Trängselskatten är inte mest orättvis!

Idag pryds GP på framsida och insida av insikten att höginkomsttagare betalar mindre andel av sin inkomst i trängselskatt, även om de betalar mer i kronor och ören.
GP gör ju ingen politik av detta räkneexempel. Så låt mig.

All skatt som bygger på en fast summa eller procentsats blir orättvis. Vad vi som samhälle kan bestämma är att de som tjänar mer har möjlighet att bidra mer, både i kronor och andel av inkomsten.
Kommunalskatten, som är den skatt som måste höjas om vi både ska bygga det Västsvenska paketet, (Det måste vi!) och att de som kör bil ska slippa trängselskatt är också en skatt som skapar orättvisor.
Ju högre kommunalskatt desto mindre har låginkomsttagaren kvar att leva på. Det gäller naturligtvis även höginkomsttagaren men effekten blir mindre eftersom vi har vissa kostnader som är i det närmaste omöjliga att komma undan och som är svåra att minska under en viss nivå. Boende, mat och kläder är tre sådana kostnader. Så en slopad trängselskatt som höjer kommunalskatten skulle framförallt drabba de som inte ens har råd med bil.

GP-s rubrik alternerad.

Momsen som du betalar för din konsumtion är inte heller en rättvis skatt. Den går att jämföra med trängselskatten. Höginkomsttagare har mer utrymme för konsumtion (trängselskatt) även om man konsumerar och bidrar med mer momspengar (trängselskatt) än vad en låginkomsttagare gör. Vilket gör att andelen av en låginkomsttagares inkomst som går till moms (trängselskatt) troligen är högre än en höginkomsttagare.

Det har visat sig att människor som har låga inkomster använder högre andel av inkomstökningar till konsumtion än människor med höga inkomster. Det är en av anledningarna att det är mer effektivt för samhället att öka möjligheter för låginkomsttagare än att göra som borgarna och låta de som redan har mycket behålla ännu mer.

Min bild är att om vi ska uppnå jämlikhet, klasslöshet och lika möjligheter för alla i Sverige så är det inte via kommunalskatterna vi ska gå, inte heller konsumtionsskatter, med möjligt undantag för behovsförändrande beskattningar som alkohol, tobak, bensin, trängsel etc. är det som behöver höjas för att få in mer pengar i statskassan.

Jämlikhetsdrivande skatter är en tydligt progressiv statlig inkomstbeskattning.
För min del borde en socialdemokratisk regering verka för att öka skatteuttaget i statlig inkomstskatt (betydligt mer än föreslaget) och minska det kommunala för att sedan via statsbidraget göra en tydlig omfördelning över riket för att uppnå bättre möjlighet till likvärdighet i den kommunala servicen. En reform med många fallgropar men stora förtjänster.

Andra sätt att nå progressiva effekter är att beskatta fast egendom och finansiella transaktioner mer. I min värld är det inte för att straffa ägande utan för att finansiera ett välfärdssystem som ger samma möjligheter för alla utan att de som har lägst inkomster ska behöva betala en orimligt stor andel.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Finansieringsparadoxen eller Varför höjer vi inte skatten för att klara välfärden?

Det blir för varje dag som går allt tydligare att den välfärd och samhällsservice som levereras inte längre kan svara upp mot de krav som invånarna ställer.

Vi har politiker, förvaltningar och personal som vrider sig som ålar för att de inte har stålar. Larmrapporterna och de missnöjda insändarna står som spön i backen. SD har ca 10% stöd i opinionsmätningarna.

Ett sätt att se på saken är att det är det borgerliga systemskiftets andra fas som har trätt in - att sänka förtroendet för det gemensamma att man istället ska efterfråga privata lösningar. Idag finns det t.o.m. LO-förbund som tecknar privata sjukförsäkringar för sina medlemmar.

Eftersom det även i socialdemokratiskt styrda kommuner och landsting finns stora finansieringsproblem, trots att man här borde sakna den ideologiska bromsen mot att höja skatten, så kan det ändå inte vara svaret.
Ett kan vara att de röda eller rödgröna kommunerna ser det fördelningspolitiska problemet med höga kommunala skatter, en progressiv statlig skatt fungerar bättre ur en sådan synvinkel.

Ett annat kan vara att man ser medborgarnas höga skulder och oroar sig för konsekvenserna på hushållens ekonomi med en skattehöjning.
(Det senare är numera Socialdemokraternas skäl att acceptera jobbskatteavdragen.) En spricka i bostadsbubblan skulle skapa enorma konsekvenser för samhällsekonomin.

Båda dessa skäl är godtagbara för att undvika en kommunal eller landstingskommunal skattehöjning men jag saknar ändå en öppen samhällsdiskussion där ämnet finns på dagordningen.
Det finns ett andra och tredje sätt att förbättra kommunernas ekonomi, utan skattehöjning. Det andra är en effektiv arbetsmarknads- och utbildningspolitik så att fler blir skattebetalare, det tredje är att regeringen ökar statsbidragen till kommuner och landsting, något som inte har gjorts på flera år.

Inget av dessa verkar vara aktuella med firman Reinfeldt och Borg vid rodret och därmed fortsätter svångremmen att dras åt runt våra barn i förskolor och skolor, de sjuka, de arbetslösa och de äldre i behov av hjälp.

Men kom ihåg - det måste inte vara så här, det är ett val vi gör - det är värt att påminna en del socialdemokrater om det också.
Antingen kan vi ha en välfärd vi nöjer oss med eller så kan vi ha en vi är nöjda med. Det är skillnad.

Markus Mattila på ämnet

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Vad återstår nu Reinfeldt?

När jag gick hem från jobbet idag så funderade jag på hur regeringen Reinfeldt bedriver en dubbel utsugning av de sämst lottade i vårt samhälle.
Dels suger regeringen ut de som har minst, dels kommunerna som ska stötta dem.

De första genom att socialförsäkringssystemen för arbetslösa och sjuka blivit till stoppklockor där åtgärden bestäms av tiden du varit det ena eller andra inte vad du behöver. Dessutom är den som blir långvarigt sjuk eller arbetslös förr eller senare hänvisad till personlig fattigdom, ofta drar de hela familjer med sig.

Den andra formen av utsugning är hur kommunerna och landstingen har en allt tuffare vardag. Statens minskade ansvar för de arbetslösa genom den raserade a-kassan, frysta statsbidrag, nya uppdrag, större krav på uppföljning etc. gör att den kommunala ekonomin på väldigt många håll ser allt sämre ut.

Den största anledningen till den pressade ekonomin är ändå den fortsatt skyhöga arbetslösheten, kommuner och landsting får helt enkelt inte in tillräckligt med pengar utan att höja skatterna. Dessutom har regeringen sänkt skatteintäkterna via jobbskatteavdragen.

Skattehöjningar är något som inte socialdemokratiskt styrda kommuner vill göra för att det är fördelningspolitiskt dåligt att höja kommunala skatter. Att borgerliga församlingar inte vill höja skatten har mer med annan ideologi att göra. De har inte samma motstånd mot platta skatter. Det ska sägas att ett stort antal både socialdemokratiskt och borgerligt styrda kommuner och landsting har tvingats att höja skatten oavsett motstånd för att klara verksamheten.

Nu spricker det hopp man kunde ha för att få en snabb åtgärd för att sänka ungdomsarbetslösheten, regeringens jobbpakt - Löfvenmodellen. Det ska sägas att det inte är regeringen som fäller den utan Svenskt Näringsliv.

Det är alltmer uppenbart att det saknas en plan och åtgärder att sänka arbetslösheten. Regeringen har trott att bara arbetsgivarna får allmosor så skulle de användas till att anställa och om de arbetslösa fick det tillräckligt dåligt skulle de bli anställda. När båda dessa idéer visat sig värda lika mycket som pappret de är skrivna på står man tom på åtgärder som faktiskt skulle motverka arbetslöshet och fattigdom bland arbetslösa.

I det här läget går det inte att knussla och jag tycker Stefan Löfven gör rätt som bjuder in till att samtala över blockgränserna. Oavsett hur god ekonomi Anders Borg menar att landet har så är det ett väldigt allvarligt läge när 8% är arbetslösa, det är hög ungdomsarbetlöshet och ingen större konjunkturuppgång i sikte. Låt oss hoppas att regeringen Reinfeldt också inser det och börjar att vidta åtgärder.

Bloggat på ämnet: Röda Berget, Peter Högberg, Christian Norlin, Ola Möller, Ann-Sofie Wågström
AB, AB, AB, DN, SR
fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Är det försent att rädda välfärden?

Det är ingen lustig känsla att noga följa de lokala medierna i mitt område. På en positiv händelse går det nog 30 negativa. Det är klart att det har med dramaturgi att göra också, att folk inte blir uppsagda är liksom ingen nyhet men framförallt är det ett mönster som jag sett och som blir allt tydligare.

Det är kritiken mot vår gemensamma välfärd. Skolan och förskolan står i fokus i dagarna men det kan lika gärna handla om äldreomsorg, om funktionshinder, sociala problem, socialförsäkringar, arbetslöshet.

Intrycket jag får är att vi antingen inte vill eller inte kan försvara en välfärd i världsklass. Antingen får vi nöja oss med det som finns eller så får vi lägga ned.

Det finns två sätt att försvara och utveckla välfärden. (Det finns säkert fler men jag kom på två nu, hjälp gärna till i kommentarerna) Jag bedömer att de är både politiskt möjliga och opinionsmässigt möjliga. Andra har säkert andra tankar om det också.

1. Det är få som tvekar på att investeringar är något man gör idag för att nå en positiv verkan i ett längre perspektiv. I näringslivet och i privatekonomin måste man ibland låna till större investeringar. Någon som tror att Volvo hystar upp 35 miljarder kontant till investeringarna i Sverige?

Hur stora investeringar man kan göra beror på beräknad avsättning av dem och beräknad belastning på likviditeten. Man måste ha råd att betala av dem helt enkelt.

Så funkar inte den offentliga ekonomin. Där måste man skapa "budgetutrymme" för investeringar. Det betyder att det vi bygger imorgon måste betalas idag. Det betyder i sin tur att utrymmet för löpande verksamhet minskar om man ska göra investeringar. Idiotiskt.

Det behövs alltså även i det offentliga möjlighet att låna och betala av investeringar under lång tid. Hur vi ska mäta investeringen i ett barn finns få modeller för men de som finns visar att ju fler kronor man satsar tidigt desto fler får man tillbaks. Det kommer nämligen att betala igen sig i form av människor som är bättre rustade att möta framtiden och skapa och fungera i ett framtida arbetsliv. Investering i infrastruktur, högskolor, infrastruktur, klimat och miljö etc kommer också att gå att räkna hem. Då pratar jag om rejäla investeringar. Ett Sverigelyft. Det kommer att kosta och tillsammans betalar vi men vi får igen det i form av ett tryggare samhälle, där fler arbetar och där fler känner sig delaktiga. I inledningen av perioden kommer vi troligen att få en ansträngd likviditet men ju snarare investeringarna är på plats kommer de att börja betala av sig.

2. Investeringarna måste betalas via offentlig konsumtion. Välfärden måste få kosta. Idag har vi ingen luft kvar i välfärdsbubblan, ostkanten är hyvlad ner till vaxet. Att privata koncerner fortfarande kan göra pengar i detta fält är på sitt sätt beundransvärt eftersom kommunerna som fortfarande utvecklar kvaliteten i sin välfärd blir allt färre. Det handlar på sin höjd om att upprätthålla kvaliteten, här och där om att skära där det gör minst ont.
För att försvara och utveckla välfärden måste vi kanske höja skatterna.
Det görs redan på många håll. Landstingsskatten i Västra Götaland höjs vid årsskiftet, likaså skatten i många kommuner, både borgerligt och socialdemokratiskt styrda. De har insett att det inte går att upprätthålla den service medborgarna kräver med mindre resurser.

Regeringens teori är att om fler får jobb så får man mer skattemedel. Den är sann. Det de också tror är att sänkta skatter ger fler jobb. Riktigt så enkelt är det dock inte. Det kan vi ju se efter 6 år av enorma skattesänkningar. Nog har vi som jobbar fått mer i plånboken men så länge de används till att låna till ett ännu större hus eller en lite finare bil så ger de inte nämnvärt många jobb i Sverige.
För summan av de skattesänkningar regeringen gjort sedan 2006 kunde vi lite så där överslagsmässigt halverat arbetslösheten genom att anställa fler i offentlig sektor. Offentliga anställningar för med sig ett långsiktigt finansieringsproblem men de är fortfarande mer långsiktigt lönsamma än att slå ut hundratusentals genom försämrad skola, arbetsförmedling och raserade socialförsäkringar. Vad offentlig konsumtion också för med sig är en tjänstesektor runtom, fler som har råd att äta lunch på restaurang, fler som kan åka taxi, handla på nätet, köpa rättvisemärkta kläder, tomter, bygga hus, klippa håret osv, osv. Det är omöjligt att räkna ut exakt vilka effekter man kan få i den privata sektorn av offentlig konsumtion men att det är en viktig marknad även för privata företag borde vara uppenbart.

Så den stora frågan som vi som sysslar med politik har att besvara är. Kan vi sälja ovanstående resonemang? Att om vi satsar nu på långsiktiga investeringar för framtiden, samtidigt som vi satsar på kortsiktig ökning av den offentliga konsumtionen, så har den generella välfärden möjlighet att inte bara överleva men också bli en motor i den framtida utvecklingen av landet. Det vi kortsiktig behöver att avstå är utrymme för personlig konsumtion men inte så mycket att vi behöver lämna hus och hem.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Låt oss prata skattereform! Sänk skatten och ta bort avdragen!

Eftersom Leif Pagrotsky misslyckas infria mina förhoppningar om en radikal omstöpning av den socialdemokratiska skattepolitiken så får ni mina tankar här.
De är ungefär lika välarbetade som den utredning Pagrotsky fått ett och ett halvt år på sig att säga att vi inte ska göra något.

Så här är det enkla förslaget.
Istället för en skog av avdrag så tar vi bort dem.
Ränteavdrag, jobbskatteavdrag, ROT och RUT, hela tjottaballongen.
Det enda undantaget jag kan tänka mig är företagens rätt att dra av momsen men eftersom ideella föreningar inte får göra det, varför ska företag... har inte tänkt klart här.

Däremot har jag tänkt så att de hundratalet miljarder som vi nu har fått in använder vi för en generell sänkning av inkomstskatten så långt pengarna räcker. Det skapar en konsumtion som blir driven av fler, t.ex. arbetslösa och pensionärer. Det borde även stimulera viktigt sparande i form av amorteringar och därmed minska hushållens skulder, en brinnande stubintråd i svensk ekonomi. Antingen når gnistan bomben eller så lyckas vi släcka den i tid. Det här kan vara ett sätt. Hur många använder sina ränteavdrag till amortering idag?

Det finns naturligtvis många om och men även i detta förslag, hur gör vi med kommunalskatterna etc. men sånt där tekniskt lämnar jag, liksom Pagrotsky, åt sidan.

Helt galet eller helt galet smart?

Bloggat på ämnet: Peter Johansson, Martin Moberg, Leine Johansson, Peter Högberg,

SvD, SvD, DN, SVT, SvD, DN, GP

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Staffans sommartal 4: Den förbannade medelklassen

Nu är det väl revolution på gång sjöng Thomas Öberg i Bob Hund för så där 15 år sen.
Då blev det ingen revolution, möjligen av ett annat slag än det han menade, nämligen en teknisk och social revolution i spåren av bredband i både datorer och mobila enheter.


Jag kan dock se att den tekniska utvecklingen bromsar den sociala på ett bredare plan. Den Brechtska dogmen om först bröd sedan skådespel har ersatts av; gärna socialt medvetande men först lite dataspel och sen lite teve blandat med lite sociala medier och sen är det nog dags att äta lite.

Den ständiga närvaron av förströelse ger en fascinerande och komplex tillvaro för de som vill förändra. Som aktiv i ett politiskt parti känner jag hur hopplöst daterat sättet man driver frågor är, jag har ingen patentlösning på hur vi ska kunna "fräscha till det" men jag inser att det politiska systemets överlevnad hänger på om vi kan lyckas engagera (och lyssna på) andra än de politiska nördarna. Vi behöver politiker som är annat också och partier som också kan engagera sig i annat än det strikt politiska (eftersom allt är politiskt). Professionaliseringen av politiken (trots att 97 % är fritidspolitiker) och samhället i stort skapar litet utrymme för utbyte mellan samhällets olika fält.

Det är också konstigt att de sociala (mot)rörelserna i västvärlden är såpass små och såpass snälla.
I Tyskland och Sverige lägger Merkel och Borg pengar på hög och menar att problemet är internt i Spanien men i den gemensamma europeiska ekonomin är den interna bytesbalansen ett av de största problemen. Medicinen är faktiskt välsmakande, lönehöjningar och sänkt arbetslöshet i Tyskland (och Sverige). Att den internationellt sett dåliga tyska löneutvecklingen inte väcker större vrede är ett minusbetyg till den europeiska fackföreningsrörelsen eftersom det påverkar både tyska och sydeuropeiska arbetare negativt.

Nog har det varit våldsamma demonstrationer i Grekland men någon revolution syns ändå inte till. Spanien bågnar under ett skuldberg samtidigt som arbetslösheten är enorm, speciellt bland unga.
Både Spanien och Grekland har mycket korta historier som demokratier i en modern mening. Att människor i dessa länder istället för att organisera sig i motrörelser resignerar i passivitet är för mig mycket underligt och jag kan inte tänka mig att det är ett givet framtida scenario. Tänk vilken kraft EUs 25 miljoner arbetslösa skulle ha tillsammans, tänk vilket folkligt stöd det finns för en rörelse mot roffarkapitalism och finansvärldshegonomi. Tänk vilka möjligheter det finns via de sociala medierna.

Här någonstans finns dock knuten. Att även om man i anden stöder en mer jämlik värld så riskerar en stark, demokratisk, rörelse för en ny ekonomisk världsordning att göra lånen så jävla mycket dyrare att man hamnar på bar backe. De redan fattiga lämnas åt sitt öde och den fega medelklassen (där jag själv ingår) stannar vid att klicka gilla på Facebook.

Politikernas dilemma idag är att lova flertalet människor att livet kommer att fortsätta som vanligt och bli ännu bättre i framtiden men att det bara blir bättre om det är deras parti får bestämma. Att faktiskt peka på vad som måste göras för att fler ska få arbete är under marknadernas labila styre otänkbart. Kreditvärderingsinstitutens rating är viktigare än folkflertalets väl och ve.

Det anses av politiska strateger att nyckeln till valvinst i Sverige är att vinna medelklassen, främst i storstäderna. Detta gör man med att utlova så lite förändringar som möjligt och utsikter till fortsatt livsstils-shopping, man talar i samma andetag om låga skattenivåer och en fantastisk välfärd.

Det håller inte. Vi måste välja. När jag ställs inför ett val om jag ska ha råd med en 50" om året eller om mina barn ska ha tillräckligt bra undervisning är valet inte svårt för mig. Står valet mellan en resa till Thailand eller en fungerande hemsjukvård för gamla föräldrar är valet enkelt för mig.

Medelklassen i Sverige är en bortskämd grupp som hela tiden förväntar sig att fortsätta vara det. Ingen politiker vill peka på det uppenbara, vi kan inte både sänka skatter och utveckla välfärden om inte arbetslösheten minskar dramatiskt.

För att arbetslösheten ska minska dramatiskt krävs också gigantiska investeringar både inom Sverige och EU, det krävs också en förändrad värdering inom EUs regeringar, en högre värdering av låg arbetslöshet och mindre rädsla för inflation. Det behövs mer produktion och mindre lån. Det finns alltså en uppenbar möjlighet för de som har det riktigt gott att nöja sig med detta och bidra till att vända en negativ europeisk utveckling genom att minska arbetslösheten inom EU. För att göra detta möjligt så måste vi samarbeta mer, inte mindre. Dela mer, inte mindre.

Dröm om det socialdemokratiska parti som går till val med parollen, välj för framtiden - välj socialdemokraterna med ett program som består av långsiktiga lösningar för hela Sveriges befolkning istället för enbart kortsiktiga karameller för medelklassen. Jag menar ändå inte att vi ska höja skatten, med dagens lånebubbla skulle det spräcka alltför många hushålls ekonomi. Däremot behövs en upprensning i avdragsdjungeln både för företag och privatpersoner, det kan behövas en (kanske inkomstrelaterad) fastighetsskatt och troligen ett stopp för fler inkomstskattesänkningar, åtminstone tills arbetslösheten är på en acceptabel nivå igen.

Min väg innebär inga uppoffringar i dagens situation men den innebär att man avstår från en del framtida lyx. Jag är helt säker på att denna väg är den som socialdemokratiska partier i hela Europa måste gå samtidigt som den strömning som kritiserar det internationella storkapitalet kommer att fortsätta att få luft.

Staffans sommartal 3: Den korrekta korrekthetens tidevarv
Staffans sommartal 2: Jävla flax
Staffans sommartal 1: Sverige

Röda berget presenterar dagens läsmåste
Cornucopia? om Peak Olympics
Peter Karlberg om 16-åring inlåst av Säpo

SR

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Skattesänkningarnas effekt avslöjad

I samband med SKL-kongressen förra veckan skickade Socialdemokraterna ut ett pressmeddelande om att 60% av kommunerna planerar neddragningar och 16% funderar på att föreslå en skattehöjning nästa år.

Tänk lite på det här.

Socialdemokratiska politiker föredrar alltså neddragningar framför skattehöjningar, trots att Staffan Svallfors vid flera tillfällen visat att det finns en vilja att betala mer skatt om man vet att det går till välfärdens institutioner, vård, skola, omsorg. Trots att den borgerliga regeringen har sänkt skatterna med 100 miljarder.

Jag skriver ut det så kan ni fundera på att 100 000 000 000 t.ex kunde ha använts till att anställa 200 000 personer med en rejäl månadslön (om sen beräkningen stämmer att 90% av en offentlig anställning är självfinansierad, oaktat kvalitetshöjningen så kostar det ju "bara" 10 miljarder). Dessa miljarder hade alltså kunnat skapa full sysselsättning, eller en ny rälsbunden infrastruktur, eller dubblat Jamaicas BNP. Jag säger inte att det är vad man skulle gjort med pengarna men som ni förstår så räcker de en bit.

Trots larmsignalerna om hur välfärden urholkas i kommunerna med vårdskandaler, deltidselände och försämrade resultat i skolan vill man alltså hellre fortsätta neddragningarna än höja skatten.

Jag är ingen nationalekonom och vet mycket lite om vad som får hjul att snurra men jag vet lite grann om människor. En av de saker jag vet är att trygghet skapar mod och kreativitet. Att stress och dåliga förutsättningar att göra ett bra jobb skapar frustration och misstro. Att en känsla av maktlöshet skapar apati.

En klok man sa så här i februari 1986:

Jag är förvånad över den politiska pajkastning som nu följer i spåren av vårdskandalen. Jag skulle vilja se att politiker tar vårdtagarens perspektiv snarare än samhällets. Det är inte samhället som drabbas i första hand, det är "enskilda fall". Kommunal presenterade igår en rapport som också visar hur den moderata arbetslinjen faller samman när anhöriga tvingas vårda gamla som inte uppfyller kommunernas krav på äldrevård och därmed måste gå ner i arbetstid.

Det är dags för Socialdemokraterna att göra en rejäl kraftsamling och i de kommuner där vi har makten belysa sin välfärd, se om den är värdig och sen ställa frågan till invånarna. Det här kostar en värdig välfärd - vill ni betala? Jag tror att det finns en gryende förståelse att skattesänkningar måste betalas och just nu betalar de som redan har det tufft, men imorgon kan det vara jag eller du som är allvarligt sjuk och då får vi också vara med och betala.

Det är bra att regeringen får välförtjänt kritik för resultaten av sin politik, nu återstår att se vad som väger tyngst hos väljarna i långa loppet, vårdskandaler eller hyresskandaler.

Bloggat har: homo politicus, Göran Johansson, Roger Jönsson, Peter Andersson, Anne Skaner, Annarkia

SR, SR, SvD, Exp, AB, AB, AB, Exp, SVT, SVT, DN, GP, GP

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant, skatter

bloggarompolitik.se

Får pensionärerna skylla sig själva?

Om vi nu ska behandla pensionärer som en homogen grupp så kan man faktiskt hävda att de får skylla sig själva att det inte blir en skattesänkning, en stabil majoritet av pensionärerna röstade nämligen på Alliansen i 2010 års val (siffrorna är från SVT:s valundersökning). 

I mina ögon skiljer sig dock pensionärer ganska mycket åt. Från det här:

Till det här:

Men om vi ändå ska låta alla pensionärer spolas över ett bräde så är det väl mer angeläget att stötta dem som har det sämst än att ge rika människor i 60-års åldern en skattesänkning.

Socialdemokraterna vill ju utjämna skillnaden mellan pensionärer och löntagares skatter. Är det smartaste verkligen att göra det genom att ytterligare urholka skattebasen eller ska vi ge regeringens jobbskatteavdrag underkänt och satsa på välfärd och investeringar i miljö och boende?

You tell me?

Ola Möller och Ett hjärta rött på temat. Sandro Wennberg om de stackars stödpartierna, Alliansfritt Sverige låter Max Gustafsson illustrera plattskatt. 

AB, SVT, DN, SR

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Människors ekonomiska frihet bestäms inte av skatter.

Eftersom många nyliberaler verkar sätta likhetstecken mellan skattesats och graden av frihet så roade jag mig med lite statistikjakt hos poemhunter.com.
Jag sökte på orden "freedom" och "taxes". Det fanns 106 sånger listade med freedom i titeln, 1 med taxes.
Det fanns 1240 dikter med freedom i titeln och 13 med taxes.
Poemhunter listar också citat och jag fann det här från en gammal president:

Franklin D Roosevelt: We look forward to a world founded upon four essential human freedoms. The first is freedom of speech and expression—everywhere in the world. The second is freedom of every person to worship God in his own way—everywhere in the world. The third is freedom from want ... everywhere in the world. The fourth is freedom from fear ... anywhere in the world.

Frihet enligt Roosevelt har alltså mycket lite att göra med skatter och väldigt mycket att göra med trygghet och uppfyllda behov och dessutom yttrandefrihet, något som Mr Cameron kanske borde påminnas om.

Ett argument jag ofta ser är att folk själva ska få bestämma vad de vill göra med pengarna de tjänar. Tyvärr håller inte det eftersom det är svårt för folk att veta hur mycket pengar som de behöver betala för att säkra en god samhällelig service i form av infrastruktur, skola, sjukvård etc. Det är också oerhört svårt att värdera vad man är villig att ge för att säkra sin egen sociala fallskärm om olyckan skulle vara framme. Förutom de fördelningspolitiska argumenten, att en sjukförsäkring skulle kosta olika beroende på var man bor och då allra troligast mer i de områden där människor har minst pengar och sämst hälsa.
Jag själv är t.ex. inte särskilt intresserad av att Sverige har ett starkt försvar och hade definitivt inte lagt några av mina pengar i den potten om jag fick välja .

Det kan inte heller vara alldeles lätt att missa sambandet mellan generell välfärd och generell frihet. Dan Josefsson skriver på Aftonbladet kultur:

Statsvetarna har länge vetat att föreställningen att höga skatter på något sätt skulle göra länder fattigare saknar vetenskapliga belägg. Det är tvärtom belagt att ett land inte kan bli rikt om inte en ganska stor delar av bruttonationalprodukten används till offentliga utgifter. Närvaron av starka, välfungerande samhällsinstitutioner som bekostas av offentliga medel är en förutsättning för att välstånd överhuvudtaget ska kunna uppstå. Det existerar ingen ”fri marknadsekonomi”....

...För tio år sedan var den mörkblå högern öppet avundsjuk på länder som Italien och Grekland, där folk inte vill betala skatt. I dag är det krisländer och en moderat statsminister, som flitigare än någon annan försökt sälja in budskapet att sänkt inkomstskatt leder till fler jobb och ökat välstånd, som erkänner att skatteavdraget faktiskt hade inneburit en kostnad för landet. 

Jag är väl ganska säker på att det Bo Krogvig säger i Magnus Lintons hyperintressanta inlägg "Moderat metamorfos" säger stämmer:

 I svenska val vinner alltid de för tillfället fräschaste socialdemokraterna, vilket oftast är s. Men inte alltid.

Och då menar han inte i sak. Utan i bild.

Om man ska tro Josefsson, Rothstein, Krogvig och andra så är budskapet solklart. Folk gillar socialdemokratisk politik och symbolik, däremot är de inte lika säkra på om de gillar Arbetarepartiet Socialdemokraterna.
Det är där striden står i nästa val - vilka är de fräschaste socialdemokraterna då? Just nu känns det som om miljöpartiet leder på poäng men det kan ju snabbt ändras.

För att avsluta detta enkla resonemang om frihet så har "på pappret" frihet väldigt lite med generell välfärd att göra, däremot har frihet i betydelsen att du när du föds, har lika goda förutsättningar och möjligheter som barnet i vaggan bredvid, oavsett vilka dina föräldrar är, väldigt mycket med generell välfärd och jämlikhet att göra. Jag gillar den bilden och därför är jag för en stor och stark offentlig sektor som sveper in vårt uppväxande släkte i trygghet, just nu tycker jag att vi går åt andra hållet och jag tror att det krävs en socialdemokratisk regering i Sverige för att ändra den utvecklingen. Jag hoppas att det är mitt parti som kan leverera politiken att ta oss dit.

Läsvärda bloggar av
Högberg, Högberg, Westerholm, LO-bloggen, Parkstugan, Löntagarbloggen, Magnihasa, Partistaten

metro, SvD, SvD2, Ab, Ab2, DN, DN2, Exp. TV4, SR, SVT.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Slaget om reformutrymmet

Det talas på andra bloggar om regeringens baksmälla men jag har en känsla av att Reinfeldt är påtagligt nöjd idag.
Inte bara har han avvärjt en möjlig regeringskris, han har skapat lite fred i Alliansen, även om gårdagens utspel kom från Moderaterna. Han har också satt nivån för Socialdemokraternas budget.

Tidigare har förekommit gräl om hur ramverket ser på skattesänkning - som en reform eller som en inkomstsänkning vilket avgör reformutrymmet i oppositionspartiernas budgetar.
Nu har Moderaterna stängt en dörr till reformer för 15 miljarder.
Det kommer självklart att betyda att den socialdemokratiska höstbudgeten blir mer blygsam än den annars skulle vara. Det finns fortfarande kvar ett reformutrymme men det är ungefär halverat om jag förstått saken rätt.
Det som är bra med detta är att risken för "Allt till alla" blir mindre och jag tror att man kommer att koncentrera det reformutrymme som finns kring insatser mot barnfattigdom, dvs jobbskapande åtgärder, förstärkning av a-kassa och sjukförsäkring samt direkta insatser för barn t.ex. glasögonbidrag.
Dåligt är naturligtvis att andra oerhört viktiga investeringar måste vänta t.ex. inom utbildningsväsendet.

UPPDATERING: Om jag tolkar siffrorna från Konjunkturinstitutet rätt så räknar de med ett reformutrymme på ca 30 miljarder med eller utan jobbskatteavdrag. Det gör ju skälet till Moderaternas back i maskin än mer uppenbart rädslan för att bli fällda i riksdagen. Möjligheterna för Socialdemokraterna till en mycket reforminriktad budget är alltså fortsatt stort.

Man kan tänka sig att den nådiga luntans omfång är betydligt smalare än normalt när regeringen kanske presenterar en höstbudget utan en enda rejäl reform. Den svindyra restaurangmomssänkningen finns ju fortfarande på bordet men med en beräknad kostnad per jobb på 1,5 miljoner så känns väl den reformen än mer ansvarslös än det femte jobbskatteavdraget?

Hur opinionen reagerar?
Antingen fortsätter Alliansens väljare att lämna, för som det gick att läsa på Twitter igår:

Om en borgerlig regering inte ens kan sänka skatten. Vad fan har vi dem då till?

 Mattias Svensson, nyliberal debattör och redaktör för magasinet Neo.

Vill du ha en regering som arbetar mot sin egen övertygelse?
Här klämmer naturligtvis skon ordentligt för Reinfeldt som satsat hårt på att framhålla jobbskatteavdrag som jobbskapande. Det är ju i en lågkonjunktur som jobbskapande åtgärder behövs som bäst, att nu regeringen drar tillbaks sin "bästa" jobbskaparåtgärd visar ju att man tar steget tillbaks från arbetsmarknadspolitiken och att man spelar för galleriet när man säger arbetslinje nästa gång. Arbetslinjen är inte politik, det är stigmatisering av de som inte har ett arbete, oavsett varför.

Dessutom var väljarna med regeringen om att det var rätt att bromsa sig ur finanskrisen 2008-9 men jag tror att man inser i allt högre utsträckning att samhället behöver annan stimulans än privat konsumtion. Inte bara för tillväxten men också för tilliten och för framtiden.

Länkar kärleksfullt hämtade hos Martin Moberg som skriver om baksmälla.
Bloggat: Johan Westerholm om pensionerna på dem bara, Peter Högberg om ännu en dag och solen går upp, Johan Westerholm om högerflum, Peter Johansson om varför skäms moderaterna för sin makt?, Thomas Böhlmark om nya skatter i Sverige, Anna Ardin om sommarens roligaste debatt, Peter Andersson om Reinfeldt, Borg och spolade skattesänkarargument. Röda Berget om Tepåsehögern mot resten

 Ab 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, Expr 1, 2, SvD 1, 2, 3, SR 1, 2, 3, SVT 1, 2

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Gå inte i fällan Juholt och Waidelich!

Newsflash! Skatterna är på agendan! 


Det verkar som om diskussionen kring regeringens höstbudget kommer att handla om två saker. Det femte jobbskatteavdragets vara eller icke vara och möjligen får också den för statskassan kostsamma sänkningen av restaurangmomsen stryka på foten.


Jag vill nu uppmana Håkan Juholt och Tommy Waidelich att inte trilla i fällan, att strunta i vad borgarna och DN:s ledarredaktion pratar om och föra fram orsaken till skatterna igen. De gemensamma investeringarna för jobb, tillväxt och jämlikhet.


Under våren har socialdemokraterna via all organisatorisk turbulens hamnat i fokus. Slarva inte bort det genom att börja spela på regeringens plan igen. Även om de sitter på läktaren så är det socialdemokraterna som måste bygga en egen arena, vårt eget spelfält.


Vi som socialdemokrater ska inte prata om skatterna som mål utan alltid som medel. Vi ska inte prata om det omoraliska i att de som har jobbat har högre skatt än de som jobbar idag. Vi ska inte prata om att jobbskatteavdragens enda bevisade effekt är att skillnaderna mellan rik och fattig i Sverige ökar. Då spelar vi in regeringen i matchen igen.


Vi ska istället prata om vad vi vill göra. Vi måste visa att den borgerliga bakåtsträvarretoriken är tom. Att förhålla sig till skatterna är inte smart. Att förhålla sig till människors vardag är det. De flesta vill ha en fungerande vardag där det offentliga inte märks. Bra kommunal service, effektiv och nära sjukvård, bra villkor på jobbet. Fungerande infrastruktur. Jämlika villkor. 


Det är politiken i det lilla som vi måste göra stor. Vi ska ta ansvar för att människor inte behöver lägga jobbskatteavdrag på extra försäkringar för att uppleva den trygghet samhället ska garantera.


Visa stor internationell solidaritet med människor, inte stater.


Det finns i denna process en stor fara med att låsa in politikutvecklingen i partiet. Vi måste rikta oss mot hela samhället. I stort och smått, fråga mer, lyssna mer, veta mindre. Inte skämmas för att fråga, vara glada för all slags hjälp på vägen mot våra mål, även om den kommer från oväntat håll.


Lästips: Peter Högberg om socialdemokratins globala utmaning, Johan Westerholm om politiskt ledarskap. Röda Berget förespråkar en annan taktik från Juholt
GP, AB

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se