Jag var tidigare ikväll samtalsledare på ett seminarium om antalogierna Skitliv och Hopskrivet. Böckerna (och samtalet) handlar om hur otryggheten på arbetsmarknaden breder ut sig. Deltagare i samtalet var redaktörerna för respektive bok; Frances Tuuloskorpi och Victor Bernhardtz samt två av skribenterna, Torun Carrfors och Bobbo Malmström.
En sak som verkligen fastnade var när Torun Carrfors resonerade kring vad otryggheten kostar:
I form av psykisk och fysisk ohälsa. I form av färre barn. I form av att människor inte kan utveckla sig eftersom de inte kan ta tjänstledigt.
Det där är en diskussion som vi inom socialdemokraterna borde föra på större allvar. Jobben går före allt annat men är det jobb till vilket pris som helst som gäller?
Vilka ytterligare krav kan vi ställa på offentliga arbetsgivare?
Hur kan vi underlätta för de med osäkra anställningar att vara medlemmar i facket och kvalificera sig till a-kassan?
Hur kan vi underlätta för människorna som lever i ett prekariat att få lån, flytta hemifrån, få semester, sjukersättning, föräldrapenning osv.
Hur ska de få en del av samhällskontraktet, hur skall de kunna lita på det?
Håkan Linnarsson skrev på sin blogg idag om de socialdemokratiska traditionerna pragmatism kontra att skattekronor ska användas på rätt sätt. Där gällde det privata vinstintressen i välfärden.
Det finns också andra områden där pragmatismen lett oss till den situation vi är i idag. Beslut som togs för 10-20 år sedan av socialdemokratiska regeringar, för att möta den tidens krav har skapat utrymme för en arbetsmarknad med A-, B- och C-lag idag.
Dagens fackliga rörelse måste möta inte bara krav från en svensk utan också från en globaliserad arbetsmarknad. Samtidigt vet vi att många företag har allt större avkastningskrav.
För att klara den här situationen (och den kring vinster i välfärden) så krävs faktiskt något annat än pragmatism av socialdemokraterna. Det krävs något som sällan uppvisats av nuvarande partiledning. Politiskt mod.
Att säga att man inte är nöjd med situationen och att man kan tänka sig att göra något åt den. Inte på sikt utan med start på valdagen 2014. Längre än så kan inte den unga generationen i de osäkra anställningarna vänta.
Tillräckligt många är de gånger nu som vi hört Stefan Löfven och Magdalena Andersson köpa borgerliga reformer som skapar ojämlikhet. Det är dags att leverera inte bara till de unga utanför arbetsmarknaden utan även dem som lever skitliv på den.
En sak som verkligen fastnade var när Torun Carrfors resonerade kring vad otryggheten kostar:
I form av psykisk och fysisk ohälsa. I form av färre barn. I form av att människor inte kan utveckla sig eftersom de inte kan ta tjänstledigt.
Det där är en diskussion som vi inom socialdemokraterna borde föra på större allvar. Jobben går före allt annat men är det jobb till vilket pris som helst som gäller?
Vilka ytterligare krav kan vi ställa på offentliga arbetsgivare?
Hur kan vi underlätta för de med osäkra anställningar att vara medlemmar i facket och kvalificera sig till a-kassan?
Hur kan vi underlätta för människorna som lever i ett prekariat att få lån, flytta hemifrån, få semester, sjukersättning, föräldrapenning osv.
Hur ska de få en del av samhällskontraktet, hur skall de kunna lita på det?
Håkan Linnarsson skrev på sin blogg idag om de socialdemokratiska traditionerna pragmatism kontra att skattekronor ska användas på rätt sätt. Där gällde det privata vinstintressen i välfärden.
Det finns också andra områden där pragmatismen lett oss till den situation vi är i idag. Beslut som togs för 10-20 år sedan av socialdemokratiska regeringar, för att möta den tidens krav har skapat utrymme för en arbetsmarknad med A-, B- och C-lag idag.
Dagens fackliga rörelse måste möta inte bara krav från en svensk utan också från en globaliserad arbetsmarknad. Samtidigt vet vi att många företag har allt större avkastningskrav.
För att klara den här situationen (och den kring vinster i välfärden) så krävs faktiskt något annat än pragmatism av socialdemokraterna. Det krävs något som sällan uppvisats av nuvarande partiledning. Politiskt mod.
Att säga att man inte är nöjd med situationen och att man kan tänka sig att göra något åt den. Inte på sikt utan med start på valdagen 2014. Längre än så kan inte den unga generationen i de osäkra anställningarna vänta.
Tillräckligt många är de gånger nu som vi hört Stefan Löfven och Magdalena Andersson köpa borgerliga reformer som skapar ojämlikhet. Det är dags att leverera inte bara till de unga utanför arbetsmarknaden utan även dem som lever skitliv på den.
Fler bloggar om: Politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar