Den ideologiska lågan

Att vara socialdemokrat är i dessa dagar både lätt och svårt.

Det är lätt för att vi inte har lagt några förslag som högerpress eller lobbyister kan ägna sig åt att försöka idiotförklara. (Även om de försöker.)

Det är svårt eftersom vi som är så vana att följa våra ledare är osäkra på riktningen. Osäkerheten bottnar i att fast det finns tydliga tecken på att det nyliberala experimentet och avregleringarna av välfärden inte har gett positiva resultat för någon annan än kapitalisterna så vill inte vår partiledning ta ut vägen från denna väg. Det kanske inte är så förvånande när vår ledare är den pragmatiske fackföreningsmannen Löfven och den i avregleringsregeringen Persson verksamma Magdalena Andersson.


Det är en balansgång på en allt slakare lina som Löfven och Andersson försöker sig på och det ska bli mycket intressant att se vilka besked om riktning, om några, som Almedalsveckan kan ge. Kommer Löfven fortsätta att smeka näringslivet medhårs utan att också tala om kvinnorna i offentlig sektor, kommer han att ge något ytterligare besked i frågan om vinst i välfärden som allt mer infekterar den offentliga debatten, mest på grund av de inneboende motsättningarna mellan partiets gräsrötter och dess elit. Kommer Andersson vid sitt ekonomiskpolitiska seminarium ge några besked om hur välfärden ska utökas och finansieras med samma ekonomiska politik som Moderaterna för.


Det finns en rad reformer som både fack och partimedlemmar önskar sig. En kraftigt höjd lägstanivå i a-kassa och en återställning av kvalificeringsvillkoren. Ytterligare en reform av sjukförsäkringen med bibehållet rehabmål men förändrade villkor kring ersättningsnivå och slutdatum. Läkarprofessionens ord måste få gå före försäkringskassans tjänstemäns t.ex. 


Vi har också den förfärligt ineffektiva arbetsmarknadspolitiken som har till mål att var och en ska bli bättre på att söka jobb och mer desperat att ta vilket jobb som helst. Istället behöver vi individuella insatser som kan varieras från en palett av åtgärder, där coachning möjligen kan vara en lösning för några men definitivt inte för alla arbetslösa. Vi har två stora bekymmer på arbetsmarknaden idag. Unga utan gymnasieutbildning och äldre (50+) långtidsarbetslösa. Dessa måste få förbättrade möjligheter att bli anställda men deras förutsättningar är väsensskilda, liksom deras potentiella framtid. Det är därför åtgärderna måste skilja sig mycket åt.


Jag hoppas att den fråga väljarna kommer att ställa sig på valdagen 2014 är om vi vill ha mer av det som är nu med ökad konkurrens och ökade klyftor, eller en ny väg där människovärdet står i centrum och att samhället skall byggas för människor (och företag) som kan utvecklas långsiktigt. Den frågan får de inte av socialdemokraterna idag. Och, ärligt talat, jag skiter i om det går bra i opinionen just nu, det gick ännu mycket bättre 2008 och det vet vi ju hur det gick. 
Det är klart att det är klokt att något avvakta kongressen 2013 men vad är partistyrelsens brinnande frågor där. Vilka frågor är do or die för Löfven, är han den lojalaste av partiarbetare så borde han redan nu "lyssnat in rörelsen".  Är han en socialdemokratisk ideolog så borde han redan nu tagit tydligare avstånd från de ökade klyftorna och de sociala orättvisorna.


I barnböckerna framställs det ofta som modigt och rättrådigt att stå på sig, även om man blir emotsagd av större och starkare barn. Jag vill ha en partiledning som klarar lite motvind i högerpressen och som kan svara på tuffa frågor om valfrihet, jämlikhet och hållbarhet. Utifrån sin egen övertygelse och från övertygelsen hos partiet man leder. Jag vill se den ideologiska lågan.


Tyvärr förväntar jag mig inte att få göra det. Ni får gärna överraska mig, Löfven och Andersson.


LO-bloggen, Ulrica Brogren, Peter Johansson, Moberg, makthavare.se

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?