Utan makt är Socialdemokraterna ett halvt parti

Det har varit svårt att förstå vad det har varit som fattats Socialdemokraterna de senaste åren. Ett rastlöst parti som inte fullt ut lyckats koncentrera energin till en effektiv oppositionspolitik. I helgen förstod jag. Socialdemokraterna behöver makt för att fungera.

Partiledningen var tryggare än i Göteborg för två år sen. Ombuden kändes ivrigare. Förhandlingarna i kulissen handlade mer om politik än positioner, både ombud och partiledning lämnade kongressen lagom nöjda. Ingen hade fått allt, ingen hade behövt att ge allt, nästan alla hade fått något.

Oppositionsrollen passar Socialdemokraterna sällsynt dåligt. Nog bärs partiet av stora idéer om jämlikhet och frihet från förtryck men vägen dit handlar lite om slagord och mycket om små steg, babysteps, mot den demokratiska socialismen.

Babysteps mot den demokratiska socialismen.

Socialdemokraterna vill förändra samhället med hjälp av reformer. Ett reformistiskt parti måste ha verktyget makt för att fungera fullt ut. När verktyget vreds ur partiets händer 2006 var det svårt att ersätta med ett oppositionsarbete för att visa skillnaderna i politiken. Istället fortsatte partiet att försöka hitta något att bygga och fixa men saknade helt plötsligt både verktygslådan och snickarglädjen. Inte konstigt att vi blev vilsna.

Det är på röstsiffrorna ganska lätt att se att det var på grund av Reinfeldtregeringens misslyckande som vi gavs chansen att börja bygga igen. Inte på grund av ett ökande förtroende för Socialdemokratisk politik. För att nå det förtroendet krävs faktiskt att vi lyckas leverera. Motsvara åtminstone en del av de stora förväntningar som finns på oss.

Det som är farligt med att man nu har möjlighet till de små framgångarnas politik igen är att risken är stor att man stoppar ner huvudet i verktygslådan, jobbar på som fan, men ägnar alldeles för lite tid åt att titta på ritningen. Vad är det vi ska bygga egentligen?

Tankeverksamheten inom Arbetarrörelsen i Göteborg föreslog före kongressen, tillsammans med en rad tunga socialdemokrater, en jämlikhetsutredning. Av denna blev intet. Intresset för en fördjupad idéskiss med medellångt perspektiv saknades hos partiledningen. Man kanske blev påmind om Centerpartiets innovativa idéprogram där förslag om att tillåta månggifte helt underminerade trovärdigheten för Stureplanscentern?

Hursomhelst tror jag att det behövs en fortsatt diskussion om vad det är för samhälle vi vill bygga. Hur det ska gå till och hur vi når rätt på kort, medellång och lång sikt. Det är viktigt att den förs av oss som både är idépolitiker och sitter i parlament runt om i Sverige och både inom och utanför partiets höga väggar. Det finns en tydlig tendens att det finns en strömning som flyter vid sidan om den dagspolitiska floden och alltför sällan mötas de två för att frigöra och berika varandra.

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

När ett "De" borde vara ett "Vi" Ang. Kalibers reportage om Trängselskatten

I söndags handlade P1:s program Kaliber om resultatet av folkomröstningen kring Trängselskatten i Göteborg. Hur det kunde bli ett nej? Vad som händer nu? SR

 Radions reportage innehåller de i dessa sammanhang usual suspects. En Statsvetarprofessor. Några Politiker. En Politisk kommentator.
Slutsats: Politikerna missbedömde opinionen. Nu kommer politikerna göra som de vill i alla fall.
Det jag fastnade för i reportaget är ett citat i slutet.

"- Jag tror att de kommer att köra över nejet, det är en så ekonomisk och politisk så stor sak att de sparkar sig själv i röven om de låter nejet få full verkan och det är jag rädd för, avslutar Kaj Helenius."

Nej-röstaren Kaj Helenius gör en klockren analys med en stor felaktighet. Han menar att det är politikerna som sparkar sig själv i röven om de låter nejet bli verklighet och tar bort trängselskatten. I verkligheten är det ju dels Moderaterna i Göteborg som släppte fram folkomröstningen och dels de Göteborgare som röstade nej som sparkat sig själva och alla andra Göteborgare i röven. Kaj Helenius "de" borde varit ett "vi".

Detta eftersom 14 miljarder ska fram till Västsvenska paketet och 55 procent av de röstande har sagt nej till att 7 av dessa ska betalas av andra än Göteborgare. (Idag betalar andra än boende i Göteborg ungefär hälften av alla Trängselskatter i Göteborg och detta innan utländska fordon har börjat få betala).

Vad vi gör om vi tar bort trängselskatten är alltså inte ett dubbelfel utan ett trippelfel. Vi återinför infarkten på E6:an och E20. Det kanske till och med blir värre än tidigare eftersom nya busskörfält tar plats. Vi försämrar miljön och inte minst misslyckas vi med att finansiera det Västsvenska paketet som bland annat innehåller en ny biltunnel under och en ny bro för bilar och kollektivtrafik över Göta Älv.

Som nyvald ersättare i Kommunfullmäktige i Göteborg ser jag att jag kan komma att få ta ansvar för ett beslut om att föreslå riksdagen att ta bort Trängselskatten i Göteborg. Det vill jag inte göra.

Det allra bästa vore naturligtvis att hitta en alternativ lösning till Trängselskatt men som en annan röst i programmet säger -  vi har redan investerat miljarder i systemet och att avbryta är också att slänga bort medborgarnas pengar.
Så hoppas går ju men att finna nya system som löser de tre uppgifter Trängselskatten har verkar något utsiktslöst, speciellt med tanke på att det verkar som om vägavgifter är det system som fungerar allra bäst för att minska trafiken.

Det dilemma som beskrivs i programmet kan alltså bli verklighet. Å ena sidan en svekdebatt om att vi inte lyssnat på folkomröstningen. Å andra sidan en tung utgift att finansiera det Västsvenska paketet, mer trängsel och sämre miljö.

När man väger dessa mot varandra så tror jag ändå att en svekdebatt är bättre. Undrar hur svekdebatten såg ut efter högertrafikomläggningen där 83 procent röstade nej. Dock några år före införandet. (En annan poäng mot att avbryta Trängselskatt. Den finns redan.)

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Vad var det jag sa! #sdgate

Tänkte ta tillfället i akt att citera mig själv.

"Jag tror tyvärr att sympatierna för SD är de röster som traditionellt sett gått till oppositionen under en mellanvalsperiod. (Förra mandatperioden hade Socialdemokraterna drygt 40% motsvarande tid). Det är de som är missnöjda med politikens resultat, de som inte tycker att de etablerade partierna levererar och de som vill ha en förändring, oavsett vilken. När skillnaden mellan regering och opposition är så liten som nu blir tron på en förändring så liten att man söker ett alternativ och det heter SD. "

Idag fick vi svaret. Tyvärr fick jag rätt.

Svaret på SD:s opinionssiffror är inte att bråka med SD-politiker. Det är att skapa politik och inte minst politiska alternativ.
Om du inte har gjort det så rekommenderar jag läsning av en rapport från Tankeverksamheten. "Arbetarrörelsen och hotet från högerpopulismen". Ska inte tjata mer utan sätt igång och läs nu ;)

Skrivit om SD har
Annarkia
Rouzbeh Djalaie
Ola Möller
Johan Westerholm
Peter Högberg
Martin Moberg
m.fl.
 SR 1, 2, 3, SVT 1, 2, 3, SvD 1, 2, DN 1, 2, Ab 1, 2, Expr 1, 2

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

I spänd väntan på nästa opinionsmätning! #sdgate

Det har varit en intensiv dag i de sociala medierna. Det överallt annat dominerande ämnet  har varit Sverigedemokraten Erik Almqvist och hans avgång som konsekvens av rasistiska och kvinnofientliga uttalanden på en film. (Varför filmade Ekeroth?)

Andra spännande händelser var annars lanseringen av Framtidspartiet och P1 Morgons debatt mellan Hanif Bali (m) och sluggern Patrik Björck (s) om den dåliga ursäkt till arbetslöshetsförsäkring som moderatregeringen är nöjd med.

Den fråga som surrar i mitt huvud är hur dagens dominerande nyhet kommer att påverka Sverigedemokraternas opinion. De har haft en mycket positiv trend senaste månaderna och frågan är om det är skälet till att Expressens avslöjande kom just nu?

Jag hoppas att jag har fel men jag tror tyvärr inte att ytterligare en ledande Sverigedemokrat gjort bort sig kommer att göra något större avtryck i opinionen. Jimmie Åkesson sa på presskonferensen att politik är en förtroendebransch. Hade det varit det hade SD inte haft en chans. Den ende som har i närheten av lika dåligt förtroende som Åkesson är Annie Lööf.

Jag tror tyvärr att sympatierna för SD är de röster som traditionellt sett gått till oppositionen under en mellanvalsperiod. (Förra mandatperioden hade Socialdemokraterna drygt 40% motsvarande tid). Det är de som är missnöjda med politikens resultat, de som inte tycker att de etablerade partierna levererar och de som vill ha en förändring, oavsett vilken. När skillnaden mellan regering och opposition är så liten som nu blir tron på en förändring så liten att man söker ett alternativ och det heter SD. Det är möjligt att några röster lämnar SD på grund av dagens avslöjande, frågan är om de gör det för de vanliga partierna eller om de läggs till den stora gruppen av osäkra väljare.

Den enda strategi som har visat sig framgångsrik för att hålla tillbaka populistiska krafter är en stark närings- och arbetsmarknadspolitik i ett välfärdssamhälle med stor social trygghet.

Vilket politiskt parti kan på heder och samvete säga att man är säker på att den egna politiken kommer att erbjuda en väsentligt annorlunda utveckling än idag? Miljöpartiet kanske, men deras tid som missnöjesparti är över.

Jag hoppas att socialdemokraternas väckarklocka har ringt de senaste veckorna och att man nu förstår att trianguleringen av moderaterna har nått vägs ände och man måste ta fram politik som relaterar till folkets behov snarare än moderaternas politik.

Bloggat har:
Westerholm, Högberg, Johansson, Möller, Moberg x2, Hellemark Knutsson, Lodenius

SR, SR,

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Tillgänglighet och mångfald - dags att gå från ord till handling för Socialdemokraterna

Mina bloggande kamrater Peter Högberg och Johan Westerholm skriver idag i Aftonbladet om att det är dags för Socialdemokraterna att rycka upp sig. Vi är halvvägs till supervalåret 2014 och mycket lite händer.
Vi vet att det kommer att bli en kongress som kommer att avgöra väldigt mycket i april 2013 men det kommer att hända saker innan dess där socialdemokraterna tydligt behöver visa att vi har alternativ till alliansregeringen.

Ylva Johansson har på sin blogg under sommaren ställt viktiga frågor och pekat ut möjliga politiska riktningar men inte på det område där hon är ansvarig och några reaktioner från de som på pappret är ansvariga har inte synts, det har åtminstone inte skett i det offentliga.

Förutom viss aktivitet under Almedalsveckan har vi inte sett eller hört i stort sett någonting från våra ledande företrädare. Lena Hallengren skrev förvisso ett utmärkt debattinlägg i GP igår men annars har det varit tunt.

Peter och Johan vänder i artikeln uppmärksamheten mot något som har diskuterats relativt öppet sen valförlusten 2010. Den "brain drain" som drabbat partiet efter förlusten av regeringsställningen 2006. Nu råkar det vara så att hjärnor fortfarande finns men de kanske inte i lika stor utsträckning går att finna på Sveavägen 68. Alltså måste partistyrelsen hitta andra vägar att hitta hjärnor. Jag vet att jag tjatat om detta och det kommer jag att fortsätta med.

Från den av Mona Sahlin tillsatta kriskommissionens rapport så hänger en hel del i luften fortfarande. Istället för ökad mångfald bland de ledande företrädarna ser vi istället om inte ökad enfald så i alla fall ökad likriktning, väldigt många har påfallande lika bakgrund, inte minst inom partiet.
Det är en partiveteranernas skara. De produkter av SSU och långvarigt regeringsinnehav som finns kvar. Likadant ser det ut i våra kommuner, de ledande företrädarna är inte bara arbetskamrater utan ofta även vänner privat och sedan länge.

Den stora aktivitet jag har märkt inför kongressen från vårt parti är den blogg programkommissionen har satt upp där man bjudit in en gäng läsvärda skribenter. Det senaste (sista?) inlägget är daterat 26 juni.
Det finns en organisationsutredning som säkert knåpar på någonstans, senaste offentliga aktiviteten var 14 maj, en skatteutredning som Leif Pagrotsky rattar och antagligen finns det fler små grupper som grejar på sina kammare. Det totala intrycket blir ändå magert och en sak är säkert. De som sitter i dessa grupper är inte utvalda bland personer som inte är kända och respekterade i partiet sedan lång tid, det finns inga wild cards, inga som utifrån sin specifika kompetens har tillfrågats om uppdraget. Den utåtriktade kommunikationen känns också mer som något man ska göra än något man vill göra, det kan förstås hända att jag är överkänslig.

Att öppna dessa strukturer är faktiskt ganska enkelt men det kräver två saker som det var länge sen socialdemokratiska partiledningar präglades av. Det kräver mod och genomtänkta strukturer att släppa ordet fritt och det kräver kraft att se bortom personerna till vad uppdraget kräver. Att gränserna sätts av det vi vill istället för det vi har. De tekniska möjligheterna har aldrig varit större.

Det är sannolikt så att den bild som ofta beskrivs av personer utanför partiet (anybody's place t.ex.) och så flitigt förnekas innanför partiets trånga väggar om ett grått, toppstyrt och segt parti där egenintresset går hand i hand med partiets kommunikation, det är mången rygg som medvetet och omedvetet blir kliad. Jag tror att partiet behöver fler som värnar om socialdemokrati och färre som värnar om SAP och sina kompisar inom partiet.

Moberg på ämnet

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?