Varningsklockorna ringer för välfärden - när börjar vi lyssna?

Jag har inte varit politiskt aktiv särskilt länge (5 år) och det är möjligt att det alltid har låtit så här. Men. Den sista tiden har jag blivit konfronterad av grannar och bekanta. De har ett väldigt enkelt budskap.
- Vi orkar inte mer, mina kollegor pratar om att sluta.
En är lärare, den andre sjuksköterska, en tredje jobbar som verksamhetsledare.

Det de har gemensamt är att de jobbar för vårt gemensamma bästa. Villkoren för de offentliganställda har aldrig varit särskilt bra i ekonomiska termer. Efter 25 år av kris, nedskärningar och New Public Management är deras villkor usla även ur arbetsmiljösynpunkt.
Sjukskrivningarna ökar, framförallt långtidssjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa. De flesta som sjukskriver sig är kvinnor.
I medarbetarenkäter lyser det rött när det gäller arbetsbelastning och chans att påverka sin situation på arbetsplatsen. Samtidig visar de att de anställda gillar sitt jobb, de tycker att de gör en viktig insats. Det är bara jävligt tufft.

Vi som är politiker sitter på våra nämnder och styrelser och slår ifrån oss fackliga rapporter om att det inte håller för det är budgeten som kommer först, sist och mittemellan.

En del handlar naturligtvis om den totala finansieringen. Antalet anställda per invånare i den offentliga sektorn hämtade sig aldrig efter 90-talskrisen. Under de borgerliga skattesänkaråren flyttades ekonomiskt ansvar successivt över från stat till kommun och landsting. Vi kan till exempel se det på kravet på medfinansiering av infrastrukturprojekt och urholkningen av socialförsäkringarna.

Andra delar är ledning och styrning av det offentliga systemen. Många är de rapporter på överbyråkratisering, rapporteringsinflation och systemkrångel som kommer. Vi har gått från ett system som bygger på tillit till ett som bygger på kontroll. Inslagen av upphandling och privatisering i det offentligt finansierade är stora skäl till det. Tron på att system som fungerar i en kontext gör det i alla liknande är ett annat. Kvalitetssäkring och en allmän iver att mäta är andra skäl.

Det finns alltså inga lätta lösningar. Fler arbetskamrater på många platser och ett ledarskap som utgår från medarbetarna är två förslag. På politisk nivå tror jag att det handlar om puckelkostnader för utveckling av ledarskap och personalförsörjning. Vi betalar idag ofantliga pengar för att människor går hemma och mår dåligt eftersom deras arbetssituation är ohållbar. Det kommer att kosta att få den typen av sjukskrivningar att minska men det är pengar vi får tillbaka i långa loppet. Som vanligt handlar det om vilket konto som ska belastas.

Det rimliga svaret är att staten måste ta en större andel av finansieringen av välfärden. Det är staten som har verktygen till progressiva åtgärder för att minska klyftan mellan de som äger mest och minst. Det är också staten som har verktygen för att höja skatteintäkterna genom aktiva åtgärder för jobb, kompetensutveckling, bostäder och infrastruktur.

På vägen vi går genljuder luften av larmsignaler från välfärdens vardagshjältar. Just nu ljuder de allt högre och allt enträgnare. Någonting håller på att gå sönder i Sverige sa vi i Socialdemokraterna i valrörelsen. Vi hade rätt men ännu återstår svaret från regeringen på vad vi ska göra för att stärka landet och se framåt.

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Skit i Juholt nu!

Håkan Juholt i Göteborg under omvalsrörelsen 2011

Daniel Suhonens bok Partiledaren som kom in i kylan är oavsett hur relevant och sann den är ett stort hot mot något mycket viktigare just nu - den socialdemokratiska eftervalsdebatten och partiets väg framåt.

Förutom att boken riskerar att ta över hela eftervalsdebatten internt kan den också ta över bilden av den nuvarande partiledningen. Det vore ett stort misstag. Låt inte Håkan Juholts väg in och ut ur partiledarskapet överskugga en mycket viktigare debatt. Om framtid, förtroende och förnyelse.

Många socialdemokrater tycker säkert att allt är fint nu. Inte minst i Stockholm där partiet återtar makten i stadshuset och regeringsmakten innebär många schyssta arbetstillfällen inom departementen för partiets elit och påläggskalvar. Att valresultaten i Stockholm och på många andra platser egentligen är ett underkännande av borgerligheten mer än ett godkännande av socialdemokratin verkar redan bortglömt.

Här i Göteborg är det svårt att känna samma entusiasm. Vi har ett svårt och vanskligt minoritetssamarbete att vänta i kommunfullmäktige. Vårt mandat har krympt från 32 till 20 (av 81) på två val och det usla valresultatet framförallt i Göteborg innebar en tappad majoritetsmöjlighet i regionvalet och en mandatperiod i opposition.

Det som behövs nu är inte en analys av valrörelsen. Det behövs en analys av mandatperioden. Av politiken. Om vi lyckats leverera den eller inte. Hur vi kan förbättras på båda dessa områden.

Den socialdemokratiska idétidskriften Tidens nya nummer ger en god analys av problemen med politiken. Jesper Bengtsson, Anne-Marie Lindgren och inte minst Sheri Berman tydliggör väldigt väl var vi är idag. Det återstår dock en stor kakbit att hugga in på för att möjliggöra en verklig och varaktig förändring av den väg socialdemokratin är på väg - Partiet.

Under ett stort antal år och i takt med en krympande och åldrande medlemsskara har partiet tappat i förtroende, andel av rösterna och politikerföraktet har brett ut sig.

Den beskyllning som vi ofta kan höra från populister och "mannen på stan" är att vi som är aktiva inom politiken har en alternativ verklighet och att vår inte stämmer överens med den bild de flesta andra har. I Göteborg verkar det som om de under denna mandatperiod och denna valrörelse har haft rätt. En fokuserad insats måste göras för att få dessa bilder att närma sig varandra. Det betyder inte att vi ska anta populistiska åsikter eller ståndpunkter men att vi delar vår problembeskrivning med fler. Lösningarna ska vara våra egna.

Med en partiorganisation som allt mer tar karaktären av ett kampanjorgan än en politisk kraft har vi svårt att fånga upp de där strömmarna där politiken byggs underifrån. Kongresser och årsmöten blir bekräftelser på de styrandes val av väg, inte en mötesplats för friska idéer.

Mången god socialdemokrat menar att vi ska tillbaks till en folkbildande folkrörelse och jag förstår deras ambition men att tro att det är studiecirklar som lockar människor tillbaka till partiet kanske är en smula naivt. Det som behövs är möjlighet till verkligt inflytande. Korta beslutsvägar. Breda beslutsunderlag. Snabbare processer. Ett modernt ledarskap som inkluderar och skapar delaktighet.
Det tänks nog rätt både här och där i det här ämnet men det händer någonstans mellan ingenting och alldeles för lite.

Hela partiet är idag uppbyggt för att ge stor frihet till de som är utvalda. När hotet att bli ersatt av andra blir mindre på grund av en försämrad rekrytering blir maktpositionen lättare att behålla och ambitionen att utnyttja den till förändring lägre.

Det kommer inte att gå att hitta en enda väg framåt från detta läge. Det måste finnas flera parallella spår för att hitta tillbaka till folkets förtroende. Det gäller allt från våra förtroendevaldas attityder till hur vi skapar politik och diskuterar idéer.

Därför vore det djupt olyckligt att vi istället för att fokusera på att faktiskt förändra partiet nu bromsa den utvecklingen genom att fokusera på hur och av vem Juholt blev eller inte blev förrådd. Jag tror (utan att veta) att den största tjänsten Håkan Juholt vill att vi ska göra honom inte är att älta hans öde utan att förhindra att något liknande kan hända igen.

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Ett annat Sverige är möjligt

Jag kan redan börja ana konturerna av den socialdemokratiska eftervalsdebatten. Målet om 35 % verkar ouppnåeligt och oavsett vilken regering som bildas efter valet kommer diskussionen hamna i frågan om vi inte har en större bild av framtiden än så här:

Jag har det.
Jag ser ett annat Sverige bakom hörnet. Kanske bakom två, eller tre hörn men det finns där. Just nu glider det undan men jag vet att en socialdemokratisk rörelse istället kan vända kursen åt rätt håll. Det är därför jag är med.

En av de små frågorna som jag slås av i valrörelsen är de många rasistiska attityder som kommer fram, även hos mitt partis sympatisörer. De präglas av myter om invandring som sprids från SD. De tror och har uppfattat saker som kort sagt inte stämmer.

Att klumpa ihop människor i grupper är ett bekvämt sätt att slippa hantera en grundläggande problematik. Somalier är sådana. Anhöriginvandrare är sådana. Vi som sitter och tycker och tänker om samhället spär på med idéer om integration. Istället för idéer om att bryta sociala mönster. Att bryta arbetslöshet och trångboddhet

Det är svårt att låta bli att förvänta sig att alla ska vara som en själv. Att acceptera att kommunikationen kan vara lite svår till att börja med, acceptera kulturella skillnader.

Jag talar faktiskt inte om något flummigt Cumbayaland där alla är sams. Det kommer aldrig att hända. Det jag talar om är ett Sverige där vi ser varandra för vad vi kan tillföra, var och en, inte låta olikheter stå emellan. Att leva sida vid sida och tolerera att man inte i allt kommer överens men att det kan vara ok ändå. Ungefär som Gaisare och Öisare som jobbar sida vid sida.

Det land jag ser där bortom hörnet är ett där samhället är som starkast när du är som svagast. Ett land där alla bidrar efter förmåga och får efter behov. Ett land där varje person har möjlighet att försöka nå sina drömmar och alla barn har vuxna runt sig som tror att de kommer att klara det.

Ibland när jag träffar mina medmänniskor vid valstugan så känns det avlägset men lika ofta känns det som om vi är nästan där. En sak är säker. Det är ett vägval vi gör. Antingen ser vi att alla människor tillför eller så fortsätter vi att ställa grupp mot grupp tills dess att samhället spricker.

Brix Ski

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Ett brev från en vän till min #Käraframtid

Hej kära Framtid.
Det känns som om du hela tiden glider undan från mig.
Ibland känns det som du byter skepnad och påminner om nuet, ja till och med om dåtiden.

Du har visst fått ett jobb. Att bära upp namnet på vårt valmanifest. Du är säkert stolt.

Det var länge sen jag skrev till dig, ja till och med om dig. Det är så svårt att hinna tänka på dig. Nuet står hela tiden i vägen och kräver uppmärksamhet. Jag förstår att du känner dig bortglömd.

Du ska veta att du är viktig. För egen del har jag inte några större förväntningar på dig. Det får bli som det blir, jag är ganska nöjd om jag inte behöver tänka allt för mycket på dig.
Däremot har jag stora krav på dig när det gäller mina barn. Det är en jäkla utmaning du står inför. Att klara av att vara positiv när människan har utsatt Jorden för större påfrestningar under de senaste hundra åren än vad den fått utstå under hela vår tidigare historia.
Jag accepterar ändå inget annat än att du fortsätter vara ljus. För Tilda och Stina och alla andra barns skull. Kan jag göra något för att hjälpa till så ska jag göra det.

Det behöver inte vara lätt för dem. Faktum är att det inte ska vara för lätt. Om man inte har tråkigt ibland skulle man inte veta när man har kul. Om man inte får kämpa så vet man inte vad man kan prestera.

Jag vet att du kräver att vi fortsätter att bry oss om varandra. I det lilla och i det stora. Det blir lätt lite småttigt här i nutiden när vi pratar om hur du ska bli. Vi tänker liksom inte på någon himlastormande utveckling. Lite bättre. Lite i taget. Det är så vi måste jobba. Annars kommer vi baxna av kraven.

Jag är rädd för att de sociala spänningarna i samhället fortsätter att växa när du kommer. Samtidigt som fler och fler accepterar varandras olikheter blir det fler och fler som är beredda att kämpa för att få näring från människors otrygghet. Politiska partier, företag, medier påverkar människor att tro att vi inte har möjlighet att leva tillsammans. Jag har förstått att jag inte behöver känna alla människor för att veta att alla är olika. Jag vet också att om fler tar sig tid att leva sig in i andras situation så kommer du att klara av de här spänningarna.

Nåja, jag vill att du ska veta att jag ser fram emot att träffa dig, även om jag anar att Nuet kommer att fortsätta att vilja ha stor del av min uppmärksamhet.

Ha det gott -  om tio dagar tar det här landet ett första steg mot att göra dig bättre. För alla.

P.S.
Läs Socialdemokraternas valmanifest här.

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Ingen ung utan framtid!

Ingen ung utan jobb!

Första Majmärket på
min vårjacka

Så lyder årets Första Maj paroll.

Det funkar. Ungdomsarbetslösheten är ett av våra största samhällsproblem som föder andra samhällsproblem. Jobb är bättre än inget jobb.
Det går bra att ropa i ett demonstrationståg också.

Däremot så väcker det några frågor hos mig.
Vem är ung?
Ska utbildning räknas som jobb?

Om vi istället hade valt parollen som jag föreslår i rubriken så hade det stämt väldigt bra överens med mitt eget politiska bränsle. (Dessutom är vi ju Framtidspartiet nuförtiden)

Lika möjligheter men inte likadant. Alla unga ska ha möjligheter att förverkliga sin egen potential och sina unika ambitioner.
Alla ska ha möjlighet att drömma om framtiden.
Alla ska ha rättighet till en god utbildning och ett schysst jobb.

Så nog för att jag idag satte Ingen ung utan jobb! på vårjackan.
Under jackan slår hjärtat för Ingen ung utan Framtid!

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

När vi bygger vägar planerar vi 25 år framåt...

...när vi bygger barn tar vi det år från år.

Funderar ofta på att vi i vissa fall faktiskt kan ha väldigt långsiktiga perspektiv medan i

andra knappt når framför nästa års budget.
Vi knyter upp tiotals miljarder i infrastrukturprojekt som sträcker sig mer än 15 år framåt i tiden, vi gör planer för stadsutveckling, vattenförsörjning och andra liknande tekniska investeringar. Vi försäkrar oss ofta om att det finns en bred politisk majoritet bakom besluten så att de inte rivs upp vid ett regimskifte vid allmänna val.

När det gäller annat så är det konjunkturen, det nuvarande skatteunderlaget och dagens politiska mode som får råda.
Det kan gälla utbildning, barnomsorg, primärvård, socialtjänst, socialförsäkringar, bostäder, föreningsbidrag, lokaltrafik m.m.

Lägg märke till en sak i denna uppräkning. Alla har bäring på barns uppväxtvillkor och utveckling. Det har också visat sig att barn födda runt 90-talskrisen är de som får kämpa hårdast i dagens Sverige. Det är deras gymnasieresultat som sjunker, som kommer in på högskolan utan tillräcklig bildning, som inte kan få ett fast jobb. Som inte tror att framtiden kommer att bli bättre.
De barn som blev budgetregulatorer i den kommunala ekonomin. Idag har vi en liknande situation med alltfler långtidsarbetslösa, en regering vars skattesänkningar urholkar den kommunala ekonomin och en brist på verktyg att möta utmaningarna.

Istället för en nationell, regional och kommunal investeringsplan för barnen som föds 2013 till deras död sådär 100 år senare får jag se hur ännu en generation blir budgetregulatorer i en allt tuffare kommunal ekonomi. Det är inte utan att man funderar på hur vi tänker.

Läs Tankeverksamhetens rapport "Att investera i barn och utjämna livschanser"

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Den bästa satsningen sen rösträtten!

Idag fick jag tillfälle att säja Halleluljah och prisade vare Socialdemokraterna!
Förslaget om allmän och på sikt avgiftsfri förskola från 2 år är inget annat än en jämlikhetsreform för framtiden.

Avstå från ryggmärgsreflexen om Nordkorea och drillning. Tänk istället att det är ett sätt för att ge alla barn samma förutsättning att klara skolan. Metoden kommer, precis som nu, vara att lära genom att leka.

Det finns forskning (sammanfattad i Jämlikhetsnormen) som visar att högkvalitativ förskola på heltid från två års ålder ger kogntiva fördelar och utjämnar sociala skillnader.
Det ger alltså alla barn bättre möjllighet att klara skolan.

Jag hoppas verkligen att alla kommunpolitiker som sträcker sig efter miniräknaren tänker om och tänker på framtiden. Reformen kommer att kosta pengar men inte några enorma pengar, vi har redan idag en hög täckningsgrad i förskolan i de flesta kommuner. Dessutom visar forskning att varje krona vi satsar på barnen (större effekt ju tidigare den satsas) kommer samhället till godo många gånger om.

Att förslaget dessutom innehåller en slopning av det missriktade Vårdbidraget är så mycket bättre.

Nu återstår bara för den socialdemokratiska kongressen att klubba igenom och sen ska vi vinna ett litet  val så tar vi ett avgörande steg för en ljusare framtid för kommande generationer!

Martin Moberg är också positiv men orolig för finansieringen.

SR, SVT, AB, DN

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Klimatet, Segregationen , Arbetslösheten eller något annat vilket kommer först?

För snart två veckor sen var jag på en ledarskapsutbildning.
En av övningarna var en värderingsövning och jag har ~knappt~ kunnat sova sedan dess.
Vi fick välja vilken som var den viktigaste politiska frågan genom att ställa oss i ett hörn av rummet. De var uppdelade på

1. Segregationen
2. Arbetslösheten
3. Klimathotet
4. Något annat

Sömnlösheten och mardrömmarna vill inte lämna mig sedan denna ödets onda stund eftersom jag gick och ställde mig på position 2.
Mitt argument var att visst är Klimathotet och Segregationen jätteviktiga men löser vi inte Arbetslösheten så kan vi inte koncentrera oss på de andra sakerna.

Anledningen till min ångest är ändå inte att jag skulle ställt mig i hörn 1 eller 3. Jag borde ha ställt mig i hörn 4 och hävdat att bristen på humanism och empati är tidens största politiska fråga.

Politiken riskerar att befolkas av teknokrater, byråkrater och ekonomer vars uppfattning om empati kan sträcka sig till att de automatiska stabilisatorerna borde vara bättre. Människor utan förmåga att sätta sig in i sin nästas situation. Som tycker att det är ok med regler som splittrar familjer. Som tillåter att människor blir livegna.

Jag har så svårt att acceptera när lag går före medmänsklighet. Jag tittade igår på TV-programmet Svenska händelser om Baltutlämningen. Istället för att låta några balter rymma lite så där så var militärens och polisens nit att hålla dem kvar mycket stor. Hur tänker den enskilde polisman eller värnpliktige som kan ha avgjort om en männsika fått leva eller dö. Hur tänker polismännen som verkställer avvisningsbeslut i våra dagar?

När Roy Andersson i slutet av 80-talet fick uppgiften att få fler att söka vårdlinjen så bestod kampanjen av att en mängd elever fick en bok "Lyckad nedfrysning av herr Moro" ett kollage av bilder och texter som talade till människors medmänsklighet, till empati och humanism. Kampanjen lyckades men eftersom den var "obegriplig" avbröts den efter ett år.

Hur kan vår tids "Herr Moro" se ut? Hur "botar" vi Robinson-generationerna och återuppväcker och skapar nya "Vi"-generationer? Det är enligt mig den viktigaste politiska frågan. Sådär. Nu kan jag få ro.

Calle Fridén om Skitliv
Anne Skaner om en väg till snabba pengar
Supermiljöbloggen om föräldrarna som inte vill offra sina barn
Arbetet om VD som kallade arbetssökande idiot på FB.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Är det försent att rädda välfärden?

Det är ingen lustig känsla att noga följa de lokala medierna i mitt område. På en positiv händelse går det nog 30 negativa. Det är klart att det har med dramaturgi att göra också, att folk inte blir uppsagda är liksom ingen nyhet men framförallt är det ett mönster som jag sett och som blir allt tydligare.

Det är kritiken mot vår gemensamma välfärd. Skolan och förskolan står i fokus i dagarna men det kan lika gärna handla om äldreomsorg, om funktionshinder, sociala problem, socialförsäkringar, arbetslöshet.

Intrycket jag får är att vi antingen inte vill eller inte kan försvara en välfärd i världsklass. Antingen får vi nöja oss med det som finns eller så får vi lägga ned.

Det finns två sätt att försvara och utveckla välfärden. (Det finns säkert fler men jag kom på två nu, hjälp gärna till i kommentarerna) Jag bedömer att de är både politiskt möjliga och opinionsmässigt möjliga. Andra har säkert andra tankar om det också.

1. Det är få som tvekar på att investeringar är något man gör idag för att nå en positiv verkan i ett längre perspektiv. I näringslivet och i privatekonomin måste man ibland låna till större investeringar. Någon som tror att Volvo hystar upp 35 miljarder kontant till investeringarna i Sverige?

Hur stora investeringar man kan göra beror på beräknad avsättning av dem och beräknad belastning på likviditeten. Man måste ha råd att betala av dem helt enkelt.

Så funkar inte den offentliga ekonomin. Där måste man skapa "budgetutrymme" för investeringar. Det betyder att det vi bygger imorgon måste betalas idag. Det betyder i sin tur att utrymmet för löpande verksamhet minskar om man ska göra investeringar. Idiotiskt.

Det behövs alltså även i det offentliga möjlighet att låna och betala av investeringar under lång tid. Hur vi ska mäta investeringen i ett barn finns få modeller för men de som finns visar att ju fler kronor man satsar tidigt desto fler får man tillbaks. Det kommer nämligen att betala igen sig i form av människor som är bättre rustade att möta framtiden och skapa och fungera i ett framtida arbetsliv. Investering i infrastruktur, högskolor, infrastruktur, klimat och miljö etc kommer också att gå att räkna hem. Då pratar jag om rejäla investeringar. Ett Sverigelyft. Det kommer att kosta och tillsammans betalar vi men vi får igen det i form av ett tryggare samhälle, där fler arbetar och där fler känner sig delaktiga. I inledningen av perioden kommer vi troligen att få en ansträngd likviditet men ju snarare investeringarna är på plats kommer de att börja betala av sig.

2. Investeringarna måste betalas via offentlig konsumtion. Välfärden måste få kosta. Idag har vi ingen luft kvar i välfärdsbubblan, ostkanten är hyvlad ner till vaxet. Att privata koncerner fortfarande kan göra pengar i detta fält är på sitt sätt beundransvärt eftersom kommunerna som fortfarande utvecklar kvaliteten i sin välfärd blir allt färre. Det handlar på sin höjd om att upprätthålla kvaliteten, här och där om att skära där det gör minst ont.
För att försvara och utveckla välfärden måste vi kanske höja skatterna.
Det görs redan på många håll. Landstingsskatten i Västra Götaland höjs vid årsskiftet, likaså skatten i många kommuner, både borgerligt och socialdemokratiskt styrda. De har insett att det inte går att upprätthålla den service medborgarna kräver med mindre resurser.

Regeringens teori är att om fler får jobb så får man mer skattemedel. Den är sann. Det de också tror är att sänkta skatter ger fler jobb. Riktigt så enkelt är det dock inte. Det kan vi ju se efter 6 år av enorma skattesänkningar. Nog har vi som jobbar fått mer i plånboken men så länge de används till att låna till ett ännu större hus eller en lite finare bil så ger de inte nämnvärt många jobb i Sverige.
För summan av de skattesänkningar regeringen gjort sedan 2006 kunde vi lite så där överslagsmässigt halverat arbetslösheten genom att anställa fler i offentlig sektor. Offentliga anställningar för med sig ett långsiktigt finansieringsproblem men de är fortfarande mer långsiktigt lönsamma än att slå ut hundratusentals genom försämrad skola, arbetsförmedling och raserade socialförsäkringar. Vad offentlig konsumtion också för med sig är en tjänstesektor runtom, fler som har råd att äta lunch på restaurang, fler som kan åka taxi, handla på nätet, köpa rättvisemärkta kläder, tomter, bygga hus, klippa håret osv, osv. Det är omöjligt att räkna ut exakt vilka effekter man kan få i den privata sektorn av offentlig konsumtion men att det är en viktig marknad även för privata företag borde vara uppenbart.

Så den stora frågan som vi som sysslar med politik har att besvara är. Kan vi sälja ovanstående resonemang? Att om vi satsar nu på långsiktiga investeringar för framtiden, samtidigt som vi satsar på kortsiktig ökning av den offentliga konsumtionen, så har den generella välfärden möjlighet att inte bara överleva men också bli en motor i den framtida utvecklingen av landet. Det vi kortsiktig behöver att avstå är utrymme för personlig konsumtion men inte så mycket att vi behöver lämna hus och hem.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Dessa jävla ungar!

Nog är det väl märkligt att vi vet och förstår så mycket men förmår så lite.
Om vi t.ex. pratar om barn och förskolor som är extra aktuellt i Göteborg i dagarna så har vi begripit en hel del. När jag pratar om vi så är det  här den samlade forskningen tillsammans med statistik och det sunda förnuftet.

Det vi vet är att 1. Barn måste klara grundskolan för att lyckas på gymnasiet. 2. Barn som lyckas på gymnasiet får jobb, de andra får det inte. 3. För att lyckas i grundskolan underlättar det att ha gått på förskola från 1 års ålder (om du inte har föräldrar med god utbildning, då kvittar det).

Vi vet också att förskolan verkar kompensatoriskt dvs att barnens sociala bakgrund blir mindre viktig för deras utveckling.

Därför vore det bra för barnens framtida och jämlika möjligheter om 1. Så många som möjligt går på förskola från 1 års ålder. 2. Förskolan håller hög kvalitet. 3. Grundskolan håller hög kvalitet och fortsätter att verka kompensatoriskt.
Tyvärr har vi inte vetat allt det här särskilt länge och därför agerar vi och med vi menar jag här både föräldrar och samhälle inte särskilt smart.

1. Relativt få barn börjar förskolan före tre års ålder 2. De barn som skulle behöva förskolans kompensatoriska funktion har inte rätt att gå i förskolan i lika stor utsträckning. 3. De största resurserna i skolan kommer barnen till livs ju äldre de är, trots att det vore smartare att göra tvärtom.

Här har kommunen en stor möjlighet att säkra framtida lycka för invånarna genom att investera i barnen. Det görs i Göteborg i stor utsträckning men fortfarande tvekar man för att fullt ut satsa på att utjämna livschanser. Trots att vi vet att mer jämlika samhällen är bättre för alla.

Jag tänker här helt krasst och utifrån ett föräldraperspektiv. Om vi genom tidiga insatser kan minimera antalet stökiga och störande elever i klassrummet så är det bättre för allas prestationer, trivsel och välbefinnande i skolan.

Jag tänker ur ett humanistiskt perspektiv att om fler får större möjligheter att lyckas så kommer de också att underlätta för andra att lyckas. De kommer att  må bättre och bli mer kreativa.

Jag tänker ur ett politiskt perspektiv att satsa stenhårt på barnen är väldigt lätt att stå för. Lättare än att satsa motsvarande på försvar eller motorvägar t.ex.

Men. Jag tänker som stadsdelspolitiker att det blir för dyrt.

Vad jag hoppas på är att vi som vill att åtminstone våra barnbarn ska få en fantastisk skolgång kan arbeta för att skapa möjligheter att fortsätta utveckla förskolan och skolan. Att vi kan se det som en nödvändig investering likväl som att bygga sjukhus, vägar och hus.

Det är en politisk vilja som krävs. Möjligen kan investeringen också kräva politiskt mod. Men det skulle ge så oerhört mycket tillbaks.

Det här resonemanget är inspirerat av det samtal jag hade på Handels s-förening i Göteborg ikväll, föreningen gästades av Anders Nilsson som pratade om boken Jämlikhetsnormen och den storstadsrapport som han presenterade somras.¨

SVT

Roger Jönsson om ett förlorat samhälle?
Dagens Arena om att barngrupperna i förskolan är för stora
Tysta tankar om Overkligheten
Cecilia Dalman Eek om att Sveriges utbildningsnivå sjunker

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Arbetets ordning - hur byggs ett hållbart arbetsliv?

Det finns många sätt att organisera arbete på, lönearbetet är det absolut vanligaste och trots alla entreprenörshyllningar och marknadsföring av det egna företagandet föredrar de flesta fortfarande att vara anställda, tillsvidareanställda på heltid t.om.

Illustration: Christina Alvner

En anledning är säkert att fackföreningarna har gjort det tryggt att vara anställd. Det finns ett stort behov av trygghet hos de flesta människor och många likställer ekonomisk framförhållning och trygghet. Ska villigt erkänna att jag är en av dem som upplever ekonomin som ett av de viktigaste inslagen i min personliga trygghet.

Som ni vet är denna trygghet med stabila arbetsplatser i dalande för tillfället. Överskottet på arbetskraft och kortsiktiga avkastningskrav har skapat intresse för företag att ha en allt mer "flexibel" arbetsstyrka.
Min bild är att det är av ondo. Däremot tror jag inte att vi i de stora bolagen kommer att återfå trygga anställningar i samma utsträckning som tidigare. Det kommer alltid att finnas människor i marginalen. Därför behöver vi hitta nya sätt att organisera arbetet utanför de stora arbetsplatserna för att åter uppnå trygghet på arbetsmarknaden. Ett sätt är att öka andelen demokratiskt styrda och gemensamt ägda företag. Inte gemensamt i meningen staten utan gemensamt i meningen de anställda på företaget. Kooperativa företag är antagligen en av de trender vi kommer att se mycket av i framtiden. Tar man bort höga avkastningskrav kan antagligen många små och halvstora arbetsplatser att bära sig även i fortsättningen.

Jag har också funderat mycket på hur otryggheten påverkar själva arbetsplatserna, hur människor upplever sitt arbete. I industrin minskar arbetsinnehållet, speciellt för inhyrd arbetskraft. I handeln påverkas alla anställda av att arbetsorganisationen består av många tillfälligt anställda.

Det är en snabb väg mot det vi ser med ökande sjukskrivningar, hög psykosocial belastning och människor som inte vågar säga ifrån när de upplever att deras arbetsplats är dålig.
Det är märkligt. All forskning visar att människor som trivs på sin arbetsplats är friskare och mer produktiva. Det som får människor att trivas är stort inflytande över sin arbetssituation och ett stort arbetsinnehåll. En jämlik ansvars och förslagsfördelning är bättre än en heirarisk i de flesta fall (undantaget är t.ex. räddningsinsatser där tid är avgörande). Det behövs dock alltid tydlighet i vilket ansvar och vilket arbete som förväntas av de enskilda.

Min bot är alltså platta organisationer, stor tillit till enskilda personer och minskade avkastningskrav. Jag tror t.ex. att offentlig förvaltning hade kunnat göra ett mycket bättre jobb om man bara tog tillvara alla människors erfarenheter och att förändringar i organisation skulle gå nedifrån och upp istället för tvärtom som jag upplever är fallet idag.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Framtidspartist javisst (men när är framtiden här?)

Det låter och känns ganska bra. Framtidspartiet Socialdemokraterna.

Om ni inte vet vad jag skriver om kan ni läsa på här. 

Jag är nämligen inte längre bara socialdemokrat, jag är också framtidspartist, framtidare, framtid(s) eller vad ni vill.

Behovet av ett positivt och förnyat tilltal från betongpartiet Socialdemokratiska Arbetarepartiet är akut och det är bra att partiledningen har reagerat på det. De organisatoriska förslagen köper jag också även om det inte står något om det som egentligen är pudelns kärna. Maktfördelningen. Vem ska äga den - medlemmarna eller partitoppen? Det är många som säkert inte gärna släpper sin plats för en oerfaren (?) 29-åring som dessutom kanske inte ens varit med i SSU (hemska tanke)!

Eftersom det är ganska ointressant att förbehållningslöst och okritiskt hylla något i ett öppet parti med örat mot marken så vill jag här framföra den ganska allvarliga kritik jag har.

Det är förvånande med vilken nonchalans Stefan Löfven behandlar den plats där de flesta vuxna spenderar mest tid utanför sina hem. Jobbet. Han pratar mycket om att vi behöver fler och hur fler ska få dem men han pratar väldigt lite om dem. Hur vi ska utveckla dem, hur de ska bli jämställda, genomsyras av mångfald och kreativitet. Hur det växande övertidsuttaget kan backas, hur bemanningsanställda ska få samma rättigheter som fast anställda.

Mitt skäl till kritiken är att en av de viktigaste insatserna för att höja antalet arbetade timmar inte bara är att anställa fler. Det är att se till att fler orkar hela vägen till pensionen. I veckan kom alarm från Handels hur illa det påverkar hälsan att många har timanställningar. Det påverkar inte heller bara de som har osäkra anställningar utan även den fastanställda personalen. Den psykosociala pressen på yngre kvinnor i allmänhet är ett folkhälsoproblem, liksom att arbetsmiljöarbetet succesivt monteras ned i branscher med stora inslag av utländsk arbetskraft. Istället för att förbättra de gästarbetandes villkor försämras alla arbetares villkor när det fackliga inflytandet minskar. Det här är en facklig kamp men politiken måste underlätta den och stödja den.

Problemen leder inte heller bara till att fler får svårt att jobba till pensionen, det leder också till att de sociala spänningarna ökar och att främlingsfientlighet breder ut sig bland manliga arbetare i byggsektorn t.ex.

Vi lever i ett land som är beroende av högteknologiska innovationer, välutbildad personal och mycket hög produktivitet. Det sista kravet är något som många, många löntagare känner av,  "Tempot höjs vid maskinerna, här drillar man eliten, produktionen har inte plats för den som blivit illa sliten", som Blå tåget skrev redan 1972. 

Skillnaden idag är att den barmhärtiga arbetsvården har ersatts av ett kallt och cyniskt system där den som inte klarar tempot hänvisas till urholkade socialförsäkringssystem och förvaring i Fas 3.

Om detta måste ett framtidsparti också prata.

Om man inte gör det så tror jag att ännu fler av de "säkra" LO-rösterna hamnar någon annanstans än hos Framtidspartiet, kanske på soffan, kanske hos det nya arbetarpartiet, kanske hos SD. Det finns i valet 2014 inga "mobiliseras"-grupper, bara "vinnas"-grupper. 

Slutligen så undrar jag om bilden av framtiden stämmer. Åtminstone på hur lång sikt den är. Nog har vi stor arbetslöshet idag men redan 2015 börjar antalet människor i arbetskraften att minska och vi kan förvänta oss arbetskraftsbrist i en relativt nära framtid. Istället för arbetslösheten är det då utbildningssystemets kvalitet, klimathotet och hur vi ska ha råd med den offentliga sektorn som är de stora framtidsfrågorna. 

Dessa får idag stå i skuggan av en alldeles för hög arbetslöshet som administreras, av en av rigida regeringsdirektiv och förfelad lojalitet, förlamad arbetsförmedling. 

Arbetslösheten är nuets största fråga. Är den verkligen också framtidens?

Bloggat om ämnet har Martin Moberg,  Göran Johansson om att förnya Socialdemokraterna..., Markus Mattila om det största förnyelsearbetet på 20 år som ska modernisera S, Gunilla Svantorp om förtroenderådet, Johan Westerholm om att det krävs mer än bara ord, Högberg om #sframtid eller nyhetsbrev? Peter Karlberg om att modernisera S, Ingrid Eckerman efterlyser en vision, Peter Johansson om Löfven och framtiden

AB, Sydsv , Newsmill, Folkbladet

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Dags för en intervention för arbetarrörelsen? Text skriven för Federationen #3

Open publication - Free publishing - More fanzin (stöd för Flash krävs)

Ovan samt nedanstående text är publicerad i Federationens fanzin #3 utgiven 31 okt 12.

Federationen finns naturligtvis också på Facebook och Twitter

Dags för en intervention för arbetarrörelsen?

En intervention är när nära och kära samlar sig runt någon de bryr sig om och försöker få personen att inse att den behöver hjälp. Jag vet något som behöver en rejäl intervention:
Den svenska arbetarrörelsen.
När det gäller arbetarrörelsen så kan man säga att det man länge försökt är att hjälpa sig själv. Problemet är att när man pratar med sig själv får man de svar man vill ha och inte de man behöver.

Det mönster som arbetarrörelsen starkast måste bekämpa är beroendet av vita medelålders män. Jo, jag är en av dem själv och självklart finns det några medelålders män som tillför saker, kanske till och med de flesta. Det är dock ett problem att de hindrar andra erfarenheter att berika politiken och organisationen. Mångfald handlar faktiskt inte om att människor ska passa in i normen utan att normen ska breddas till att passa fler.

Nyckeln till arbetarrörelsens framtid finns i att man ser möjligheten att använda en större bas av erfarenheter än politikerns, den vite mannens och den interna bland rörelsens förtroendevalda och tjänstemän. Görlätt eller hur?

Vad som absolut inte behövs är fler tillfällen där (s)-anslutna träffas, dricker kaffe och diskuterar organisation. Jag har själv varit med på dessa träffar och svaret vi kommer upp med är nedslående. Vi måste byta folk. Framförallt är de lokala organisationerna förstenade av att uppdragen mer eller mindre innehas på livstid eller åtminstone på ett arbetsliv. 

Nog är det beundransvärt att mandatperiod efter mandatperiod sträva vidare i de lägre våningarna i maktens pyramid men det är också ett effektivt sätt att hindra entusiasm, nytänkande och jävlar anamma att komma uppåt.

Jag ser tendenser till sjukdomsinsikt inom LO-förbunden. De försöker hitta lite yngre representanter, lite fler tjejer men det är en lång väg kvar innan de förtroendevalda representerar den mångfald som finns i deras branscher. Jag tänker framförallt på Kommunal och HRF. I det socialdemokratiska partiet ser det likadant ut. Kanske inte på pappret men i praktiken är varken mångfald eller jämställdhet särskilt nära.

Att arbetarrörelsen ännu efter snart 120 år som formaliserad kamporganisation domineras av medelålders vita män är ett så tydligt svaghetstecken att de överskuggar alla goda viljor i världen.

Jag tycker att frågorna är rätt ställda och att de hör hemma i den rörelse jag är en del av.

• Hur ska vi uppnå jämlikhet, jämställdhet och lika livschanser? 
• Hur ska vi nå full sysselsättning? 
• Hur ska vi klara miljön? 
• Hur ska vi tackla främlingsfientligheten? 

Problemet är att vi inte ställer frågorna till rätt personer. Vi ställer dem gärna över huvudet på de som har svaren, vi ställer dem till våra valda representanter, proffspolitiker och tjänstemän.

Idag har vi bättre förutsättningar än tidigare att ställa rätt frågor på rätt ställe. De sociala medierna är inte revolutionerande men de betyder helt nya möjligheter till snabb och direkt kontakt med människor som borde vara engagerade i arbetarrörelsen men som inte är det. Den stora möjligheten är att gräsrötterna blir oändligt mycket viktigare i den politiska diskussionen, inte bara som organisatoriska hjälpredor. Den stora faran är att de i toppen inte vågar släppa kontrollen till de som faktiskt kan hjälpa dem att se rörelsens problem.

Och att våga släppa på denna kontroll, våga lita på att ens vänner vill en väl och tar emot en när man faller. Det, mina vänner, är en del av en lyckad intervention och första steget till ett tillfrisknande.

Andra bloggar: Ann-Sofie Wågström, Göran Johansson, Peter Högberg
fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Tema Apokalypsen: Hur fort sjunker svensk ekonomi?

Det går inte så bra nu.
Speciellt industrin upplever motgångar. Frågan är om vi har hamnat i en utförssluttning som slutar i en mjuk grop eller om det är ett stup vi närmar oss.

Att Sverige har Europas starkaste statsfinanser som Anders Borg brukar säga kommer i alla fall inte att rädda jobben i den svenska industrin som är beroende av export och när industrin faller drar den massor av tjänster med sig inom service och offentlig sektor.

Hur kan vi då möta en allt tydligare Eurokris utan att det blir katastrof för tiotusentals svenska hushåll?
Är det verkligen en styrka i detta läge att hålla fast i en låg statsskuld när hushållen är belånade upp över hårfästet? Speciellt med urholkade försäkringar vid arbetslöshet och sjukdom. Ungefär var tredje arbetslös har ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, en av tio får motsvarande 80% av tidigare inkomst.

Situationen är alltså betydligt mer allvarlig än den var vid 90-talskrisen och 08-09 krisen. En ny stor arbetslöshetsvåg kommer att förutom direkt skapa personliga tragedier indirekt spräcka hushållens skuldbubbla, framför allt kommer bostadsmarknaden att rasa. Vi ser om inte en grekisk så åtminstone en spansk utveckling framför oss.

Det finns ett litet, litet halmstrå och det är att storstadsregionerna där skulderna är som störst klarar krisen bäst. Frågan är om det duger att hänga tag i?

Att problemet är strukturellt bevisas av att bankerna tjänar 10 miljarder på bostadslån, alla kostnader inräknade. En ekonomisk kris är alltså inte statens eller bankernas denna gång, den är hushållens. Idag är långvarigt beroende av försörjningsstöd till större del beroende på arbetslöshet än på sociala problem. Samhället har vikt ner sig och varje enskilt hushåll kan inte göra mycket för att förhindra katastrofen. Det måste vara andra intressenter som griper in.

Vad kan näringslivet göra?
Här finner vi nog den globala nyckeln till krisen vi har idag. Paradoxalt nog är det produktivitetskrav och konstnadsjakt som är en stor del av ekonomins kris i Europa och USA.  Produktionen flyttar dit det är billigast att producera, men därmed minskar köpkraften på de marknader man producerar för. För att åter nå en balans är det nog nödvändigt att sänka investerarnas förväntningar på kortsiktig avkastning och satsa på långsiktighet. Finns det en kraft i näringslivet att företräda en linje där hållbarhet och socialt ansvar för de anställda går före kortsiktig vinst?

Måste syftet med företagande vara maximal avkastning, finns det något som kan kallas optimal avkastning?

Vad kan politikerna göra?
Förutom det uppenbara att investera bigtime i offentlig sektor, infrastruktur och utbildning med stor kraft så krävs kanske något väldigt radikalt. Kanske kan staten ta över lån från bankerna och använda räntan som konjunkturbroms.
Definitivt ska man istället för låglönejobb sikta på en socialt hållbar arbetsmarknad i alla led.

Vad kan facket göra?
Förutom att upprätthålla och värna kollektivavtalen och kollektivavtalens villkor kan facken se över sina tillgångar och fundera på om de går att använda mer konstruktivt än med det passiva förvaltande som finns idag. Finns viljan att stödja nya företag med en socialt och ekologiskt hållbar målsättning t.ex? Facket är ingen naturlig riskkapitalist men å andra sidan ska de värna medlemmarnas intresse och det största intresse medlemmarna har är att få jobb.

Tyvärr finns inget som tyder på att någon av dessa tre parter kommer att agera tillräckligt mycket och tillräckligt beslutsamt och defintivt finns inget som tyder på samordning vilket hade varit det allra bästa förstås.

Så jag sitter här och tittar ut på höstrusket och ser krisen växa sig allt närmare de svenska hushållen, på banken sitter de och räknar hem vinsten på människors skuldfällor.

Martin Moberg om fighten för jobben. Ola Möller om makt och ansvar. Makthavare.se om opinionsläget. Röda Berget med ett lästips om bostadspolitik. Lena Lindberg om bedrägeri på hög nivå.

AB, SvD

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Dags för munter reformism?

Har börjat läsa i Anders Nilsson och Örjan Nyströms senaste bok Jämlikhetsnormen. I det andra kapitlet beskrivs hur socialdemokratin de senaste 40 åren har misslyckats att skapa strategier för framtiden eftersom man misslyckats med att analysera samtiden.

Trots denna dystra historia finner jag ändå en i det närmaste munter tro på socialdemokratins möjligheter där vi befinner oss nu.

Jag delar författarnas tro på socialdemokratins nödvändighet men är i dagarna mindre säker på partiets möjlighet att föra politiken mot socialdemokratin. Istället fruktar jag för nuvarande utveckling med fortsatt ökade skillnader. Där rädslan att förlora ytterligare ett val överskuggar viljan att vinna folket för socialdemokratin. Där lobbyisternas och medias olyckskorpar skriker så högt att folkets röst inte hörs.

Så var hittar vi plattformarna för denna muntra reformism? Är det i programkommissionen, i SSU eller någon annanstans i partiorganisationen? En farhåga jag har är att det går en skiljelinje mellan de som skapar budgetar och gnetar i det dagliga och de som funderar på framtiden och samtiden. Hur skapar vi broar, bygger allianser och överenskommelser mellan reformismen och den politiska vardagen?

Jag saknar svar idag men tror att det är nödvändigt och ser gärna en fortsatt diskussion om hur det ska gå till.

En liten låt som passar bra i sammanhanget:

Bloggat har Ulf Bjereld, Martin Moberg
SR, GP, DA

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Som man bäddar...

Spikmatta original

Ok,
vilket orosmoln är störst?
- Klimathotet?
- Ekonomisk kollaps?
- Välfärdens kollaps?
- Fascismens återkomst?

Om jag är dyster? Jodå. En smula uppgiven också.
Vad gör vi åt det?
Som jag ser det finns det just nu finns inget internationellt eller nationellt som tyder på att vi vill klara dessa gemensamma utmaningar vare sig inom de etablerade systemen eller utanför. Det som finns är en massa snack samtidigt som vi fortsätter in på den inslagna vägen.

Där jag personligen kan förändra en smula är hur vi använder pengarna i vår stadsdel och hur jag kan lyckas påverka inom mitt nätverk. Eftersom vi i stadsdelen måste effektivisera (läs spara) så har vi börjat ställa frågan om vi gör rätt saker, inte bara om vi gör saker på rätt sätt.
Som det står i Tankeverksamhetens senaste rapport - det är fullt möjligt att kvalitetssäkra tillverkning av livbojar i betong. De kommer inte att fungera men produktionen sker på rätt sätt.
Den allra viktigaste frågan; varför vi gör saker? Den återstår alltför ofta att ställas.
I mina ögon handlar det om att vi hela tiden fattar beslut på ungefär 2% av verksamheten, 98% bara rullar vidare.

Så ser det definitivt ut också på andra nationella och Europeiska nivåer. Internationellt har vi bara orden att leka med, inga pengar alls.

Hur ska vi då komma åt det här?
Jag har en idé. Problemet med den är att den kräver något så märkligt som övertygelse, ideologi och framtidstro.

Jag vill att vi undandrar en gäng människor från det dagliga gnetandet. Att de får sätta sig med ett vitt papper och börja skissa på ett nytt samhällssystem.
Hur samhället bör organiseras i en nära framtid.
Anledningen är att jag vill komma åt 100% av resurserna, inte bara 2%.

Detta skulle också ge möjlighet att implementera alla de innovationer och idéer som idag aldrig får möjlighet att utvecklas pga systemens tröghet och oförmåga att tänka nytt.

Uppgiften skulle vara att först hitta något som möjligen skulle fungera bättre och hur en övergång skulle gå till. Till sin hjälp måste man naturligtvis ta hela den möjlighet som en krympt värld ger. Att enbart ta forskning och politik till hjälp är inte tillräckligt, det krävs sann mångfald av perspektiv och erfarenhet för att lyckas.

Det stora bekymret som jag ser med en sådan framtidskommitté är dels vilken villighet dagens politiker har att riskera sin makt dvs oavsett kvalitet på kommitténs idéer och förslag så blir de inte genomförda. Dels att en kommitté riskerar att korrumperas av lobbying som vill påverka förslagen på olika sätt. Ungefär vad som riskerar att hända i toppen av mitt parti i frågan om vinstuttag ur välfärden.

Martin Moberg om sjukförsäkringen
Johan Westerholm om vinstuttag ur välfärden
Unionen opinion om etisk fondförvaltning
Cecilia Dalman Eek om att Sverige agerar mot mer jämställda bolagsstyrelser
Jimmy Sand om strukturomvandlingens utmaningar

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Bokslut för nostalgi och hjältedyrkan - vi behöver nya segrar!

 

"När ska vi sluta sjunga internationalen?När ska vi sluta gå runt med röda fanor?När ska vänstern äntligen bli den vänster vi så väl behöver i dessa dagar?" (källa) 

Det är Ulf Lundell som skriver dessa ord i Är vi lyckliga nu? Jag har funderat på det själv när jag deltagit i de mest sektliknande inslagen av arbetarrörelsens liturgi.

Jag har tidigare refererat till Hasse och Tages klassiker Var blev ni av ljuva drömmar?
Där finns strofen:

"Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
- svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?"

Båda Lundell och de ovanstående raderna är med 40 års mellanrum uttryck för en besvikelse över det samhälle som inte infriade givna löften, som lever i ett drömmarnas rike.

Jag såg filmen Palme för några veckor sedan och även den lämnade känslan av att något gått förlorat. En väg, ett mål.

På mitt nattduksbord har det nyligen legat en bok av en annan av arbetarrörelsens hjältar Ingvar Carlsson, Så tänkte jag, utgiven 2003.
Det är en mycket sorglig bok för den beskriver, utan större reflektion, den händelsekedja som lett oss in i den besvikelsens epok vi lever i. Olof Palme och Ingvar Carlsson ska säkert inte lastas personligen för de stora mönster i samhället som härjade runt dem och förändrade landets möjligheter till fortsatt utveckling men deras naturliga oförmåga att se framtiden har bidragit till den situation vi är i idag.

Hur faktor efter faktor bidrog till att den reformernas tid vi hade under efterkrigstiden bröts ned i skulder, sanering, återhållsamhet. Hela arbetarrörelsens kreativitet verkar ha riktats mot att bli överens, nå kompromisser. Att kompromissviljan och förmågan att leda landet var viktigare än vad besluten innebar för medborgarna, åtminstone på lång sikt.

Den politikens tangent ser vi idag och en ledande socialdemokrat sa till mig att - Vi är för det som funkar!
Det är möjligt att denna konstruktiva och pragmatiska inställning är korrekt i ett parlament men den kan knappast vara det i ett parti. Konsekvensanalysen av besluten blir för grund.

Det finns ytterligare en del av Arvet som vi måste närma oss. Att begråta att det inte blev som vi ville tjänar inte mycket till idag. Inte heller gör hyllandet av gårdagens segrar och segrare det. Det finns med rätta en stolthet av vad tidigare generationen inom arbetarrörelsen har åstadkommit men stoltheten riskerar att bli nostalgi. Den kamp de förde riskerar att bli en symbol. Det är dags att sluta slå sig för bröstet och istället uppmärksamma vilken position vi har att göra det idag. Vad har vår generation åstadkommit som är något att vara stolt över?

Det som socialdemokratin idag dessutom riskerar är att inte se sin samtid som en ny situation utan istället som en tid som går att vända tillbaka. Ja vi hade ett fantastiskt land, förmodligen världens bästa på många sätt och det var "vi" som byggde det. Det var närmare 40 år sen. Det var då kurvorna började vända. Det var då jämlikheten började att minska, jämställdhetsarbetet stannade av, arbetslösheten började att växa, segregation och integration blev permanenta samhällsproblem istället för praktiska problem.

Vi kan inte se tillbaka. Analysen måste utgå från dagens läge. Det är därför Anders Borg kan säga att vi vill höja bolagsskatten, för i verkligheten kommer han redan att ha sänkt den mer än vi vill när vi får möjlighet att regera 2014. Det är en mycket, mycket svår situation. Vi har en skicklig motståndare, en internationell lågkonjunktur utan något synligt stopp och utmaningar som politiken hittills inte lyckats möta med klimatförändringar och globalisering.
Om vi ägnar tid åt att fundera på vad som fungerade för 40 år sen så får vi kanske en mental kick men inte ett dugg praktisk vägledning. Världen är oåterkalleligen annorlunda, det är denna nya situation vi måste lägga all kraft på att förstå. Att i detta läge luta sig mot de hjältar vi har kvar från förra århundradet, de kan heta Carlsson, Göransson, Persson eller vad ni vill, det kommer inte att funka. Se framåt, ta in omvärlden och omfamna den analys som finns istället för att fundera på vad Palme hade gjort. OK?

AB, SvD, SvD, SR

Läs Westerholm, Pelling, Röda Berget
fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?