Ett sånt scenario är naturligtvis om arbetslösheten ökar (och a-kassan fortfarande är kass), ett annat är att räntorna ökar fort, ett tredje att staten förändrar förutsättningarna så att människors disponibla inkomster minskar.
Kort sagt är det ett mycket prekärt läge. Varje förändring kan få bubblan att spricka samtidigt som den inte kan tillåtas att blåsas upp längre.
Det som ska ske måste alltså vara långsiktigt och försiktigt.
Det här är bakgrunden till den politiska kris vi har i Sverige idag. Det är inte att man inte vill förändra. Man vågar helt enkelt inte. Huspriserna ligger ganska stilla i Sverige idag och förhoppningen är att inflationen så småningom kan ta bort de värsta spänningarna i ballongen.
Socialdemokraterna kommer under de närmaste veckorna att lägga en rad förslag för att skilja ut sig från moderaterna och småpartierna i regeringen. Inget av dessa förslag kommer på ett direkt sätt att beröra hushållens ekonomi. Tiden för de stora reformerna försvann ganska hastigt någon gång i slutet av 80-talet när hushållens skulder växte blixtsnabbt efter avregleringen av lånemarknaden.
Vad vi kan vänta oss förutom aviserade satsningar på utbildning och näringsliv är antagligen förstärkningar av a-kassa och sjukförsäkringar. Dess s.k. automatiska stabilisatorer är nämligen något så smart som konjunkturutjämnare. Liksom en mer jämlik inkomstspridning hade varit. SVT har tagit fram en tjänst som visar hur inkomsterna utvecklats i Sverige de senaste 17 åren. Ta en kik här. Du kan då se att mönstret är solklart. Spridningen ökar.
Vad kan vi göra som satts att leva i besvikelsens epok?
Mikrolån har varit framgångsrika i många länder. Kanske kan mikroreformism vara det i Sverige. Skola för skola, arbetsplats för arbetsplats, bostadsområde för bostadsområde kan vi öka människors värde, medinflytande och gemenskap.
Fler bloggar om: Politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar