Jag vill ha slut på rumpan först politiken!

Rumpan först!

Det är en uppmaning som små barn kan få när de ska nedför trappor. Rumpan först är ett sätt för föräldrar att minimera barnets risker när det växer upp.

Varför Socialdemokraterna har valt samma taktik är lite svårt att förstå.

Jag har just läst två texter som på olika sätt har fått mig att förstå att tiden för försiktighet är ute. Det ena är  partiets officiella "plattform" Framtidspartiet i svensk politik. Den andra är dagens ledarkrönika i Aftonbladet "Nu tar vi paus från Olof Palme". 

Det som slår mig när jag reflekterar plattformen och Franchells ledare mot filmen "Palme", böcker om strukturomvandlingen som började på allvar under 80-talet och politiska biografier och memoarer från tiden är att min bestående känsla är att det politiska modet dog med Palme.

Jag förstår t.ex. inte varför partiet har valt att helt gömma den privata dimensionen i sin plattform. Det finns inget där som tyder på att det vi gör sker för att så många enskilda individer som möjligt ska få ett lättare och lyckligare liv. Familjepolitik saknas helt. Jämställdhetsperspektivet är frånvarande. Vardagspusslet, arbetslivet, folkhälsan är inte med.

Det är de stora strukturernas tid. Svepande formuleringar om fler jobb, bättre utbildning, aktiv arbetsmarknadspolitik. Samhället framstår som en långtradare som styrs från förarhytten. Om strukturerna fungerar kommer det andra också att fungera. Det är svårt för mig att förstå vems engagemang vi söker med denna politiska inställning.

Det är inte heller det samhälle jag ser. Jag ser ett samhälle som består av individer med stora skillnader i förutsättningar, intresse och attityd. Det är de vi möter i vimlet. Som engagerar sig i sin lokala förening, en enskild fråga eller som har fullt upp med vardagens utmaningar.

Jag vill att en socialdemokratisk politik ska vara till för dem. Inte för företagen, myndigheterna och opinionsmätningarna. Om vi vill bli ett parti för framtiden och med en chans att förändra världen så måste vi förstå att analysera vad som väcker människors engagemang. 

En sak som är säker - det som imponerar på näringslivet och på ledarskribenter rör inte de flesta människor i ryggen.

(Att det inte står ett ord om arbetsgruppen mot barnfattigdoms radikala förslag på hemsidan, beror det på helgledighet eller är det en medveten strategi?)

Andra som bloggat är 

Lena Sommestad om strid för en jämlik välfärdsmodell

Roger Jönsson om den sista dansen?

Martin Moberg om att alliansens snedsegling fortsätter

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik, Socialdemokraterna  

Intressant?

Framtidspartist javisst (men när är framtiden här?)

Det låter och känns ganska bra. Framtidspartiet Socialdemokraterna.

Om ni inte vet vad jag skriver om kan ni läsa på här. 

Jag är nämligen inte längre bara socialdemokrat, jag är också framtidspartist, framtidare, framtid(s) eller vad ni vill.

Behovet av ett positivt och förnyat tilltal från betongpartiet Socialdemokratiska Arbetarepartiet är akut och det är bra att partiledningen har reagerat på det. De organisatoriska förslagen köper jag också även om det inte står något om det som egentligen är pudelns kärna. Maktfördelningen. Vem ska äga den - medlemmarna eller partitoppen? Det är många som säkert inte gärna släpper sin plats för en oerfaren (?) 29-åring som dessutom kanske inte ens varit med i SSU (hemska tanke)!

Eftersom det är ganska ointressant att förbehållningslöst och okritiskt hylla något i ett öppet parti med örat mot marken så vill jag här framföra den ganska allvarliga kritik jag har.

Det är förvånande med vilken nonchalans Stefan Löfven behandlar den plats där de flesta vuxna spenderar mest tid utanför sina hem. Jobbet. Han pratar mycket om att vi behöver fler och hur fler ska få dem men han pratar väldigt lite om dem. Hur vi ska utveckla dem, hur de ska bli jämställda, genomsyras av mångfald och kreativitet. Hur det växande övertidsuttaget kan backas, hur bemanningsanställda ska få samma rättigheter som fast anställda.

Mitt skäl till kritiken är att en av de viktigaste insatserna för att höja antalet arbetade timmar inte bara är att anställa fler. Det är att se till att fler orkar hela vägen till pensionen. I veckan kom alarm från Handels hur illa det påverkar hälsan att många har timanställningar. Det påverkar inte heller bara de som har osäkra anställningar utan även den fastanställda personalen. Den psykosociala pressen på yngre kvinnor i allmänhet är ett folkhälsoproblem, liksom att arbetsmiljöarbetet succesivt monteras ned i branscher med stora inslag av utländsk arbetskraft. Istället för att förbättra de gästarbetandes villkor försämras alla arbetares villkor när det fackliga inflytandet minskar. Det här är en facklig kamp men politiken måste underlätta den och stödja den.

Problemen leder inte heller bara till att fler får svårt att jobba till pensionen, det leder också till att de sociala spänningarna ökar och att främlingsfientlighet breder ut sig bland manliga arbetare i byggsektorn t.ex.

Vi lever i ett land som är beroende av högteknologiska innovationer, välutbildad personal och mycket hög produktivitet. Det sista kravet är något som många, många löntagare känner av,  "Tempot höjs vid maskinerna, här drillar man eliten, produktionen har inte plats för den som blivit illa sliten", som Blå tåget skrev redan 1972. 

Skillnaden idag är att den barmhärtiga arbetsvården har ersatts av ett kallt och cyniskt system där den som inte klarar tempot hänvisas till urholkade socialförsäkringssystem och förvaring i Fas 3.

Om detta måste ett framtidsparti också prata.

Om man inte gör det så tror jag att ännu fler av de "säkra" LO-rösterna hamnar någon annanstans än hos Framtidspartiet, kanske på soffan, kanske hos det nya arbetarpartiet, kanske hos SD. Det finns i valet 2014 inga "mobiliseras"-grupper, bara "vinnas"-grupper. 

Slutligen så undrar jag om bilden av framtiden stämmer. Åtminstone på hur lång sikt den är. Nog har vi stor arbetslöshet idag men redan 2015 börjar antalet människor i arbetskraften att minska och vi kan förvänta oss arbetskraftsbrist i en relativt nära framtid. Istället för arbetslösheten är det då utbildningssystemets kvalitet, klimathotet och hur vi ska ha råd med den offentliga sektorn som är de stora framtidsfrågorna. 

Dessa får idag stå i skuggan av en alldeles för hög arbetslöshet som administreras, av en av rigida regeringsdirektiv och förfelad lojalitet, förlamad arbetsförmedling. 

Arbetslösheten är nuets största fråga. Är den verkligen också framtidens?

Bloggat om ämnet har Martin Moberg,  Göran Johansson om att förnya Socialdemokraterna..., Markus Mattila om det största förnyelsearbetet på 20 år som ska modernisera S, Gunilla Svantorp om förtroenderådet, Johan Westerholm om att det krävs mer än bara ord, Högberg om #sframtid eller nyhetsbrev? Peter Karlberg om att modernisera S, Ingrid Eckerman efterlyser en vision, Peter Johansson om Löfven och framtiden

AB, Sydsv , Newsmill, Folkbladet

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Kan Bruce så kan...dagens lästips

är det här lilla korta men ack så belysande inlägget från Högbergs tankar:
We shall overcome

Martin Moberg

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Behöver vi fler projektledare - brist i rödgrön budget?

Har skummat igenom Göteborgs Stads budget för 2013.
Inte mycket att anmärka på - skolan prioriteras med all rätt även om tron att skolans problem enbart beror på vad som händer innanför väggarna är lite naivt så är det ändå där vi måste börja. Skillnaderna i måluppfyllelse mellan enskilda skolor är så stor att det är skrämmande och naturligtvis kan extra resurser då vara till stor hjälp.

(I mina ögon är en av de enskilt största anledningarna till misslyckandet vilka förväntningar man har på barnen, något även forskning har visat. Tar vi det för självklart att barnen klarar uppgiften så gör de allra flesta det.)

Göteborgs största problem går dock inte att lösa på en budgetperiod. Göteborg är och förblir under överskådlig tid en polariserad stad där befolkningen behöver blandas betydligt mer för att uppnå mer jämlika villkor över staden. Den främsta lösningen är att förändra bebyggelsestrukturen och det tar oerhört lång tid.

Jag har en stor invändning mot den rödgröna budgeten. En stor del av de extra medel som tilldelas skolan skall sökas ur stadens centrala budget. Till projekt.

Inom idrottsrörelsen är projekt ett dolt sätt att bättre finansiera ordinarie verksamhet, om det fungerar så inom Göteborgs Stad vet jag inte men enligt min erfarenhet för detta med sig två huvudsakliga problem.
1. Man måste hitta på något sätt att komma åt pengarna och därför uppfinner man olika projekt som man egentligen inte är särskilt hängivna till att driva.
2. Projekt tenderar att ge tillfälliga effekter. De projekt som lyckas bör ju kunna drivas vidare som ordinarie verksamhet men saknas medel så försvinner de hur bra de än är.

Sen finns det ju massa annat med projekt som är lite omständligt, det ska brainstormas, ansökas, förankras, sättas igång, följas upp, dokumenteras, utvärderas. En massa energi som kunde använts till...verksamhet?

Nu kommer skolcheferna i stadsdelarna få bråda dagar med både rektorer och politiker som ligger på för att börja jaga dessa pengar. Vi får väl se när 2013 utvärderas hur det blev. Jag har onda aningar.

GT, GP, Metro
Läs också Anpassning och motstånd om Tankeverksamhetens Arbetsmiljörapport.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Fasan Fas 3 fortsätter i Göteborg

I våras skrev jag stolt om Göteborgs Stads budget för 2012.

- 5 mkr som innebär 50 platser för att ersätta Fas 3. Personerna erbjuds ett riktigt jobb och får istället för försörjningsstöd en lön på 18 000 kr.

Döm därför av min förvåning när jag på Facebook fann dessa bilder idag:

De är från en broschyr Göteborgs stad givit ut på Arbetsförmedlingen.

Det är två saker med broschyrerna som stör mig något oerhört.

1. Det är tydligt att de jobb som föreslås borde vara till anställningar istället för Fas 3.

2. Broschyren verkar ge de som läser den alternativ, att välja eller välja bort. Är man aktuell för Fas 3 har man inga valmöjligheter kvar.

Jag fick snabb respons på en upprörd fråga på Facebook från (s) kommunalrådet Anna Johansson (som inte har frågan på sitt bord, det har Mats Pilhem (v)). Vi har tydligen 600 Fas 3 anvisade i Göteborgs stad just nu. Det är 36 miljoner kronor av statliga pengar som borde gått i kommunbidrag eller lönebidrag eller nystartsbidrag eller vadsomhelst istället för att förstärka kommunens budget genom att placera människor i den åtgärd som ger ca 15% jobb eller utbildning och arbete under villkor som är betydligt sämre än de generella på arbetsmarknaden.

En sak jag inte lyckats utröna är om det är SDN som får pengarna eller om de går in centralt. Är det SDN kan jag lätt tänka mig att hårt pressade personaldirektörer använder den här åtgärden som ren besparing. Man tillsätter helt enkelt Fas 3 deltagare istället för avlönad personal.

Hursomhelst så röstade en riksdagsmajoritet den 9:e juni för att regeringen ska stoppa anvisningarna till Fas 3. Min starka åsikt är att en rödgrönt styrd stad som Göteborg ska gå före i arbetsmarknadspolitiken, inte leka följa John med den misslyckade borgerliga arbetslinjen.

 Sydsvenskan,  NSD, AB, LO-tidningen

Bloggat: Göran Johansson, Jimmy Sand, Alliansfritt Sverige

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se