En väldigt kort analys av kongressen.
Politiken har utvecklats och skiljelinjen mellan socialdemokratin och borgerligheten är tydlig. Den handlar om att tro på människor, på Sveriges möjligheter och på framtiden.
Borgarna nöjer sig med att jämföra med andra länder. Vi vill leda.
När det gäller partiet är det också tydligt att något hänt, även om de stora striderna stod utanför kongressalen var det många som fick delta i avgörande skeden i många av dem. Piskan ven nog ett par gånger över ombuden men partistyrelsen jämkade sig smidigt i flera frågor och kompromisserna ger stora möjligheter att fortsätta utvecklingen på nästa kongress som är redan om två år.
En av de viktigaste sakerna som måste jobbas med fram till dess är den federalism och representationsnoja som råder i partiet.
Det är klart att en mångfald av perspektiv är positiva och att regionala upplevelser är värdefulla i t.ex. VU och partistyrelse men dessa frågor verkar handla oerhört mycket om personer och personliga maktsfärer mer än att det är de som är bäst på att utveckla politik, kommunikation eller organisation som lyfts fram. Det är personerna med fingrarna i de största syltburkarna som lyfts fram.
Det handlar om hur många medlemmar man representerar, vilket geografiskt område och hur många hack du har i knivskaftet. Det känns som att man lär sig spela ett kandidatspel i SSU och de som spelar bäst är de som vinner.
Sen är det oerhört konstigt att den valberedning som skulle förbereda valen inte fick mandat att sköta sitt uppdrag. Ulf Bjereld skriver bra om detta. Eric Sundström också
Det totala intrycket av kongressen är att de 350 ombuden spelade en viktigare roll än tidigare men att pressen från delegationer och partistyrelse ibland skapar en ombudskår där de kanske lämnar en smula besvikna på sig själva även om de kan vara nöjda med de kompromisser som skapats och att det inte räcker att Carin Jämtin berättar om mångfald och öppenhet, partiledningen måste leva vid dessa ord också. Om två år blir det ännu bättre.
Politiken har utvecklats och skiljelinjen mellan socialdemokratin och borgerligheten är tydlig. Den handlar om att tro på människor, på Sveriges möjligheter och på framtiden.
Borgarna nöjer sig med att jämföra med andra länder. Vi vill leda.
När det gäller partiet är det också tydligt att något hänt, även om de stora striderna stod utanför kongressalen var det många som fick delta i avgörande skeden i många av dem. Piskan ven nog ett par gånger över ombuden men partistyrelsen jämkade sig smidigt i flera frågor och kompromisserna ger stora möjligheter att fortsätta utvecklingen på nästa kongress som är redan om två år.
En av de viktigaste sakerna som måste jobbas med fram till dess är den federalism och representationsnoja som råder i partiet.
Det är klart att en mångfald av perspektiv är positiva och att regionala upplevelser är värdefulla i t.ex. VU och partistyrelse men dessa frågor verkar handla oerhört mycket om personer och personliga maktsfärer mer än att det är de som är bäst på att utveckla politik, kommunikation eller organisation som lyfts fram. Det är personerna med fingrarna i de största syltburkarna som lyfts fram.
Det handlar om hur många medlemmar man representerar, vilket geografiskt område och hur många hack du har i knivskaftet. Det känns som att man lär sig spela ett kandidatspel i SSU och de som spelar bäst är de som vinner.
Sen är det oerhört konstigt att den valberedning som skulle förbereda valen inte fick mandat att sköta sitt uppdrag. Ulf Bjereld skriver bra om detta. Eric Sundström också
Det totala intrycket av kongressen är att de 350 ombuden spelade en viktigare roll än tidigare men att pressen från delegationer och partistyrelse ibland skapar en ombudskår där de kanske lämnar en smula besvikna på sig själva även om de kan vara nöjda med de kompromisser som skapats och att det inte räcker att Carin Jämtin berättar om mångfald och öppenhet, partiledningen måste leva vid dessa ord också. Om två år blir det ännu bättre.
Fler bloggar om: Politik
