Jag har kommit fram till att som politiker så är man antingen modig eller dum.
Anledningen är att man gör något som "resten" av befolkningen verkar sky.
Politiker tar ansvar. Inte bara för sig och sitt utan för det som är vårt gemensamma. Som belöning för detta ansvarstagande får man brottas med dålig offentlig ekonomi och folkets förakt. Tack och bock.
Lyssna på Anders Borg och Magdalena Andersson, ansvar är nyckelordet, den som är mest ansvarsfull vinner. Tänk då på att också när det ska avkrävas ansvar vid ett misslyckande är det den ansvarige politikern som står i strålkastaren - oavsett vilka möjligheter den haft att påverka händelsen i sig.
Den nivå vi som är politiker skulle vilja skylla på varje gång något går åt helvete heter förvaltning och är en administrativ och operativ enhet. Det kan vi dock inte för vi är ansvariga för hur förvaltningen fungerar.
Resultatet av detta ansvar kan vi se tydligt i dagpolitiken. Där har det har spridit sig en rädsla för risker, för oförutsägbarhet och för att göra saker på nya sätt. Det finns en flod av "kvalitetssäkring", måldokument, styrdokument, uppföljningsdokument och också en massa instanser som ska hantera dessa dokument. Det är det här vi i normalt tal kallar för byråkrati. Ibland är det utmärkt med byråkrati, t.ex. när det handlar om känsliga uppgifter rörande enskilda personer. Oftast är det bara en jävla massa tid och papper som inte leder till förändring eller överblick.
Vi måste ju ha beslutsunderlag som politiker, det är klart, om man däremot behöver vara kroppsbyggare för att orka bära hem underlaget, professor för att förstå det och ha fotografiskt minne för att hinna läsa det så är det uppenbart att det är väldigt svårt att ha koll på konsekvenserna av alla sina beslut.
Ansvaret kommer man ändå inte undan.
Så frågan återstår, är man dum eller modig som politiker?
Dum för att man tar ansvar för saker man inte vet konsekvenserna av eller modig för att man tar ansvar för att andra gör det man förutsätter och föreslår.
Varför utsätter jag mig för det här? Jag tror att det beror på att jag gillar att vara en del av något som är större än mig själv, större än någon enskild. Del av något som aldrig blir färdigt och aldrig perfekt men där var och en som vill tillräckligt mycket kan göra skillnad. Jag hoppas att det blir till det bättre men inser att jag riskerar att behöva ta ansvar för det motsatta. Oavsett vems felet är.
Martin Moberg om apotekseländet
Jana Nilsson om att vi behöver en ny regering
Ola Möller om att nu blir det ett jäkla liv
Peter Högberg undrar om igår
Anledningen är att man gör något som "resten" av befolkningen verkar sky.
Lyssna på Anders Borg och Magdalena Andersson, ansvar är nyckelordet, den som är mest ansvarsfull vinner. Tänk då på att också när det ska avkrävas ansvar vid ett misslyckande är det den ansvarige politikern som står i strålkastaren - oavsett vilka möjligheter den haft att påverka händelsen i sig.
Den nivå vi som är politiker skulle vilja skylla på varje gång något går åt helvete heter förvaltning och är en administrativ och operativ enhet. Det kan vi dock inte för vi är ansvariga för hur förvaltningen fungerar.
Resultatet av detta ansvar kan vi se tydligt i dagpolitiken. Där har det har spridit sig en rädsla för risker, för oförutsägbarhet och för att göra saker på nya sätt. Det finns en flod av "kvalitetssäkring", måldokument, styrdokument, uppföljningsdokument och också en massa instanser som ska hantera dessa dokument. Det är det här vi i normalt tal kallar för byråkrati. Ibland är det utmärkt med byråkrati, t.ex. när det handlar om känsliga uppgifter rörande enskilda personer. Oftast är det bara en jävla massa tid och papper som inte leder till förändring eller överblick.
Vi måste ju ha beslutsunderlag som politiker, det är klart, om man däremot behöver vara kroppsbyggare för att orka bära hem underlaget, professor för att förstå det och ha fotografiskt minne för att hinna läsa det så är det uppenbart att det är väldigt svårt att ha koll på konsekvenserna av alla sina beslut.
Ansvaret kommer man ändå inte undan.
Så frågan återstår, är man dum eller modig som politiker?
Dum för att man tar ansvar för saker man inte vet konsekvenserna av eller modig för att man tar ansvar för att andra gör det man förutsätter och föreslår.
Varför utsätter jag mig för det här? Jag tror att det beror på att jag gillar att vara en del av något som är större än mig själv, större än någon enskild. Del av något som aldrig blir färdigt och aldrig perfekt men där var och en som vill tillräckligt mycket kan göra skillnad. Jag hoppas att det blir till det bättre men inser att jag riskerar att behöva ta ansvar för det motsatta. Oavsett vems felet är.
Martin Moberg om apotekseländet
Jana Nilsson om att vi behöver en ny regering
Ola Möller om att nu blir det ett jäkla liv
Peter Högberg undrar om igår
Fler bloggar om: Politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar