- I Nangijala är det sagornas och lägereldarnas tid. Där är det äventyr från morgon till kväll.
Så sa Jonatan Lejonhjärta till Skorpan. Kvar blev jag i den korrekta korrekthetens tid. Där visioner är farliga, utopin är att arbetslösheten sjunker och vi helt saknar berättelser att se fram emot. För mig är detta den svenska politiska världens största svaghetstecken av alla.
Jag och många andra drömmer om en vackrare värld, där människor trivs med sig själva, sina liv och sina medmänniskor, där inget barn behöver dö för att någon annan vill ha mer. Där kvinnans frihet är lika självklar som okränkbar. Men sådana drömmar får man hålla för sig själv. Att drömma är oseriöst. Konkreta förslag för nästa budgetår är det enda tänkbara.
Vi lever i en tid där minsta kommatecken i politiken skall vara realistiskt, finansierat och helst befriat från känslor. Det är objektiv ideologism. Misstag och oövertänkthet straffas stenhårt av såväl media som politiska motståndare. Skillnaden i politiken är ofta så liten som en vinkel av uppsåt men i praktiken är det väldigt ofta samma sak. Förtroendet för politiker är fortsatt mycket lågt.
Vi måste ha både pragmatiker och visionärer, praktiker och drömmare inom politiken. Vi ska inte vänta oss människors sympati för en politik som inte vill något särskilt. Nuförtiden vågar inte ens Miljöpartiet ta ut svängarna utan även för dem kommer en slags förnuftighetsfilt och lägger sig över den politiska vardagen.
Jag vill något alldeles särskilt!
Jag vill att alla barn som växer upp i Sverige ska få den bästa skola som någonsin har funnits och att inga barn sak växa upp i fattigdom.
Jag vill att det gröna folkhemmet ska förverkligas
Jag vill att vi ska kunna resa mellan städer och länder i rasande hastighet till låga personliga kostnader.
Jag tror stenhårt på att den goda viljan är starkare än den självgoda.
Jag har inte svar på frågan HUR?
Det kan knappast vara min uppgift. Jag ger uppgiften till alla de fantastiska människor som bor i världen att tillsammans och var och en lista ut HUR? Det vore enfaldigt att tro att bara för att jag har visioner om en riktning, om VAD och VARFÖR, ska kunna svara på frågan HUR?!
Att inse att visionen om vart vi ska är något annat än förslaget på hur vi ska nå dit är en läxa dagens politiker verkligen måste omfamna. Hur kan vi prata om framtidens arbeten när vi inte vet vilka de är?
Att samhällets behov av sagor antagligen är större än någonsin är lätt att se på biorepertoaren. Försök att hitta lite diskbänksrealism där. I höst kommer en dokumentär om Olof Palme - var han den siste framgångsrike visionären i svensk politik, eller var även Palme en slipad pragmatiker?
Den politiska rörelse som har en trovärdig berättelse om framtiden och vägen dit kommer att vinna människors sympatier. Att ha ordning på statens finanser är jättebra men om vi inte vet varför och vad det ska löna till finns ingen större poäng med att engagera sig. Eller?
Som exempel på hela svagheten i den politiska sfären just nu får Super-Sebastian Stenholm fungera med sitt inlägg om Lars Beckman. Sebastian är i sina bästa stunder en eminent bloggare och alltid en engagerad person med stort och gott hjärta så det känns lite elakt att peka ut honom men exemplet visar så tydligt på hur grund "debatten" är från både höger och vänster. Nog för att det är nyhetstorka men...
Magnihasa med ytterligare ett exempel.
Så sa Jonatan Lejonhjärta till Skorpan. Kvar blev jag i den korrekta korrekthetens tid. Där visioner är farliga, utopin är att arbetslösheten sjunker och vi helt saknar berättelser att se fram emot. För mig är detta den svenska politiska världens största svaghetstecken av alla.
Jag och många andra drömmer om en vackrare värld, där människor trivs med sig själva, sina liv och sina medmänniskor, där inget barn behöver dö för att någon annan vill ha mer. Där kvinnans frihet är lika självklar som okränkbar. Men sådana drömmar får man hålla för sig själv. Att drömma är oseriöst. Konkreta förslag för nästa budgetår är det enda tänkbara.
Vi lever i en tid där minsta kommatecken i politiken skall vara realistiskt, finansierat och helst befriat från känslor. Det är objektiv ideologism. Misstag och oövertänkthet straffas stenhårt av såväl media som politiska motståndare. Skillnaden i politiken är ofta så liten som en vinkel av uppsåt men i praktiken är det väldigt ofta samma sak. Förtroendet för politiker är fortsatt mycket lågt.
Vi måste ha både pragmatiker och visionärer, praktiker och drömmare inom politiken. Vi ska inte vänta oss människors sympati för en politik som inte vill något särskilt. Nuförtiden vågar inte ens Miljöpartiet ta ut svängarna utan även för dem kommer en slags förnuftighetsfilt och lägger sig över den politiska vardagen.
Jag vill något alldeles särskilt!
Jag vill att alla barn som växer upp i Sverige ska få den bästa skola som någonsin har funnits och att inga barn sak växa upp i fattigdom.
Jag vill att det gröna folkhemmet ska förverkligas
Jag vill att vi ska kunna resa mellan städer och länder i rasande hastighet till låga personliga kostnader.
Jag tror stenhårt på att den goda viljan är starkare än den självgoda.
Det kan knappast vara min uppgift. Jag ger uppgiften till alla de fantastiska människor som bor i världen att tillsammans och var och en lista ut HUR? Det vore enfaldigt att tro att bara för att jag har visioner om en riktning, om VAD och VARFÖR, ska kunna svara på frågan HUR?!
Att inse att visionen om vart vi ska är något annat än förslaget på hur vi ska nå dit är en läxa dagens politiker verkligen måste omfamna. Hur kan vi prata om framtidens arbeten när vi inte vet vilka de är?
Att samhällets behov av sagor antagligen är större än någonsin är lätt att se på biorepertoaren. Försök att hitta lite diskbänksrealism där. I höst kommer en dokumentär om Olof Palme - var han den siste framgångsrike visionären i svensk politik, eller var även Palme en slipad pragmatiker?
Den politiska rörelse som har en trovärdig berättelse om framtiden och vägen dit kommer att vinna människors sympatier. Att ha ordning på statens finanser är jättebra men om vi inte vet varför och vad det ska löna till finns ingen större poäng med att engagera sig. Eller?
Som exempel på hela svagheten i den politiska sfären just nu får Super-Sebastian Stenholm fungera med sitt inlägg om Lars Beckman. Sebastian är i sina bästa stunder en eminent bloggare och alltid en engagerad person med stort och gott hjärta så det känns lite elakt att peka ut honom men exemplet visar så tydligt på hur grund "debatten" är från både höger och vänster. Nog för att det är nyhetstorka men...
Magnihasa med ytterligare ett exempel.
Fler bloggar om: Politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar