Nu är det väl revolution på gång sjöng Thomas Öberg i Bob Hund för så där 15 år sen.
Då blev det ingen revolution, möjligen av ett annat slag än det han menade, nämligen en teknisk och social revolution i spåren av bredband i både datorer och mobila enheter.
Jag kan dock se att den tekniska utvecklingen bromsar den sociala på ett bredare plan. Den Brechtska dogmen om först bröd sedan skådespel har ersatts av; gärna socialt medvetande men först lite dataspel och sen lite teve blandat med lite sociala medier och sen är det nog dags att äta lite.
Den ständiga närvaron av förströelse ger en fascinerande och komplex tillvaro för de som vill förändra. Som aktiv i ett politiskt parti känner jag hur hopplöst daterat sättet man driver frågor är, jag har ingen patentlösning på hur vi ska kunna "fräscha till det" men jag inser att det politiska systemets överlevnad hänger på om vi kan lyckas engagera (och lyssna på) andra än de politiska nördarna. Vi behöver politiker som är annat också och partier som också kan engagera sig i annat än det strikt politiska (eftersom allt är politiskt). Professionaliseringen av politiken (trots att 97 % är fritidspolitiker) och samhället i stort skapar litet utrymme för utbyte mellan samhällets olika fält.
Det är också konstigt att de sociala (mot)rörelserna i västvärlden är såpass små och såpass snälla.
I Tyskland och Sverige lägger Merkel och Borg pengar på hög och menar att problemet är internt i Spanien men i den gemensamma europeiska ekonomin är den interna bytesbalansen ett av de största problemen. Medicinen är faktiskt välsmakande, lönehöjningar och sänkt arbetslöshet i Tyskland (och Sverige). Att den internationellt sett dåliga tyska löneutvecklingen inte väcker större vrede är ett minusbetyg till den europeiska fackföreningsrörelsen eftersom det påverkar både tyska och sydeuropeiska arbetare negativt.
Nog har det varit våldsamma demonstrationer i Grekland men någon revolution syns ändå inte till. Spanien bågnar under ett skuldberg samtidigt som arbetslösheten är enorm, speciellt bland unga.
Både Spanien och Grekland har mycket korta historier som demokratier i en modern mening. Att människor i dessa länder istället för att organisera sig i motrörelser resignerar i passivitet är för mig mycket underligt och jag kan inte tänka mig att det är ett givet framtida scenario. Tänk vilken kraft EUs 25 miljoner arbetslösa skulle ha tillsammans, tänk vilket folkligt stöd det finns för en rörelse mot roffarkapitalism och finansvärldshegonomi. Tänk vilka möjligheter det finns via de sociala medierna.
Här någonstans finns dock knuten. Att även om man i anden stöder en mer jämlik värld så riskerar en stark, demokratisk, rörelse för en ny ekonomisk världsordning att göra lånen så jävla mycket dyrare att man hamnar på bar backe. De redan fattiga lämnas åt sitt öde och den fega medelklassen (där jag själv ingår) stannar vid att klicka gilla på Facebook.
Politikernas dilemma idag är att lova flertalet människor att livet kommer att fortsätta som vanligt och bli ännu bättre i framtiden men att det bara blir bättre om det är deras parti får bestämma. Att faktiskt peka på vad som måste göras för att fler ska få arbete är under marknadernas labila styre otänkbart. Kreditvärderingsinstitutens rating är viktigare än folkflertalets väl och ve.
Det anses av politiska strateger att nyckeln till valvinst i Sverige är att vinna medelklassen, främst i storstäderna. Detta gör man med att utlova så lite förändringar som möjligt och utsikter till fortsatt livsstils-shopping, man talar i samma andetag om låga skattenivåer och en fantastisk välfärd.
Det håller inte. Vi måste välja. När jag ställs inför ett val om jag ska ha råd med en 50" om året eller om mina barn ska ha tillräckligt bra undervisning är valet inte svårt för mig. Står valet mellan en resa till Thailand eller en fungerande hemsjukvård för gamla föräldrar är valet enkelt för mig.
Medelklassen i Sverige är en bortskämd grupp som hela tiden förväntar sig att fortsätta vara det. Ingen politiker vill peka på det uppenbara, vi kan inte både sänka skatter och utveckla välfärden om inte arbetslösheten minskar dramatiskt.
För att arbetslösheten ska minska dramatiskt krävs också gigantiska investeringar både inom Sverige och EU, det krävs också en förändrad värdering inom EUs regeringar, en högre värdering av låg arbetslöshet och mindre rädsla för inflation. Det behövs mer produktion och mindre lån. Det finns alltså en uppenbar möjlighet för de som har det riktigt gott att nöja sig med detta och bidra till att vända en negativ europeisk utveckling genom att minska arbetslösheten inom EU. För att göra detta möjligt så måste vi samarbeta mer, inte mindre. Dela mer, inte mindre.
Dröm om det socialdemokratiska parti som går till val med parollen, välj för framtiden - välj socialdemokraterna med ett program som består av långsiktiga lösningar för hela Sveriges befolkning istället för enbart kortsiktiga karameller för medelklassen. Jag menar ändå inte att vi ska höja skatten, med dagens lånebubbla skulle det spräcka alltför många hushålls ekonomi. Däremot behövs en upprensning i avdragsdjungeln både för företag och privatpersoner, det kan behövas en (kanske inkomstrelaterad) fastighetsskatt och troligen ett stopp för fler inkomstskattesänkningar, åtminstone tills arbetslösheten är på en acceptabel nivå igen.
Då blev det ingen revolution, möjligen av ett annat slag än det han menade, nämligen en teknisk och social revolution i spåren av bredband i både datorer och mobila enheter.
Jag kan dock se att den tekniska utvecklingen bromsar den sociala på ett bredare plan. Den Brechtska dogmen om först bröd sedan skådespel har ersatts av; gärna socialt medvetande men först lite dataspel och sen lite teve blandat med lite sociala medier och sen är det nog dags att äta lite.
Den ständiga närvaron av förströelse ger en fascinerande och komplex tillvaro för de som vill förändra. Som aktiv i ett politiskt parti känner jag hur hopplöst daterat sättet man driver frågor är, jag har ingen patentlösning på hur vi ska kunna "fräscha till det" men jag inser att det politiska systemets överlevnad hänger på om vi kan lyckas engagera (och lyssna på) andra än de politiska nördarna. Vi behöver politiker som är annat också och partier som också kan engagera sig i annat än det strikt politiska (eftersom allt är politiskt). Professionaliseringen av politiken (trots att 97 % är fritidspolitiker) och samhället i stort skapar litet utrymme för utbyte mellan samhällets olika fält.
Det är också konstigt att de sociala (mot)rörelserna i västvärlden är såpass små och såpass snälla.
I Tyskland och Sverige lägger Merkel och Borg pengar på hög och menar att problemet är internt i Spanien men i den gemensamma europeiska ekonomin är den interna bytesbalansen ett av de största problemen. Medicinen är faktiskt välsmakande, lönehöjningar och sänkt arbetslöshet i Tyskland (och Sverige). Att den internationellt sett dåliga tyska löneutvecklingen inte väcker större vrede är ett minusbetyg till den europeiska fackföreningsrörelsen eftersom det påverkar både tyska och sydeuropeiska arbetare negativt.Nog har det varit våldsamma demonstrationer i Grekland men någon revolution syns ändå inte till. Spanien bågnar under ett skuldberg samtidigt som arbetslösheten är enorm, speciellt bland unga.
Både Spanien och Grekland har mycket korta historier som demokratier i en modern mening. Att människor i dessa länder istället för att organisera sig i motrörelser resignerar i passivitet är för mig mycket underligt och jag kan inte tänka mig att det är ett givet framtida scenario. Tänk vilken kraft EUs 25 miljoner arbetslösa skulle ha tillsammans, tänk vilket folkligt stöd det finns för en rörelse mot roffarkapitalism och finansvärldshegonomi. Tänk vilka möjligheter det finns via de sociala medierna.
Här någonstans finns dock knuten. Att även om man i anden stöder en mer jämlik värld så riskerar en stark, demokratisk, rörelse för en ny ekonomisk världsordning att göra lånen så jävla mycket dyrare att man hamnar på bar backe. De redan fattiga lämnas åt sitt öde och den fega medelklassen (där jag själv ingår) stannar vid att klicka gilla på Facebook.
Politikernas dilemma idag är att lova flertalet människor att livet kommer att fortsätta som vanligt och bli ännu bättre i framtiden men att det bara blir bättre om det är deras parti får bestämma. Att faktiskt peka på vad som måste göras för att fler ska få arbete är under marknadernas labila styre otänkbart. Kreditvärderingsinstitutens rating är viktigare än folkflertalets väl och ve.
Det anses av politiska strateger att nyckeln till valvinst i Sverige är att vinna medelklassen, främst i storstäderna. Detta gör man med att utlova så lite förändringar som möjligt och utsikter till fortsatt livsstils-shopping, man talar i samma andetag om låga skattenivåer och en fantastisk välfärd.
Det håller inte. Vi måste välja. När jag ställs inför ett val om jag ska ha råd med en 50" om året eller om mina barn ska ha tillräckligt bra undervisning är valet inte svårt för mig. Står valet mellan en resa till Thailand eller en fungerande hemsjukvård för gamla föräldrar är valet enkelt för mig.
Medelklassen i Sverige är en bortskämd grupp som hela tiden förväntar sig att fortsätta vara det. Ingen politiker vill peka på det uppenbara, vi kan inte både sänka skatter och utveckla välfärden om inte arbetslösheten minskar dramatiskt.
För att arbetslösheten ska minska dramatiskt krävs också gigantiska investeringar både inom Sverige och EU, det krävs också en förändrad värdering inom EUs regeringar, en högre värdering av låg arbetslöshet och mindre rädsla för inflation. Det behövs mer produktion och mindre lån. Det finns alltså en uppenbar möjlighet för de som har det riktigt gott att nöja sig med detta och bidra till att vända en negativ europeisk utveckling genom att minska arbetslösheten inom EU. För att göra detta möjligt så måste vi samarbeta mer, inte mindre. Dela mer, inte mindre.
Dröm om det socialdemokratiska parti som går till val med parollen, välj för framtiden - välj socialdemokraterna med ett program som består av långsiktiga lösningar för hela Sveriges befolkning istället för enbart kortsiktiga karameller för medelklassen. Jag menar ändå inte att vi ska höja skatten, med dagens lånebubbla skulle det spräcka alltför många hushålls ekonomi. Däremot behövs en upprensning i avdragsdjungeln både för företag och privatpersoner, det kan behövas en (kanske inkomstrelaterad) fastighetsskatt och troligen ett stopp för fler inkomstskattesänkningar, åtminstone tills arbetslösheten är på en acceptabel nivå igen.
Min väg innebär inga uppoffringar i dagens situation men den innebär att man avstår från en del framtida lyx. Jag är helt säker på att denna väg är den som socialdemokratiska partier i hela Europa måste gå samtidigt som den strömning som kritiserar det internationella storkapitalet kommer att fortsätta att få luft.
Staffans sommartal 3: Den korrekta korrekthetens tidevarv
Staffans sommartal 2: Jävla flax
Staffans sommartal 1: Sverige
Röda berget presenterar dagens läsmåste
Cornucopia? om Peak Olympics
Peter Karlberg om 16-åring inlåst av Säpo
SR
Fler bloggar om: Politik
Lösningen är enkel. Återinför fastighetsskatten, inkomstpröva barnbidraget, minska ränteavdragen, slopa ROT och RUT. Årlig besparing/ intäktsökning för staten ca 100 miljarder.
SvaraRadera