Frågan om hur vi ska lösa utmaningarna får stå tillbaka för mer eller mindre domedagsförutseende profetior.
När det gäller anhöriginvandringen så finns tydligen en uppfattning om att det handikapp den somaliska gruppen har i att komma till ett land med en helt ny miljö, kultur, samhällsstruktur och utbildningsnivå än de är vana vid kommer att bestå i all framtid! Som att det vore av naturen givet.
När det gäller barnen ser jag bara ett kortsiktigt problem och det är att de inte får möjlighet att gå i förskola, lära sig svenska och leka med barn som har annan kulturell bakgrund.
De som är i skolåldern får det initialt mycket tufft att komma ikapp sina kamrater och lära sig språket men omöjligt är det ju knappast? Det är väl framför allt en fråga om resurser och metoder? Visst har ett barn fött i Somalia rätt till samma möjligheter som ett barn i Sverige? Annars får de kanske aldrig chansen att komma in och betala tillbaka till det samhälle som man bor i. Det vore den värsta formen av slöseri, långt värre än att det kostar mycket att ta emot människor. Vi har gott om plats och pengar (det är hur vi väljer att spendera dem som är frågan) och i framtiden behöver vi bli fler välutbildade människor i arbetsför ålder. Det här är helt enkelt en prioriteringsfråga.
För vuxna är utmaningarna störst men den slutsats som vissa debattörer verkar ha dragit är barock. Det pekas på ett behov av lågt kvalificerade och betalda arbeten för en grupp med låg grundutbildning istället för att peka på ett behov av högt kvalificerade och motiverande utbildningsinsatser och praktik för att skapa jämlika förutsättningar.
Det är nog lättare att jobba som t.ex. städare än som lärare när man inte kan språket men språk lär man sig ju om man får chansen. Det verkar som somaliska personer förutsätts ha svårare att lära sig än svenska personer?! Det finns väl ingen naturlag som säger att de som har det socialt och ekonomiskt svårast i vårt land ska vara en etnisk grupp?
När det kommer en mängd personer med, på ytan, liknande förutsättningar så är det kanske naturligt och enkelt att klumpa ihop dem i en grupp, i verkligheten har ju gruppens medlemmar lika rikt skiftande individuella egenskaper, förutsättningar och intressen som alla andra.
Nog kommer kommunerna att få praktiska problem att hantera en stor grupp personer på kort tid men det är ingen fullständig nyhet att de kommer och utmaningarna är av en tillfällig natur om vi gör rätt och behandlar dessa personer som vilka individer som helst istället för som en enhet.
Fler bloggar om: Politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar