Staffans sommartal 4: Den förbannade medelklassen

Nu är det väl revolution på gång sjöng Thomas Öberg i Bob Hund för så där 15 år sen.
Då blev det ingen revolution, möjligen av ett annat slag än det han menade, nämligen en teknisk och social revolution i spåren av bredband i både datorer och mobila enheter.


Jag kan dock se att den tekniska utvecklingen bromsar den sociala på ett bredare plan. Den Brechtska dogmen om först bröd sedan skådespel har ersatts av; gärna socialt medvetande men först lite dataspel och sen lite teve blandat med lite sociala medier och sen är det nog dags att äta lite.

Den ständiga närvaron av förströelse ger en fascinerande och komplex tillvaro för de som vill förändra. Som aktiv i ett politiskt parti känner jag hur hopplöst daterat sättet man driver frågor är, jag har ingen patentlösning på hur vi ska kunna "fräscha till det" men jag inser att det politiska systemets överlevnad hänger på om vi kan lyckas engagera (och lyssna på) andra än de politiska nördarna. Vi behöver politiker som är annat också och partier som också kan engagera sig i annat än det strikt politiska (eftersom allt är politiskt). Professionaliseringen av politiken (trots att 97 % är fritidspolitiker) och samhället i stort skapar litet utrymme för utbyte mellan samhällets olika fält.

Det är också konstigt att de sociala (mot)rörelserna i västvärlden är såpass små och såpass snälla.
I Tyskland och Sverige lägger Merkel och Borg pengar på hög och menar att problemet är internt i Spanien men i den gemensamma europeiska ekonomin är den interna bytesbalansen ett av de största problemen. Medicinen är faktiskt välsmakande, lönehöjningar och sänkt arbetslöshet i Tyskland (och Sverige). Att den internationellt sett dåliga tyska löneutvecklingen inte väcker större vrede är ett minusbetyg till den europeiska fackföreningsrörelsen eftersom det påverkar både tyska och sydeuropeiska arbetare negativt.

Nog har det varit våldsamma demonstrationer i Grekland men någon revolution syns ändå inte till. Spanien bågnar under ett skuldberg samtidigt som arbetslösheten är enorm, speciellt bland unga.
Både Spanien och Grekland har mycket korta historier som demokratier i en modern mening. Att människor i dessa länder istället för att organisera sig i motrörelser resignerar i passivitet är för mig mycket underligt och jag kan inte tänka mig att det är ett givet framtida scenario. Tänk vilken kraft EUs 25 miljoner arbetslösa skulle ha tillsammans, tänk vilket folkligt stöd det finns för en rörelse mot roffarkapitalism och finansvärldshegonomi. Tänk vilka möjligheter det finns via de sociala medierna.

Här någonstans finns dock knuten. Att även om man i anden stöder en mer jämlik värld så riskerar en stark, demokratisk, rörelse för en ny ekonomisk världsordning att göra lånen så jävla mycket dyrare att man hamnar på bar backe. De redan fattiga lämnas åt sitt öde och den fega medelklassen (där jag själv ingår) stannar vid att klicka gilla på Facebook.

Politikernas dilemma idag är att lova flertalet människor att livet kommer att fortsätta som vanligt och bli ännu bättre i framtiden men att det bara blir bättre om det är deras parti får bestämma. Att faktiskt peka på vad som måste göras för att fler ska få arbete är under marknadernas labila styre otänkbart. Kreditvärderingsinstitutens rating är viktigare än folkflertalets väl och ve.

Det anses av politiska strateger att nyckeln till valvinst i Sverige är att vinna medelklassen, främst i storstäderna. Detta gör man med att utlova så lite förändringar som möjligt och utsikter till fortsatt livsstils-shopping, man talar i samma andetag om låga skattenivåer och en fantastisk välfärd.

Det håller inte. Vi måste välja. När jag ställs inför ett val om jag ska ha råd med en 50" om året eller om mina barn ska ha tillräckligt bra undervisning är valet inte svårt för mig. Står valet mellan en resa till Thailand eller en fungerande hemsjukvård för gamla föräldrar är valet enkelt för mig.

Medelklassen i Sverige är en bortskämd grupp som hela tiden förväntar sig att fortsätta vara det. Ingen politiker vill peka på det uppenbara, vi kan inte både sänka skatter och utveckla välfärden om inte arbetslösheten minskar dramatiskt.

För att arbetslösheten ska minska dramatiskt krävs också gigantiska investeringar både inom Sverige och EU, det krävs också en förändrad värdering inom EUs regeringar, en högre värdering av låg arbetslöshet och mindre rädsla för inflation. Det behövs mer produktion och mindre lån. Det finns alltså en uppenbar möjlighet för de som har det riktigt gott att nöja sig med detta och bidra till att vända en negativ europeisk utveckling genom att minska arbetslösheten inom EU. För att göra detta möjligt så måste vi samarbeta mer, inte mindre. Dela mer, inte mindre.

Dröm om det socialdemokratiska parti som går till val med parollen, välj för framtiden - välj socialdemokraterna med ett program som består av långsiktiga lösningar för hela Sveriges befolkning istället för enbart kortsiktiga karameller för medelklassen. Jag menar ändå inte att vi ska höja skatten, med dagens lånebubbla skulle det spräcka alltför många hushålls ekonomi. Däremot behövs en upprensning i avdragsdjungeln både för företag och privatpersoner, det kan behövas en (kanske inkomstrelaterad) fastighetsskatt och troligen ett stopp för fler inkomstskattesänkningar, åtminstone tills arbetslösheten är på en acceptabel nivå igen.

Min väg innebär inga uppoffringar i dagens situation men den innebär att man avstår från en del framtida lyx. Jag är helt säker på att denna väg är den som socialdemokratiska partier i hela Europa måste gå samtidigt som den strömning som kritiserar det internationella storkapitalet kommer att fortsätta att få luft.

Staffans sommartal 3: Den korrekta korrekthetens tidevarv
Staffans sommartal 2: Jävla flax
Staffans sommartal 1: Sverige

Röda berget presenterar dagens läsmåste
Cornucopia? om Peak Olympics
Peter Karlberg om 16-åring inlåst av Säpo

SR

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Staffans sommartal 3: Den korrekta korrekthetens tidevarv

- I Nangijala är det sagornas och lägereldarnas tid. Där är det äventyr från morgon till kväll.





Så sa Jonatan Lejonhjärta till Skorpan. Kvar blev jag i den korrekta korrekthetens tid. Där visioner är farliga, utopin är att arbetslösheten sjunker och vi helt saknar berättelser att se fram emot. För mig är detta den svenska politiska världens största svaghetstecken av alla.

Jag och många andra drömmer om en vackrare värld, där människor trivs med sig själva, sina liv och sina medmänniskor, där inget barn behöver dö för att någon annan vill ha mer. Där kvinnans frihet är lika självklar som okränkbar. Men sådana drömmar får man hålla för sig själv. Att drömma är oseriöst. Konkreta förslag för nästa budgetår är det enda tänkbara.

Vi lever i en tid där minsta kommatecken i politiken skall vara realistiskt, finansierat och helst befriat från känslor. Det är objektiv ideologism. Misstag och oövertänkthet straffas stenhårt av såväl media som politiska motståndare. Skillnaden i politiken är ofta så liten som en vinkel av uppsåt men i praktiken är det väldigt ofta samma sak. Förtroendet för politiker är fortsatt mycket lågt.

Vi måste ha både pragmatiker och visionärer, praktiker och drömmare inom politiken. Vi ska inte vänta oss människors sympati för en politik som inte vill något särskilt. Nuförtiden vågar inte ens Miljöpartiet ta ut svängarna utan även för dem kommer en slags förnuftighetsfilt och lägger sig över den politiska vardagen.

Jag vill något alldeles särskilt!
Jag vill att alla barn som växer upp i Sverige ska få den bästa skola som någonsin har funnits och att inga barn sak växa upp i fattigdom.
Jag vill att det gröna folkhemmet ska förverkligas
Jag vill att vi ska kunna resa mellan städer och länder i rasande hastighet till låga personliga kostnader.
Jag tror stenhårt på att den goda viljan är starkare än den självgoda.

Jag har inte svar på frågan HUR?
Det kan knappast vara min uppgift. Jag ger uppgiften till alla de fantastiska människor som bor i världen att tillsammans och var och en lista ut HUR? Det vore enfaldigt att tro att bara för att jag har visioner om en riktning, om VAD och VARFÖR, ska kunna svara på frågan HUR?!

Att inse att visionen om vart vi ska är något annat än förslaget på hur vi ska nå dit är en läxa dagens politiker verkligen måste omfamna. Hur kan vi prata om framtidens arbeten när vi inte vet vilka de är?

Att samhällets behov av sagor antagligen är större än någonsin är lätt att se på biorepertoaren. Försök att hitta lite diskbänksrealism där. I höst kommer en dokumentär om Olof Palme - var han den siste framgångsrike visionären i svensk politik, eller var även Palme en slipad pragmatiker?

Den politiska rörelse som har en trovärdig berättelse om framtiden och vägen dit kommer att vinna människors sympatier. Att ha ordning på statens finanser är jättebra men om vi inte vet varför och vad det ska löna till finns ingen större poäng med att engagera sig. Eller?

Som exempel på hela svagheten i den politiska sfären just nu får Super-Sebastian Stenholm fungera med sitt inlägg om Lars Beckman. Sebastian är i sina bästa stunder en eminent bloggare och alltid en engagerad person med stort och gott hjärta så det känns lite elakt att peka ut honom men exemplet visar så tydligt på hur grund "debatten" är från både höger och vänster. Nog för att det är nyhetstorka men...

Magnihasa med ytterligare ett exempel.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Vad som inte ryms i ett sommartal

Så har både Fredrik Reinfeldt och Håkan Juholt sommartalat.

Den förstes enda löfte var lägre restaurangmoms, det kan få flera effekter. Den enda säkra är högre marginaler för restaurangägarna. Det kan de säkert behöva då skattefusket är utbrett inom restaurangbranschen. (Att bekämpa skattefusk är däremot lägre prioriterat än att bekämpa bidragsfusk.)

Den andra effekten kan bli lägre priser vilket ska leda till att fler äter på restaurang och därmed får fler jobb i restaurangbranschen. 

Hur det påverkar andra branscher, t.ex. livsmedelsaffärer förtäljer inte historien.

Förutom denna skattelättnad för restaurangägare ska det läggas pengar i statens kistor för att spara oss igenom en annalkande ekonomisk kris.

Denna politik skall enligt rådande medieklimat betecknas som ansvarsfull.

Vi har också Håkan Juholt som istället för allt till alla denna gång inriktade sig på lösningar till storstädernas problematik med bostadsbrist, framförallt för studenter och unga, brister i kollektivtrafik och ont om jobb för unga.

Här presenterades en rad förslag som kostar skattepengar men som bygger Sverige starkare inför framtiden. Det är en politik som lovar att använda det reformutrymme som finns i statens finanser till fullo, som vill satsa genom lågkonjunkturen på det sätt som har lyckats förut och många ekonomer rekommenderar.

Denna politik betecknas som ansvarslös.

Min uppfattning är att båda vägarna på sitt sätt är ansvarslösa. Framförallt är de för enkla förklaringar på hur vi bygger ett samhälle starkt. Det krävs mer. 
Mer internationellt samarbete, inte bara krisinsikt, 
mer insikt om inlåsande sociala problem och bristande jämställdhet och jämlikhet. 
Mer barnperspektiv. 
Mer erkännande av problemens komplexitet och färre plakatutfästelser. 
Men det passar väl inte i ett sommartal att vara säker på problemen men osäker på lösningarna. Det passar väl inte i ett budgetarbete att vara osäker på konsekvenserna av sin politik.


Håkan Juholt var dock inne på något mot slutet av sitt tal igår. Han pratade om frihet. Att det gemensamma ska skapa förutsättningar för individens frihet. Att individen ska känna och ta ansvar för det gemensamma.
Det kommer vi aldrig att kunna uppnå med en calvinistisk allianspolitik där svag förtjänar att vara det och den starkare hyllas och upphöjs. För det krävs en politik där jämlikhet och framtidstro står i första rummet.


Daniel Swedin twittrade igår att man vågade planera för Stockholms tunnelbana mitt under ett brinnande världskrig. 
Att det då kan anses vara omöjligt att bygga ut den 70 år senare pga av ekonomisk turbulens är inte värdigt ett progressivt samhälle. Där går socialdemokraterna före.


Jag avslutar med en paroll i tiden: Allt åt alla, men med förnuft!


Bloggat: Lena Sommestad, Marika Lindgren Åsbrink, Kristian Krassman, Martin Moberg, Sebastian Stenholm, Ola Möller, Peter Högberg, Peter Johansson, Lars Bäck, Johan Westerholm, Michael Granstedt, Kjell Rautio


DN / Aftonbladet / Aftonbladet2 / Aftonbladet3 / Aftonbladet4 / SvD /SvD2 / SvD3 / SvD4 / DN2 / DN3 / GP/ SR

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Kan inte Mona säga Social sammanhållning istället den 15/8?

Hade en trevlig och intressant pratstund med Lena Sommestad häromdagen.
Vi pratade (bl.a.) om att nu när borgarna har tagit den klassiska socialdemokratiska retoriken så måste vi kanske skapa nya begrepp istället för t.ex. jämlikhet och solidaritet.
I den pågående nätrotsstafetten, (Peter J, Peter H, Annika H, Johan W hittills, fler lär skynda till på Netroots) vill jag därför propagera för nya ord för våra mål. Jag vill att Mona Sahlin ska presentera nya begrepp som sätter borgarnas nuvarande retorik ur spel, istället för att använda våra tidigare, nu devalverade begrepp så använder vi nya.
Jag vill också att Mona Sahlin ska prata så det händer något i huvudet på de som har det bra i vårt land. Det är många som inte tror att det spelar någon större roll med blått eller rödgrönt, har man det bra, ett jobb och är frisk kanske det inte heller gör det för den enskilde individens vardag men jag vet att de flesta är kloka nog att inse att man inte kommer att vara frisk för alltid eller att man kan hamna snett på arbetsmarknaden och jag tror att många egentligen inser och anser att det är vi tillsammans som bör betala för att förhindra sociala katastrofer pga sjukdom eller arbetslöshet.

Därför vill jag att den 15/8 blir dagen då dessa begrepp blev centrala i den socialdemokratiska retoriken:
Social sammanhållning istället för jämlikhet - begreppet används redan inom EU.
Social rörlighet istället för minskat utanförskap - Sahlin använder begreppet flitigt i sin bok Möjligheternas Land men kanske inte just på det sättet.
Ansvar istället för Solidaritet - Det är var och ens ansvar att ta hand om alla andra, det blir lättare om vi gör det tillsammas. En i det närmaste existentialistisk tanke med rötter i rörelsen.

Det leder till att Monas tal ska handla om följande:
Sverige ska vara ett samhälle där den sociala sammanhållningen är så stor som möjligt. Det är bra för alla.
Socialdemokraterna arbetar därför för att den sociala rörligheten skall vara stor, för att var och en ska få förutsättningar att "sträva efter sina bästa stämningars längtan" (Möjligheternas land s.18-19).
Vi vill bygga ett land där medborgarna tar ansvar för sitt gemensamma bästa.
Det gör vi med en rödgrön politik där vi har utbildning i världsklass, sociala skyddsnät i världsklass, en progressiv miljöpolitik i världsklass och en politik där individernas framtidstro premieras och där investeringar och innovationer frodas, självklart i Sverige men även i EU och i ett intensivt internationellt utvecklingsarbete.

Häng med i stafetten, vad tycker du Mona Sahlins sommartal den 15/8 ska handla om?