Att stillsamt slitas mitt itu

Jag är som ni, högst eventuellt, lagt på minnet en Naiv Humanistisk Idealist.
Inte nog med det, jag är också en ideellt engagerad partimedlem. Jag har inte varit det särskilt länge, det är ungefär två år nu. Jag gick med för att jag tror på idén om jämlikhet som motor för ett mer humanistiskt samhälle där vi ser varandras värde istället för prislapp.


Via föreningsengagemang, den här bloggen och två valrörelser har jag fått se mycket av partiets inre och yttre liv. När det gäller riksplanet verkar de där två verkar mer och mer bli samma sak. Det inre livet har fått en mycket tydlig yttre spegling. En kvällspressens skrattspegel där det fula framhävs och det starka trycks tillbaka. Vem är intresserad av samhällets förfall när det finns män med eller utan mustasch som kan prata om partiet!


Idag har ett SMS, skickat av Anders Johansson varit heta nyheter. Anders Johansson har nämligen varit ohyfsad nog att rikta skarp kritik mot Håkan Juholt i en form som nått medierna. Nu har Anders Johansson dessutom spätt på genom att själv delta i medierna och upprepa kritiken. 
I de sociala medierna uppstår då ett fenomen som jag sett alltför ofta det senaste året. Nu ska de tas ställning i frågan om Anders Johansson, trots att han kritiserar Ledaren kan vara socialdemokrat? Det kan dessutom vara så att de som försiktigt håller med eller tycker att Anders Johansson är i sin fulla rätt att kritisera Juholt inte heller är "riktiga" socialdemokrater.
Att Socialdemokraterna i kommunalvalet i Sigtuna har 15% mer än i riksdagsvalet verkar i kritiken mot Johansson snarast vara en nackdel, ett bevis att han är borgerlig eftersom man "vet" hur Sigtunaborna är.


Det är i sådana lägen som vi är i idag när jag överväger om det här partiet är förlorat. Vem vi än sätter bakom ratten på denna stolta skuta kommer ju snart upptäcka att bordläggningen är rutten och seglen är trasiga, att skeppet sjunker, allt hastigare. Frågan är om man hinner styra in skutan i hamn för en helrenovering. Eller om skeppsråttorna hinner gnaga så stora hål att ingen räddning är möjlig. Oavsett vilket så måste kursen läggas om nu.


Paradoxen som är tydlig för mig är att det pågår lokal verksamhet som är progressiv, som är öppen och inbjudande, som visar på alternativ och möjligheter. Där engagerade socialdemokrater möter sitt lokala samhälle. 
Samtidigt pågår det en sotdöd av bristande förnyelse av människor, dålig fart på medlemsrekrytering och trötta partimedlemmar med en medelålder av 65 år. Denna sotdöd tar sig gärna i uttryck i den blinda lojalitetens tystnadskrav. Nomineringsmötena är mer välbesökta än de politiska, de bäst besökta är där det bjuds något gott.


Därför slits jag stillsamt mitt itu, en del vill skynda, förändra, kritisera, sparka i arslet. En annan del vill respektera folkrörelsens seghet, den politiska processens tröghet och erfarenhetens excellens. Det finns dagar då det ena är mer framgångsrikt än det andra.


Hur ska då denna renovering av skuta ske och se ut.
Jag kommer nu därför komma med en radikal idé, en sådan som passar en naiv idealist. Riv Sveavägen 68. Den kultur och de unkna dunster av makt- och rival-strider som från Sveavägen 68 (och riksdagsgruppen) sprids ut i den lokala verksamheten och smittar de lokala intitiativen. Jag gillar den inställning Carin Jämtin har till förnyelse av partiet men hon är alldeles för ensam. Det är för många som har mycket att förlora, både prestige och trygghet. Tyvärr så måste de göra det. Här har vi de hjältar till matroser som pumpar läns så att händerna blöder men de är så skadade att de inte får plats då den renoverade skutan lämnar hamnen.
Flytta partihögkvarteret någon annanstans eller lägg ner det helt. Den organisationsutredning som nu arbetar ska arbeta för att alla nomineringar är personliga. Att valberedningarnas arbete blir mer omfattande och mer professionaliserat.
Att maximera antalet år man kan inneha samma uppdrag. Både som folkvald och som partifunktionär/förtroendevald.
Alla förslag här skjuter jag lite från höften och inspirationen till dem kommer från många håll. Så radikala förändringar måste ändå till om vi ska kunna vitalisera partiet.


Nu kommer den vanliga invändningen. Men när ska vi prata politik? Vi måste ju prata om vår politik? Ja men det gör ni väl hela tiden? Varför skulle en organisationsförändring förändra politikens mål, inriktning och förslag? Nu får vi försvara en massa internt grälande eller offentliga klantigheter istället för att säga att - Nej vi tycker inte att det är rimligt att svenska skattepengar hamnar som vinster i lågskatteländer. Vi tycker inte heller det är rimligt att vi sparar på skolan, att vi inte utvecklar vår infrastruktur eller att vi inte är solidariska mot länder i nöd. Men hur många tror, ärligt, att vi får säga dessa saker om vi låtsas som om skeppet är flott och vädret är fint. Det är dags att sluta slita åt olika håll, men det skall aldrig mer vara någons roll att säga till någon annan att vara tyst och rätta in sig i ledet. Partiets medlemmar måste acceptera att framtiden inte är det förflutna likt men att de idéer vi tillsammans står upp för är de samma och äger evigt värde.


Slutligen, jag har inte använt andra namn än Anders Johanssons eller partiledningens här. I den lilla bubbla som den socialdemokratiska bloggosfären är så har jag länge tvekat på vilken hållning som är den riktiga. Att låtsas som allt är fint och prata politik, eller att borra ner huvudet i stormen och försöka rida ut den. Jag är ingen överdrivet stark, kontroversiell eller modig man men detta ska ni veta. De som har tagit sig an stormen är de som har sett hur illa det faktiskt är. Det är också de som jobbar hårdast för att förändra lokalt. Därför ska jag också försöka ta mig an denna storm, även om också den hotar att slita mig itu.


Helena Ericson, Ulf Bjereld, Peter Högberg, Johan Westerholm på ämnet
SVT, SR, SR, AB, GP, Exp likaså.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant, Håkan Juholt, Socialdemokraterna, SMS