Det är i klassrummet barnen lär sig- inte på en statlig myndighet

Att något behöver hända med skolresultaten är uppenbart. Utan att glömma det uppdrag som sällan mäts, att barnen ska bli goda samhällsmedborgare, kreativa och starka individer så skall de mätbara kunskaperna förbättras.
Att så många lämnar grundskola och gymnasium utan grundläggande läsförståelse är en tickande social bomb med svåröverblickbara konsekvenser.
Är då förstatligande svaret? Enligt Björklund - Ja. Enligt mig - Nej!

I Göteborg infördes förra hösten något som kallas utbildningsutskott i varje stadsdelsnämnd. Sedan tidigare finns det ett socialt utskott som hanterar ärenden enligt de styrande lagarna inom det sociala området. Skolutskottens huvudsakliga uppgift är framförallt att följa upp det systematiska kvalitetsarbetet.
Vi har hunnit ha två arbetsmöten i skolutskottet så här långt. Det har givit stor tydlighet i hur vi inom politiken anser att ansvariga chefer och rektorer ska jobba med sin uppföljning. Vi har i skolutskottet tid och möjlighet att följa upp varje skola och bryta ner siffror så att vi pratar om antal individer och orsakssammanhang istället för procent och andelar.

Ett tydligt uppdrag det har gett under dessa två mötena är att lika viktigt som att följa utvecklingen av resultaten på de nationella proven i årskurs 3 är att jobba med de elever som misslyckas där och följa upp hur resultaten blir i nästa nationella prov. Det ger att vi både kan se hur skolan kontinuerligt jobbar med resultatutveckling och hur den följer upp de individer som av olika anledningar inte presterade i årskurs 3.

Tillsammans ger detta ett fokus på lärarnas förutsättningar att göra ett så bra jobb som möjligt med varje elev. Vi vet att den administrativa delen av lärarnas yrke blivit allt mer dominerande och ska därför undvika ytterligare pålagor i den biten. Vi tror också att vad lärarna framförallt behöver är lugn och ro för att utföra sin profession, gärna med färre elever i klasserna, inte påtvingas centralistiska pedagogiska metoder eller fler uppföljningsblanketter att fylla i. Skolan är redan idag, via läroplanen, så hårt styrd att många lärare känner sig fångade i den och kan inte använda de metoder de själva vill jobba med.

Mina frågor till er som förespråkar förstatligande och centralisering av skolan:
På vilket sätt kan det ge en bättre uppföljning av kvalitetsarbetet ner på individnivå? På vilket sätt kan det befria lärarna och rektorerna som yrkesgrupper att utföra sina jobb? Hur kan en centraliserad skola bli annat än en byråkratisk koloss där likvärdighet inte har med möjligheter och resultat att göra utan istället metoder och mätning.

Det enda besked jag vill ha från statlig och kommunal nivå är mer resurser till skolan (och övriga förebyggande verksamheter inom SDN) varje krona som investeras i barnen får samhället igen hundrafalt. För att det beskedet ska komma krävs socialdemokratiskt styre i både kommun och riksdag från september 2014.

P.S. För övrigt anser jag att Göteborgs lokalförsörjningspolitik måste reformeras så att SDN får möjlighet att utföra sitt uppdrag.

GP, Tankeverksamheten, SR

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Muteborg: Bilden är satt - hur ändrar vi den?

Att förändra den bild som medierna framgångsrikt klistrat på Göteborg som ett Eldorado för lycksökande chefer och politiker (en bild som jag inte instämmer i) kommer att kräva en hel del. Det verkar finnas skäl att ifrågasätta den rekryteringskultur som finns i Göteborgs stad, speciellt i bolagen. En samlingsbild av kommunens chefer och direktörer ger en väldigt homogen bild.

Att förändra bilden av Göteborgs politiker och inte minst de, sedan två decennium, styrande socialdemokraterna kommer att bli svårare. Jag tror att det kommer att krävas en offentlig och tuff process där vi tillsammans med Göteborgarna ska försöka hitta en balans mellan kontroll, förtroende och förändring. Jag tror att väldigt mycket har förändrats i den offentliga kulturen de senaste 10 åren men det finns fortfarande kvar en ömsesidig misstro mellan medborgare och politiker som i mycket består av ett informationsglapp. Ledarskapet har visst förändrats, men tillräckligt mycket? Är det tillräckligt öppet?

Informationsglappet består i väldigt stor utsträckning i perspektiv. Anledningen till att Göteborg deltar i en mässa i Cannes är inte att chefer och politiker ska ha det gött på Rivieran. Hade mässan varit i Säffle skulle Göteborg ändå varit med. Perspektivet är att Göteborgs utveckling på lång sikt är beroende av att ha långa tentakler ut i världen och att konkurrensen bland Europas städer och regioner för att locka investerare är stenhård. Representation är jobb och ibland blir den i former som få "vanliga" människor kommer nära. De som lever i den här vardagen har också ofta svårt att ta till sig att andra tycker att det är att leva lyxliv på skattepengar. Det kan ofta finnas anledning att ta ett steg tillbaka och se sig själv från utsidan.

På kort sikt så känns det som att bifalla kraven på ännu hårdare kontroll som den enda vägen att gå. Jag tror att det är fel väg. Kontrollkultur binder fast oss i mönster, förtroendekultur skapar initiativförmåga. En utvecklad förtroendekultur kommer att innebära att anställda och politiker även i framtiden ibland misslyckas med att leva upp till sitt förtroende men alternativet leder oundvikligen till stagnation.

Här har politiken en stor uppgift. Att pressa på stadens administrativa ledning för att säkerställa att de förändringar man begärt inte bara genomförs på papper utan även i handling. Att själva öppna sig och bemöta kritik om att prioritera skattepengarna fel. Att inte acceptera bilden av politiker som en särskild sorts människor.

För vi ska minnas att de politiker jag pratat om ovan är de 4% av alla politiker som har sin försörjning via politiken, vi andra 96% gör det på en betydligt mindre glamorös arena med många kvällar och helger som vi investerar för att vi tycker att det är viktigt och roligt, risken med ett alltmer utbrett och i medierna underbyggt politikerförakt är att de vi borde ha som förtroendevalda inte längre är tillgängliga.

GP, GP, GP

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Wanted!!!! Det empatiska perspektivet

Det finns ett mönster som går igen i samhället.

Mönstret består av att vi ser system istället för människor, brukare istället för medborgare, patientplatser istället för lidande.

Vi har i Västra Götalandsregionen inskrivet att alla ledare ska ha utbildning i Genuskompetent ledarskap med början hos politikerna i regionstyrelsen. Det här är bra men jag skulle nog vilja utvidga utbildningen till att omfatta ett empatiskt ledarskap.

Jag tror att vi kanske lite till mans skulle behöva träna upp förmågan att ställa oss i den andres skor. Att anta perspektivet hos patienten, den ilskne trängselskattebetalaren, eleven, föräldern, tjänstemannen, osv.

Hade det empatiska perspektivet varit närvarande i globaliseringen hade även socialt välstånd spridit sig, inte bara relativt ekonomiskt välstånd. Det empatiska perspektivet hade inte skadat i EU:s förhandlingar om de krisdrabbade ekonomierna, faktum är att krisen troligen aldrig uppstått med ett empatiskt perspektiv.

Krig kan vi ju lätt avfärda.

Det förebyggande arbetet skulle dominera över det vårdande eller straffande samhället. Rätten till sig själv, rätten till jämlikhet skulle vara det dominerande synsättet.

Jag hade en kort diskussion om existentialismen men en kollega häromdagen. Det finns en tes inom den filosofin att alla val du gör gör du för hela mänskligheten. Det är naturligtvis en omöjlig position och leder antagligen att du inte gör någonting! 

Det vi kan göra är att förhålla oss till världen som vore vi delar i en helhet snarare än enskilda storheter och att allt vi gör påverkar andra delar. Jag tror, utan att veta, att den bristande tilltro som växer fram i Sverige idag (folk låser dörrar, tar med sig värdesaker in på toa, litar inte på varandra) är ett resultat av att vi under ett antal år ställt jaget först. Självhjälpsböcker i all ära, lyckligast är vi när vi ändå fungerar i relation till andra. 

Att odla förmågan att se och förstå andra kräver fantasi, kreativitet och känslighet. Inte de tre egenskaper som oftast står på önskelistan över politiska ledare. Jag hoppas kunna bidra till att de gör det hos några fler.

En som trodde sig visa på bristande moral hos andra men främst lyckades uppvisa bristande empati är Janne Josefsson i gårdagens Uppdrag granskning vilket ingen uppmärksam har missat.

t.ex. i GP här, på SVT här, SR här, AB här

Bloggat har t.ex. Aurora Gullberg, Annarkia, Ett hjärta Rött, Storstad  , Rödgrönt Göteborg

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Arbetarrörelse utan framtid?

Som en fjunig junior i det socialdemokratiska partiet men redan en medelålders man i världen utanför så försöker jag förstå arbetarrörelsen på de sätt som står till buds. Jag lyssnar, läser och iakttar.

Det är på många sätt en berättelse om personer som väljer att tillbringa stora delar av sina vuxna liv som en kugge i ett organisatoriskt maskineri.
Det är också en berättelse om att bida sin tid, hålla ihop och inte minst att hålla med. Hålla med rätt personer i rätt frågor. Inte sticka ut.

Jag är helt övertygad om att den ideologi som ligger till grund för socialdemokratin är klok. Jag är lika övertygad om att den ledarkult som finns inom arbetarrörelsen är farlig.
Kulten består i att det bara finns en sanning, en uppsättning svar som duger och att det bara är ett fåtal personer som garanterat vet vilka denna sanning och dessa svar är.

Min övertygelse blev igår stärkt när jag läste Olle Sahlströms "Don Emilios badkar". Sahlström beskriver det som en (omedveten) vilja inom arbetarrörelsen att efterlikna näringslivets ledarskap. Att istället för att underordna sig för en arbetsgivare gör man det för en styrelse i fackklubben eller i arbetarekommunen. Exemplen är många på när människor som tagit egna initiativ blivit kvästa, förda åt sidan och tillrättavisade. Det som inte går att kontrollera är av ondo, oavsett hur välvilligt det är.

Som ni förstår är detta en kultur som jag har svårt att fördra. Jag är helt övertygad om att de bästa idéerna är de som kläcks på ett helt annat håll än i styrelserummet och att styrelsernas uppgift är att försöka identifiera och exploatera de goda idéer som kommer nedifrån.

Ett annat bevis på min tes är den ovilja att ta konsekvensen av ett misslyckande som finns. På distriktskonferenserna runt om i Sverige efter det detroniserande valnederlaget 2010, tog då styrelserna konsekvenserna av att misslyckats med sin viktigaste uppgift och avgick?
Nejdå, på de platser jag känner till så konstaterades det glatt att vi gjort en organisatoriskt bra valrörelse men att budskapet varit otydligt. Därför var skulden för misslyckandet de centrala valstrategernas, inte de lokala organisationerna.

Det handlar förstås om makt. Makt över positioner, personer och pengar. Istället för att reflektera över framtiden så ser man i backspegeln och gärna med ett rosa skimmer.
Dessa maktspelare lever överallt inom arbetarrörelsen och bygger på många år av nätverksbyggande, inrättande i ledet och att hålla god min i elakt spel. De som lyckas har tagit rätt rygg att följa.

Självklart är dessa maktspelare också idealister som vill socialdemokratins bästa men den kultur av oemotsagt upphöjande av auktoriteter är väldigt onyttig för en folkrörelse som borde bygga på upphöjandet av gräsrötternas mångfald.

Ni märker förstås att jag också fegar ur, undviker att nämna namn, peka ut och svartmåla personer. Tyvärr tror jag inte att det hade hjälpt att flytta på ett fåtal personer. Det jag tror behövs är ett helt annat ledarskap inom partiet där vi vänder på kuttingen, där styrelser på fullt allvar ställs till ansvar för verksamheten och där de spretiga initiativen används istället för att kväsas. Det handlar om ett ledarskap som bygger på att man inte nått sin position utifrån överlägsenhet, lojalitet, makt eller pengahunger utan en vilja att vara en god ledare i arbetarrörelsens tjänst.

Idag talar Stefan Löfven, han gör det som en ledare för Sveriges största parti med en god del av folkets sympatier i rösten. Han gör det också för ett parti bestående av en åldrande kader med människor som vet sin plats, väntar på sin tur och inte skulle drömma om att utmana ledarskapets auktoritet. Om socialdemokraterna på lång sikt ska kunna vinna framgång är det minst lika viktigt att de strukturerna ändrar sig som att vinna nästa val.

Jag är en fjunig junior i arbetarrörelsen men stor nog på jorden. Nog förstår jag vikten av att visa en enad front men om jag fick välja mellan en armé av fotsoldater utan ledare men med ett gemensamt mål eller en välutrustad skara riddare styrda med järnhand är valet inte svårt.
Läs gärna
Moberg, P Andersson, P Johansson, Granstedt, P Högberg som alla skriver om Löfvens tal.
Fler bloggar på Netroots.

AB, GP, TV4, SVT, GP, DN, AB, SR, SySv, GP,
- Posted using BlogPress from my iPad

Semester, dag 2 - tankarna virvlar som måsar i vinden

Som tur var drog molnen in över min Bohuslänska fristad på eftermiddagen, min nacke väcker nämligen tankar på röd pölse och är tacksam för vilan. Men när semestern går på sparlåga går tankarna igång, som när måsarna flyger runt i vinden, till synes helt utan mönster.

Tankarna rör sig på många olika plan, det är jobbet, barnen, livet, framtiden och naturligtvis, politiken.

Ett ämne som far runt där men som jag inte ofta tar upp här är organisation och ledarskap. Jag var tidigare i idrottsrörelsen, en rörelse som föder och utvecklar ledare och där föreningar med god organisation ofta lyckas. Att från denna plattform hamna i tre organisationer (LO, S i Göteborg, Stadsdelsnämnden) som är fullständigt väsensskilda, där ledarskap inte alltid tilldelas efter kompetens och där resultat och kvalitet mäts på ett helt annat sätt än på basketplanen.

Hur uppmärksammar man t.ex. en god prestation i Stadsdelsnämnden, även om det är en personalgrupp som utför den så är det allra oftast chefen som får ta emot blomman. Det görs skillnad på folk och folk och ju fler chefsled upp desto finare - oavsett vad man egentligen tillför. Jag blir ofta matt vid tanken på hur omodern den kommunala organisationen är och hur dålig man är på ett område som man borde vara experter på, nämligen HR. Det handlar om arbetsmiljö, anställningsvillkor, utveckling, planering, rekrytering osv.  Det finns få verksamheter som är mindre personalintensiva än kommunen ändå lyser det goda ledarskapet, i mina ögon, oftast med sin frånvaro.

Partiets organisation och ledarskap är styrt på ett helt annat plan. Här finns massor av informella hierarkier vid sidan av de formella och makt och uppdrag fördelas efter okända principer. Mina intryck både av S i Göteborg och även tjänstemännen på Sveavägen 68 är att rädslan att göra "fel" och därmed försämra chansen till framtida mer utmanande, utvecklande eller lukrativa uppdrag påverkar kreativitet och idé- och metod-utveckling negativt.

Jag vet att det finns mängder av människor med stora generella och speciella kunskaper inom partiet, dessa måste vi ta tillvara på ett bättre sätt, liksom de kunskaper vi kan lära oss av vår omvärld. Det kan varken vara politiskt kontaktnät eller antal år i partiet som ska avgöra vem som skall lyssnas på. Tyvärr är det svårt att ta/få plats i en organisation som har självbilden att man är en miljon medlemmar och en aktiv folkrörelse när man i själva verket är en krympande, åldrad organisation med få men mycket aktiva. 

Att det är få aktiva kan t.ex. illustreras av att vi i Göteborg har ombudsmän som har i arbetsuppgift att organisera och delta i rutinmässiga utåtriktade aktiviteter och när det inte är valår är det lätträknade partiaktivister som deltar.

Jag inser att detta lätt kan uppfattas som gnäll för att ingen lyssnar på mig och ger mig uppdrag. Uppriktigt sagt så vill jag gärna ha spännande politiska uppdrag men jag vill ha dem som mig själv, inte som någon avbild, duger jag så duger jag och min röst har jag oavsett vilken formell position jag använder den från och vem som lyssnar.

Det sista är LO och även om det fortfarande finns väldigt många LO-medlemmar så är även här självbilden ett stort bekymmer. Man tar sig för givet och vill istället för att förtjäna sin plats ha den reserverad. 
Inom LO-förbunden finns dock ett stort mått av föryngring som pågår, därmed inte givet att det blir bra men det förbättrar chanserna till att pröva nya vägar. En sådan väg är ett kraftigt förbättrat tvärfackligt arbete, dvs samarbete förbunden emellan, att använda digitala möjligheter till att bygga gemensamma referensramar och att hitta lokala plattformar för samarbete både på det fackliga och det politiska planet.
Ledarskapet inom LO är väldigt brett eftersom det spänner sig över så väldigt många förbund och även om den traditionelle pampen kanske lever kvar här och där och de informella kanalerna fortfarande är väldigt viktiga så anar jag en modernisering. Att t.ex. Tobias Baudin blir LOs förste vice ordförande är ett utslag av detta och jag förväntar mig, om inte stordåd, åtminstone stor förnyelsekraft från Baudin.

På totalen tror jag att det är det kommunala ledarskapet som mest akut måste förändras. Det ger alldeles för stora förluster att låta bli!
Att partiet troligen gräver sin egen grav om man fortsätter på den väg man vandrar och att LOs utmaningar är större än höga a-kasseavgifter och en borgerlig regering är ju också något jag gärna ser företrädare uppmärksamma men här är det inte försent att möta utmaningarna än.


Fler som funderar är Martin Moberg, Jessica Hagy , Mats Alvesson i DN, Westerholm, Peter Johansson, Peter Andersson, Peter Högberg, Ann-Sofie Wågström

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Politik är kul!

Som politiskt aktiv har jag märkt att det är svårt att ha ett liv utanför politiken.
Alla medvetna handlingar påverkas i viss mån av att det finns en politisk dimension i dem och ju fler som vet om det politiska engagemanget så blir det än mer tydligt att samtalet om politik, politiker och allt som hör därtill är svårt att undvika även om det är något man själv, för tillfället, tänkt sig. Det här är naturligtvis på både gott och ont men absolut mest gott!

Mitt andra stora intresse är ledarskap och organisation. Jag har försökt att utveckla mig själv och jag har försökt att lära mig vad som är goda vägar till en god organisation och ett framgångsrikt ledarskap.

Ibland vill det sig så väl att dessa intressen sammanflätas. I socialdemokraternas diskussionsmaterial i samband med partiets organisationsutredning finns mängder som man kan ta på. Här är en sak som jag skulle vilja ha mer av:
Det finns ett ord som jag har börjat uppskatta alltmer och vill skjuta fram som en framgångsfaktor för både organisationer och personer. Det är ordet kul. Det är ett ord som sällan förknippas med varken nytta eller utveckling annat än när vi pratar om barn. I min värld är det minst lika viktigt för vuxna.

I valrörelsen 2010 så upprepades internt mantrat "mest kul vinner" om igen och hur corny det än låter så tror jag nog att det stämmer. Socialdemokraternas problem låg ganska mycket i att det inte var särskilt kul i de delar av organisationen som tog fram valplaner och strategier, professionalismen och navelskådandet åt upp engagemanget. Då hjälper det inte om varenda valstuga blir en veritabel stand-up scen.

Att våga ha kul är ett mått på tillitsfullheten i det sammanhang man deltar. I vårt ännu Lutheranskt präglade samhälle så är det hårda arbetet en dygd. Det ska inte vara kul att jobba. Ändå så framhålls att det är bra, om än en aning syndfullt, att förena nytta med nöje.

Om inte politiker tillåts att ha kul, om allvaret helt tar över kommer två saker att hända.

1. Allt färre vill vara politiker
2. Politiken kommer att bli rigid.

Om politiken tillåts att vara kul och att man ibland tycker att det är kul med politik utan att en specifik nytta ska komma ut ur sammanhanget så är jag säker på att det fortfarande finns massor av politiska och organisatoriska lösningar att hämta, pröva och ompröva.

Med det sagt så är det självklart att människors värde är en allvarlig sak och något som behöver tas på allvar. Men om allvaret i ämnet hindrar oss att se positivt på förändring eller bara söka fel kommer vi inte att klara av att varken förnya eller förändra politik eller parti.
Därför har jag lovat mig själv att försöka bidra till de sammanhang där jag kan tillföra positiv energi och kreativitet. Där mitt engagemang kan utveckla verksamheter och människor, där mina färdigheter kommer till nytta och kompletterar andra.

För mig handlar det rätt mycket om min egen inställning till saker och ting och jag märker själv hur mycket bättre det går när jag medvetet försöker tänka i termer av att det ska bli kul med en utmaning istället för att oroa mig över vad som kan gå snett.
Jag känner den andan i organisationsutredningens remiss men nog saknar jag att det uttrycks tydligare att Socialdemokraterna ska vara ett parti man trivs i, känner sig trygg och behövd i och där man har kul.

Mer om remissen till socialdemokraternas organisationsutredning hittar ni här!
Ett tips till er som tycker att Tolgfors klarade sig bra på presskonferensen igår, här.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Driftsformens tveksamma betydelse

Jag har i ett flertal samtal de senaste dagarna hamnat i diskussion om driftsformer. Är Socialdemokraternas förslag tillräckligt eller ska vinster i välfärden förbjudas kort och gott, vore det bra med kontrakt av Björklunds modell osv.

Jag måste erkänna att jag ändå är relativt oberörd av denna diskussion.
Anledningen till att alternativa driftsformer skall få finnas även i framtiden är som jag ser det två.
1. Alternativa metoder, pedagogiker etc kan ofta drivas bättre av annan huvudman än kommunen.
2. Avskiljda verksamheter - rent privata - där den som har råd kan få plats.
Jag vill inte förbjuda någon av dem men jag vill bara ge offentligt stöd till den verksamhet som kompletterar den offentliga, inte den som finns till för en välbeställd elit. 
Så långt är jag väl knappast kontroversiell?


Något mer kontroversiell är jag nog när jag menar att privata alternativ och privat drift aldrig hade lyckats att framställa sig som det kvalitetsmässigt bästa alternativet om den offentliga verksamheten hade fungerat tillräckligt bra.
Att människor inte litat på att den offentliga vården, skolan eller omsorgen varit pålitlig och kvalitetsmässigt ok är ju någonstans anledningen till efterfrågan av privata alternativ. 


Vad kan då anledningen vara att kommunala verksamheter inte hållit tillräckligt hög kvalitet? Eller är det bara en borgerlig myt att de inte gjort det? Har kommunal byråkrati aldrig varit ett problem?
Min fråga är istället; vad ska vi göra för att skapa en offentlig verksamhet som gör privata alternativ överflödiga?
Jag tror på fullaste allvar att det i stor utsträckning är en organisatorisk fråga. 
Det är min övertygelse att kvalitetssäkring och likriktning är fel väg. Jag är helt övertygad om att det lokala intiativet, den lokala organisationen och den lokala särprägeln är rätt väg att gå. Att låta personalen närmast medborgarna vara mer involverad i all form av planering, organisering och utveckling. 


Vi fick i SDN en rapport från ett vårdhem på Tjörn där man körde något man kallade Intraprenad, nu var kanske historien sockrad men där var personalen totalansvarig för allt och det verkade funka grymt bra.
Det finns säkert ett behov av kommunala mellanchefer i stadsdelen men jag tror att deras roll måste bli mer av en stödfunktion än en rapportinstans. 


Det är min roll som politiker att orka tränga igenom floden av förvaltningsrapporter och faktiskt arbeta för att verksamheten blir den bästa möjliga, istället för att acceptera sakernas tillstånd och reglera eländet men det är inte lätt.


Läs Tiden, Peter Andersson

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Politiken behöver modernt ledarskap

Jag har från utsidan följt GP:s rapportering om socialdemokraterna i Göteborg den här veckan. Framförallt fysiskt med sportlovsfirande i norra Värmland.
Väldigt kortfattat vill jag presentera konflikten så här:

"– Jag förstår inte hur ett handslag kan vändas till något negativt, säger Göran Johansson, Göteborgs starke man under ett par decennier." (GP Plus)

Anneli Hulthén:

 "-Om jag plötsligt blev auktoritär tror jag inte folk skulle känna igen mig, jag är inte sådan. Därmed inte sagt att jag är något vilset rö i vassen som inte vet vad jag vill. Men vi är ett lag, vi ska kunna samarbeta och lita på varandra." (GP Plus)

(För utomsocknes bör förklaras att Göran Johansson styrde kommunstyrelsen i Göteborg innan han lämnade över till Anneli Hulthén 2008.)
För mig är det självklart att en stark ledare inte enbart litar på sig själv och de som anses värdiga tillit.
En stark ledare är den som litar på att andra tar ansvar och medverkar utan att man behöver kontrollera det.
En stark ledare inser också att det inte alltid blir de bästa besluten bara för att man fattat dem själv.

En sak till. Nästan alla moderna ledarskapsteorier bygger på en sak. Delaktighet. De som känner delaktighet och att de har inflytande över fattade beslut är inte bara nöjdare med sin personliga situation - de är också mer lojala med besluten.

Om den politiska ledarens uppgift vore att själv välja vilka lösningar som fungerar - vilket ofta varit fallet på många nivåer där "den starke mannens" ord varit lag - så kommer det att betyda att det många gånger kommer att fattas felaktiga beslut.

Den politiska ledarens uppgift måste i det komplexa samhälle vi lever i peka ut de önskvärda konsekvenserna av de fattade besluten och se till att samhället också utvecklas i den riktningen. En stark ledare inser också när besluten inte leder fram och vidtar då nödvändiga åtgärder för att ändra kursen istället för att försvara sina beslut till vägs ände (ping @regeringen).

Frågan är egentligen om ledaren ska vara stjärnan i laget som fixar poängen, strategen som sätter upp spelet, eller tränaren på sidlinjen som bestämmer de stora riktlinjerna. Idealet vore väl att ha företrädare som kan växla mellan rollerna men om jag får välja så tror jag mer på lagspelet än den individuella kompetensen som avgörande faktor oavsett hur ball det är med lysande retoriker och folk som "går genom rutan". Förtroende för sin kompetens och kraft når man inte  genom att säga att man har det utan genom att visa att man har det.

Cecilia Dalman Eek har skrivit mycket bra på ämnet, Thomas Martinsson (mp) beskriver sin syn på ledarskapet i kommunhuset på den rödgröna bloggen.

GP, GT

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Göteborg: Om ledarskap

Älvsborgsbron: foto Dick Gillberg

Om det undgått någon så finns/ har funnits problem med korruption i Göteborg.

Idag kliver GP:s stjärnreporter Peter Lenken fram och önskar sig ett starkare ledarskap. 

(Skulle kunna skriva ett särskilt inlägg om GP:s publiceringspolicy på nätet eftersom de nästan aldrig lägger upp sånt som kunde vara intressant för mig att länka ut. Den här krönikan ligger under betaltjänsten.)

Kritiken riktar sig mot kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén (s) som länge valde att inte uttala sig om de senaste anklagelserna om oegentligheter i Spårvägen. Jag kan tänka mig att hon ser problemen som opolitiska, att det är förvaltningarnas sak att hantera. 


Eftersom medialogiken inte ser ut så så blir intrycket att det är en smula tafatt medial krishantering. Jag kan också tycka att analysen av problematiken som Hulthén och andra gör är lite tunn; det är enskilda tjänstemän som utnyttjat sin ställning för att sko sig men liksom de enskilda fallen i sjukförsäkringen så börjar det bli lite väl många nu.


En av de svåraste utmaningar som finns är att förändra kulturer och strukturer inom organisationer. När det gäller Göteborgs stad verkar det finnas, eller har i alla fall funnits, en utbredd kultur av handskakningarnas kamratskap. Historierna som gått om att affärer gjorts upp på Ullevis läktare eller i någon bastu verkar tyvärr inte helt grundlösa. 


Ansvaret för att bryta denna kultur kokar nu ner till Anneli Hulthén och socialdemokraterna i Göteborg. Nya kvastar sopar bäst brukar det ju heta och sedan Hulthén tillträdde för några år sedan så har vi visst sett många nya namn i kommunstyrelsen men förnyelse av den politiska ledningen förändrar inga kulturer över natt. För den nye stadsdirektören Åke Jacobsson gäller nu att jobba än hårdare med transparens, tydlighet och ärlighet.


Det som verkar saknas i stadshuset är dock inte viljan utan snarare kraften att orka lyssna in förvaltningar och samla ihop alla dessa miljoners och miljarders förvaltningschefer, sektorschefer, avdelningschefer, områdeschefer, gruppchefer osv och skapa en vilja att göra Göteborg bättre. Istället är signalen allt mer kontroll, förvaltningarna får inte mycket stöd av varandra eller av de centrala nämnderna, allt verkar snurra på i ett råtthjul. Ingen litar på någon.


Jag tror att man måste börja föra en väldigt tydlig och öppen diskussion om de politiska styrelsernas ansvar för verksamheterna. Att det formella ansvaret ligger där är självklart. Att det praktiska ligger hos förvaltningarna och bolagens personal är tydligen inte lika tydligt. 


Att ge fritidspolitikerna, som utgör 96% av alla politiska uppdrag, bättre förutsättningar att styra verksamheterna verkar svårt men nu finns väldigt liten möjlighet för politikerna att i detalj kunna verksamheterna och man är relativt utlämnade till förvaltningsledningar som kan hjälpa eller stjälpa. Om ansvaret tydligare var hos antingen den ena eller andra parten och om rågången mellan politik och utförare blev tydligare finns bättre förutsättningar att styra verksamheterna i en mer tillitsfull och därmed mer lojal riktning.

Framförallt handlar det faktiskt inte om mer kontroll utan mer tillit och mer ansvarskänsla. Att uppnå det från kommunstyrelsens ordförandeposition kräver stor känslighet och stora öron men ibland måste man också träda före och öppna munnen.

Andra läsvärda bloggar: Svensson, Peter Andersson, LO-bloggen, Alliansfritt Sverige

GT, GP, GP
fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Kvalitetssäkring II - Det kom ett mail om politikerrollen

Jag skrev igår om kvalitetssäkring. Sent igår ledde det till en mailkonversation med den kloke och skarpe Roger Jönsson som smakar på politisk styrning från sin synvinkel. Jag bjuder här på den mailkonversationen. Någon annan som vill vara med? Varmt välkomna!

Hej!
 
Jag kan inte låta bli att kommentera ditt blogginlägg. Speciellt fokuserar jag på följande mening:
 
"Hur förvaltningen lyckas bör vi inte lägga oss i så länge de når uppsatta mål, håller sig inom lagen och värnar medarbetarnas arbetsmiljö."
 
Jag är av den åsikten att ska vi lyckas med målarbetet måste vi veta detaljer för att förstå helheten. Även när en förvaltning lyckas uppnå målen måste vi veta exakt vad som har gjorts för att det blir bra och målen klaras av. Det kan också betyda att vi måste lägga oss i detaljer för det kan vara så att det som står ovan klaras a men att det kanske är ohållbart ur miljösynvinkel, de som tar del av tjänsterna med mera.
 
Jag vet om att tjänstemän älskar att komma med detta om målen. Orsaken är att de tror att man därmed har begränsat politikerna och deras möjligheter. När jag har förklarat för dem min syn på det hela blir de klart nervösa.
 
För att kunna klara av målarbetet som politiker måste vi som politiker har mer kunskaper om verksamheten, samhället och vår omvärld än innan. Rätt mål måste kunna sättas, målen måste kunna följas upp, resultaten måste kunna förstås samt omrevideras/rikta skarp kritik mot förvaltningen om målen inte nås eller ge beröm (beröm som kommer från att man faktiskt förstår vad som gjorts) samt ta fram nya mål.
 
För att kunna göra det måste man ha kunskaper.
 
Sedan måste man nog diskutera "lägga sig i". Vad betyder det? Vem har tolkningsföreträde till dessa ord? Ska de skapa murar? I så fall varför?
 
För om man tänker på detta. Vi som är politiker i kommuner och landsting är i grund och botten arbetsgivare. Inom det privata har arbetsgivare inga problem med att "lägga sig i"hur produktionen går, till och med när det går bra. Som arbetsgivare men framför allt som företrädare för medborgarna anser jag att jag har rätt att lägga mig i detaljer i verksamheten. Jag har till och med haft diskussioner med förvaltningsledning rörande bemötande av människor som har hemtjänst. En del tjänstemän gillar det inte då de upplever att man är inne och klampar på deras områden.
 
Självklart är det så att man inte lägger sig i hur schema skapas för personalen, vem som är kontaktperson för vem etc etc. Den detaljinformationen som rör direktkontakten mellan brukare och anställd är inget som jag tittar på. Det är nivåerna högre upp som har mitt fokus. Jag som arbetar som lärare vill inte ha politiker som lägger sig i hur undervisningen ska bedrivas men det görs och accepteras. Konstigt nog anses det däremot vara fel om politiker gör på samma sätt men det istället handlar om hur hemtjänstpersonal arbetar hos den enskilde. Intressant att fundera på skillnaden.
 
Vi politiker måste återerövra en större del av det förvaltningarna arbetar med. Om politikerna reduceras till att sätta målen och sedan ta del av redovisningarna har vi förpassats till avbytarbänken. Politiker måste gå ned på djupet och våga bredda sig.
 
Tyske Max Weber har skrivit om förvaltningar och tjänstemän. Hans poäng är att tjänstemännen gör vad de kan för att legitimera sig själva, öka antalet och stärka sin makt. Helst vill de ha hela makten men om andra finns högre upp gäller det att begränsa deras inflytande till det absolut viktigaste, resten ska ligga hos tjänstemännen.
 
Det är något som jag bär med mig som politiker. Ju färre kommun- och regionpolitiker som finns desto mer stärker tjänstemännen sin makt, tjänstemän som  inte byts ut vid val.
 
Lite att fundera över med andra ord.
 
Intressant blogginlägg tycker jag.
 
Mvh
 
Roger

Ett kort svar är att du misstror tjänstemännen. Av goda skäl eller ej.

Ett längre svar:
Jag tror att det inte alls är viktigt att jag som politiker har detaljkunskaper om verksamheten. Det  är helt enkelt omöjligt att kunna tillräckligt mycket. Den kunskap jag ska ha är mer om de mål och riktlinjer politiken satt upp än om förvaltningens fackområde. Stor kunskap om det omgivande samhället är naturligtvis bra men det viktigaste måste vara att ha förmåga att ställa relevanta frågor. 

Att låta tjänstemännen bestämma hur saker görs hindrar ju inte alls frågan, hur går det? Eller, har ni prövat något annat?
Ibland tror jag också att man kan bli friare som politiker om man beställer ett resultat snarare än ett tillvägagångssätt. Det innebär att min ambition inte hindras av upplevda hinder. 

De mål som bör sättas upp skall utgå från invånarnas perspektiv, dvs hur verksamheten fungerar i sista led. Hur förvaltningsledningen bryter ned dem kan man naturligtvis ha synpunkter på men det ansvar du tar som politiker skall vara distinkt annorlunda än det förvaltningsledningen tar. 

I en bolagsstyrelse fattas egentligen inga operativa beslut och där någonstans ligger väl den rimliga nivån för en fritidspolitiker. 
Kommunalråd har en svårare roll men i princip har jag samma åsikt, bara att man har möjlighet till mer detaljerad uppföljning. 

Min uppfattning är att tjänstemän ofta är rädda för att ta ansvar och därmed gör ett sämre jobb. Jag tror att vi hade kunnat effektivisera och förbättra många beslut bara genom att acceptera att det är tjänstemännens beslut att fatta och kommunicera det. 

Det är en fråga om ledarskap och en idé om att se och uppmuntra alla människors inneboende vilja att göra saker bra. 
Eller är jag naiv nu igen?

Mvh Staffan

En kort svar: Det finns en förändring i det demokratiska samhället där mer makt förs över till tjänstemännen från medborgarnass företrädare som är vi politiker.
 
Längre svar:
 
Jag arbetar med mål som lärare. Det gör att jag har goda kunskaper i detta och vad som krävs för detta. I den verksamhet jag befinner mig kan jag se att politikerna inte förstår detta med mål och saknar djupare kunskaper om verksamheten. Det gör att fel mål formuleras och vi når inte dessa.
 
För sanningen är den: För att kunna sätta upp mål, följa upp dessa samt göra en ordentlig utvärdering måste man som politiker besitta kunskaper även ned på detaljnivå. Det har jag märkt själv när vi i fjol höll på med att formulera mål för den kommunala verksamheten inför valet. Vi fick läsa på ordentligt inom en rad områden för att förstå vad för mål vi skapade och ville uppnå med hjälp av, hur dessa skulle påverka verksamheten och medborgarna på olika sätt. Samtidigt som det var komplext var det samtidigt mycket lärorikt där ny förståelse för den kommunala verksamheten och politikens möjligheter växte fram.
 
Med risk att jag upprepar mig men målstyrning kräver mycket mer av oss politiker än vad som vid en första blick verkar. Mål handlar inte om att överlämna det till förvaltningen för att sedan ta det lugnt tills det återrapporteras. Det handlar om att tillägna sig ännu mer kunskaper om verksamheten man är huvudansvarig för för att på bästa sätt förstå vad det handlar om. Alla politiker blir också på det aktivierade. Nya mål kan formuleras lättare. Samma sak kan utvärderingar diskuteras ned på djupet. Det är när alla har samma kunskaper och förståelse som man finner varandra. Det är då som det där steget kan tas till utveckling.
 
Misstror jag tjänstemännen? Nej. Däremot anser jag att det är min rätt som representant för medborgarna och arbetsgivare att ha tillräckligt med kunskaper för att fullfölja mitt uppdrag. Dock är det så att vare sig vi vill det eller inte finns det en inneboende kamp i en förvaltning där tjänstemännen har fördelen av att vara nära makten och kan påverka på det sätte. Det sker runt om i våra kommuner att tjänstemän lägger besparingar på verksamheten ute på golvet men rör ytterst sällan sin egen organisation.
 
Tittar vi på kommuner och landsting går det att se att överbyggnaden i form av tjänstemännen skulle kunna både effektiviseras och spara pengar. Det görs då och då men inte så ofta som det skulle behövas. Varför? Kanske för att tjänstemännen har makten och sitter nära den politiska makten. En politisk makt som måste se till att ha kunskaper och utveckla sig hela tiden och se alla som arbetar i en förvaltning som anställda. Tyvärr visar det sig mer än en gång att exempelvis ledande politiker och förvaltningschefer umgås privat. Det är inte bra.
 
Att kunna "beställa" ett resultat bygger i grunden på att du har kunskaper med dig om omvärlden och den förvaltning då är satt att styra över. I denna kombination skapas förståelse över hur något görs och varför det blir som det blir. Genom kunskaper om skolan förstår vi varför resultatutvecklingen inom detta område har försämrats över tid.
 
Jag noterar att du är ändå inne på min linje för när man ställer frågan om de har provat något annat gäller det att veta vad som har gjorts och inte fungerat eller fungerat samt hänga med när andra tillvägagångssätt testas.
 
Vägen fram och hur man når fram till målet kanske inte verkar vara något som vi politiker ska följa men på samma gång sätter du upp vissa restriktioner om just detaljerna i utförande. Intressant tycker jag då det du föreslår är helt korrekt. Ska ha med mig det framöver när vi arbetar vidare i våra nämnder. Dock är vägen till målet och hur det utförs mycket intressant att ha kunskaper om och diskutera. Hela socialdemokratin bygger på en vision och den väg samt på vilket sätt vi ska ta oss fram för att komma dit.
 
Som politiker har du det övergripande ansvaret medan förvaltningen har det operativa ansvaret, det vill säga arbetet på den enskilda skolan, äldreboendet med mera. Där är vi båda överens men man får aldrig glömma att totalansvaret ligger på oss politiker. Det går därmed aldrig att avsvära sig ansvar och skylla på tjänstemän och förvaltningen när något inte fungerar. Politiker har det yttersta ansvaret och bär det med sig alltid. Kraven är därmed höga på att vi därmed också måste ha kunskaper om detaljerna. Förstår man inte hur en maskin fungerar är det stört omöjligt att sätta mål som gör att maskinen inte klarar av det.
 
Kan det vara så att tjänstemän är rädda för att utföra ett bra arbete? Kanske. Det kanske beror då på att det finns chefer som sitter på makt och att det inte finns någon som är en motvikt till detta. Hur skapas en motvikt? Jo, genom att man har kunskaper om det som sker.
 
Jag håller nu på med att diskutera med min s-grupp i samhällsnämnden om hur vi ska öka all personals inflytande så att de känner ökat deltagande, känner att de äger sin arbetssituation och kan få utrymme att växa som människor. Vi har denna diskussion just på grund av att vi har kunskaper om förvaltningen och hur den arbetar men också på att vi tar reda på mer. Utifrån detaljerna lägger vi oss på ett högre plan och formar en personalpolitik som är övergripande, sätter upp mål och pekar ut riktningen. Personalen har pratat med oss i olika sammanhang och fört fram saker som när vi har tittat närmare på det stämmer. Det som har framförts till oss har aldrig kommit fram i nämnden. M
 
Så i grund och botten håller vi med varandra Staffan men jag märker att vi kommer från olika kommunpolitiska kulturer. En från Ystad och en ifrån Göteborg. Därmed ser vi vissa saker på olika sätt och det är helt naturligt.

Jag har inte svarat Roger på hans senaste mail, men diskussionen om politikerrollen är en jag gärna vill ha. Häng med du också.

Bloggatmidag har b.la. Johan Westerholm, Martin Mobergx2

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Olika syn på ledarskap

Jag tackar Johan Lundberg för inspirationen till denna postning.
Han skriver på sin blogg under rubriken Juholt är vår nästa Persson följande:

"En av de största ledarna vi har haft i vårt parti, enligt mig, är Göran Persson. Han hade en stark ledarkaraktär, visionär och en tydlighet i sin politik. Göran Persson drev partiet på ett bra sätt sen kanske han skulle ha lämnat över tidigare men sånt är det.

När man lyssnar på Håkan Juholt finns det drag av Persson, styrka, dominans och tydlighet. Jag tror att detta är mycket bra och att vi som parti kommer att må bra av en tydlig ledare."

 Jag har själv skrivit att jag eftersöker

...en öppnare och nyfiknare socialdemokrati med mer ödmjukhet och längre känselspröt...

Det är ju inte säkert att jag och Johan Lundberg menar olika men den bild av Göran Persson som dröjer kvar på min näthinna kännetecknas inte av ödmjukhet och känselspröt.
När jag lyssnar på Håkan Juholt vill jag bli överraskad av att de fördomar den fysiska bilden av en vit medelålders man och den försvarspolitiska bakgrunden skapar inte stämmer överens med de vägval han vill att socialdemokratin ska göra. Sandro Wennberg föreslog att Håkan skulle hålla sig till försvarskryddad retorik. Jag menar att han ska göra precis tvärtom. Hellre HBT än haubits om du så vill.
Det är klart att vi ska vara tydliga i vår politik men sättet vi tar fram politiken måste radikalt förändras. Vi ska inte använda oss av styrka, dominans och tydlighet i vårt förhållningssätt till omvärlden. Vi ska kännetecknas av nyfikenhet, kreativitet och prestigelöshet.
Vi kommer att behöva ha svar på många frågor men framförallt så kommer vi att behöva ställa fler frågor. Då menar jag inte frågor av typen marknadsundersökning utan frågor om det finns forskning, vad den visar, om det finns organisationer som jobbar med området, vad de vill. Om det finns en folklig opinion kan vara intressant i perspektivet vilka frågor man lyfter men det ska inte påverka hur man skapar politik.
Framförallt så vill ja se ett ledarskap som utåt präglas av mod och självförtroende. Vi tror på idéer om jämlikhet och hållbar utveckling. Vi tror att vi har verktygen. De ser inte ut som den borgerliga ekokammaren vill. Då gör vi antagligen rätt.

Westerholm, Nilsson
Miliband i Aftonbladet

Fler progressiva bloggar på NetRoots

Fler bloggar om politik, Socialdemokraterna,ledarskap, Intressant?

Vi behöver ledare - inte strutsar

Skrev ett inlägg tidigare idag om det egna ansvaret för allas liv. Nu är det ansvarskänsla och ledarskapsförmåga som krävs av den sittande partiledningen.
Får nämligen ikväll i RSS:en upprörda och luttrade röster angående processen inför den extra partikongressen i mars. Tonläget i partiets ledning har sänkts och känslan är att det är ordförande som ska väljas, inte en ny styrelse vilket är det naturliga steget efter två tunga valförluster i rad. Till helgen utses en valberedning. Det vore ytterst klädsamt om samtliga styrelseledamöter till denna tydligt ställer sina platser till förfogande även om man självfallet kan vara tydlig med att man vill vara kvar.
Varje person som känner sig manad att vara med i styrelsen av vårt parti bör i det här läget själv eller kanske ännu hellre tillsammans med andra ta en rejäl funderare på vad man själv kan tillföra för att förstärka partiet.
Om det är privilegiet och äran man vill ha kvar hoppas jag att representanterna på Förtroenderådet är starka nog att ta äran av de som inte ställer sin plats till förfogande.
Låt valberedningen få en rejäl uppgift att lösa. Just nu verkar valberedningen få ett ganska enkelt jobb. Idag känner jag bara till två personer som öppet redovisat sin kandidatur. Peter Högberg som idag skriver brev till Berit Andnor som är det troliga ledaren av valberedningen - konstigt att sånt är klart och känt innan mötet - och Sandro Wennberg som sedan tidigare lanserat sin kandidatur.
Jag är säker på att alla som sitter i partistyrelsen har hamnat där av goda skäl men det är dags att de påminner sig själva om dessa och att de får visa det i en öppen process där deras politiska kraft utmanas och framförallt att den kanaliseras till att stärka den politik vi ska gå till val med supervalåret 2014.
Dags att visa ledarskap istället för strutsmentalitet. Gör mig stolt över att vara medlem i ett parti som tar sina problem på allvar och som på allvar vill starta en process för att skapa en politik för detta sekel och nästa.

Läs mer och delta i en levande idédebatt på Öppna Kriskommissionen. Läs andra progressiva bloggar på Netroots och för all del gå ut i världen och se dig om också :-).