Utan makt är Socialdemokraterna ett halvt parti

Det har varit svårt att förstå vad det har varit som fattats Socialdemokraterna de senaste åren. Ett rastlöst parti som inte fullt ut lyckats koncentrera energin till en effektiv oppositionspolitik. I helgen förstod jag. Socialdemokraterna behöver makt för att fungera.

Partiledningen var tryggare än i Göteborg för två år sen. Ombuden kändes ivrigare. Förhandlingarna i kulissen handlade mer om politik än positioner, både ombud och partiledning lämnade kongressen lagom nöjda. Ingen hade fått allt, ingen hade behövt att ge allt, nästan alla hade fått något.

Oppositionsrollen passar Socialdemokraterna sällsynt dåligt. Nog bärs partiet av stora idéer om jämlikhet och frihet från förtryck men vägen dit handlar lite om slagord och mycket om små steg, babysteps, mot den demokratiska socialismen.

Babysteps mot den demokratiska socialismen.

Socialdemokraterna vill förändra samhället med hjälp av reformer. Ett reformistiskt parti måste ha verktyget makt för att fungera fullt ut. När verktyget vreds ur partiets händer 2006 var det svårt att ersätta med ett oppositionsarbete för att visa skillnaderna i politiken. Istället fortsatte partiet att försöka hitta något att bygga och fixa men saknade helt plötsligt både verktygslådan och snickarglädjen. Inte konstigt att vi blev vilsna.

Det är på röstsiffrorna ganska lätt att se att det var på grund av Reinfeldtregeringens misslyckande som vi gavs chansen att börja bygga igen. Inte på grund av ett ökande förtroende för Socialdemokratisk politik. För att nå det förtroendet krävs faktiskt att vi lyckas leverera. Motsvara åtminstone en del av de stora förväntningar som finns på oss.

Det som är farligt med att man nu har möjlighet till de små framgångarnas politik igen är att risken är stor att man stoppar ner huvudet i verktygslådan, jobbar på som fan, men ägnar alldeles för lite tid åt att titta på ritningen. Vad är det vi ska bygga egentligen?

Tankeverksamheten inom Arbetarrörelsen i Göteborg föreslog före kongressen, tillsammans med en rad tunga socialdemokrater, en jämlikhetsutredning. Av denna blev intet. Intresset för en fördjupad idéskiss med medellångt perspektiv saknades hos partiledningen. Man kanske blev påmind om Centerpartiets innovativa idéprogram där förslag om att tillåta månggifte helt underminerade trovärdigheten för Stureplanscentern?

Hursomhelst tror jag att det behövs en fortsatt diskussion om vad det är för samhälle vi vill bygga. Hur det ska gå till och hur vi når rätt på kort, medellång och lång sikt. Det är viktigt att den förs av oss som både är idépolitiker och sitter i parlament runt om i Sverige och både inom och utanför partiets höga väggar. Det finns en tydlig tendens att det finns en strömning som flyter vid sidan om den dagspolitiska floden och alltför sällan mötas de två för att frigöra och berika varandra.

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

#skongress Crunch time för Löfven och Socialdemokraterna

För första gången i mitt korta socialdemokratiska liv ska jag nästa vecka på en ordinarie partikongress, där skall partiprogram antas och de politiska linjerna inför valet 2014 och därefter mejslas fram.
Det är Stefan Löfvens första kongress som partiordförande. En kröningskongress.

Det är också den största prövningen hittills på ledarskapet i partiet under Löfven. Det finns många stora och små frågor som kommer att vändas vridas och med kremlologisk noggrannhet analyseras av partister och journalister.

För mig finns det två stora frågor.
1. Lyckas partiet hitta en konstruktiv väg ur den blockerade diskussionen kring vinst i välfärd?
2. Kommer Stefan Löfven att mjukt slingra sig under trycket från kongressen eller kommer partiledningen att lyckas styra ombuden till en lagom förutsägbar klang- och jubelföreställning?

Den första frågan hoppas jag landar i en klassisk kompromiss någonstans i närheten av LOs förslag med ett kommunalt veto och en kvalitetsaspekt på vård, skola och omsorg som inte kräver världens största byråkratiska kontrollsystem vilket partistyrelsens eget förslag gör.

Den andra är jag helt ärligt mer orolig för. Kan partiet se bortom representativitet och lojaliteter, geografi och maktfördelning? Kommer det handla om lite till alla eller har vi nått den mognaden att det bästa förslaget vinner, den bästa kandidaten vinner?
Det finns i mitt huvud en ganska tydlig konflikt mellan den försiktiga linje som Löfven/Andersson driver och en mer tydlig som många partiaktiva önskar. Om ja till RUT och jobbskatteavdrag ses som eftergifter till opinionen och medelklassen så efterlyser många en tydligare opposition till den moderata politiken. Den aningslöshet som partiet visade upp under 80- och 90-talens stora avregleringar skapar idag en tvångströja på den ekonomiska politiken som onekligen känns trång för många socialdemokrater, att då köpa borgerliga och faktiskt nyliberala förslag gör den än trängre.

Löfven/Andersson-linjen framhålls ofta som vägen till valvinst. Det är lite trist eftersom den vägen förutsätter att väljarna vill ha borgerlig politik. Det vore också, såvitt jag förstår, första gången som socialdemokraterna anpassar sin politik efter det politiska motståndet snarare än till samhällets behov. Vi får se vad kongressen ger för besked till Lövfen/Andersson om den saken.

Jag kommer via mitt jobb att vara på plats under kongressdagarna men jag har helt ärligt inga större förväntningar att lämna tillställningen med stjärnor i ögonen. Jag hoppas mest på att slippa känna mig helt blåögd.

Crunch time

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Jag vill veta att de brinner!

Jag har ju tidigare bekänt mig till såväl existentialism som naivistisk, idelaistisk, humanism. Nu vill jag praktisera detta i samband med efterfrågan för en öppen och ärlig process i utnämnandet av en ny partistyrelse och partiledare.
Jag har märkt att ett av min egen personlighets mest utmärkande drag är att jag vill uppnå konsensus kring saker. Ibland ger det att jag kanske är väl smidig och ger efter en liten bit i diskussionen. Inställningen kan vi kalla den socialdemokratiska pragmatismen. Man når vissa resultat, det blir bra men inte perfekt.
Jag blir därför ofta imponerad av människor som är kompromisslösa och tvärsäkra. De kan väl aldrig ha fel? Låt oss kalla det den dogmatiska socialdemokratin. Man uppnår ofta konflikt och ibland resultat. Det kanske är rätt inställning i opposition?
När det gäller den socialdemokratiska nomineringsprocessen är det en tredje väg som beträds. Den socialdemokratiska nihilismen. Eftersom man inte vill något innan någon frågar om man vill så behöver man varken kompromissa eller deklarera sin uppfattning om någonting.
Det är alltså fullt möjligt att få uppdrag bara genom att vara trevlig, inåtvänd och lojal. Visionär kan vara jobbigt. Arg ännu värre. Utåtriktad är lite suspekt. Man ska vara en ledare som inte vill leda. En pådrivare utan vision. En förnyare utan att skapa konflikt.
Jag tror inte på det. Jag vill bli imponerad. Inte bara av de dogmatiska, utan även av de pragmatiska. Jag vill veta vad de kandidater jag ska ställa mig bakom vill, kan och vågar. Jag vill veta att de känner. Att de inte gör det för att någon annan vill att de ska göra det, eller för att någon annan inte vill göra det själv.
Jag inbillar mig att många medlemmar och väljare känner på samma sätt som jag. Att det är oerhört viktigt att de vi väljer vill något. Nästan vad som helst. Att de verkligen vill göra något som de tycker är bra för partiet. Att de brinner för politiken och för de socialdemokratiska idealen.
Nu börjar processen långsamt öppnas i partidistrikten, Stockholms stad först, Stockolms län öppnar på Facebook och Göteborg har en enkät ute. Jag, liksom många andra, vill att fler följer efter! Om ni vill ha lite inspiration, se hur Miljöpartiet gör när de söker nya språkrör. Helt utan dramatik presenterar sig nu de som vill kandidera.
Jag vill liksom Peter Andersson hissa varningsflaggen för att vi redan nu måste börja prata om vad vi vill göra med partiets politik. Det är inte möjligt att vänta tills en ev. ny partistyrelse tar över i slutet av mars.

P.S. Om ni inte förstår varför Twitter är en bra grej så vill jag verkligen tipsa om det här #prataomdet. Börja långt ner och läs, läs och läs, jag lovar att du på många ställen finner något som kommer att gå rakt in i dig. Det är inte mysigt men det är definitivt varmt, innerligt och ärligt.

Fler bloggar på NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!