Arbetets ordning - hur byggs ett hållbart arbetsliv?

Det finns många sätt att organisera arbete på, lönearbetet är det absolut vanligaste och trots alla entreprenörshyllningar och marknadsföring av det egna företagandet föredrar de flesta fortfarande att vara anställda, tillsvidareanställda på heltid t.om.

Illustration: Christina Alvner

En anledning är säkert att fackföreningarna har gjort det tryggt att vara anställd. Det finns ett stort behov av trygghet hos de flesta människor och många likställer ekonomisk framförhållning och trygghet. Ska villigt erkänna att jag är en av dem som upplever ekonomin som ett av de viktigaste inslagen i min personliga trygghet.

Som ni vet är denna trygghet med stabila arbetsplatser i dalande för tillfället. Överskottet på arbetskraft och kortsiktiga avkastningskrav har skapat intresse för företag att ha en allt mer "flexibel" arbetsstyrka.
Min bild är att det är av ondo. Däremot tror jag inte att vi i de stora bolagen kommer att återfå trygga anställningar i samma utsträckning som tidigare. Det kommer alltid att finnas människor i marginalen. Därför behöver vi hitta nya sätt att organisera arbetet utanför de stora arbetsplatserna för att åter uppnå trygghet på arbetsmarknaden. Ett sätt är att öka andelen demokratiskt styrda och gemensamt ägda företag. Inte gemensamt i meningen staten utan gemensamt i meningen de anställda på företaget. Kooperativa företag är antagligen en av de trender vi kommer att se mycket av i framtiden. Tar man bort höga avkastningskrav kan antagligen många små och halvstora arbetsplatser att bära sig även i fortsättningen.

Jag har också funderat mycket på hur otryggheten påverkar själva arbetsplatserna, hur människor upplever sitt arbete. I industrin minskar arbetsinnehållet, speciellt för inhyrd arbetskraft. I handeln påverkas alla anställda av att arbetsorganisationen består av många tillfälligt anställda.

Det är en snabb väg mot det vi ser med ökande sjukskrivningar, hög psykosocial belastning och människor som inte vågar säga ifrån när de upplever att deras arbetsplats är dålig.
Det är märkligt. All forskning visar att människor som trivs på sin arbetsplats är friskare och mer produktiva. Det som får människor att trivas är stort inflytande över sin arbetssituation och ett stort arbetsinnehåll. En jämlik ansvars och förslagsfördelning är bättre än en heirarisk i de flesta fall (undantaget är t.ex. räddningsinsatser där tid är avgörande). Det behövs dock alltid tydlighet i vilket ansvar och vilket arbete som förväntas av de enskilda.

Min bot är alltså platta organisationer, stor tillit till enskilda personer och minskade avkastningskrav. Jag tror t.ex. att offentlig förvaltning hade kunnat göra ett mycket bättre jobb om man bara tog tillvara alla människors erfarenheter och att förändringar i organisation skulle gå nedifrån och upp istället för tvärtom som jag upplever är fallet idag.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Ska byta namn till Cirka Lindgren - hjärnglansen är hög i vissa familjer!

Ok då bugar vi en, två, tre gånger för Anne-Marie Lindgren.
Hon, liksom Marika Lindgren Åsbrink har en förmåga att i korta och koncisa ord övertyga mig om precis hur det är. I alla fall en stund innan alla andra röster förvirrar mig igen.
Veckans analys från Arbetarrörelsens Tankesmedja ger mig frid och tro.
Här är två citat:

"Uppgiften är att hitta en politik, som är relevant både i förhållande till problemen i dagens samhälle och i förhållande till våra grundläggande värderingar – för hittills har jag inte hört någon kräva att ”förnyelsen” ska innefatta en omprövning också av dem."  

"I praktiken används ordet ”förnyelse” i dag om förändringar i riktning mot en borgerlig, marknadsinfluerad samhällsbild. Men socialdemokratisk ”förnyelse” borde, med ledning av erfarenheterna från 90-talet likaväl som från dagens forskning, snarare innebära en renovering av den äldre insikten om det nödvändiga av politisk reglering av marknaderna – och ett sökande efter de i dag ändamålsenliga metoderna för det."

Läs för jösse namn hela artikeln, minst en gång, surfa runt på Arbetarrörelsens Tankesmedja och bli klokare.
Dagens helt okritiska hyllning är därmed över. Just att den saknar konstruktiv kritik eller uppföljning gör nog att jag får hänga kvar vid Lindström ett tag till...
Tänkte också passa på att meddela TV4, SR, GP, Aftonbladet och Expressen att jag absolut inte tänker kommentera om jag kandiderar till partiledaruppdraget i SAP. Däremot kan jag säga det till mina partikamrater när valberedningen (som tillsätts om två veckor, stackars media) sätter igång och gör en öppen, tydlig och professionell process av valet av partiordförande. Upp med dammluckorna, här ska pratas politik, visioner och organisation. Må bäste kandidat vinna!
Idag har jag läst Erik Laakso i AiP om hur partistrukturen hindrar kandidater, på gott och ont kan jag tycka, vi behöver både stabila bakgrundspolitiker och mediala visionärer, jag gillar balans. Helt klart är dock att vi behöver bli bättre på att rekrytera kompetenser som inte är uppfödda inom det socialdemokratiska partiet eller facket.
Läs mer på Öppna kriskommissionen.

Varför är anpassning så bra?

Ett ord som tydligen är positivt laddat är anpassning.
När det gäller sociala sammanhang så ser jag det som något i grunden negativt. Någon/några ska göra våld på sin "natur" eller kultur för att passa in i ett mönster när det är när mönster bryts som sammanhang tillförs energi.
Jag reagerade senast i går när Agendas Marianne Rundström efterfrågade Romers anpassning till det svenska systemet. Maria Leissner kontrade med att anpassningen var en del av problemet och det är väl bara att hålla med.
Anpassning är det som i vissa kontexter kallas integration. Det finns en sorts integration som är nödvändig i ett samhälle och det är ekonomisk integration. Så många som möjligt ska vara del av det ekonomiska systemet där de som jobbar betalar skatt vilket ger starka offentliga finanser för att stötta de som inte kan eller får jobba.
Idag är arbetslösheten i Sverige över 8% och det är fler och fler som fastnar i arbetslöshet. Samtidigt är de ekonomiska skillnaderna mellan de som har jobb och de som är utan accentuerade via skattesystem och de senaste årens försämringar av a-kassa och sjukförsäkring så den ekonomiska integrationen framförallt av unga är ett stort misslyckande för regeringen.
Jag är annars av den benhårda uppfattningen att olikheter berikar. På arbetsplatser, i politiken (t.ex. i kriskommissioner) och i våra offentliga institutioner, skolan, vården, omsorgen om barn och gamla, t.o.m. i börsbolagens styrelser tro det eller ej. Det finns tecken på att rekryteringsarbetet håller på att förbättras inom näringslivet men så länge de flesta mellanchefer följer mall 1A så är jag rädd för att vi är fast i ett mönster där individer ska integreras i befintliga system istället för att ha flexibla system som anpassas efter individernas färdigheter. Egentligen så länge vi ser maskiner och lokaler som investeringar och löner som kostnader istället för tvärtom.
Socialdemokraterna uppmanas nu på många håll att anpassa sin politik så att den passar dagens medelklass, allt för att återfå regeringsmakten. Det är fel väg. Vi ska göra en intellektuell och strukturell resa för att föra fram en politik som berikar och expanderar, inte anpassar sig. Det är i reformpolitik med jämlikhetssträvan vi kan gå vidare men det ska inte vara snyggt paketerat och formulerat, inte anpassat. Det ska vara obekväma sanningar för människor att höra. De måste få höra att det är upp till dem vilket samhälle vi får i framtiden, att de sätter sina barn på pottkanten om de inte bryter loss sig ur den kortsiktiga egennyttans förbannelse.
Förnyelse är också ett ord som ofta nämns i samband med mitt parti i dessa dagar (268 000 träffar på Google). Förnyelse är säkert nödvändigt men framförallt så måste strukturen förändras för att släppa fram och expandera uttryck som inte följer mallen.
Det är det som är så utomordentligt läckert med det löst sammanhållna bloggnätverket Netroots. Vi delar en grundläggande värdering men utrycken är lika många som antalet bloggar. I denna frihet finns en potential och en vilja till förändring som jag är övertygad om kommer att göra stor skillnad inte minst inom opinionsbildning och idédebatt under den mandatperiod som nyss inletts, oavsett om den klarar fyra år eller inte.

Läs också Peter Andersson om förnyelse
och Netroots valanalysblogg