Att förändra den bild som medierna framgångsrikt klistrat på Göteborg som ett Eldorado för lycksökande chefer och politiker (en bild som jag inte instämmer i) kommer att kräva en hel del. Det verkar finnas skäl att ifrågasätta den rekryteringskultur som finns i Göteborgs stad, speciellt i bolagen. En samlingsbild av kommunens chefer och direktörer ger en väldigt homogen bild.
Att förändra bilden av Göteborgs politiker och inte minst de, sedan två decennium, styrande socialdemokraterna kommer att bli svårare. Jag tror att det kommer att krävas en offentlig och tuff process där vi tillsammans med Göteborgarna ska försöka hitta en balans mellan kontroll, förtroende och förändring. Jag tror att väldigt mycket har förändrats i den offentliga kulturen de senaste 10 åren men det finns fortfarande kvar en ömsesidig misstro mellan medborgare och politiker som i mycket består av ett informationsglapp. Ledarskapet har visst förändrats, men tillräckligt mycket? Är det tillräckligt öppet?
Informationsglappet består i väldigt stor utsträckning i perspektiv. Anledningen till att Göteborg deltar i en mässa i Cannes är inte att chefer och politiker ska ha det gött på Rivieran. Hade mässan varit i Säffle skulle Göteborg ändå varit med. Perspektivet är att Göteborgs utveckling på lång sikt är beroende av att ha långa tentakler ut i världen och att konkurrensen bland Europas städer och regioner för att locka investerare är stenhård. Representation är jobb och ibland blir den i former som få "vanliga" människor kommer nära. De som lever i den här vardagen har också ofta svårt att ta till sig att andra tycker att det är att leva lyxliv på skattepengar. Det kan ofta finnas anledning att ta ett steg tillbaka och se sig själv från utsidan.
På kort sikt så känns det som att bifalla kraven på ännu hårdare kontroll som den enda vägen att gå. Jag tror att det är fel väg. Kontrollkultur binder fast oss i mönster, förtroendekultur skapar initiativförmåga. En utvecklad förtroendekultur kommer att innebära att anställda och politiker även i framtiden ibland misslyckas med att leva upp till sitt förtroende men alternativet leder oundvikligen till stagnation.
Här har politiken en stor uppgift. Att pressa på stadens administrativa ledning för att säkerställa att de förändringar man begärt inte bara genomförs på papper utan även i handling. Att själva öppna sig och bemöta kritik om att prioritera skattepengarna fel. Att inte acceptera bilden av politiker som en särskild sorts människor.
För vi ska minnas att de politiker jag pratat om ovan är de 4% av alla politiker som har sin försörjning via politiken, vi andra 96% gör det på en betydligt mindre glamorös arena med många kvällar och helger som vi investerar för att vi tycker att det är viktigt och roligt, risken med ett alltmer utbrett och i medierna underbyggt politikerförakt är att de vi borde ha som förtroendevalda inte längre är tillgängliga.
GP, GP, GP
Att förändra bilden av Göteborgs politiker och inte minst de, sedan två decennium, styrande socialdemokraterna kommer att bli svårare. Jag tror att det kommer att krävas en offentlig och tuff process där vi tillsammans med Göteborgarna ska försöka hitta en balans mellan kontroll, förtroende och förändring. Jag tror att väldigt mycket har förändrats i den offentliga kulturen de senaste 10 åren men det finns fortfarande kvar en ömsesidig misstro mellan medborgare och politiker som i mycket består av ett informationsglapp. Ledarskapet har visst förändrats, men tillräckligt mycket? Är det tillräckligt öppet?Informationsglappet består i väldigt stor utsträckning i perspektiv. Anledningen till att Göteborg deltar i en mässa i Cannes är inte att chefer och politiker ska ha det gött på Rivieran. Hade mässan varit i Säffle skulle Göteborg ändå varit med. Perspektivet är att Göteborgs utveckling på lång sikt är beroende av att ha långa tentakler ut i världen och att konkurrensen bland Europas städer och regioner för att locka investerare är stenhård. Representation är jobb och ibland blir den i former som få "vanliga" människor kommer nära. De som lever i den här vardagen har också ofta svårt att ta till sig att andra tycker att det är att leva lyxliv på skattepengar. Det kan ofta finnas anledning att ta ett steg tillbaka och se sig själv från utsidan.
På kort sikt så känns det som att bifalla kraven på ännu hårdare kontroll som den enda vägen att gå. Jag tror att det är fel väg. Kontrollkultur binder fast oss i mönster, förtroendekultur skapar initiativförmåga. En utvecklad förtroendekultur kommer att innebära att anställda och politiker även i framtiden ibland misslyckas med att leva upp till sitt förtroende men alternativet leder oundvikligen till stagnation.
Här har politiken en stor uppgift. Att pressa på stadens administrativa ledning för att säkerställa att de förändringar man begärt inte bara genomförs på papper utan även i handling. Att själva öppna sig och bemöta kritik om att prioritera skattepengarna fel. Att inte acceptera bilden av politiker som en särskild sorts människor.
För vi ska minnas att de politiker jag pratat om ovan är de 4% av alla politiker som har sin försörjning via politiken, vi andra 96% gör det på en betydligt mindre glamorös arena med många kvällar och helger som vi investerar för att vi tycker att det är viktigt och roligt, risken med ett alltmer utbrett och i medierna underbyggt politikerförakt är att de vi borde ha som förtroendevalda inte längre är tillgängliga.
GP, GP, GP
Fler bloggar om: Politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar