Självgodhetens tyranni

Det här är en fundering som började växa hos mig på bussen i morse. Antagligen var det något beteende hos de högstadieungar jag delade turen med som triggade igång det.

Jag är uppväxt i en miljö som bestraffade olikhet stenhårt, inte i hemmet men i skolan.
Det var den övre medelklassens tyranni som rådde. Inget kunde passera utan kommentar och godkännande/underkännande; frisyrer, kläder, beteenden, tyckanden och tänkanden. På högstadiet var normen en och densamma för alla, på gymnasiet fanns det olika grupper som krävde olika saker.

I detta ständiga tryck och anpassning till rådande norm fanns det de som via högre status kunde omforma den gällande normen, de som ägde problemformuleringsprivilegiet.
I många fall var statusen beroende på egenskaper - intressant, farlig, snygg, elak osv.

Det skapade ett slags självgodhetens tyranni inom grupperna. Något jag fortfarande lider av. Den här säkerheten på sin egen förträfflighet, rentav överlägsenhet gentemot alla andra som inte ingår. Det blir lätt en slags paternalistisk hållning gentemot de mindre vetande. Stackarna. Eller en föraktfull hållning mot idioterna.

Tyvärr ser jag ofta denna självgodhetens tyranni i olika grupper, inom Arbetarrörelsen definitivt, i politiken i stort - tveklöst - den kanske till och med är en förutsättning för att orka arbeta politiskt. Jag ser det hos tvärsäkra krönikörer och lobbyister, hos ombudsmän och tjänstemän.

Det är ganska lätt att känna igen de som utövar självgodhetens tyranni. Det är de som har den där självklara, enkla lösningen på alla problem som än presenteras. Som har svaren. Tyvärr är det sällan man i mötet med dem hinner tänka efter och hitta problematiken, det där som skaver, det finns där nästan alltid en stund senare.

Jag utövar säkert denna självgodhetens tyranni själv ibland. Av ohejdad vana. Dömer ut någon som mindre vetande eller raljerar över dumheter någon har gjort.
Som tur var är jag fortfarande nyfiken, vill lära mig och förstå, vill förändra och utveckla. Det hade varit förfärligt att inte se denna självgodhet som är given mig av att växa upp i den bästa av världar och veta om det.

Vad jag alltid kommer att hoppas på är att jag har förmågan att lyfta och beundra de som bryter normer. Att vara en av dem ibland trots att jag i mångt och mycket är urtypen för samhällets mest normativa person.
Jag är helt övertygad om att utveckling kräver mångfald och att vi inte har tillräckligt idag. Jag hoppas att jag kan få fler att se de strukturer och vanor som cementerar samhällets grund och att vi istället kan få en mjuk sandstrand som följer tidens vågor.

Eric Sundström har skrivit ett öppet brev till Framtid(s)partiet
Johan Westerholm om ett pris vi känner igen
Ali Esbati om rovdjurets instinkter

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Tillgänglighet och mångfald - dags att gå från ord till handling för Socialdemokraterna

Mina bloggande kamrater Peter Högberg och Johan Westerholm skriver idag i Aftonbladet om att det är dags för Socialdemokraterna att rycka upp sig. Vi är halvvägs till supervalåret 2014 och mycket lite händer.
Vi vet att det kommer att bli en kongress som kommer att avgöra väldigt mycket i april 2013 men det kommer att hända saker innan dess där socialdemokraterna tydligt behöver visa att vi har alternativ till alliansregeringen.

Ylva Johansson har på sin blogg under sommaren ställt viktiga frågor och pekat ut möjliga politiska riktningar men inte på det område där hon är ansvarig och några reaktioner från de som på pappret är ansvariga har inte synts, det har åtminstone inte skett i det offentliga.

Förutom viss aktivitet under Almedalsveckan har vi inte sett eller hört i stort sett någonting från våra ledande företrädare. Lena Hallengren skrev förvisso ett utmärkt debattinlägg i GP igår men annars har det varit tunt.

Peter och Johan vänder i artikeln uppmärksamheten mot något som har diskuterats relativt öppet sen valförlusten 2010. Den "brain drain" som drabbat partiet efter förlusten av regeringsställningen 2006. Nu råkar det vara så att hjärnor fortfarande finns men de kanske inte i lika stor utsträckning går att finna på Sveavägen 68. Alltså måste partistyrelsen hitta andra vägar att hitta hjärnor. Jag vet att jag tjatat om detta och det kommer jag att fortsätta med.

Från den av Mona Sahlin tillsatta kriskommissionens rapport så hänger en hel del i luften fortfarande. Istället för ökad mångfald bland de ledande företrädarna ser vi istället om inte ökad enfald så i alla fall ökad likriktning, väldigt många har påfallande lika bakgrund, inte minst inom partiet.
Det är en partiveteranernas skara. De produkter av SSU och långvarigt regeringsinnehav som finns kvar. Likadant ser det ut i våra kommuner, de ledande företrädarna är inte bara arbetskamrater utan ofta även vänner privat och sedan länge.

Den stora aktivitet jag har märkt inför kongressen från vårt parti är den blogg programkommissionen har satt upp där man bjudit in en gäng läsvärda skribenter. Det senaste (sista?) inlägget är daterat 26 juni.
Det finns en organisationsutredning som säkert knåpar på någonstans, senaste offentliga aktiviteten var 14 maj, en skatteutredning som Leif Pagrotsky rattar och antagligen finns det fler små grupper som grejar på sina kammare. Det totala intrycket blir ändå magert och en sak är säkert. De som sitter i dessa grupper är inte utvalda bland personer som inte är kända och respekterade i partiet sedan lång tid, det finns inga wild cards, inga som utifrån sin specifika kompetens har tillfrågats om uppdraget. Den utåtriktade kommunikationen känns också mer som något man ska göra än något man vill göra, det kan förstås hända att jag är överkänslig.

Att öppna dessa strukturer är faktiskt ganska enkelt men det kräver två saker som det var länge sen socialdemokratiska partiledningar präglades av. Det kräver mod och genomtänkta strukturer att släppa ordet fritt och det kräver kraft att se bortom personerna till vad uppdraget kräver. Att gränserna sätts av det vi vill istället för det vi har. De tekniska möjligheterna har aldrig varit större.

Det är sannolikt så att den bild som ofta beskrivs av personer utanför partiet (anybody's place t.ex.) och så flitigt förnekas innanför partiets trånga väggar om ett grått, toppstyrt och segt parti där egenintresset går hand i hand med partiets kommunikation, det är mången rygg som medvetet och omedvetet blir kliad. Jag tror att partiet behöver fler som värnar om socialdemokrati och färre som värnar om SAP och sina kompisar inom partiet.

Moberg på ämnet

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?