Det här är en fundering som började växa hos mig på bussen i morse. Antagligen var det något beteende hos de högstadieungar jag delade turen med som triggade igång det.
Jag är uppväxt i en miljö som bestraffade olikhet stenhårt, inte i hemmet men i skolan.
Det var den övre medelklassens tyranni som rådde. Inget kunde passera utan kommentar och godkännande/underkännande; frisyrer, kläder, beteenden, tyckanden och tänkanden. På högstadiet var normen en och densamma för alla, på gymnasiet fanns det olika grupper som krävde olika saker.
I detta ständiga tryck och anpassning till rådande norm fanns det de som via högre status kunde omforma den gällande normen, de som ägde problemformuleringsprivilegiet.
I många fall var statusen beroende på egenskaper - intressant, farlig, snygg, elak osv.
Det skapade ett slags självgodhetens tyranni inom grupperna. Något jag fortfarande lider av. Den här säkerheten på sin egen förträfflighet, rentav överlägsenhet gentemot alla andra som inte ingår. Det blir lätt en slags paternalistisk hållning gentemot de mindre vetande. Stackarna. Eller en föraktfull hållning mot idioterna.
Tyvärr ser jag ofta denna självgodhetens tyranni i olika grupper, inom Arbetarrörelsen definitivt, i politiken i stort - tveklöst - den kanske till och med är en förutsättning för att orka arbeta politiskt. Jag ser det hos tvärsäkra krönikörer och lobbyister, hos ombudsmän och tjänstemän.
Det är ganska lätt att känna igen de som utövar självgodhetens tyranni. Det är de som har den där självklara, enkla lösningen på alla problem som än presenteras. Som har svaren. Tyvärr är det sällan man i mötet med dem hinner tänka efter och hitta problematiken, det där som skaver, det finns där nästan alltid en stund senare.
Jag utövar säkert denna självgodhetens tyranni själv ibland. Av ohejdad vana. Dömer ut någon som mindre vetande eller raljerar över dumheter någon har gjort.
Som tur var är jag fortfarande nyfiken, vill lära mig och förstå, vill förändra och utveckla. Det hade varit förfärligt att inte se denna självgodhet som är given mig av att växa upp i den bästa av världar och veta om det.
Vad jag alltid kommer att hoppas på är att jag har förmågan att lyfta och beundra de som bryter normer. Att vara en av dem ibland trots att jag i mångt och mycket är urtypen för samhällets mest normativa person.
Jag är helt övertygad om att utveckling kräver mångfald och att vi inte har tillräckligt idag. Jag hoppas att jag kan få fler att se de strukturer och vanor som cementerar samhällets grund och att vi istället kan få en mjuk sandstrand som följer tidens vågor.
Eric Sundström har skrivit ett öppet brev till Framtid(s)partiet
Johan Westerholm om ett pris vi känner igen
Ali Esbati om rovdjurets instinkter
Jag är uppväxt i en miljö som bestraffade olikhet stenhårt, inte i hemmet men i skolan.
Det var den övre medelklassens tyranni som rådde. Inget kunde passera utan kommentar och godkännande/underkännande; frisyrer, kläder, beteenden, tyckanden och tänkanden. På högstadiet var normen en och densamma för alla, på gymnasiet fanns det olika grupper som krävde olika saker.
I detta ständiga tryck och anpassning till rådande norm fanns det de som via högre status kunde omforma den gällande normen, de som ägde problemformuleringsprivilegiet.
I många fall var statusen beroende på egenskaper - intressant, farlig, snygg, elak osv.
Det skapade ett slags självgodhetens tyranni inom grupperna. Något jag fortfarande lider av. Den här säkerheten på sin egen förträfflighet, rentav överlägsenhet gentemot alla andra som inte ingår. Det blir lätt en slags paternalistisk hållning gentemot de mindre vetande. Stackarna. Eller en föraktfull hållning mot idioterna.
Tyvärr ser jag ofta denna självgodhetens tyranni i olika grupper, inom Arbetarrörelsen definitivt, i politiken i stort - tveklöst - den kanske till och med är en förutsättning för att orka arbeta politiskt. Jag ser det hos tvärsäkra krönikörer och lobbyister, hos ombudsmän och tjänstemän.
Det är ganska lätt att känna igen de som utövar självgodhetens tyranni. Det är de som har den där självklara, enkla lösningen på alla problem som än presenteras. Som har svaren. Tyvärr är det sällan man i mötet med dem hinner tänka efter och hitta problematiken, det där som skaver, det finns där nästan alltid en stund senare.
Jag utövar säkert denna självgodhetens tyranni själv ibland. Av ohejdad vana. Dömer ut någon som mindre vetande eller raljerar över dumheter någon har gjort.
Som tur var är jag fortfarande nyfiken, vill lära mig och förstå, vill förändra och utveckla. Det hade varit förfärligt att inte se denna självgodhet som är given mig av att växa upp i den bästa av världar och veta om det.
Vad jag alltid kommer att hoppas på är att jag har förmågan att lyfta och beundra de som bryter normer. Att vara en av dem ibland trots att jag i mångt och mycket är urtypen för samhällets mest normativa person.
Jag är helt övertygad om att utveckling kräver mångfald och att vi inte har tillräckligt idag. Jag hoppas att jag kan få fler att se de strukturer och vanor som cementerar samhällets grund och att vi istället kan få en mjuk sandstrand som följer tidens vågor.
Eric Sundström har skrivit ett öppet brev till Framtid(s)partiet
Johan Westerholm om ett pris vi känner igen
Ali Esbati om rovdjurets instinkter
Fler bloggar om: Politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar