Mina bloggande kamrater Peter Högberg och Johan Westerholm skriver idag i Aftonbladet om att det är dags för Socialdemokraterna att rycka upp sig. Vi är halvvägs till supervalåret 2014 och mycket lite händer.
Vi vet att det kommer att bli en kongress som kommer att avgöra väldigt mycket i april 2013 men det kommer att hända saker innan dess där socialdemokraterna tydligt behöver visa att vi har alternativ till alliansregeringen.
Ylva Johansson har på sin blogg under sommaren ställt viktiga frågor och pekat ut möjliga politiska riktningar men inte på det område där hon är ansvarig och några reaktioner från de som på pappret är ansvariga har inte synts, det har åtminstone inte skett i det offentliga.
Förutom viss aktivitet under Almedalsveckan har vi inte sett eller hört i stort sett någonting från våra ledande företrädare. Lena Hallengren skrev förvisso ett utmärkt debattinlägg i GP igår men annars har det varit tunt.
Peter och Johan vänder i artikeln uppmärksamheten mot något som har diskuterats relativt öppet sen valförlusten 2010. Den "brain drain" som drabbat partiet efter förlusten av regeringsställningen 2006. Nu råkar det vara så att hjärnor fortfarande finns men de kanske inte i lika stor utsträckning går att finna på Sveavägen 68. Alltså måste partistyrelsen hitta andra vägar att hitta hjärnor. Jag vet att jag tjatat om detta och det kommer jag att fortsätta med.
Från den av Mona Sahlin tillsatta kriskommissionens rapport så hänger en hel del i luften fortfarande. Istället för ökad mångfald bland de ledande företrädarna ser vi istället om inte ökad enfald så i alla fall ökad likriktning, väldigt många har påfallande lika bakgrund, inte minst inom partiet.
Det är en partiveteranernas skara. De produkter av SSU och långvarigt regeringsinnehav som finns kvar. Likadant ser det ut i våra kommuner, de ledande företrädarna är inte bara arbetskamrater utan ofta även vänner privat och sedan länge.
Den stora aktivitet jag har märkt inför kongressen från vårt parti är den blogg programkommissionen har satt upp där man bjudit in en gäng läsvärda skribenter. Det senaste (sista?) inlägget är daterat 26 juni.
Det finns en organisationsutredning som säkert knåpar på någonstans, senaste offentliga aktiviteten var 14 maj, en skatteutredning som Leif Pagrotsky rattar och antagligen finns det fler små grupper som grejar på sina kammare. Det totala intrycket blir ändå magert och en sak är säkert. De som sitter i dessa grupper är inte utvalda bland personer som inte är kända och respekterade i partiet sedan lång tid, det finns inga wild cards, inga som utifrån sin specifika kompetens har tillfrågats om uppdraget. Den utåtriktade kommunikationen känns också mer som något man ska göra än något man vill göra, det kan förstås hända att jag är överkänslig.
Att öppna dessa strukturer är faktiskt ganska enkelt men det kräver två saker som det var länge sen socialdemokratiska partiledningar präglades av. Det kräver mod och genomtänkta strukturer att släppa ordet fritt och det kräver kraft att se bortom personerna till vad uppdraget kräver. Att gränserna sätts av det vi vill istället för det vi har. De tekniska möjligheterna har aldrig varit större.
Det är sannolikt så att den bild som ofta beskrivs av personer utanför partiet (anybody's place t.ex.) och så flitigt förnekas innanför partiets trånga väggar om ett grått, toppstyrt och segt parti där egenintresset går hand i hand med partiets kommunikation, det är mången rygg som medvetet och omedvetet blir kliad. Jag tror att partiet behöver fler som värnar om socialdemokrati och färre som värnar om SAP och sina kompisar inom partiet.
Vi vet att det kommer att bli en kongress som kommer att avgöra väldigt mycket i april 2013 men det kommer att hända saker innan dess där socialdemokraterna tydligt behöver visa att vi har alternativ till alliansregeringen.
Ylva Johansson har på sin blogg under sommaren ställt viktiga frågor och pekat ut möjliga politiska riktningar men inte på det område där hon är ansvarig och några reaktioner från de som på pappret är ansvariga har inte synts, det har åtminstone inte skett i det offentliga.
Förutom viss aktivitet under Almedalsveckan har vi inte sett eller hört i stort sett någonting från våra ledande företrädare. Lena Hallengren skrev förvisso ett utmärkt debattinlägg i GP igår men annars har det varit tunt.
Peter och Johan vänder i artikeln uppmärksamheten mot något som har diskuterats relativt öppet sen valförlusten 2010. Den "brain drain" som drabbat partiet efter förlusten av regeringsställningen 2006. Nu råkar det vara så att hjärnor fortfarande finns men de kanske inte i lika stor utsträckning går att finna på Sveavägen 68. Alltså måste partistyrelsen hitta andra vägar att hitta hjärnor. Jag vet att jag tjatat om detta och det kommer jag att fortsätta med.
Från den av Mona Sahlin tillsatta kriskommissionens rapport så hänger en hel del i luften fortfarande. Istället för ökad mångfald bland de ledande företrädarna ser vi istället om inte ökad enfald så i alla fall ökad likriktning, väldigt många har påfallande lika bakgrund, inte minst inom partiet.
Det är en partiveteranernas skara. De produkter av SSU och långvarigt regeringsinnehav som finns kvar. Likadant ser det ut i våra kommuner, de ledande företrädarna är inte bara arbetskamrater utan ofta även vänner privat och sedan länge.
Den stora aktivitet jag har märkt inför kongressen från vårt parti är den blogg programkommissionen har satt upp där man bjudit in en gäng läsvärda skribenter. Det senaste (sista?) inlägget är daterat 26 juni.
Det finns en organisationsutredning som säkert knåpar på någonstans, senaste offentliga aktiviteten var 14 maj, en skatteutredning som Leif Pagrotsky rattar och antagligen finns det fler små grupper som grejar på sina kammare. Det totala intrycket blir ändå magert och en sak är säkert. De som sitter i dessa grupper är inte utvalda bland personer som inte är kända och respekterade i partiet sedan lång tid, det finns inga wild cards, inga som utifrån sin specifika kompetens har tillfrågats om uppdraget. Den utåtriktade kommunikationen känns också mer som något man ska göra än något man vill göra, det kan förstås hända att jag är överkänslig.
Att öppna dessa strukturer är faktiskt ganska enkelt men det kräver två saker som det var länge sen socialdemokratiska partiledningar präglades av. Det kräver mod och genomtänkta strukturer att släppa ordet fritt och det kräver kraft att se bortom personerna till vad uppdraget kräver. Att gränserna sätts av det vi vill istället för det vi har. De tekniska möjligheterna har aldrig varit större.
Det är sannolikt så att den bild som ofta beskrivs av personer utanför partiet (anybody's place t.ex.) och så flitigt förnekas innanför partiets trånga väggar om ett grått, toppstyrt och segt parti där egenintresset går hand i hand med partiets kommunikation, det är mången rygg som medvetet och omedvetet blir kliad. Jag tror att partiet behöver fler som värnar om socialdemokrati och färre som värnar om SAP och sina kompisar inom partiet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar