För första gången i mitt korta socialdemokratiska liv ska jag nästa vecka på en ordinarie partikongress, där skall partiprogram antas och de politiska linjerna inför valet 2014 och därefter mejslas fram.
Det är Stefan Löfvens första kongress som partiordförande. En kröningskongress.
Det är också den största prövningen hittills på ledarskapet i partiet under Löfven. Det finns många stora och små frågor som kommer att vändas vridas och med kremlologisk noggrannhet analyseras av partister och journalister.
För mig finns det två stora frågor.
1. Lyckas partiet hitta en konstruktiv väg ur den blockerade diskussionen kring vinst i välfärd?
2. Kommer Stefan Löfven att mjukt slingra sig under trycket från kongressen eller kommer partiledningen att lyckas styra ombuden till en lagom förutsägbar klang- och jubelföreställning?
Den första frågan hoppas jag landar i en klassisk kompromiss någonstans i närheten av LOs förslag med ett kommunalt veto och en kvalitetsaspekt på vård, skola och omsorg som inte kräver världens största byråkratiska kontrollsystem vilket partistyrelsens eget förslag gör.
Den andra är jag helt ärligt mer orolig för. Kan partiet se bortom representativitet och lojaliteter, geografi och maktfördelning? Kommer det handla om lite till alla eller har vi nått den mognaden att det bästa förslaget vinner, den bästa kandidaten vinner?
Det finns i mitt huvud en ganska tydlig konflikt mellan den försiktiga linje som Löfven/Andersson driver och en mer tydlig som många partiaktiva önskar. Om ja till RUT och jobbskatteavdrag ses som eftergifter till opinionen och medelklassen så efterlyser många en tydligare opposition till den moderata politiken. Den aningslöshet som partiet visade upp under 80- och 90-talens stora avregleringar skapar idag en tvångströja på den ekonomiska politiken som onekligen känns trång för många socialdemokrater, att då köpa borgerliga och faktiskt nyliberala förslag gör den än trängre.
Löfven/Andersson-linjen framhålls ofta som vägen till valvinst. Det är lite trist eftersom den vägen förutsätter att väljarna vill ha borgerlig politik. Det vore också, såvitt jag förstår, första gången som socialdemokraterna anpassar sin politik efter det politiska motståndet snarare än till samhällets behov. Vi får se vad kongressen ger för besked till Lövfen/Andersson om den saken.
Jag kommer via mitt jobb att vara på plats under kongressdagarna men jag har helt ärligt inga större förväntningar att lämna tillställningen med stjärnor i ögonen. Jag hoppas mest på att slippa känna mig helt blåögd.
Crunch time
Det är Stefan Löfvens första kongress som partiordförande. En kröningskongress.
Det är också den största prövningen hittills på ledarskapet i partiet under Löfven. Det finns många stora och små frågor som kommer att vändas vridas och med kremlologisk noggrannhet analyseras av partister och journalister.För mig finns det två stora frågor.
1. Lyckas partiet hitta en konstruktiv väg ur den blockerade diskussionen kring vinst i välfärd?
2. Kommer Stefan Löfven att mjukt slingra sig under trycket från kongressen eller kommer partiledningen att lyckas styra ombuden till en lagom förutsägbar klang- och jubelföreställning?
Den första frågan hoppas jag landar i en klassisk kompromiss någonstans i närheten av LOs förslag med ett kommunalt veto och en kvalitetsaspekt på vård, skola och omsorg som inte kräver världens största byråkratiska kontrollsystem vilket partistyrelsens eget förslag gör.
Den andra är jag helt ärligt mer orolig för. Kan partiet se bortom representativitet och lojaliteter, geografi och maktfördelning? Kommer det handla om lite till alla eller har vi nått den mognaden att det bästa förslaget vinner, den bästa kandidaten vinner?
Det finns i mitt huvud en ganska tydlig konflikt mellan den försiktiga linje som Löfven/Andersson driver och en mer tydlig som många partiaktiva önskar. Om ja till RUT och jobbskatteavdrag ses som eftergifter till opinionen och medelklassen så efterlyser många en tydligare opposition till den moderata politiken. Den aningslöshet som partiet visade upp under 80- och 90-talens stora avregleringar skapar idag en tvångströja på den ekonomiska politiken som onekligen känns trång för många socialdemokrater, att då köpa borgerliga och faktiskt nyliberala förslag gör den än trängre.
Löfven/Andersson-linjen framhålls ofta som vägen till valvinst. Det är lite trist eftersom den vägen förutsätter att väljarna vill ha borgerlig politik. Det vore också, såvitt jag förstår, första gången som socialdemokraterna anpassar sin politik efter det politiska motståndet snarare än till samhällets behov. Vi får se vad kongressen ger för besked till Lövfen/Andersson om den saken.
Jag kommer via mitt jobb att vara på plats under kongressdagarna men jag har helt ärligt inga större förväntningar att lämna tillställningen med stjärnor i ögonen. Jag hoppas mest på att slippa känna mig helt blåögd.
Crunch time
Fler bloggar om: Politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar