 |
| suddig men helt egentagen bild. |
Ikväll tog jag mina, efter en dag på MR-dagarna, välgnuggade öron och drog till Folkteatern för att vara del av något som jag var med och initierade för ett halvår sen och som ABF Göteborg utvecklat till ett seminarium med Petra Pauli som skrivit om ledarideal och rekryteringsvägar i Arbetarrörelsen, Marika Lindgren Åsbrink som skrivit om arbetarrörelsens kvinnor i rörelsens ungdom samt två av manifestationerna för kvinnliga ledare inom arbetarrörelsen, Mona Sahlin och Margareta Winberg. Modererat av Kerstin Alnebratt, ordförande i Arbetarrörelsens Tankesmedja.
Det var ett underhållande och spänstigt men ganska förutsägbart samtal om hur kvinnor genom arbetarrörelsens historia blivit allt mindre förtryckta men att det fortfarande finns kvar tydliga normer som är formade efter gubbarna.
Det som gnagde då? Jo, Mona Sahlin upprepade många gånger att man måste bryta normer. Jag hade ett problem med det när jag lyssnade och jag kom under promenaden hem från bussen på vad det var. Normen ska inte brytas. Den ska breddas. Alla ska vara "normala".
Mona Sahlin talade sig varm för Ingvar Carlssons radikala feministiska regeringsbildning med varannan damernas och det var en lätt kvotering att göra (rent matematiskt) men när vi ska bryta hbt-normer, etniska normer eller funktionshindernormer t.ex. med hjälp av liknande verktyg så blir det betydligt svårare, hur många av varje norm ska få plats?
Istället ska vi bredda den stora normen så att alla får plats. Att mångfald är normen när vi sätter samman ledningsgrupper, utvecklingsgrupper, nämnder och styrelser. Att kön är ett mångfaldskriterium bland andra som på ett ungefär motsvarar befolkningens sammansättning, andra kan vara ålder, födelseland, utbildningsnivå, etc.
Ett av de seminarier jag var på tidigare idag handlade om vardagsrasism och motkrafter till det. Där talade man mycket om vars och ens ansvar och vars och ens roll i att befästa utanförskap och att nedvärdera människor eller att bryta det och uppvärdera dem. Det går mycket bra att koppla till hur vi bemöter varandra och hur vi kan utvecklas inom arbetarrörelsen. Något jag skrev om här.
Till sist så funderar jag på när ett seminarium vågar ta med sig en whiteboard upp på scen och skriva upp strategier för framtiden, snarare än att diskutera gårdagens situation så att tangenten framåt inte hinner dras. Det längtar jag mest av allt efter, att mötet mellan paneldeltagare ger något större än var och ens historia.
Andrine Winther om att kön har betydelse
Ulf Bjereld om programkommissionens remissförslag
Martin Moberg om vi och dem
Helene Björklund om Mona Sahlin
SR
fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se
Ett av de seminarier jag var på tidigare idag handlade om vardagsrasism och motkrafter till det. Där talade man mycket om vars och ens ansvar och vars och ens roll i att befästa utanförskap och att nedvärdera människor eller att bryta det och uppvärdera dem. Det går mycket bra att koppla till hur vi bemöter varandra och hur vi kan utvecklas inom arbetarrörelsen. Något jag skrev om här.
Till sist så funderar jag på när ett seminarium vågar ta med sig en whiteboard upp på scen och skriva upp strategier för framtiden, snarare än att diskutera gårdagens situation så att tangenten framåt inte hinner dras. Det längtar jag mest av allt efter, att mötet mellan paneldeltagare ger något större än var och ens historia.
Andrine Winther om att kön har betydelse
Ulf Bjereld om programkommissionens remissförslag
Martin Moberg om vi och dem
Helene Björklund om Mona Sahlin
SR
fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se
Fler bloggar om: Politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar