finns kvar. Likadant ser det ut i våra kommuner, de ledande företrädarna är inte bara arbetskamrater utan ofta även vänner privat och sedan länge.

Den stora aktivitet jag har märkt inför kongressen från vårt parti är den blogg programkommissionen har satt upp där man bjudit in en gäng läsvärda skribenter. Det senaste (sista?) inlägget är daterat 26 juni.
Det finns en organisationsutredning som säkert knåpar på någonstans, senaste offentliga aktiviteten var 14 maj, en skatteutredning som Leif Pagrotsky rattar och antagligen finns det fler små grupper som grejar på sina kammare. Det totala intrycket blir ändå magert och en sak är säkert. De som sitter i dessa grupper är inte utvalda bland personer som inte är kända och respekterade i partiet sedan lång tid, det finns inga wild cards, inga som utifrån sin specifika kompetens har tillfrågats om uppdraget. Den utåtriktade kommunikationen känns också mer som något man ska göra än något man vill göra, det kan förstås hända att jag är överkänslig.

Att öppna dessa strukturer är faktiskt ganska enkelt men det kräver två saker som det var länge sen socialdemokratiska partiledningar präglades av. Det kräver mod och genomtänkta strukturer att släppa ordet fritt och det kräver kraft att se bortom personerna till vad uppdraget kräver. Att gränserna sätts av det vi vill istället för det vi har. De tekniska möjligheterna har aldrig varit större.

Det är sannolikt så att den bild som ofta beskrivs av personer utanför partiet (anybody's place t.ex.) och så flitigt förnekas innanför partiets trånga väggar om ett grått, toppstyrt och segt parti där egenintresset går hand i hand med partiets kommunikation, det är mången rygg som medvetet och omedvetet blir kliad. Jag tror att partiet behöver fler som värnar om socialdemokrati och färre som värnar om SAP och sina kompisar inom partiet.

Moberg på ämnet

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Staffans sommartal 4: Den förbannade medelklassen

Nu är det väl revolution på gång sjöng Thomas Öberg i Bob Hund för så där 15 år sen.
Då blev det ingen revolution, möjligen av ett annat slag än det han menade, nämligen en teknisk och social revolution i spåren av bredband i både datorer och mobila enheter.


Jag kan dock se att den tekniska utvecklingen bromsar den sociala på ett bredare plan. Den Brechtska dogmen om först bröd sedan skådespel har ersatts av; gärna socialt medvetande men först lite dataspel och sen lite teve blandat med lite sociala medier och sen är det nog dags att äta lite.

Den ständiga närvaron av förströelse ger en fascinerande och komplex tillvaro för de som vill förändra. Som aktiv i ett politiskt parti känner jag hur hopplöst daterat sättet man driver frågor är, jag har ingen patentlösning på hur vi ska kunna "fräscha till det" men jag inser att det politiska systemets överlevnad hänger på om vi kan lyckas engagera (och lyssna på) andra än de politiska nördarna. Vi behöver politiker som är annat också och partier som också kan engagera sig i annat än det strikt politiska (eftersom allt är politiskt). Professionaliseringen av politiken (trots att 97 % är fritidspolitiker) och samhället i stort skapar litet utrymme för utbyte mellan samhällets olika fält.

Det är också konstigt att de sociala (mot)rörelserna i västvärlden är såpass små och såpass snälla.
I Tyskland och Sverige lägger Merkel och Borg pengar på hög och menar att problemet är internt i Spanien men i den gemensamma europeiska ekonomin är den interna bytesbalansen ett av de största problemen. Medicinen är faktiskt välsmakande, lönehöjningar och sänkt arbetslöshet i Tyskland (och Sverige). Att den internationellt sett dåliga tyska löneutvecklingen inte väcker större vrede är ett minusbetyg till den europeiska fackföreningsrörelsen eftersom det påverkar både tyska och sydeuropeiska arbetare negativt.

Nog har det varit våldsamma demonstrationer i Grekland men någon revolution syns ändå inte till. Spanien bågnar under ett skuldberg samtidigt som arbetslösheten är enorm, speciellt bland unga.
Både Spanien och Grekland har mycket korta historier som demokratier i en modern mening. Att människor i dessa länder istället för att organisera sig i motrörelser resignerar i passivitet är för mig mycket underligt och jag kan inte tänka mig att det är ett givet framtida scenario. Tänk vilken kraft EUs 25 miljoner arbetslösa skulle ha tillsammans, tänk vilket folkligt stöd det finns för en rörelse mot roffarkapitalism och finansvärldshegonomi. Tänk vilka möjligheter det finns via de sociala medierna.

Här någonstans finns dock knuten. Att även om man i anden stöder en mer jämlik värld så riskerar en stark, demokratisk, rörelse för en ny ekonomisk världsordning att göra lånen så jävla mycket dyrare att man hamnar på bar backe. De redan fattiga lämnas åt sitt öde och den fega medelklassen (där jag själv ingår) stannar vid att klicka gilla på Facebook.

Politikernas dilemma idag är att lova flertalet människor att livet kommer att fortsätta som vanligt och bli ännu bättre i framtiden men att det bara blir bättre om det är deras parti får bestämma. Att faktiskt peka på vad som måste göras för att fler ska få arbete är under marknadernas labila styre otänkbart. Kreditvärderingsinstitutens rating är viktigare än folkflertalets väl och ve.

Det anses av politiska strateger att nyckeln till valvinst i Sverige är att vinna medelklassen, främst i storstäderna. Detta gör man med att utlova så lite förändringar som möjligt och utsikter till fortsatt livsstils-shopping, man talar i samma andetag om låga skattenivåer och en fantastisk välfärd.

Det håller inte. Vi måste välja. När jag ställs inför ett val om jag ska ha råd med en 50" om året eller om mina barn ska ha tillräckligt bra undervisning är valet inte svårt för mig. Står valet mellan en resa till Thailand eller en fungerande hemsjukvård för gamla föräldrar är valet enkelt för mig.

Medelklassen i Sverige är en bortskämd grupp som hela tiden förväntar sig att fortsätta vara det. Ingen politiker vill peka på det uppenbara, vi kan inte både sänka skatter och utveckla välfärden om inte arbetslösheten minskar dramatiskt.

För att arbetslösheten ska minska dramatiskt krävs också gigantiska investeringar både inom Sverige och EU, det krävs också en förändrad värdering inom EUs regeringar, en högre värdering av låg arbetslöshet och mindre rädsla för inflation. Det behövs mer produktion och mindre lån. Det finns alltså en uppenbar möjlighet för de som har det riktigt gott att nöja sig med detta och bidra till att vända en negativ europeisk utveckling genom att minska arbetslösheten inom EU. För att göra detta möjligt så måste vi samarbeta mer, inte mindre. Dela mer, inte mindre.

Dröm om det socialdemokratiska parti som går till val med parollen, välj för framtiden - välj socialdemokraterna med ett program som består av långsiktiga lösningar för hela Sveriges befolkning istället för enbart kortsiktiga karameller för medelklassen. Jag menar ändå inte att vi ska höja skatten, med dagens lånebubbla skulle det spräcka alltför många hushålls ekonomi. Däremot behövs en upprensning i avdragsdjungeln både för företag och privatpersoner, det kan behövas en (kanske inkomstrelaterad) fastighetsskatt och troligen ett stopp för fler inkomstskattesänkningar, åtminstone tills arbetslösheten är på en acceptabel nivå igen.

Min väg innebär inga uppoffringar i dagens situation men den innebär att man avstår från en del framtida lyx. Jag är helt säker på att denna väg är den som socialdemokratiska partier i hela Europa måste gå samtidigt som den strömning som kritiserar det internationella storkapitalet kommer att fortsätta att få luft.

Staffans sommartal 3: Den korrekta korrekthetens tidevarv
Staffans sommartal 2: Jävla flax
Staffans sommartal 1: Sverige

Röda berget presenterar dagens läsmåste
Cornucopia? om Peak Olympics
Peter Karlberg om 16-åring inlåst av Säpo

SR

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Lööf faller för mediernas mekanik

Jag blir numera sällan förbannad på riktigt när det händer något i den politiska världen. Jag blir mer resignerad och inser att vi har de politiker vi förtjänar.

I förra veckan gjorde DN och därefter de flesta andra medier ett stort nummer av Tillväxtverkets vidlyftiga internrepresentation. Ett typiskt journalistiskt scoop och en mycket lätt fråga att förstå.

Det visade sig att t.om. självaste näringsminister Annie Lööf förstod frågan och därför har hon nu kallat till krismöte med generaldirektörer i åtta statliga myndigheter.
I fokus är den för Sveriges framtid och konkurrenskraft ovärderliga internrepresentationen.

Det här är ett typiskt utslag av av den logik som verkar driva stora delar av regeringen. Om något är tillräckligt viktigt att skriva om i DN(!) så måste det föranleda handling från regeringen.

Om jag varit GD på en statlig myndighet så hade jag tackat Näringsministern för inbjudan och  sett fram emot möjligheten att träffa andra i liknande position och diskutera ledning, organisation, göra omvärldsanalys, hitta samarbeten. Punkten policy för internrepresentation hade hamnat på en annan dagordning.

Det slöseri Annie Lööf ställer till med på skattebetalarnas bekostnad är minst lika klandervärt som den interna representationen på Tillväxtverket, om än på ett annat plan. Det hade varit spännande med en minister som är intresserad av hur myndigheternas verksamhet fungerar och inte försöker tillfredsställa borgerliga ledarskribenter med skenhandlingar.

Högberg om ideologisk blindhet, Göran Johansson om Tillväxtverketgate, Ronny Persson om samma  ämne liksom Paul Ronge

GP, SydSv, Hela Gotland, Dagens PS, SR, SvD, SvD, KvP

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Ekvationen som inte går ihop. Eller?

Jag tror att de flesta är överens om att vi i Sverige ska ha en skola i absolut världsklass (som vi hade vid 80-talets början).
Vi kan också vara överens om att lönenivån i kvalificerade yrken brukar vara relativt hög.

Att genomföra ett utbildningsprogram i världsklass borde alltså kräva relativt välbetalda yrkesmänniskor inom utbildningsväsendet. Eller? Det är nämligen här ekvationen skevar ordentligt.
Eftersom skolan, liksom vården, är dominerad av kvinnor är lönerna istället satta utifrån en "kall"-skala. Andra på denna skala är alla möjliga sorters kulturarbetare samt präster. Lönen motsvarar helt enkelt inte utbildningskrav och uppdragets vikt.

Den som utbildar sig till lärare eller sjuksköterska får inte igen den investeringen i tid och eventuella studielån under sin karriär. Att bli barnskötare eller undersköterska ger en högre livslön. Nu finns det förvisso andra värden än pengar här i världen (och det är väl det som ger "kall"-skalan). För att prestera inom sitt yrke är pengar faktiskt ett riktigt dåligt incitament. För att välja en karriär kan jag dock tänka mig att många jämför vilka tusenlappar som kan vänta efter utbildningen.

Hursomhelst så är de låga lärarlönerna ett dubbelt problem. För det första så ger det inte en tillräckligt bred rekryteringsbas till Sveriges viktigaste yrke för det andra så tillåter kommunernas i många fall hårt ansträngda kassor inte några radikala löneökningar för lärare (eller sjuksköterskor osv).
En annan mystifik del av lönebildningen som borde vara väldigt mycket lättare att komma åt är att ju större andel kvinnor det är bland lärarna (läs förskola och grundskola) desto lägre är lönenivåerna. Detta trots att kvaliteten på utbildningen är som allra viktigast i grundskolan och att en bra förskola är en utmärkt bas för vidare inlärning.

Lösningen är ju enkel. SKL måste gå med på en radikal höjning av ingångslönerna för lärare oavsett medlemmarnas protester. Kommunerna måste redan nu värdera förskolelärare lika högt som gymnasielärare.
Kommer vi behöva betala för det? Ja och nej. På kort sikt så är det naturligtvis en satsning som kostar pengar men  på lång sikt är det en satsning som säkrar intäkter. Vad tror du är viktigast?

Sebastians tankar, Åsa Lindestam

SR

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?