Varför pratar vi om integration när vi menar bostad, arbete och utbildning?

I mina ögon finns det en sak som skiljer nyanlända svenskar från infödda. Det är språket. Kan du tala och skriva på svenska har du en signifikant fördel i Sverige. Alla andra förutsättningar är i grunden likvärdiga.

Tyvärr finns också en strukturell rasism bland arbetsgivare som väljer bort sökanden med efternamn som indikerar utomeuropeisk bakgrund eller utseenden som inte är nordeuropeiska. Nyanlända svenskar saknar ofta också nätverk in till arbetsgivare. De blir inte insläppta i innanförskapet som Jan Edling skrev i en rapport för Verdandi som släpptes förra veckan.

De stora och avgörande faktorerna för att lyckas på arbetsmarknaden är ändå:

1. Din utbildning. Har du inte gymnasiekompetens är du, mer eller mindre, rökt.
2. Språket

Har du dessa två i kombination med hälsa har du väldigt goda chanser att få ett jobb.

Att jag tycker att integration är ett felaktigt mål i Sverige är för att det anses vara världens mest individualistiska land. Du ska kunna klara dig själv, du ska kunna vara obunden och oberoende av andra. Om din omgivning inte accepterar dina val eller den du är ska du kunna stå fri att välja nya sammanhang. Det är en struktur som samhället bidrar till och som skapar stor frihet men det krävs ett par pusselbitar.

Det krävs att du har möjlighet att försörja dig själv. Att du kan hitta en trygg plats att bo på.

När vi inom arbetarrörelsen enbart borde skrika högt om jobb, bostäder och utbildning pratar vi om integration som om det vore något annat. Något som är krångligare än så. Vi vet in i kärnan av vår rörelse att människor som får förtroende växer, de som får möjlighet att utvecklas tar ofta chansen. Om vi tror på dem. Om de får förutsättningar. Där ligger samhällets uppgift.

För mig är det helt självklart att vi inom arbetarrörelsen står upp mot allt slags förtryck. Varför och hur det än har uppstått. Mänskliga rättigheter är något vi gör. Inte något vi pratar om. Därför är rågången mot intoleranta och främlingsfientliga strömningar viktigare idag än någonsin. 

Därför är öppenheten något helt annat än en ekonomisk fråga, det är en demokratisk skyldighet. En humanistisk självklarhet.

Den akuta problematiken med att ge flyktingar ett värdigt mottagande i Sverige är verklig men har väldigt lite med deras långsiktiga framtid här att göra. Att människor är villiga att begå brott för att förhindra att flyktingar från att få en fristad är skrämmande men vi kan inte låta oss skrämmas till att ge efter. Att det blir utmaningar för samhället är uppenbart men det är också uppenbart att samhället mår bra av att utmanas. Det känns gott att göra gott.

Jag har rationella, samhällsekonomiska och tillväxtvänliga skäl att tycka att vi ska ta emot människor som kan göra Sverige rikare men för mig är de mer känslomässiga viktigare. För de berättar om det land jag vill att Sverige ska vara.

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Vad gör bästa Beatrice nu?

Mångfald är snyggt

Dagens absolut mest läsvärda och tänkvärda text är författaren Jonas Hassen Khemiris brev till justitieminister Beatrice Ask i DN. Som tur var är det inte bara jag som tycker det.

Han visar ur sin personliga historia hur myndighetspersoner redan idag ser och gör skillnad på svenskar som ser ut enligt normen eller som ser ut som invandrare.
Att vi kan, ska och bör föra en diskussion om strukturell rasism i Sverige är inte något konstigt. Att den finns verkar i och med Reva vara fastställt. Hur vi hanterar den är däremot sällan behandlat. Hur kan vi tro att människor ska känna delaktaktighet i samhället om de stängs ute. Karin Pettersson har skrivit bra om det här två veckor i rad med uppmaningar till de svenska socialdemokraterna.

Jag har en idé om att vi måste se alla människor som individer och att det är på den vägen vi ska nå bortom segregationen. Om vi ser somalier som en grupp snarare än som personer så kommer lösningarna som skapas för att "integrera" somalier att vara baserade på gruppen istället för de individuella behoven.

Därmed så tycker jag att all integrationspolitik bör strykas och ersättas med arbetsmarknadspolitik, bostadspolitik och utbildningspolitik. Att personers sociala bakgrund och situation är viktig det vet vi men vi vet också att den grupp som idag ses som socialt utsatt kan vara något annat om några år. Se på hur de inomeuropeiska flyktingarna från det forna Jugoslavien 20 år senare är en lika naturlig del av det svenska samhället som jag själv.

Att Jonas Hassen Khemiris text berör visar den stora uppmärksamhet den har fått i de sociala medierna. Det öppnar nu en ingång för den politiska världen att starta en ny diskussion om värdegrund, om hur vi ser på varandra och hur vi behandlar varandra.
Jag tror att det är en av de viktigaste diskussioner vi kan föra för att upprätthålla förtroendet för demokratin. Att vi har ett främlingsfientligt parti som har 10 procents sympati i opinionen är utslag av att politiken har trätt tillbaka från uppdraget som fyrbåk för upprätthållandet av mänskliga rättigheter och drivmotor för att skapa ett bättre samhälle.

Att klä en humanistisk politik i konkreta förslag skulle vara att avskaffa ordet integrationspolitik och istället lägga än mer krut på utbildningspolitik, bostadspolitik och arbetsmarknadspolitik. Att dessutom lägga mer krut på att skapa en fristad i Sverige för förföljda och att ha en strategi för att de ska lyckas här istället för att under etiketten migrationspolitik lägga samhällets resurser på att pröva och utvisa skyddsökande. Det vore något.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Billström förnekar allas lika värde

Min väckning är synkad med ett av morgonekona, klockradion bjuder på senaste nytt i uppvakningsögonblicket, inte sällan resulterar det i en stark påminnelse av det gamla (?) ordspråket:

Jag vaknade - så var den dan förstörd

Idag var en sådan dag.
Anledningen var och är vår (genom kass riksdagsvalsröstning) väl förtjänade migrationsminister Tobias Billström. Han ansvarar för hur det går till när människor med andra medborgarskap vill flytta till Sverige. Han sorterar under Justitiedepartementet och skall inte förväxlas med Erik Ullenhag som är integrationsminister och sorterar under arbetsmarknadsministern.

Nå låt oss återvända till Billström.
Han har i sann omvårdnad av arbetslinjen framför människovärdigheten och vanligt folkvett börjat fundera på villkoren för anhöriginvandring.

Det är tydligen alldeles för klena regler. Eftersom vi bryr oss mycket mer om vad människor som bor i landet producerar än hur de mår så måste dessa skärpas upp.
2010 infördes en regel för att den som ska kunna få uppehållstillstånd för sin familj måste kunna visa att man har bostad och jobb. Denna regel har visat sig vara ganska få som påverkas av. Då skulle regeringen kunna välja att istället välkomna nya människor till landet utan försörjningskrav. Barn och vuxna som kan behövas för att utveckla landet i framtiden.
Så här säger Billström.

– Helt klart är det så att det är ett alldeles för litet antal människor som omfattas av försörjningskravet som det ser ut, och det gör det ganska meningslöst.

Istället för att dra slutsatsen jag drar ovan blir moderaternas att försörjningskravet ska utökas. Att detta innebär att familjer fortsätter att vara splittrade, kanske för att den som först kommer till Sverige måste fly hit, verkar inte röra vår migrationsminister i ryggen. Han verkar vilja lyckas med sitt jobb genom att få så lite som möjligt att göra. Stoppar vi migrationen till Sverige har han ju världens lättaste jobb.

En liten kuriosa i sammanhanget är att vi först fick en migrationsminister 1996. Det var alltså i den period när arbetslösheten var som störst och det var krig i Europa som staten började se invandring som något annat än ett arbetsmarknadsproblem. Det säger en hel del.

Att tro att vi utvecklar människor och vår gemensamma framtid genom att hålla familjemedlemmar skilda från varandra är vi på väg ner på det sluttande plan som slutar någonstans vid Sverigedemokraternas knätofsar.

Det är i det här läget som jag tycker att nationalstaten är en av de sämsta uppfinningar vi har. Liksom den paternalistiska hållningen hos politiker i allmänhet.
Alla kommuner jag känner till välkomnar att barn föds där eftersom man vill vara en plats med en framtid. Att få nya människor på andra sätt verkar däremot vara av ondo på en hel del håll. Detta trots att om bara några år så kommer vi att ha arbetskraftsbrist, vi har redan nu bristyrken och de kommer att bli fler. Med lite ordning och reda på praktik, yrkesvalidering och språkstudier, sett för varje individ så hade vi kunnat lyckas betydligt bättre.

Jag vill varken ha migrationspolitik eller integrationspolitik. Jag vill ha arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik och bostadspolitik. Jag vill ha en arbetsförmedling som ser till individer. Jag vill ha företag, offentlig sektor och organisationer som hjälper till med bra skolor, praktikplatser, yrkesutbildning och jobb. Jag vill att de områden dit flyktingströmmarna söker sig förändras genom strategiskt byggande, det är oftast ett kommunalt ägt bostadsbolag som har det i sina händer.

Det allra värsta i detta är för att regeringen de senaste 6 åren har lagt pengar i fickorna på McDonalds och att istället för att prioritera vår gemensamma framtid prioriterar vår enskilda samtid. Den prioriteringen betalar arbetslösa, sjuka, flyktingar, skolelever, offentliganställda och alla andra som på något sätt behöver samhällets resurser i kortare eller längre perioder. Det riskerar att istället för att vända utvecklingen i Sverige mot en ljusnande framtid sänker vi oss ner i vintermörkret och riskerar att vintern blir outhärdligt lång.

SR, AB, SvD, AB, SVT

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Låga förväntningar är sämre än låga trösklar i integrationspolitiken

Det pågår en debatt om hur illa det kommer att gå för den stora grupp anhöriginvandrare som kommer till Sverige inom kort. För mig är det konstigt och påminner om den nyligen vaknade debatten om det västsvenska paketet och trängselskatten i Göteborg.
Frågan om hur vi ska lösa utmaningarna får stå tillbaka för mer eller mindre domedagsförutseende profetior.

När det gäller anhöriginvandringen så finns tydligen en uppfattning om att det handikapp den somaliska gruppen har i att komma till ett land med en helt ny miljö, kultur, samhällsstruktur och utbildningsnivå än de är vana vid kommer att bestå i all framtid! Som att det vore av naturen givet.

När det gäller barnen ser jag bara ett kortsiktigt problem och det är att de inte får möjlighet att gå i förskola, lära sig svenska och leka med barn som har annan kulturell bakgrund.
De som är i skolåldern får det initialt mycket tufft att komma ikapp sina kamrater och lära sig språket men omöjligt är det ju knappast? Det är väl framför allt en fråga om resurser och metoder? Visst har ett barn fött i Somalia rätt till samma möjligheter som ett barn i Sverige? Annars får de kanske aldrig chansen att komma in och betala tillbaka till det samhälle som man bor i. Det vore den värsta formen av slöseri, långt värre än att det kostar mycket att ta emot människor. Vi har gott om plats och pengar (det är hur vi väljer att spendera dem som är frågan) och i framtiden behöver vi bli fler välutbildade människor i arbetsför ålder. Det här är helt enkelt en prioriteringsfråga.

För vuxna är utmaningarna störst men den slutsats som vissa debattörer verkar ha dragit är barock. Det pekas på ett behov av lågt kvalificerade och betalda arbeten för en grupp med låg grundutbildning istället för att peka på ett behov av högt kvalificerade och motiverande utbildningsinsatser och praktik för att skapa jämlika förutsättningar.

Det är nog lättare att jobba som t.ex. städare än som lärare när man inte kan språket men språk lär man sig ju om man får chansen. Det verkar som somaliska personer förutsätts ha svårare att lära sig än svenska personer?! Det finns väl ingen naturlag som säger att de som har det socialt och ekonomiskt svårast i vårt land ska vara en etnisk grupp?

När det kommer en mängd personer med, på ytan, liknande förutsättningar så är det kanske naturligt och enkelt att klumpa ihop dem i en grupp, i verkligheten har ju gruppens medlemmar lika rikt skiftande individuella egenskaper, förutsättningar och intressen som alla andra.

Nog kommer kommunerna att få praktiska problem att hantera en stor grupp personer på kort tid men det är ingen fullständig nyhet att de kommer och utmaningarna är av en tillfällig natur om vi gör rätt och behandlar dessa personer som vilka individer som helst istället för som en enhet.

Exp, Folkbladet

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Nu ska jag diskutera integration

Nu var det ju inte mig Göran Dahlström bad att diskutera integration men han får nöja sig med det. Hoppas jag innerligen.

Zolfagary har beskrivit vad problemet med Göran Dahlström är. Läs det!

I min värld finns det människor. De har olika förutsättningar, bakgrund och framtid men de är alla unika individer och det finns troligen mer som förenar inom generationer än inom nationer.

Johan Westerholm skriver idag om en möjlig väg att använda invandrares individuella och kulturella egenskaper till att utveckla svensk export istället för att utmålas som potentiella socialbidragstagare.

Det är rätt väg. De individer som kommer till Sverige är inte förutbestämda till social utslagning, de är inte mindre begåvade eller initiativrika. Tyvärr så har samhället bestämt, liksom på så många andra områden som kräver långsiktighet, att vi inte ska satsa på de nyanlända.

Barn födda i Sverige har helt andra förutsättningar än barn födda utomlands, barn födda av svenska föräldrar har andra förutsättningar än de som har  utlandsfödda föräldrar och barn födda av högutbildade föräldrar har andra förutsättningar än de som har lågutbildade. 

Detta speglas numera alltmer i skolresultaten. Däremot vet vi också att om vuxna i skolan visar att de tror på individers förmåga att lyckas, oavsett deras förutsättningar, så klarar de sig bättre än om vi inte tror på dem. Det här gäller ju även för personer i organisationer och inom idrotten så det borde ju gälla även inom integrationsområdet?

Det är denna struktur som de 400 somalier som kommer till Eskilstuna lever i. Dahlström väljer att se dem som en grupp och ett problem istället för individer med unika tillgångar. Han verkar inte heller tänka på de massiva pensionsavgångar som kommer att ske i hans kommun inom de närmaste åren, speciellt inom vården - här finns stora möjligheter för de flesta arbetslösa att - med rätt insatser från samhället - få jobb!

De allra flesta som tittar på välfärdssektorn inser att vi kommer att behöva mer arbetskraft i Sverige. Eftersom de barn som föds i Sverige inte räcker till kommer det behövas invandring.

Jag är säker på att Dahlström har fastnat i en oro för hur hans kommunala budget ska klara sig och att han ser kommunens och det lokala näringslivets misslyckande med att se de nyanlända som resurser som ett problem. 

Det Dahlström borde göra är att skälla på regeringen, för frysta statsbidrag, för bristande resurser i vuxenutbildningen, för en usel bostadspolitik, för en fyrkantig och okänslig arbetsmarknadspolitik, för ett exportråd som tänker alldeles för traditionellt. 

Dahlström väljer istället att se i framtiden nödvändiga individer som ett problem.

Ja det finns köksbordsrasism och Dahlströms artikel är en del av den. Jag är ingen perfekt människa men en sak har jag förstått, att människor är betydligt mer än sin etnicitet, oavsett om den är somalisk eller svensk.

Johan Westerholm hänger på ämnet, liksom Parkstugan.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Jag lever i två världar - om människovärdet del 2.

Sagåsens flyktingförläggning

Alltså, det gör jag inte. Jag lever i en värld med märkligt olika verklighetsuppfattningar.
En del uppmuntrar tolerans och jämlikhet som bra vägar för samhället. Att omfamna istället för att utesluta.
Andra tycker att man ska sortera människor i grupper. "De som inte jobbar" "Muslimer" osv. och tycker att det är en bra idé att behandla människor från dessa grupper olika. Att det är skillnad på folk och folk.
Ibland tycker jag att det är så enkelt. Ibland upplever jag gråzonerna.
Själv vill jag att fler ska vara toleranta, att fler ska förstå de enorma fördelarna med ett jämlikt samhälle.
Jag har svårt att uppfatta att när nationer inte gör skillnad på tjetjener och irakier utan skickar "hem" dem oavsett folkgrupp att det är att vara tolerant och att behandla människor lika. Jag får ju vara kvar. Du får det antagligen också. De får det inte för de är födda i ett annat land. Då gäller andra regler.
Invandringspolitiken är abnorm, amoralisk och absurd enligt mitt sätt att se världen.
Vi ska ha lagar och regler men de ska vara universella.
Vi måste sluta se människor som budgetposter istället för människor. Vi måste hantera att alla i Sverige inte är födda med samma språkliga och kulturella bakgrund men ändå är precis lika värdefulla som vi som slapp födas i ett område vi tvingas fly ifrån. Eller att acceptera att rättigheter är precis lika stora för de som är bärplockare från ett avlägset land som de som är tjänstemän i regeringskansliet eller riksdagsledamöter.
Jag är ingen integrationsexpert och jag är inte 100% fördomsfri men jag inser att genom att dela upp människor i grupper misslyckas vi med att mötas på lika villkor. Det här mötet måste ske genom att de som är överordnade, de som har ekonomisk, politisk och opinionsbildande makt måste se det själva och öppna famnen.

GP om hungerstrejken på Sagåsen.
TV 4 om Tommelilla
Nina Björk om hat och uppror.

Fler bloggar på NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!
Intressant?

Varför är anpassning så bra?

Ett ord som tydligen är positivt laddat är anpassning.
När det gäller sociala sammanhang så ser jag det som något i grunden negativt. Någon/några ska göra våld på sin "natur" eller kultur för att passa in i ett mönster när det är när mönster bryts som sammanhang tillförs energi.
Jag reagerade senast i går när Agendas Marianne Rundström efterfrågade Romers anpassning till det svenska systemet. Maria Leissner kontrade med att anpassningen var en del av problemet och det är väl bara att hålla med.
Anpassning är det som i vissa kontexter kallas integration. Det finns en sorts integration som är nödvändig i ett samhälle och det är ekonomisk integration. Så många som möjligt ska vara del av det ekonomiska systemet där de som jobbar betalar skatt vilket ger starka offentliga finanser för att stötta de som inte kan eller får jobba.
Idag är arbetslösheten i Sverige över 8% och det är fler och fler som fastnar i arbetslöshet. Samtidigt är de ekonomiska skillnaderna mellan de som har jobb och de som är utan accentuerade via skattesystem och de senaste årens försämringar av a-kassa och sjukförsäkring så den ekonomiska integrationen framförallt av unga är ett stort misslyckande för regeringen.
Jag är annars av den benhårda uppfattningen att olikheter berikar. På arbetsplatser, i politiken (t.ex. i kriskommissioner) och i våra offentliga institutioner, skolan, vården, omsorgen om barn och gamla, t.o.m. i börsbolagens styrelser tro det eller ej. Det finns tecken på att rekryteringsarbetet håller på att förbättras inom näringslivet men så länge de flesta mellanchefer följer mall 1A så är jag rädd för att vi är fast i ett mönster där individer ska integreras i befintliga system istället för att ha flexibla system som anpassas efter individernas färdigheter. Egentligen så länge vi ser maskiner och lokaler som investeringar och löner som kostnader istället för tvärtom.
Socialdemokraterna uppmanas nu på många håll att anpassa sin politik så att den passar dagens medelklass, allt för att återfå regeringsmakten. Det är fel väg. Vi ska göra en intellektuell och strukturell resa för att föra fram en politik som berikar och expanderar, inte anpassar sig. Det är i reformpolitik med jämlikhetssträvan vi kan gå vidare men det ska inte vara snyggt paketerat och formulerat, inte anpassat. Det ska vara obekväma sanningar för människor att höra. De måste få höra att det är upp till dem vilket samhälle vi får i framtiden, att de sätter sina barn på pottkanten om de inte bryter loss sig ur den kortsiktiga egennyttans förbannelse.
Förnyelse är också ett ord som ofta nämns i samband med mitt parti i dessa dagar (268 000 träffar på Google). Förnyelse är säkert nödvändigt men framförallt så måste strukturen förändras för att släppa fram och expandera uttryck som inte följer mallen.
Det är det som är så utomordentligt läckert med det löst sammanhållna bloggnätverket Netroots. Vi delar en grundläggande värdering men utrycken är lika många som antalet bloggar. I denna frihet finns en potential och en vilja till förändring som jag är övertygad om kommer att göra stor skillnad inte minst inom opinionsbildning och idédebatt under den mandatperiod som nyss inletts, oavsett om den klarar fyra år eller inte.

Läs också Peter Andersson om förnyelse
och Netroots valanalysblogg

Dags att lägga näsan i blöt

Jag har inte haft för vana att kommentera SD, (det är väldigt många andra som gör det bättre) och jag skall väl egentligen inte göra det här heller.
Jag tänkte kommentera den debatt som uppstått efter Paulina Neuding och Johan Lundbergs artikel i DN häromdagen. Ni kan ju läsa den själva men kortfattat går den ut på att man inte kan diskutera "invandringens problem". Anledningen till detta inlägg är kommentaren på Fokus "Splittrad borgerlighet".
En som har försökt att kolla upp Invandringens problem är komikern Magnus Betnér som har gjort ett bra jobb med att få fram siffror på vad invandringen innebär, längs ner i det länkade inlägget finns länkar till fem långa artiklar om SD:s argumentation
Det finns problem som är relaterade till invandring men problemen är aldrig själva invandringen, det är vårt samhälles oförmåga att hantera segregation, integration (om nu det ska vara nödvändigt), problem i skolor och med arbetslöshet. Det här är en problematik som drabbar människor som bor i Sverige, födda här eller ej.
Det finns mängder av människor som kommit till Sverige som flyktingar eller arbetskraft som inte har några sociala problem överhuvudtaget och som tillför oerhört mycket till vårt samhälle bl.a. i kraft av att ha en bakgrund som inte ser ut som den som är tredje eller hundrade generationen svensk.
Vi måste börja se människor som tillgångar och de som drabbas av sociala problem som samhällets problem istället för att stigmatisera över en miljon personer boende och i många fall födda i Sverige.
Jag har väldigt svårt att förstå begränsningar i flykting och invandringspolitik på det sätt som sker i EU och i Sverige. Det är dags att byta fokus från att se grupper av människor som kostnader för ett samhälle till att se oss som tillgångar och individer, oavsett födelseort. Vi ska också se kostnaderna som, fullt finansierade, sociala investeringar.
Fler progressiva bloggar på Netroots.
Andra inlägg om "invandringens problem"
Ali Esbati, Fredrik Segerfeldt, Lena Sommestad