Det finns ett mönster som går igen i samhället.
Mönstret består av att vi ser system istället för människor, brukare istället för medborgare, patientplatser istället för lidande.
Vi har i Västra Götalandsregionen inskrivet att alla ledare ska ha utbildning i Genuskompetent ledarskap med början hos politikerna i regionstyrelsen. Det här är bra men jag skulle nog vilja utvidga utbildningen till att omfatta ett empatiskt ledarskap.
Jag tror att vi kanske lite till mans skulle behöva träna upp förmågan att ställa oss i den andres skor. Att anta perspektivet hos patienten, den ilskne trängselskattebetalaren, eleven, föräldern, tjänstemannen, osv.
Hade det empatiska perspektivet varit närvarande i globaliseringen hade även socialt välstånd spridit sig, inte bara relativt ekonomiskt välstånd. Det empatiska perspektivet hade inte skadat i EU:s förhandlingar om de krisdrabbade ekonomierna, faktum är att krisen troligen aldrig uppstått med ett empatiskt perspektiv.
Krig kan vi ju lätt avfärda.
Det förebyggande arbetet skulle dominera över det vårdande eller straffande samhället. Rätten till sig själv, rätten till jämlikhet skulle vara det dominerande synsättet.
Det vi kan göra är att förhålla oss till världen som vore vi delar i en helhet snarare än enskilda storheter och att allt vi gör påverkar andra delar. Jag tror, utan att veta, att den bristande tilltro som växer fram i Sverige idag (folk låser dörrar, tar med sig värdesaker in på toa, litar inte på varandra) är ett resultat av att vi under ett antal år ställt jaget först. Självhjälpsböcker i all ära, lyckligast är vi när vi ändå fungerar i relation till andra.
Att odla förmågan att se och förstå andra kräver fantasi, kreativitet och känslighet. Inte de tre egenskaper som oftast står på önskelistan över politiska ledare. Jag hoppas kunna bidra till att de gör det hos några fler.
En som trodde sig visa på bristande moral hos andra men främst lyckades uppvisa bristande empati är Janne Josefsson i gårdagens Uppdrag granskning vilket ingen uppmärksam har missat.
Fler bloggar om: Politik
vad jag har tröttnat på är det totala 100 %-iga fokuset på jobbet som ultimat frälsning.
SvaraRaderajag längtar pradigmskifte år 2014 och jag syftar inte på regeringsbytet som är av absoluta nöd.
utan vår syn på människan :)