Är främlingsfientlighet naturlig?

Det främmande är skrämmande.
Jag är, om inte direkt främlingsfientlig, definitivt främlingsmisstänksam. Det känns lite otäckt att träda in i nya sociala sammanhang, en ny grupp föräldrar på skolan, nya arbetskamrater eller att hitta ett otvunget samtal med kursdeltagare. Det brukar ju gå bra men den första kontakten med det främmande är sällan något jag ser fram emot.

En sak jag i det närmaste aldrig behöver oroa mig för är att avvika från normen. Jag är man, ljushylt och snart 40. Medelinkomsttagare med ett medelklassliv sen födseln. Ni förstår.

Jag tror att det finns något sunt i att vara försiktig inför det främmande, att man känner sig för, försöker koda av situationen innan man kan behärska den. Ibland försöker jag tänka mig att vara ny i ett främmande land med en helt annan erfarenhet än människorna dit jag kommer. Lite spännande men mest skrämmande. För mig.

Det var det inlägg om smygrasism som Johan Westerholm skrev nu ikväll som startade tankarna i detta.
Att det är lätt att bunta ihop människor i grupper pga hudfärg eller kulturell tillhörighet. Att en dålig erfarenhet kan stämpla upplevelsen av en hel grupp människor. Det är här problemet med rasism och främlingsfientlighet uppstår. När en situation med främmande människor skapar övertygelse om en hel grupp människors brister. Det är en lätt fälla att falla i. Det behöver inte ens vara din egen dåliga erfarenhet utan något man hört. Råttan i pizzan. Potatisodling i lägenheten. En vandringssägen, en myt som blir sann.

När Gandhi kom till Sydafrika som ung jurist och mötte strukturell rasism började han en livslång kamp för människors lika värde. Jag hoppas att den förebild han är för mig kan hjälpa mig att vara ödmjuk inför min egen privilegierade situation. Jag är fördomsfull precis som alla andra men jag vet om det och vet också att mina fördomar oftast kommer på skam, det främmande slutar vara skrämmande. 

Jag är norm och andra grupper är annorlunda, avvikande. Det är därför väldigt viktigt för mig att försöka möta människor som individer istället för som en del av en massa. Jag är helt säker på att det har med träning att göra. Om jag ofta möter människor som är väldigt olika mig så vänjer jag mig. Som aktiv i idrottsrörelsen har jag sett hur blandning, inte bara av kulturer utan även socioekonomisk bakgrund berikar på riktigt. Blandningen har inte med ursprung att göra utan med personer och personligheter. 

Det är klart att kulturen sätter mönster i oss, fäster upp osynliga sociala koder som är svåra att lära sig att se och känna igen men en sak som jag är etthundra procent säker på är att personligheten inte sitter i hudfärg. Dina talanger är inte bestämda av ditt geografiska ursprung. Inte heller din moral. 

Som Dario Espiga, kommunalråd i Göteborg och flykting från Uruguay ungefär säger i en intervju i Ny Tid (ej hittat på nätet). -Jag vill visa att man inte är dum bara för att man bryter när man pratar.

Med risk för att i min norm framstå som skenheligheten själv så vill jag också påpeka att även om den kultur jag lever i är norm här och nu så är det lätt att se hur den utvecklats i mötet med det främmande. Matvanor är det lättaste sättet. Musikstilar ett annat. Vi normativa tar till oss det bästa från andra kulturer och inlemmar i vår egen, andra kulturer gör på samma sätt.

Det främmande är skrämmande men det är inte mindre värt. Det främmande är skrämmande men ska inte förminskas eller sättas etiketter på. Det främmande är skrämmande men du är också en främling ibland. 
Som Tom Waits skrev.

we're all just perfect strangers
as long as we ignore
that we all begin as strangers
just before we find
we really aren't strangers anymore

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?