Vilka är framtidspartisterna?

Vilken skillnad ett namn gör!
Det är ju smått genialt att faktiskt kommunicera partiets politik via partinamnet.
Det finns nog få som tvivlar på vilka frågor som är viktigast för Feministiskt Initiativ eller Miljöpartiet. Vilken politisk agenda Vänsterpartiet har går någorlunda att ana sig till. (Annat är det med Centerpartiet.)

Det känns ju alltid fräscht att hänga på något nytt också. Hur länge är det ok för nya Moderaterna att vara nya? Politiken har ju inte förnyats på tio år nu. Känns som om väljarna börjar ana att det bara är ett marknadsföringstrick. Ungefär som när en produkt marknadsförs som nyhet när allt man gjort är att byta förpackning.

Socialdemokraterna har ju bestämt sig för att vara Framtidspartiet. Jag gillar det. När jag tänker på vad jag vill jobba med politiskt så är det ju frågor för framtiden. Barn och ungas villkor, jämställdhet, jämlikhet, mänskliga rättigheter, utbildning, internationell solidaritet och självklart miljö och klimatfrågor. Allt kan rymmas inom begreppet Framtidspartiet.

Frågan är om vi kan leva upp till det. Frågan är om vi egentligen förmår det. Socialdemokraterna är Sveriges överlägset största parti till antalet medlemmar. Vi är det dock med en ålderspyramid som lämnar lite övrigt att önska. I Europaparlamentsvalet så lyckades Framtidspartiet bli tredje störst - efter Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ - hos förstagångsväljarna.
Om vi ska sätta lite schvung i Framtidspartiet kanske signalvärdet i att sätta två 60+ överst på valsedeln går att diskutera? (Liksom om ordvalet schvung hör framtiden till.)

I Göteborg är vi inte största parti i antalet väljare. Det är vi inte helt ovana vid efter ett par val med moderata framgångar men att just Miljöpartiet är större, oavsett form av val är ett underkännande av vår förmåga att läsa samtiden och fylla Framtidspartiet med innehåll. Därmed inget ont sagt om Miljöpartiet men om man jämför valmuskulatur borde vi vara gött mycket starkare.

Jag har fått lära mig att jag själv har makt att förändra hur mitt parti fungerar, att jag själv har en maktposition. Det innebär att jag själv också har ett ansvar för att Miljöpartiet fick fler röster i EU-valet än vi fick.
Jag har själv ett ansvar i att misslyckas att fylla Framtidspartiet med innehåll. Att vi inte lyckats mobilisera våra väljare i min stadsdel. Att jag inte lyckats bidra med konstruktiva idéer till den politiska ledningen. Mitt ansvar delar jag med alla medlemmar i Socialdemokraterna i Göteborg.

Om bara några månader går vi till val igen. Hur ska jag lyckas ta mitt ansvar och få det valet att handla om framtiden? Inte bara vad vi ska bygga för vägar och hus i framtiden utan framförallt hur vi ska vara mot varandra och andra. Vilka värden som ska gälla. Jag kan bara lova att göra mitt bästa för att lyckas med det.

Även om Miljöpartiet och Feministiskt initiativs framgångar kanske var tillfälliga och det kan bli svårt att upprepa dem i höstens val så hoppas jag att Stefan Löfven tar tillfället i akt och växer lite. Att han vågar pumpa upp ballongen ordentligt, nästan till bristningsgränsen och börja prata om framtiden som något vi vill uppleva, något som vi känner tillförsikt inför och något som våra unga också ska ha inflytande över. Jag vill inte höra mer om hur många, vad det kostar och hur många dar det ska ta. Jag vill få en uppfattning om hur det är när vi kommit fram.
Jag hoppas också att det är nog daltat med oss som är 40 nu. Vi har fattat budskapet - vi kommer att ha råd att betala lånen med en s-regering. Vad har vi att lova de som är 30 och yngre mer än en jobbigare morgon?

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Det är i klassrummet barnen lär sig- inte på en statlig myndighet

Att något behöver hända med skolresultaten är uppenbart. Utan att glömma det uppdrag som sällan mäts, att barnen ska bli goda samhällsmedborgare, kreativa och starka individer så skall de mätbara kunskaperna förbättras.
Att så många lämnar grundskola och gymnasium utan grundläggande läsförståelse är en tickande social bomb med svåröverblickbara konsekvenser.
Är då förstatligande svaret? Enligt Björklund - Ja. Enligt mig - Nej!

I Göteborg infördes förra hösten något som kallas utbildningsutskott i varje stadsdelsnämnd. Sedan tidigare finns det ett socialt utskott som hanterar ärenden enligt de styrande lagarna inom det sociala området. Skolutskottens huvudsakliga uppgift är framförallt att följa upp det systematiska kvalitetsarbetet.
Vi har hunnit ha två arbetsmöten i skolutskottet så här långt. Det har givit stor tydlighet i hur vi inom politiken anser att ansvariga chefer och rektorer ska jobba med sin uppföljning. Vi har i skolutskottet tid och möjlighet att följa upp varje skola och bryta ner siffror så att vi pratar om antal individer och orsakssammanhang istället för procent och andelar.

Ett tydligt uppdrag det har gett under dessa två mötena är att lika viktigt som att följa utvecklingen av resultaten på de nationella proven i årskurs 3 är att jobba med de elever som misslyckas där och följa upp hur resultaten blir i nästa nationella prov. Det ger att vi både kan se hur skolan kontinuerligt jobbar med resultatutveckling och hur den följer upp de individer som av olika anledningar inte presterade i årskurs 3.

Tillsammans ger detta ett fokus på lärarnas förutsättningar att göra ett så bra jobb som möjligt med varje elev. Vi vet att den administrativa delen av lärarnas yrke blivit allt mer dominerande och ska därför undvika ytterligare pålagor i den biten. Vi tror också att vad lärarna framförallt behöver är lugn och ro för att utföra sin profession, gärna med färre elever i klasserna, inte påtvingas centralistiska pedagogiska metoder eller fler uppföljningsblanketter att fylla i. Skolan är redan idag, via läroplanen, så hårt styrd att många lärare känner sig fångade i den och kan inte använda de metoder de själva vill jobba med.

Mina frågor till er som förespråkar förstatligande och centralisering av skolan:
På vilket sätt kan det ge en bättre uppföljning av kvalitetsarbetet ner på individnivå? På vilket sätt kan det befria lärarna och rektorerna som yrkesgrupper att utföra sina jobb? Hur kan en centraliserad skola bli annat än en byråkratisk koloss där likvärdighet inte har med möjligheter och resultat att göra utan istället metoder och mätning.

Det enda besked jag vill ha från statlig och kommunal nivå är mer resurser till skolan (och övriga förebyggande verksamheter inom SDN) varje krona som investeras i barnen får samhället igen hundrafalt. För att det beskedet ska komma krävs socialdemokratiskt styre i både kommun och riksdag från september 2014.

P.S. För övrigt anser jag att Göteborgs lokalförsörjningspolitik måste reformeras så att SDN får möjlighet att utföra sitt uppdrag.

GP, Tankeverksamheten, SR

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Excelpolitik - där människor blir statistik och ledarskapet saknas

Det är väldigt lätt hänt att politik bara blir en lek med siffror. Att offentlig förvaltning handlar om att flytta kronor och ören från en kolumn till en annan.

Ett färskt exempel är budgetdebatten i regionfullmäktige i Västra Götaland där vissa debattörer mer pratade om hur man hade räknat än vad man ville göra.

Politiker kan ibland tendera att lägga ansvaret för ledning och styrning på den förvaltning man är satt att besluta över. Det politiska ledarskapet behöver därför utvecklas på de flesta håll. Det jag är rädd för är att om vi bara förlorar oss i siffror och pengar så kommer vi också förlora blicken på bemötande, medinflytande, utvecklingspotential, kreativa lösningar, innovation, entreprenörskap och viljan att ta ansvar. I det stora och i det lilla.

Jag tror att det är livsfarligt att tro att ledning är som att sitta vid ett schackbräde och lägga upp strategier. Människor råkar nämligen inte vara schackpjäser. De förändras beroende på vilka förutsättningar som ges. Inte sällan är det så att om man ger en "bonde" rätt möjligheter att bli en "drottning"så kommer det att ske. Det kan vi inte minst se på arbetarrörelsen där många av våra ledare succesivt växer med den uppgift de får förtroende att sköta. Våra folkvalda politiker är ju faktiskt som folk är mest. Kanske lite nördigare bara.

Vad jag är ute efter är att lika viktigt som vilka pengaresurser man har är vilka mänskliga resurser som finns tillgängliga. Hur man kan öka värdet av de resurser som finns? Det är det som vi brukar kalla gott ledarskap.

Tyvärr verkar den offentliga världen påminna lite för mycket om politiken på ett plan. Det är inte alltid de som är mest lämpliga som blir ledare. (Jag är medveten om att jag motsäger mig själv.) Ledare utses utifrån andra meriter än sina ledaregenskaper. I politiken tycker jag på sitt sätt att det kan vara ok eftersom vi behöver en mångfald av egenskaper bland våra företrädare. När det gäller våra offentliga förvaltningar så är det oerhört viktigt att utveckla de ledare vi har.
Tyvärr verkar det inte ha hänt mycket än eftersom vi ofta får höra att de medarbetare som är närmast verksamheterna inte känner sig sedda, behövda och lyssnade på. Det är också i dessa grupper som långa sjukskrivningar pga psykisk ohälsa växer igen.

Jag är hundra procent säker på att bra ledarskap lönar sig. I form av friskare, mer delaktig och mer motiverad personal som utför sitt jobb på ett sätt som skapar mervärden.
I mina ögon är det därför väldigt sorgligt att bevittna hur människor på många håll i Sverige idag mer betraktas som brickor i ett spel än som möjligheter för utveckling.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Att börja på noll

När man gör kalkyler i privat verksamhet börjar man på noll och bedömer hur mycket intäkter som behövs för att utföra den önskade verksamheten. Det skapar möjlighet och incitament att höja intäkterna. Verksamhetens volym utvecklas i takt med intäktsökningen (om inte en riskkapitalist får för sig att satsa förstås). Går det dåligt kan man välja att skuldsätta sig om man tror att det är kortvarigt eller minska kostnaderna.

I offentlig verksamhet, åtminstone i stadsdelsnämnden så vet vi nästan på kronan våra intäkter långt i förväg. Eftersom vi inte heller gör några nämnvärda egna investeringar så återstår alltså att prioritera vilka kostnader som är nödvändiga för att klara uppdraget. Om nämnden bedömer att kostnaderna överstiger intäkterna så måste nedskärningar i befintlig volym göras eftersom inget sätt att höja intäkterna finns. Politikens arbete blir alltså att prioritera vilka som ska få mindre än de egentligen behöver för att utveckla verksamheten.

Det skulle vara väldigt intressant att på ett teoretiskt plan börja på noll. Att varje verksamhet fick göra en önskelista på vilka resurser de behövde för en optimal verksamhet. På kort, medellång och lång sikt. Att varje skola, förskola, hemtjänstlag och äldreboende lägger ett förslag som är baserat på vad de vill ha istället för vad de får.

Det är lätt att tro att det skulle bli mycket dyrare men eftersom sjukskrivningar pga utbrändhet och andra personalkostnader är bland de största utgifterna och en personalpolitik som fungerar minskar dessa kanske man faktiskt kan spara pengar.

Jag har på kort tid fått flera exempel på att högsta kvalitet inte alltid är dyrast. Ett är Brottkärrsskolan som har Sveriges bästa skolmat men låga kostnader. Ett annat är den benchmarking rapport som Västra Götalandsregionen gjorde som visade att hög vårdkvalitet sällan innebär de högsta kostnaderna.

Återstår att se om vi kan lyckas med det.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

När ska vi döda kontrollmonstret?

Mantrat sitter och är självklart. Skattebetalarnas pengar ska användas på

bästa sätt.

Vad nu det är?

Självklart innebär det att korruption ska bekämpas. Vidlyftig representation och annat ska bort och i mina ögon finns det stor medvetenhet om dessa saker. Sen då?

En sak vi talar om men inte kommer åt är hur administration alltmer tar över den offentliga sektorn. Jag baxnar varje dag när jag tänker på att enhetscheferna i  äldreomsorgen i min stadsdel har 13(!) olika ADB-system som de ska använda. 

Det är dokumentation hit - uppföljning dit, kvalitetstyrning hit - ekonomistyrning dit.

All denna kontroll som byggts upp för att kontrollera att skattepengarna används rätt har blivit ett monster. En uppgift jag fått från stadshuset i Göteborg är att ungefär halva arbetstiden används till interna processer. Det kan alltså vara allt från helt självklara och nödvändiga interna utvecklingsmöten men troligen också mängder av onödiga möten utan  effekt och inte minst en väldig massa tid som läggs på administration. Som jag förstår det gäller det alla yrkesgrupper från förskolelärare och undersköterskor till verksamhetsansvariga.

Jag tror helt ärligt att vi måste döda detta kontrollmonster. Det är möjligt att vi kommer ha mindre kunskap om vad våra professionella medarbetare gör (kanske ska vi lita på att de gör sitt jobb efter bästa förmåga?) men om de får mer tid att ägna sig åt sitt yrke borde det innebära att skattebetalarnas pengar används mer till det de är avsedda för.

Att döda kontrollmonstret kräver flera saker. För det första så är det inte en riddare i vit rustning som behövs utan en hel massa fotsoldater som övermannar det. Var är våra fackförbund i dessa frågor? Var är medborgarna?

Vi behöver också utveckla kompetensen hos våra chefer. Att vara mer ledare och mindre administratörer/kontrollanter. Om de ansvarar för att målen uppfylls utan att behöva detaljrapportera så borde det fungera.

Till sist så behöver vi politiker som inser att uppgiften inte är att kunna alla detaljer och få rapporter om alla förändringar utan att det viktiga är att vara närvarande i verksamheterna och sätta mål som både är förankrade och drivande och fråga varför när målen inte blir uppfyllda. 
Tyvärr kräver det en annan typ av politisk organisation än den vi har idag där ett fåtal av alla med politiska uppdrag har möjlighet att besöka verksamheterna utan att lida ekonomisk skada och där de som har det är överösta med så många uppdrag att de inte har tid.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Syltburken - om makt och prövningar på #skongress

En väldigt kort analys av kongressen.
Politiken har utvecklats och skiljelinjen mellan socialdemokratin och borgerligheten är tydlig. Den handlar om att tro på människor, på Sveriges möjligheter och på framtiden.
Borgarna nöjer sig med att jämföra med andra länder. Vi vill leda.

När det gäller partiet är det också tydligt att något hänt, även om de stora striderna stod utanför kongressalen var det många som fick delta i avgörande skeden i många av dem. Piskan ven nog ett par gånger över ombuden men partistyrelsen jämkade sig smidigt i flera frågor och kompromisserna ger stora möjligheter att fortsätta utvecklingen på nästa kongress som är redan om två år.

En av de viktigaste sakerna som måste jobbas med fram till dess är den federalism och representationsnoja som råder i partiet.
Det är klart att en mångfald av perspektiv är positiva och att regionala upplevelser är värdefulla i t.ex. VU och partistyrelse men dessa frågor verkar handla oerhört mycket om personer och personliga maktsfärer mer än att det är de som är bäst på att utveckla politik, kommunikation eller organisation som lyfts fram. Det är personerna med fingrarna i de största syltburkarna som lyfts fram.
Det handlar om hur många medlemmar man representerar, vilket geografiskt område och hur många hack du har i knivskaftet. Det känns som att man lär sig spela ett kandidatspel i SSU och de som spelar bäst är de som vinner.

Sen är det oerhört konstigt att den valberedning som skulle förbereda valen inte fick mandat att sköta sitt uppdrag. Ulf Bjereld skriver bra om detta. Eric Sundström också

Det totala intrycket av kongressen är att de 350 ombuden spelade en viktigare roll än tidigare men att pressen från delegationer och partistyrelse ibland skapar en ombudskår där de kanske lämnar en smula besvikna på sig själva även om de kan vara nöjda med de kompromisser som skapats och att det inte räcker att Carin Jämtin berättar om mångfald och öppenhet, partiledningen måste leva vid dessa ord också. Om två år blir det ännu bättre.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

En helg med framtidspartisterna

Ibland är det lite tyngre att ägna sig åt politik, det är då den typen av vitamininjektioner jag fått den här helgen behövs.

Jag har varit på ledarskapsutbildning med ett tjog andra socialdemokrater från Göteborg. Första kurstillfället av ca tio som pågår till januari 2014. En av de saker som visar att partiet faktiskt har tagit talet om framtid på allvar är att just de kriterier som ställdes upp på förtroenderådet var säkrade. Hälften av varje kön (även hbt-personer var representerade), en fjärdedel under 35 och även i övrigt var det en sammansättning på gruppen som någorlunda motsvarade samhället.

I morse knåpade jag ihop följande rader tillfället till ära:

Människor
I ny skrud inför varandra
Samlade av makterna
Att förändra världen

Politiken hölls i bakgrunden, den stannade vid fikaborden. Istället koncentrerade vi oss på verktyg för processinriktat ledarskap, den typ av ledarskap som vi bör ha för att involvera medlemmar och vitalisera folkrörelsen.

Överallt i landet hålls denna typ av utbildningar. Jag kan inte bedöma deras kvalitet men om det någorlunda motsvarar det vi kommer att få till livs under detta dryga år så kommer det 2014 finnas ganska gott om väl rustade politiker som kan fylla på listorna.

Om det är något som oroar mig så är det hur partiet på riksplanet ska lyckas fylla den höga målsättning som man satte upp på förtroenderådet. Minst 25% under 35 år på valbar plats.

Göteborgsbänken består idag av 5 politiker. Ingen är under 35 men vi har faktiskt en ledamot, Shadiye Heydari, som har utomnordisk bakgrund. Det som behöver hända för att uppfylla partiets nya riktlinje är att två av dessa fem behöver lämna. Lars Johansson är över 60 och kanske lämnar på egen begäran men ingen av de andra borde egentligen göra det. Det är tre ledamöter som gör sin första mandatperiod i riksdagen,  Cecilia Dalman Eek ersatte Leif Pagrotsky så sent som i oktober. Den fjärde är Gunilla Carlsson som är kulturpolitisk talesperson för partiet.

För att få in två under 35 krävs alltså dels att vi gör ett betydligt bättre valresultat än senast för att få in sex ledamöter, vår femte ledamot kom in med ett nödrop då. Dels behövs att de som stod på platserna närmast efter Dalman Eek ska lämna rum för två kandidater under 35. Då kanske vi lyckas i vår valkrets.

Hur det ska gå i mindre valkretsar det återstår att se. Att det finns en stor risk för uppslitande maktstrider är väl ändå inte någon vild gissning.

Nåja, trots mina misstankar om att partiet inte riktigt kommer att lyckas med sina målsättningar 2014 så ökar ju ändå chansen. Själv ser jag fram emot den personliga utveckling den här typen av utbildning och inte minst de fortsatta mötena med mina kamrater i framtidspartiet!

Bloggat har:
Ulf Bjereld om debattklimatet i svenska medier.
Håkan Nilsson om hur Kommunalarna har det på jobbet idag
Martin Moberg om McDonald's och jobbtrafficking
Nils-Erik Lindblom om att SD ökar trots att de krisar

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Arbetets ordning - hur byggs ett hållbart arbetsliv?

Det finns många sätt att organisera arbete på, lönearbetet är det absolut vanligaste och trots alla entreprenörshyllningar och marknadsföring av det egna företagandet föredrar de flesta fortfarande att vara anställda, tillsvidareanställda på heltid t.om.

Illustration: Christina Alvner

En anledning är säkert att fackföreningarna har gjort det tryggt att vara anställd. Det finns ett stort behov av trygghet hos de flesta människor och många likställer ekonomisk framförhållning och trygghet. Ska villigt erkänna att jag är en av dem som upplever ekonomin som ett av de viktigaste inslagen i min personliga trygghet.

Som ni vet är denna trygghet med stabila arbetsplatser i dalande för tillfället. Överskottet på arbetskraft och kortsiktiga avkastningskrav har skapat intresse för företag att ha en allt mer "flexibel" arbetsstyrka.
Min bild är att det är av ondo. Däremot tror jag inte att vi i de stora bolagen kommer att återfå trygga anställningar i samma utsträckning som tidigare. Det kommer alltid att finnas människor i marginalen. Därför behöver vi hitta nya sätt att organisera arbetet utanför de stora arbetsplatserna för att åter uppnå trygghet på arbetsmarknaden. Ett sätt är att öka andelen demokratiskt styrda och gemensamt ägda företag. Inte gemensamt i meningen staten utan gemensamt i meningen de anställda på företaget. Kooperativa företag är antagligen en av de trender vi kommer att se mycket av i framtiden. Tar man bort höga avkastningskrav kan antagligen många små och halvstora arbetsplatser att bära sig även i fortsättningen.

Jag har också funderat mycket på hur otryggheten påverkar själva arbetsplatserna, hur människor upplever sitt arbete. I industrin minskar arbetsinnehållet, speciellt för inhyrd arbetskraft. I handeln påverkas alla anställda av att arbetsorganisationen består av många tillfälligt anställda.

Det är en snabb väg mot det vi ser med ökande sjukskrivningar, hög psykosocial belastning och människor som inte vågar säga ifrån när de upplever att deras arbetsplats är dålig.
Det är märkligt. All forskning visar att människor som trivs på sin arbetsplats är friskare och mer produktiva. Det som får människor att trivas är stort inflytande över sin arbetssituation och ett stort arbetsinnehåll. En jämlik ansvars och förslagsfördelning är bättre än en heirarisk i de flesta fall (undantaget är t.ex. räddningsinsatser där tid är avgörande). Det behövs dock alltid tydlighet i vilket ansvar och vilket arbete som förväntas av de enskilda.

Min bot är alltså platta organisationer, stor tillit till enskilda personer och minskade avkastningskrav. Jag tror t.ex. att offentlig förvaltning hade kunnat göra ett mycket bättre jobb om man bara tog tillvara alla människors erfarenheter och att förändringar i organisation skulle gå nedifrån och upp istället för tvärtom som jag upplever är fallet idag.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Semester, dag 2 - tankarna virvlar som måsar i vinden

Som tur var drog molnen in över min Bohuslänska fristad på eftermiddagen, min nacke väcker nämligen tankar på röd pölse och är tacksam för vilan. Men när semestern går på sparlåga går tankarna igång, som när måsarna flyger runt i vinden, till synes helt utan mönster.

Tankarna rör sig på många olika plan, det är jobbet, barnen, livet, framtiden och naturligtvis, politiken.

Ett ämne som far runt där men som jag inte ofta tar upp här är organisation och ledarskap. Jag var tidigare i idrottsrörelsen, en rörelse som föder och utvecklar ledare och där föreningar med god organisation ofta lyckas. Att från denna plattform hamna i tre organisationer (LO, S i Göteborg, Stadsdelsnämnden) som är fullständigt väsensskilda, där ledarskap inte alltid tilldelas efter kompetens och där resultat och kvalitet mäts på ett helt annat sätt än på basketplanen.

Hur uppmärksammar man t.ex. en god prestation i Stadsdelsnämnden, även om det är en personalgrupp som utför den så är det allra oftast chefen som får ta emot blomman. Det görs skillnad på folk och folk och ju fler chefsled upp desto finare - oavsett vad man egentligen tillför. Jag blir ofta matt vid tanken på hur omodern den kommunala organisationen är och hur dålig man är på ett område som man borde vara experter på, nämligen HR. Det handlar om arbetsmiljö, anställningsvillkor, utveckling, planering, rekrytering osv.  Det finns få verksamheter som är mindre personalintensiva än kommunen ändå lyser det goda ledarskapet, i mina ögon, oftast med sin frånvaro.

Partiets organisation och ledarskap är styrt på ett helt annat plan. Här finns massor av informella hierarkier vid sidan av de formella och makt och uppdrag fördelas efter okända principer. Mina intryck både av S i Göteborg och även tjänstemännen på Sveavägen 68 är att rädslan att göra "fel" och därmed försämra chansen till framtida mer utmanande, utvecklande eller lukrativa uppdrag påverkar kreativitet och idé- och metod-utveckling negativt.

Jag vet att det finns mängder av människor med stora generella och speciella kunskaper inom partiet, dessa måste vi ta tillvara på ett bättre sätt, liksom de kunskaper vi kan lära oss av vår omvärld. Det kan varken vara politiskt kontaktnät eller antal år i partiet som ska avgöra vem som skall lyssnas på. Tyvärr är det svårt att ta/få plats i en organisation som har självbilden att man är en miljon medlemmar och en aktiv folkrörelse när man i själva verket är en krympande, åldrad organisation med få men mycket aktiva. 

Att det är få aktiva kan t.ex. illustreras av att vi i Göteborg har ombudsmän som har i arbetsuppgift att organisera och delta i rutinmässiga utåtriktade aktiviteter och när det inte är valår är det lätträknade partiaktivister som deltar.

Jag inser att detta lätt kan uppfattas som gnäll för att ingen lyssnar på mig och ger mig uppdrag. Uppriktigt sagt så vill jag gärna ha spännande politiska uppdrag men jag vill ha dem som mig själv, inte som någon avbild, duger jag så duger jag och min röst har jag oavsett vilken formell position jag använder den från och vem som lyssnar.

Det sista är LO och även om det fortfarande finns väldigt många LO-medlemmar så är även här självbilden ett stort bekymmer. Man tar sig för givet och vill istället för att förtjäna sin plats ha den reserverad. 
Inom LO-förbunden finns dock ett stort mått av föryngring som pågår, därmed inte givet att det blir bra men det förbättrar chanserna till att pröva nya vägar. En sådan väg är ett kraftigt förbättrat tvärfackligt arbete, dvs samarbete förbunden emellan, att använda digitala möjligheter till att bygga gemensamma referensramar och att hitta lokala plattformar för samarbete både på det fackliga och det politiska planet.
Ledarskapet inom LO är väldigt brett eftersom det spänner sig över så väldigt många förbund och även om den traditionelle pampen kanske lever kvar här och där och de informella kanalerna fortfarande är väldigt viktiga så anar jag en modernisering. Att t.ex. Tobias Baudin blir LOs förste vice ordförande är ett utslag av detta och jag förväntar mig, om inte stordåd, åtminstone stor förnyelsekraft från Baudin.

På totalen tror jag att det är det kommunala ledarskapet som mest akut måste förändras. Det ger alldeles för stora förluster att låta bli!
Att partiet troligen gräver sin egen grav om man fortsätter på den väg man vandrar och att LOs utmaningar är större än höga a-kasseavgifter och en borgerlig regering är ju också något jag gärna ser företrädare uppmärksamma men här är det inte försent att möta utmaningarna än.


Fler som funderar är Martin Moberg, Jessica Hagy , Mats Alvesson i DN, Westerholm, Peter Johansson, Peter Andersson, Peter Högberg, Ann-Sofie Wågström

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Ge mig makt!

Varför jag ska få makt?
För att jag är bättre?
För att jag är snyggare?
För att jag kan tala begripligt och svara på frågor?
För att jag anser att världen skulle bli en bättre plats om bara jag fick bestämma?

Ungefär kring denna höjd håller sig dagens politiska diskussion. Idag är vi i (s)-lägret glada över ännu en opinionsundersökning men lite oroliga för att Schlingmann återgår till det moderata partihögkvarteret.

Min röst ska du få men mina pengar får du inte så lätt.

Den som spelar spelet bäst vinner makten över konungariket 2014.

Sen då?

Låt mig presentera ett alternativ:

Om ett knappt år har socialdemokraterna kongress i Göteborg. Jag förstår att partistyrelsen håller fingrarna i styr och låter medlemmarna våndas över sina motioner och intriger inför denna tillställning. Partistyrelsen vill ha kvar sin rörelsefrihet, bifalla de motioner som vill verka för och avslå de som säger skall.

Hade partistyrelsen varit modern hade den redan nu varit utåtriktad, ställt alternativ mot varandra, bjudit in till diskussion och omröstning. Alltså på riktigt, inte be om synpunkter utan be medlemmarna välja vilka förslag partistyrelsen ska lägga fram på kongressen. Ta ut svängarna.

Jag är säker på att om en lagom stor grupp slumpvis utvalda medlemmar fick vara med och välja bland olika alternativ så skulle de föreslå de klokaste. Om en annan grupp fick andra alternativ så skulle de kunna ge kloka svar på de frågorna. Vi är ett brett parti med kloka män och kvinnor.
Ge oss makt.
Jag fick idag två brev, det ena var från Egmont som ville sälja Bamse-sagor till döttrarna, det andra var från Socialdemokraterna som ville ha allmosor. Inget lockade något våldsamt.
Jag vill inte ge partiet mina pengar för att läggas i en kampanjfond och betala valtavlor 2014.
Om partiet vill ha mina pengar så får de ge mig och mina kamrater det partiet är mest förtjänt av att ge oss.
Makt.

Claes Krantz om att Rödgrönt skapar Fas 3 fri zon i Göteborg!
Dagens Arena om Ingela Edlund, Sekos förbundssekreterare som föreslås plats i LOs ledning.
Alliansfritt Sverige om att Calmfors sågar jobbskatteavdragets lönsamhet
Kjellberg om Schlingmann tillbaka i båset
Fokus om maktfaktorn Metall

GP, AB (bilden!!!), SR, GP, Nyheter 24, AB

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Politik är kul!

Som politiskt aktiv har jag märkt att det är svårt att ha ett liv utanför politiken.
Alla medvetna handlingar påverkas i viss mån av att det finns en politisk dimension i dem och ju fler som vet om det politiska engagemanget så blir det än mer tydligt att samtalet om politik, politiker och allt som hör därtill är svårt att undvika även om det är något man själv, för tillfället, tänkt sig. Det här är naturligtvis på både gott och ont men absolut mest gott!

Mitt andra stora intresse är ledarskap och organisation. Jag har försökt att utveckla mig själv och jag har försökt att lära mig vad som är goda vägar till en god organisation och ett framgångsrikt ledarskap.

Ibland vill det sig så väl att dessa intressen sammanflätas. I socialdemokraternas diskussionsmaterial i samband med partiets organisationsutredning finns mängder som man kan ta på. Här är en sak som jag skulle vilja ha mer av:
Det finns ett ord som jag har börjat uppskatta alltmer och vill skjuta fram som en framgångsfaktor för både organisationer och personer. Det är ordet kul. Det är ett ord som sällan förknippas med varken nytta eller utveckling annat än när vi pratar om barn. I min värld är det minst lika viktigt för vuxna.

I valrörelsen 2010 så upprepades internt mantrat "mest kul vinner" om igen och hur corny det än låter så tror jag nog att det stämmer. Socialdemokraternas problem låg ganska mycket i att det inte var särskilt kul i de delar av organisationen som tog fram valplaner och strategier, professionalismen och navelskådandet åt upp engagemanget. Då hjälper det inte om varenda valstuga blir en veritabel stand-up scen.

Att våga ha kul är ett mått på tillitsfullheten i det sammanhang man deltar. I vårt ännu Lutheranskt präglade samhälle så är det hårda arbetet en dygd. Det ska inte vara kul att jobba. Ändå så framhålls att det är bra, om än en aning syndfullt, att förena nytta med nöje.

Om inte politiker tillåts att ha kul, om allvaret helt tar över kommer två saker att hända.

1. Allt färre vill vara politiker
2. Politiken kommer att bli rigid.

Om politiken tillåts att vara kul och att man ibland tycker att det är kul med politik utan att en specifik nytta ska komma ut ur sammanhanget så är jag säker på att det fortfarande finns massor av politiska och organisatoriska lösningar att hämta, pröva och ompröva.

Med det sagt så är det självklart att människors värde är en allvarlig sak och något som behöver tas på allvar. Men om allvaret i ämnet hindrar oss att se positivt på förändring eller bara söka fel kommer vi inte att klara av att varken förnya eller förändra politik eller parti.
Därför har jag lovat mig själv att försöka bidra till de sammanhang där jag kan tillföra positiv energi och kreativitet. Där mitt engagemang kan utveckla verksamheter och människor, där mina färdigheter kommer till nytta och kompletterar andra.

För mig handlar det rätt mycket om min egen inställning till saker och ting och jag märker själv hur mycket bättre det går när jag medvetet försöker tänka i termer av att det ska bli kul med en utmaning istället för att oroa mig över vad som kan gå snett.
Jag känner den andan i organisationsutredningens remiss men nog saknar jag att det uttrycks tydligare att Socialdemokraterna ska vara ett parti man trivs i, känner sig trygg och behövd i och där man har kul.

Mer om remissen till socialdemokraternas organisationsutredning hittar ni här!
Ett tips till er som tycker att Tolgfors klarade sig bra på presskonferensen igår, här.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Att stillsamt slitas mitt itu

Jag är som ni, högst eventuellt, lagt på minnet en Naiv Humanistisk Idealist.
Inte nog med det, jag är också en ideellt engagerad partimedlem. Jag har inte varit det särskilt länge, det är ungefär två år nu. Jag gick med för att jag tror på idén om jämlikhet som motor för ett mer humanistiskt samhälle där vi ser varandras värde istället för prislapp.


Via föreningsengagemang, den här bloggen och två valrörelser har jag fått se mycket av partiets inre och yttre liv. När det gäller riksplanet verkar de där två verkar mer och mer bli samma sak. Det inre livet har fått en mycket tydlig yttre spegling. En kvällspressens skrattspegel där det fula framhävs och det starka trycks tillbaka. Vem är intresserad av samhällets förfall när det finns män med eller utan mustasch som kan prata om partiet!


Idag har ett SMS, skickat av Anders Johansson varit heta nyheter. Anders Johansson har nämligen varit ohyfsad nog att rikta skarp kritik mot Håkan Juholt i en form som nått medierna. Nu har Anders Johansson dessutom spätt på genom att själv delta i medierna och upprepa kritiken. 
I de sociala medierna uppstår då ett fenomen som jag sett alltför ofta det senaste året. Nu ska de tas ställning i frågan om Anders Johansson, trots att han kritiserar Ledaren kan vara socialdemokrat? Det kan dessutom vara så att de som försiktigt håller med eller tycker att Anders Johansson är i sin fulla rätt att kritisera Juholt inte heller är "riktiga" socialdemokrater.
Att Socialdemokraterna i kommunalvalet i Sigtuna har 15% mer än i riksdagsvalet verkar i kritiken mot Johansson snarast vara en nackdel, ett bevis att han är borgerlig eftersom man "vet" hur Sigtunaborna är.


Det är i sådana lägen som vi är i idag när jag överväger om det här partiet är förlorat. Vem vi än sätter bakom ratten på denna stolta skuta kommer ju snart upptäcka att bordläggningen är rutten och seglen är trasiga, att skeppet sjunker, allt hastigare. Frågan är om man hinner styra in skutan i hamn för en helrenovering. Eller om skeppsråttorna hinner gnaga så stora hål att ingen räddning är möjlig. Oavsett vilket så måste kursen läggas om nu.


Paradoxen som är tydlig för mig är att det pågår lokal verksamhet som är progressiv, som är öppen och inbjudande, som visar på alternativ och möjligheter. Där engagerade socialdemokrater möter sitt lokala samhälle. 
Samtidigt pågår det en sotdöd av bristande förnyelse av människor, dålig fart på medlemsrekrytering och trötta partimedlemmar med en medelålder av 65 år. Denna sotdöd tar sig gärna i uttryck i den blinda lojalitetens tystnadskrav. Nomineringsmötena är mer välbesökta än de politiska, de bäst besökta är där det bjuds något gott.


Därför slits jag stillsamt mitt itu, en del vill skynda, förändra, kritisera, sparka i arslet. En annan del vill respektera folkrörelsens seghet, den politiska processens tröghet och erfarenhetens excellens. Det finns dagar då det ena är mer framgångsrikt än det andra.


Hur ska då denna renovering av skuta ske och se ut.
Jag kommer nu därför komma med en radikal idé, en sådan som passar en naiv idealist. Riv Sveavägen 68. Den kultur och de unkna dunster av makt- och rival-strider som från Sveavägen 68 (och riksdagsgruppen) sprids ut i den lokala verksamheten och smittar de lokala intitiativen. Jag gillar den inställning Carin Jämtin har till förnyelse av partiet men hon är alldeles för ensam. Det är för många som har mycket att förlora, både prestige och trygghet. Tyvärr så måste de göra det. Här har vi de hjältar till matroser som pumpar läns så att händerna blöder men de är så skadade att de inte får plats då den renoverade skutan lämnar hamnen.
Flytta partihögkvarteret någon annanstans eller lägg ner det helt. Den organisationsutredning som nu arbetar ska arbeta för att alla nomineringar är personliga. Att valberedningarnas arbete blir mer omfattande och mer professionaliserat.
Att maximera antalet år man kan inneha samma uppdrag. Både som folkvald och som partifunktionär/förtroendevald.
Alla förslag här skjuter jag lite från höften och inspirationen till dem kommer från många håll. Så radikala förändringar måste ändå till om vi ska kunna vitalisera partiet.


Nu kommer den vanliga invändningen. Men när ska vi prata politik? Vi måste ju prata om vår politik? Ja men det gör ni väl hela tiden? Varför skulle en organisationsförändring förändra politikens mål, inriktning och förslag? Nu får vi försvara en massa internt grälande eller offentliga klantigheter istället för att säga att - Nej vi tycker inte att det är rimligt att svenska skattepengar hamnar som vinster i lågskatteländer. Vi tycker inte heller det är rimligt att vi sparar på skolan, att vi inte utvecklar vår infrastruktur eller att vi inte är solidariska mot länder i nöd. Men hur många tror, ärligt, att vi får säga dessa saker om vi låtsas som om skeppet är flott och vädret är fint. Det är dags att sluta slita åt olika håll, men det skall aldrig mer vara någons roll att säga till någon annan att vara tyst och rätta in sig i ledet. Partiets medlemmar måste acceptera att framtiden inte är det förflutna likt men att de idéer vi tillsammans står upp för är de samma och äger evigt värde.


Slutligen, jag har inte använt andra namn än Anders Johanssons eller partiledningens här. I den lilla bubbla som den socialdemokratiska bloggosfären är så har jag länge tvekat på vilken hållning som är den riktiga. Att låtsas som allt är fint och prata politik, eller att borra ner huvudet i stormen och försöka rida ut den. Jag är ingen överdrivet stark, kontroversiell eller modig man men detta ska ni veta. De som har tagit sig an stormen är de som har sett hur illa det faktiskt är. Det är också de som jobbar hårdast för att förändra lokalt. Därför ska jag också försöka ta mig an denna storm, även om också den hotar att slita mig itu.


Helena Ericson, Ulf Bjereld, Peter Högberg, Johan Westerholm på ämnet
SVT, SR, SR, AB, GP, Exp likaså.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant, Håkan Juholt, Socialdemokraterna, SMS

Söndagsmusik till alla social democracy lovers out there

Lyssnade på låten nedan igår morse när jag åkte in mot stan och tänkte att Socialdemokraterna och Håkan Juholt skulle behöva en sån här vän just nu, som Johnny Cash sjunger om i Bridge over Troubled Water, en vän som ställer upp men som också ger frihet.
Det är ett högt tonläge i den interna debatten på nätet just nu och har egentligen varit det sen det som borde varit ett internt bråk kring höstbudgeten läckte ut.

Att leda en organisation som är allt annat än stabil kräver mycket av de som förväntas göra det, det är därför Jämtin  och Juholt får välförtjänt intern kritik. Samtidigt är det en organisation där många stretar mot förändringar när en förändring riskerar att drabba dem personligen.
De personerna behöver också en vän. Så att de vågar släppa taget om partiet vars idéer är större än någon organisation eller någon person.

Det är lite läskigt att partiet kan uppfattas vara i fritt fall när det i själva verket jobbas flitigt på många håll i landet för att förändra och öppna upp organisationen och uppdatera politiken. Jag tar själv del i det arbetet i Göteborg.
Det jag efterlyser är goda exempel på saker partikamrater har gjort ute i landet, på nätet eller på gatan eller på scenen eller i köpcentret eller whatever. Jag vill att dessa goda exempel ska vara det man möts av på socialdemokraterna.se och på partidistriktens hemsidor över hela landet.

Tills dess - melankolisk uppmuntran i världsklass!

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Så här svårt är det att förändra en organisation

Under de många år jag jobbade som projektledare inom idrottsrörelsen lyckades jag plocka upp ett och annat som kan vara lite matnyttigt när man översätter det till organisationsteori eller andra "walks of life". 

En sån sak är detta: När man tränar in en skottrörelse i basket (läs golfsving om det passar bättre) så brukar man säga att det krävs ca 1000 repetitioner för en nybörjare att öva in den tekniken. Om man sen  vill ändra den inövade tekniken, den kanske har blivit omodern, så krävs det 10 000 repetitioner. Det är alltså 9 000 gånger svårare att förändra än att lära nytt.

För att återvända till det jag oftast skriver om här på bloggen, så innebär det att förändra en organisation som, mer eller mindre, gjort på ett sätt i decennier, kräver antingen stor målmedvetenhet och ett massivt arbete eller mycket tid. 
I dagens läge känns inte det andra alternativet som om det överhuvudtaget existerar. Det som återstår är alltså något som jag inte riktigt känner att det finns. Målmedvetenhet, jodå, hårt arbete, nja. 



Vi gör i partiet när vi ska förändra något precis som jag föreställer mig att man "alltid" gjort. Vi låter olika former av beslutande organ tillsätta olika typer av arbetsgrupper som ska lämna förslag till det beslutande organet och där det sedan skall verkställas en eventuell förändring i organisationen.


I det läge där vi, faktiskt, inte har något att förlora borde partiet i stället för att vara en kittel av olika arbetsgrupper vara en explosion av experiment. 
Det är görkul att Norrtälje AK inom kort sjösätter en virtuell s-förening. Finns det fler exempel på satsningar som är innovativa och moderna? Inte har vi fått ta del av dem via hemsidan t.ex.
Tänker återigen lansera ett förslag som är oerhört enkelt att genomföra och som kräver ett minimum av organisation men som skulle öppna partiet för tankar utifrån.
En modererad chat på 30 minuter i veckan med toppföreträdare. Det ger inga faktiska resultat men tvingar några att lyssna på andra röster än de vanliga. Vi kan visa partiledningen att omvärlden inte är en ond plats utan nyfiken och välvillig.


Organisationsutredningen öppnade förvisso ett diskussionsforum på Facebook men det är ytterligare en "källa" som man ska samla "synpunkter" från när man sammanställer ett förslag till partistyrelsen inför kongressen 2013, som dessutom närmar sig oerhört fort. Dialogen finns men konstruktiviteten i diskussionen är inte särskilt stor.


Vad jag vill se från lokala och centrala ledningar är istället uppmuntran till försök med ny verksamhet. Jag är säker på att idéerna finns men ny verksamhet kräver en annorlunda process. Finns det verkshöjd för det i partidistriktens styrelser? Tål vår tjänstemans-stinna organisation att bli utmanad, att släppa kontrollen. Det är dessutom bråttom. Vad gör vi för att skynda på processer inför kongressen 2013? Där ska ju inte bara politik fastställas utan även organisation.


Som sagt, för att förändra en organisation och den organisation som jag verkar i behöver förändras, tro mig, så krävs inte bara målmedvetenhet utan också, på riktigt, högt i tak och mycket hårt arbete. Orkar vi det till 2014? Tyvärr blir jag mer och mer tveksam för varje dag som rullar på.


Läs Peter Högberg som vill dammsuga och Johan Westerholms kontaktannons. Läs även Roger Jönsson(s) som vill sluta att jaga väljare och förvalta.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Den politiska dödsdomens dag.

För en vecka sen var det val i Västra Götaland, i Göteborg försvarade vi i princip valresultatet från i höstas trots ett uselt valdeltagande. Det tyder på att väljarna nu börjar hitta tillbaks till vårt parti. Att valet handlade om sjukvård som är vår bästa gren kan vara en del av förklaringen, den mer tydligt ideologiska skiljelinjen mellan (s) och (m) som vi visade på i valrörelsen kan vara en annan, en tredje kan vara att människor har uppfattat hur våra svagaste individer skyfflas runt i ett ovärdigt system konstruerat för att kunna sänka skatten.

En sak är säker, det är inte för att socialdemokraterna är på väg att bli Sveriges nyfiknaste, öppnaste, mest progressiva och ödmjuka parti. Ännu har inget hänt som visar på någon vilja till förändring med undantag av progressiviteten. Det räcker tyvärr inte. Det är dags för vår partisekreterare att inte bara förflytta sig fysiskt över landet (vilket också är bra) utan även mentalt genom partiet. Det har sagts många bra saker, av Jämtin och av kriskommissionen. Vem agerar?

Jag kräver lite mer av mitt parti. Jag vill nämligen att de fantastiska socialdemokratiska idéerna ska bäras av ett kärl som är tåligt men öppet, där innehållet kan blandas med starka smaker utifrån och utvecklas tillsammans. Jag vill inte ha en sluten dressingflaska där man kan se skikten av vätska.

Idag skriver Johan Westerholm, som vanligt, mycket engagerat om det socialdemokratiska partiet. Det här är ett av mina favoritämnen och eftersom jag tycker det vore synd om Johan ensam beträder sin jakt på en föråldrad partiorgansiation så tänkte jag hänga med på färden.

Johan skriver så här:

Sannolikt skrev jag nyss under min egen dödsdom som politiker eftersom jag utmanar en hel kår av ombudsmän, politiska sekreterare, kommunikatörer och handläggare som idag är anställda av partiet. Men jag börjar bli rätt frustrerad över med vilken senfärdighet och med vilket ointresse vi möter vår samtid när vi säger oss vilja slåss för en socialdemokratisk samhällsordning.

Det är här som skon klämmer. Under många år av stor makt och stora medlemsskaror har Socialdemokraterna byggt upp en inre liturgi, en livsstil och en karriärsväg. Gunilla Källenius skrev i ett tänkvärt inlägg häromveckan om jäv. Det här är en situation som inte bara finns i Stockholm. Sosseadeln härskar även på andra ställen och och även om jag är ettåring i partiet är jag på sätt och vis själv del av den då min mor var kommunalråd för ett antal år sen och min status i partiet definitivt påverkas av att jag är min mors son.

Det tydligaste sättet vi kan se hur lite den stora omvälvningen i partitoppen har påverkat partiet annat än massmedialt är att gå till de partidistrikt där vi gjorde stora förluster i valet 2010. Mycket lite har hänt. Pga minskat partistöd så har man fått strukturera om trupperna men de styrande organen sitter intakta kvar. Liksom de i praktiken styrande tjänstemännen.

Låt mig poängtera att det oftast är utmärkta individer som innehar dessa positioner men det är i många fall individer som gemensamt varit ansvariga för en kraftigt nedåtgående trend som nu är tio år gammal.

Det är också ofta individer som har alldeles för många uppdrag och därför inte orkar bry sig om partiorganisationen. Ett annat skäl till motviljan till förändring är att partiorganisationens delar är så beroende av den nuvarande organisationen att de aktivt eller passivt motsätter sig förändring. Ett tredje är ömsesidigt beroende/vänskap mellan valberedning och styrelse, de kanske sitter i samma kommunala styrelse t.ex.

Nu verkar det inte bättre än att den utlovade organisationsutredningen vars direktiv har varit uppe på Verkställande Utskottet kommer att besättas av tjänstemän till största delen. Det här är monumentalt fel. Det allra bästa hade varit en oberoende utredning av organisationskonsulter, det näst bästa att man använt partiets medlemmar med rätt kompetens, det tredje att man använt seniora medlemmar som inte har något uppdrag att försvara. Nu väljer man att ge dem som är mest beroende av att saker är som de är uppdraget att förändra. Helt obegripligt och troligen kontraproduktivt.

Ett öppet parti lyssnar på sina kärleksfulla kritiker - hur är det med mitt parti?

Martin Moberg på ämnet
Peter Karlberg om Lediga jobb

Media: Dagens Arena, Ab, DN, SvD, Expr

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se
Fler bloggar om: Politik, socialdemokraterna, Intressant