"När ska vi sluta sjunga internationalen?När ska vi sluta gå runt med röda fanor?När ska vänstern äntligen bli den vänster vi så väl behöver i dessa dagar?" (källa)
Det är Ulf Lundell som skriver dessa ord i Är vi lyckliga nu? Jag har funderat på det själv när jag deltagit i de mest sektliknande inslagen av arbetarrörelsens liturgi.
Jag har tidigare refererat till Hasse och Tages klassiker Var blev ni av ljuva drömmar?
Där finns strofen:
Jag såg filmen Palme för några veckor sedan och även den lämnade känslan av att något gått förlorat. En väg, ett mål.
På mitt nattduksbord har det nyligen legat en bok av en annan av arbetarrörelsens hjältar Ingvar Carlsson, Så tänkte jag, utgiven 2003.
Det är en mycket sorglig bok för den beskriver, utan större reflektion, den händelsekedja som lett oss in i den besvikelsens epok vi lever i. Olof Palme och Ingvar Carlsson ska säkert inte lastas personligen för de stora mönster i samhället som härjade runt dem och förändrade landets möjligheter till fortsatt utveckling men deras naturliga oförmåga att se framtiden har bidragit till den situation vi är i idag.
Hur faktor efter faktor bidrog till att den reformernas tid vi hade under efterkrigstiden bröts ned i skulder, sanering, återhållsamhet. Hela arbetarrörelsens kreativitet verkar ha riktats mot att bli överens, nå kompromisser. Att kompromissviljan och förmågan att leda landet var viktigare än vad besluten innebar för medborgarna, åtminstone på lång sikt.
Den politikens tangent ser vi idag och en ledande socialdemokrat sa till mig att - Vi är för det som funkar!
Det är möjligt att denna konstruktiva och pragmatiska inställning är korrekt i ett parlament men den kan knappast vara det i ett parti. Konsekvensanalysen av besluten blir för grund.
Det finns ytterligare en del av Arvet som vi måste närma oss. Att begråta att det inte blev som vi ville tjänar inte mycket till idag. Inte heller gör hyllandet av gårdagens segrar och segrare det. Det finns med rätta en stolthet av vad tidigare generationen inom arbetarrörelsen har åstadkommit men stoltheten riskerar att bli nostalgi. Den kamp de förde riskerar att bli en symbol. Det är dags att sluta slå sig för bröstet och istället uppmärksamma vilken position vi har att göra det idag. Vad har vår generation åstadkommit som är något att vara stolt över?
Det som socialdemokratin idag dessutom riskerar är att inte se sin samtid som en ny situation utan istället som en tid som går att vända tillbaka. Ja vi hade ett fantastiskt land, förmodligen världens bästa på många sätt och det var "vi" som byggde det. Det var närmare 40 år sen. Det var då kurvorna började vända. Det var då jämlikheten började att minska, jämställdhetsarbetet stannade av, arbetslösheten började att växa, segregation och integration blev permanenta samhällsproblem istället för praktiska problem.
Vi kan inte se tillbaka. Analysen måste utgå från dagens läge. Det är därför Anders Borg kan säga att vi vill höja bolagsskatten, för i verkligheten kommer han redan att ha sänkt den mer än vi vill när vi får möjlighet att regera 2014. Det är en mycket, mycket svår situation. Vi har en skicklig motståndare, en internationell lågkonjunktur utan något synligt stopp och utmaningar som politiken hittills inte lyckats möta med klimatförändringar och globalisering.
Om vi ägnar tid åt att fundera på vad som fungerade för 40 år sen så får vi kanske en mental kick men inte ett dugg praktisk vägledning. Världen är oåterkalleligen annorlunda, det är denna nya situation vi måste lägga all kraft på att förstå. Att i detta läge luta sig mot de hjältar vi har kvar från förra århundradet, de kan heta Carlsson, Göransson, Persson eller vad ni vill, det kommer inte att funka. Se framåt, ta in omvärlden och omfamna den analys som finns istället för att fundera på vad Palme hade gjort. OK?
AB, SvD, SvD, SR
Läs Westerholm, Pelling, Röda Berget
fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se
Jag har tidigare refererat till Hasse och Tages klassiker Var blev ni av ljuva drömmar?
Där finns strofen:
"Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:Båda Lundell och de ovanstående raderna är med 40 års mellanrum uttryck för en besvikelse över det samhälle som inte infriade givna löften, som lever i ett drömmarnas rike.
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
- svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?"
Jag såg filmen Palme för några veckor sedan och även den lämnade känslan av att något gått förlorat. En väg, ett mål.
På mitt nattduksbord har det nyligen legat en bok av en annan av arbetarrörelsens hjältar Ingvar Carlsson, Så tänkte jag, utgiven 2003.Det är en mycket sorglig bok för den beskriver, utan större reflektion, den händelsekedja som lett oss in i den besvikelsens epok vi lever i. Olof Palme och Ingvar Carlsson ska säkert inte lastas personligen för de stora mönster i samhället som härjade runt dem och förändrade landets möjligheter till fortsatt utveckling men deras naturliga oförmåga att se framtiden har bidragit till den situation vi är i idag.
Hur faktor efter faktor bidrog till att den reformernas tid vi hade under efterkrigstiden bröts ned i skulder, sanering, återhållsamhet. Hela arbetarrörelsens kreativitet verkar ha riktats mot att bli överens, nå kompromisser. Att kompromissviljan och förmågan att leda landet var viktigare än vad besluten innebar för medborgarna, åtminstone på lång sikt.
Den politikens tangent ser vi idag och en ledande socialdemokrat sa till mig att - Vi är för det som funkar!
Det är möjligt att denna konstruktiva och pragmatiska inställning är korrekt i ett parlament men den kan knappast vara det i ett parti. Konsekvensanalysen av besluten blir för grund.
Det finns ytterligare en del av Arvet som vi måste närma oss. Att begråta att det inte blev som vi ville tjänar inte mycket till idag. Inte heller gör hyllandet av gårdagens segrar och segrare det. Det finns med rätta en stolthet av vad tidigare generationen inom arbetarrörelsen har åstadkommit men stoltheten riskerar att bli nostalgi. Den kamp de förde riskerar att bli en symbol. Det är dags att sluta slå sig för bröstet och istället uppmärksamma vilken position vi har att göra det idag. Vad har vår generation åstadkommit som är något att vara stolt över?
Det som socialdemokratin idag dessutom riskerar är att inte se sin samtid som en ny situation utan istället som en tid som går att vända tillbaka. Ja vi hade ett fantastiskt land, förmodligen världens bästa på många sätt och det var "vi" som byggde det. Det var närmare 40 år sen. Det var då kurvorna började vända. Det var då jämlikheten började att minska, jämställdhetsarbetet stannade av, arbetslösheten började att växa, segregation och integration blev permanenta samhällsproblem istället för praktiska problem.
Om vi ägnar tid åt att fundera på vad som fungerade för 40 år sen så får vi kanske en mental kick men inte ett dugg praktisk vägledning. Världen är oåterkalleligen annorlunda, det är denna nya situation vi måste lägga all kraft på att förstå. Att i detta läge luta sig mot de hjältar vi har kvar från förra århundradet, de kan heta Carlsson, Göransson, Persson eller vad ni vill, det kommer inte att funka. Se framåt, ta in omvärlden och omfamna den analys som finns istället för att fundera på vad Palme hade gjort. OK?
AB, SvD, SvD, SR
Läs Westerholm, Pelling, Röda Berget
fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se
Fler bloggar om: Politik
Hej,
SvaraRaderaett passande soundtrack till dokumentären om Palme; musik som passar bra till filmens eftertext. Vad tycker du?
Under sommarturnén 2005 valde Ulf Lundell att framföra den så sällan spelade sången "Vänd dej inte om", (finns på spotify)från samlings cd:n Slutna rum 75-95, under konserterna. Sången, vars titel anspelar på den grekiska myten om Orfeus och Eurydike, bröt av mot det annars så publiktillvända låtmaterialet och gav en märklig nerv åt konserten. När jag hörde Ulf Lundell sjunga texten ifrån scenen så var det som att färdas tjugo år tillbaks i tiden och jag upptäckte hur sången expanderat innehållsmässigt sedan den skrevs i mitten av 80-talet och fått ett såväl dokumentärt som ett närmast profetiskt drag över sig. Det är en sång som beskriver det själsliga tillståndet efter skilsmässan mellan sångaren och hans första hustru; de avklingande känslorna som inte helt vill försvinna men som heller inte betyder så mycket längre. Trots att en tredje person finns närvarande i dialogen får man ingen känsla av triangeldrama. Lundell uttrycker snarare en resignerad smärta och en känsla av desillusion och tomhet och att ingenting egentligen betyder så mycket längre. Beskrivningen av att stå utanför den sociala gemenskapen och att ha tappat fotfästet är konstaterande. Genom att placera personerna i det nationella trauma som mordet på Olof Palme innebar så får sången även samhälleliga och politiska dimensioner. Skotten från Sveavägen ekar genom hela sången och det finns en närmast Beckettsk atmosfär av ödslighet i sången. (Lundell refererar för övrigt till ett Samuel Beckett-drama i sången) Vad vi får beskrivet för oss är inte bara skilsmässan ifrån en kvinna utan ifrån en hel tidsepok.
Under sommarturnén 2005 när jag hörde "Vänd dej inte om" blev det uppenbart hur politiskt laddad sången fortfarande är, hur väl den fångar in den stämning som rådde i samhället från mitten av 80-talet (förvirringen efter mordet på Olof Palme, starten på socialdemokratins kris och desillusionen hos den generation vars politiska medvetenhet formades av det radikala 60-talet) och hur den samtidigt på ett närmast profetiskt sätt i dialogen pekar ut den riktning som svensk politik sedan kom att ta. Som om Ulf Lundell redan då när sången skrevs, 1986, på ett intuitivt sätt anade hur Sverige skulle förändras och komma att se ut idag. Plötsligt förändrades den där dialogen i sången - som jag tidigare tolkat som efterdyningarna av ett relationsdrama mellan sångaren och hans första fru - till ett samtal, en dialog som rör sig mellan det personliga och det politiska, det genomtänkta och det undermedvetna, det enskilda och det kollektiva. Det slog mig plötsligt att någon eller några av de personer som förekommer i den där märkliga dialogen kan vara metaforer eller representanter för den politiska högervänsterskalan och att dialogen kan tolkas såväl bokstavligt som symboliskt.
Så när Lundell ställde frågan "Vart tog du vägen sen?" ifrån scenen så undrade jag naturligtvis till vem den frågan är riktad. Är frågan ställd till den f.d. hustrun eller inåt i självrannsakan? Eller är det kanske en uppfodrande fråga till socialdemokratin, till det svenska folket?