Jag har från utsidan följt GP:s rapportering om socialdemokraterna i Göteborg den här veckan. Framförallt fysiskt med sportlovsfirande i norra Värmland.
Väldigt kortfattat vill jag presentera konflikten så här:
För mig är det självklart att en stark ledare inte enbart litar på sig själv och de som anses värdiga tillit.
En stark ledare är den som litar på att andra tar ansvar och medverkar utan att man behöver kontrollera det.
En stark ledare inser också att det inte alltid blir de bästa besluten bara för att man fattat dem själv.
En sak till. Nästan alla moderna ledarskapsteorier bygger på en sak. Delaktighet. De som känner delaktighet och att de har inflytande över fattade beslut är inte bara nöjdare med sin personliga situation - de är också mer lojala med besluten.
Om den politiska ledarens uppgift vore att själv välja vilka lösningar som fungerar - vilket ofta varit fallet på många nivåer där "den starke mannens" ord varit lag - så kommer det att betyda att det många gånger kommer att fattas felaktiga beslut.
Den politiska ledarens uppgift måste i det komplexa samhälle vi lever i peka ut de önskvärda konsekvenserna av de fattade besluten och se till att samhället också utvecklas i den riktningen. En stark ledare inser också när besluten inte leder fram och vidtar då nödvändiga åtgärder för att ändra kursen istället för att försvara sina beslut till vägs ände (ping @regeringen).
Frågan är egentligen om ledaren ska vara stjärnan i laget som fixar poängen, strategen som sätter upp spelet, eller tränaren på sidlinjen som bestämmer de stora riktlinjerna. Idealet vore väl att ha företrädare som kan växla mellan rollerna men om jag får välja så tror jag mer på lagspelet än den individuella kompetensen som avgörande faktor oavsett hur ball det är med lysande retoriker och folk som "går genom rutan". Förtroende för sin kompetens och kraft når man inte genom att säga att man har det utan genom att visa att man har det.
Cecilia Dalman Eek har skrivit mycket bra på ämnet, Thomas Martinsson (mp) beskriver sin syn på ledarskapet i kommunhuset på den rödgröna bloggen.
GP, GT
Väldigt kortfattat vill jag presentera konflikten så här:
"– Jag förstår inte hur ett handslag kan vändas till något negativt, säger Göran Johansson, Göteborgs starke man under ett par decennier." (GP Plus)Anneli Hulthén:
"-Om jag plötsligt blev auktoritär tror jag inte folk skulle känna igen mig, jag är inte sådan. Därmed inte sagt att jag är något vilset rö i vassen som inte vet vad jag vill. Men vi är ett lag, vi ska kunna samarbeta och lita på varandra." (GP Plus)(För utomsocknes bör förklaras att Göran Johansson styrde kommunstyrelsen i Göteborg innan han lämnade över till Anneli Hulthén 2008.)
För mig är det självklart att en stark ledare inte enbart litar på sig själv och de som anses värdiga tillit.
En stark ledare är den som litar på att andra tar ansvar och medverkar utan att man behöver kontrollera det.
En stark ledare inser också att det inte alltid blir de bästa besluten bara för att man fattat dem själv.
En sak till. Nästan alla moderna ledarskapsteorier bygger på en sak. Delaktighet. De som känner delaktighet och att de har inflytande över fattade beslut är inte bara nöjdare med sin personliga situation - de är också mer lojala med besluten.
Om den politiska ledarens uppgift vore att själv välja vilka lösningar som fungerar - vilket ofta varit fallet på många nivåer där "den starke mannens" ord varit lag - så kommer det att betyda att det många gånger kommer att fattas felaktiga beslut.
Den politiska ledarens uppgift måste i det komplexa samhälle vi lever i peka ut de önskvärda konsekvenserna av de fattade besluten och se till att samhället också utvecklas i den riktningen. En stark ledare inser också när besluten inte leder fram och vidtar då nödvändiga åtgärder för att ändra kursen istället för att försvara sina beslut till vägs ände (ping @regeringen).
Frågan är egentligen om ledaren ska vara stjärnan i laget som fixar poängen, strategen som sätter upp spelet, eller tränaren på sidlinjen som bestämmer de stora riktlinjerna. Idealet vore väl att ha företrädare som kan växla mellan rollerna men om jag får välja så tror jag mer på lagspelet än den individuella kompetensen som avgörande faktor oavsett hur ball det är med lysande retoriker och folk som "går genom rutan". Förtroende för sin kompetens och kraft når man inte genom att säga att man har det utan genom att visa att man har det.
Cecilia Dalman Eek har skrivit mycket bra på ämnet, Thomas Martinsson (mp) beskriver sin syn på ledarskapet i kommunhuset på den rödgröna bloggen.
GP, GT
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar