Öppenheten med valstrategin ställer stora krav på politiken

Idag presenterade Socialdemokraterna via valledaren Janne Larsson valstrategin för 2014. Det är två valdatum som täcks in. EU-valet och det stora valet till, kommun, region och riksdag i september 2014.
Strategierna inför valen är också helt olika. Till EU-valet handlar det om att få sossar att gå och rösta, till riksdagsvalet handlar det om att vinna nya väljare.

Om vi, för att göra EU-politikerna lika frustrerade som vanligt, bortser från EU-valet, är det ett väldigt modigt parti som visar bilden för journalister och politiska motståndare vilka grupper partiet vill vinna. Det handlar om 12% av väljarna som vid förra valet röstade borgerligt men nu överväger att rösta rött, även om de själva kanske definierar sig som mittenväljare. Just öppenheten i partiets presentation som också ligger tillgänglig på partiets hemsida är något helt nytt och om Janne Larsson orkar hålla i denna linje av öppenhet genom hela valkampanjen så har mycket vunnits redan där. Problemet med öppenheten är att den lämnar mindre utrymme till misstag och omvärdering under resans lopp.

Frågan är också hur Socialdemokraterna ska lyckas att leva upp politiskt till den berättelse som presenterades idag. Om kontrasten ska stå mellan fler skattesänkningar och satsningar på jobb, utbildning och välfärd så finns ett verkligt problem. Statens budget går redan back. Om Socialdemokraterna ska lova saker i valrörelsen så kommer vi att vara tvungna att göra det utan att de kostar. Om borgarna struntar i att gå till val på fortsatta skattesänkningar så kommer den enda uppenbara skillnaden i valet vara vilken långsiktig vilja partierna har, möjligen kommer det finnas något annorlunda retoriska utgångspunkter men i praktiken så finns ingen skillnad för medborgarna.

Anledningen är att frågan om ekonomiskt ansvar är den som traditionellt avgör valet, även om det inte är den fråga som väljarna värderar högst är det den som fäller utslag i valresultatet. Här ligger Socialdemokraterna fortfarande efter men vill kunna spela jämnt med Borg i valet, något som kräver stor återhållsamhet med kostnadsdrivande vallöften.

Larsson och Socialdemokraterna vill därför ha en ideologiskt driven valrörelse. Några stora reformer går ju inte att finansiera men de långsiktiga målen ligger fast och skiljer sig mycket åt. Frågan är om det är via ideologi vi kan övertyga de eftertraktade 12 procenten, räcker det verkligen att sätta ambitiösa mål utan att lämna förslag på hur de ska nås.

Att det ska bli en ideologisk valrörelse men vi ska "inte ner i folks plånböcker" blir också problematiskt eftersom då försvinner möjligheten att prata om ideologiskt svåra reformer som RUT- och ROT-avdrag, jobbskatteavdrag och andra reformer som minskar jämlikheten i Sverige, något som partiet och inte minst partimedlemmarna säger är ett överordnat mål.

AB, AB, SR, DN, SVT

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Dagens fråga!

En fråga som jag kanske tycker fattas lite i debatten, både från journalister och politiker. Det påstås också vara en fråga som är visionsframkallande vilket aldrig kan vara fel. Eller?

och inte bara

Tänk vad livad den politiska debatten kunde vara då.

Frågan är dessutom utmärkt att ställa sig vid allt politiskt arbete. Pragmatism ska vi ha men när den får råda utan störning av ideologi och kompass så blir nog riktningen lite svajig.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Ideologiskt motiverad politik - det är väl det vi vill ha!

När någon i dagens politiska debatt kallar något för ideologiskt motiverat så menar man i nio fall av tio att något är sämre än det skulle vara med en ideologiskt ofärgad lösning, och dessutom tror man att man har en sådan.

Det är också detta fenomen som ligger bakom den "teknokratiska" regeringen i Italien. Jag har förvisso själv använt begreppet på ovanstående sätt men har nu kommit till insikten att jag ska sluta med det.

Människor röstar borgerligt av många skäl och ett av dem är ideologi. Den ideologi som hävdar att staten ska vara så liten som möjligt och var och en ska se till sin egen lott och förvalta sin egen resurs på bästa möjliga sätt. Vilket innebär ett samhälle som blir uppdelat.

Skillnaden mellan dagens borgerlighet och gårdagens är enbart att de idag har lärt sig att säga en sak medan de gör motsatsen. De säger att de vill värna välfärden men fryser statsbidragen till kommuner och landsting. De säger att de vill ha bra infrastruktur men låter andra betala satsningarna osv. Detta är exempel på ideologiskt motiverad politik och det måste ju vara helt ok. Det är därför dumt att inte bemöta denna klyftornas och utslagningens ideologi med frihetens och jämlikhetens.

Att säga att det förslag man själv ställer fram inte är ideologiskt motiverat är ju egentligen falskt. Javisst det kan finnas forskning som stöder den föreslagna färdriktningen men när det gäller nationalekonomi och statsvetenskap så finns det troligen forskning som stöder motsatsen också. Det kan vi t.ex. se när både opposition och regering använder finanspolitiska rådets rapporter för att hävda sin ståndpunkt, man väljer bara olika kapitel.

Ett annat aktuellt exempel är den konsensus som tycks råda kring problematiken att finansiera välfärden i framtiden. En starkt nyliberal högerröst ropar att det är omöjligt med nuvarande system. Det är från deras ideologiska ståndpunkt en korrekt matematik och problematik.

Nu när Daniel Ankarloo, doktor i ekonomisk historia, visar att det borgerliga resonemanget inte håller, öppnar han ytterligare en dörr för socialdemokratin att kliva in i och säga att här finns en skiljd ståndpunkt som går att hålla. Vi kommer att ha råd med en solidariskt finansierad välfärd. Det högern säger baseras på det samhälle de vill skapa. Här finns en alternativ väg, den väg vi vill gå.

Det här är dock något som det socialdemokratiska partiet inte kommer att göra i nuvarande opinionsläge. Jag tror inte att det finns en chans att, så länge Stefan Löfven, genom personlig utstrålning, knaprar förtroendekapital från Fredrik Reinfeldt, att vi kommer få se en tydlig skillnad mellan de politiska alternativen. Moderaterna kommer få smaka sin egen medicin och så länge de inte gör något drastiskt kommer inte heller socialdemokraterna att göra det, den själsdödande politiska trianguleringen fortsätter.

Det är i sådana här lägen jag som fortfarande är en bäbis i partiet vill skrika lite och be om lite mer ideologiskt motiverad politik, speciellt när det finns både folklig opinion och statliga finanser att rädda!!!

Mer lässugen? Tips:
Johan Westerholm, Alliansfritt Sverige, Björn Andersson, Röda Berget, Göran Johansson

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Den ideologiska lågan

Att vara socialdemokrat är i dessa dagar både lätt och svårt.

Det är lätt för att vi inte har lagt några förslag som högerpress eller lobbyister kan ägna sig åt att försöka idiotförklara. (Även om de försöker.)

Det är svårt eftersom vi som är så vana att följa våra ledare är osäkra på riktningen. Osäkerheten bottnar i att fast det finns tydliga tecken på att det nyliberala experimentet och avregleringarna av välfärden inte har gett positiva resultat för någon annan än kapitalisterna så vill inte vår partiledning ta ut vägen från denna väg. Det kanske inte är så förvånande när vår ledare är den pragmatiske fackföreningsmannen Löfven och den i avregleringsregeringen Persson verksamma Magdalena Andersson.


Det är en balansgång på en allt slakare lina som Löfven och Andersson försöker sig på och det ska bli mycket intressant att se vilka besked om riktning, om några, som Almedalsveckan kan ge. Kommer Löfven fortsätta att smeka näringslivet medhårs utan att också tala om kvinnorna i offentlig sektor, kommer han att ge något ytterligare besked i frågan om vinst i välfärden som allt mer infekterar den offentliga debatten, mest på grund av de inneboende motsättningarna mellan partiets gräsrötter och dess elit. Kommer Andersson vid sitt ekonomiskpolitiska seminarium ge några besked om hur välfärden ska utökas och finansieras med samma ekonomiska politik som Moderaterna för.


Det finns en rad reformer som både fack och partimedlemmar önskar sig. En kraftigt höjd lägstanivå i a-kassa och en återställning av kvalificeringsvillkoren. Ytterligare en reform av sjukförsäkringen med bibehållet rehabmål men förändrade villkor kring ersättningsnivå och slutdatum. Läkarprofessionens ord måste få gå före försäkringskassans tjänstemäns t.ex. 


Vi har också den förfärligt ineffektiva arbetsmarknadspolitiken som har till mål att var och en ska bli bättre på att söka jobb och mer desperat att ta vilket jobb som helst. Istället behöver vi individuella insatser som kan varieras från en palett av åtgärder, där coachning möjligen kan vara en lösning för några men definitivt inte för alla arbetslösa. Vi har två stora bekymmer på arbetsmarknaden idag. Unga utan gymnasieutbildning och äldre (50+) långtidsarbetslösa. Dessa måste få förbättrade möjligheter att bli anställda men deras förutsättningar är väsensskilda, liksom deras potentiella framtid. Det är därför åtgärderna måste skilja sig mycket åt.


Jag hoppas att den fråga väljarna kommer att ställa sig på valdagen 2014 är om vi vill ha mer av det som är nu med ökad konkurrens och ökade klyftor, eller en ny väg där människovärdet står i centrum och att samhället skall byggas för människor (och företag) som kan utvecklas långsiktigt. Den frågan får de inte av socialdemokraterna idag. Och, ärligt talat, jag skiter i om det går bra i opinionen just nu, det gick ännu mycket bättre 2008 och det vet vi ju hur det gick. 
Det är klart att det är klokt att något avvakta kongressen 2013 men vad är partistyrelsens brinnande frågor där. Vilka frågor är do or die för Löfven, är han den lojalaste av partiarbetare så borde han redan nu "lyssnat in rörelsen".  Är han en socialdemokratisk ideolog så borde han redan nu tagit tydligare avstånd från de ökade klyftorna och de sociala orättvisorna.


I barnböckerna framställs det ofta som modigt och rättrådigt att stå på sig, även om man blir emotsagd av större och starkare barn. Jag vill ha en partiledning som klarar lite motvind i högerpressen och som kan svara på tuffa frågor om valfrihet, jämlikhet och hållbarhet. Utifrån sin egen övertygelse och från övertygelsen hos partiet man leder. Jag vill se den ideologiska lågan.


Tyvärr förväntar jag mig inte att få göra det. Ni får gärna överraska mig, Löfven och Andersson.


LO-bloggen, Ulrica Brogren, Peter Johansson, Moberg, makthavare.se

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Den borgerliga ideologin allt tydligare, det hårda samhället likaså

Den bild av ett samhälle för alla som framförallt moderaterna så skickligt målar upp i sin retorik håller nu på att flagna. Vi ser istället den nakna ideologin skymta fram mer och mer.
Det är små glimtar av ett samhälle där själv är bäste dräng och där viljan att arbeta är det som avgör om du får ett jobb eller ej. Där politikens roll är begränsad till att upprätthålla livhanken på så många som möjligt och stansa ut produktionsenheter till arbetsgivarna.

Det är en bild av människan som den egoistiska, protektionistiska och tävlingsinriktade superindividen som klarar allt, bara man bestämmer sig för det. Jag hittar det här hos Peter Andersson som hittat det på Johan Sjölanders twitter.

Jag och min fru har köpt varsin lägenhet till våra barn. Det kan alla föräldrar göra. Våra barn är mycket nöjda.”

Ur en ledarkrönika i Hyresgästernas tiding Hem & Hyra.


Ställ det citatet mot Faktumredaktören Aaron Israelssons debattartikel tidigare i veckan. (Faktum säljs av hemlösa i Göteborg.)

Det är faktiskt fullt möjligt att Mats Odell lever i en verklighet där alla föräldrar kan köpa lägenheter till sina barn. Det är kanske därför hans och den borgerliga regeringens politik är mest gynnande  till de tre rikaste tiondelarna av befolkningen, de tror helt enkelt att alla är välutbildade, rika, friska och att alla som vill har jobb.

Det erkänns mer eller mindre öppet nu att det tillbakadragna femte jobbskatteavdraget hade mindre med den ekonomiska oron att göra än risken för en regeringskris om man gick fram med förslaget. Att man försöker säga att det är Socialdemokraternas "fel" att regeringen inte är i majoritet den här mandatperioden får vi nog leva med.

När jag ser hur socialstyrelsen slår larm om att fler kommer från arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring till socialbidrag. När människor förväntas leva på 6-7000 kr/ månad i fas 3, när 80 procent av de arbetslösa inte får 80 procent av sin tidigare lön i a-kassa.

Nu var inte allt så otroligt bra förut heller men att medvetet arbeta för att öka klyftorna i samhället, det har ingen socialdemokratisk regering gjort, att låta bli att använda investeringsutrymme för att skapa jobb, det har ingen soicaldemokratisk regering gjort. Att acceptera en arbetslöshet på runt 7%, att säga att det är viktigare med statsfinanserna än att människor får jobb. Det har aldrig en socialdemokratisk regering gjort.

Jag tror att ju längre tid den enda idéns politik får flagna kommer människor att se den tomma bilden bakom. Det är inget samhälle de vill ha. Nu höjs nivån för frikort i sjukvården. Vilka drabbas av detta? De som tjänar bra?

Nu är det upp till alternativen att visa sina bilder. Jag tror inte på bilden av en leende landsbygd och välmående industriarbetare heller. Jag vill se en bild av ett modernt land där vi använder teknologi för att skapa förutsättningar för att vara närmare varandra istället för att distansera oss. Där vi jobbar lugnare och engagerar oss mer i varandra och andra. Det är en bild jag tror att de flesta kan skriva under på.

Bloggat med djurtema: Peter Högberg om trygghetstorsk, Peter Johansson om Lex Oink, Göran Johansson om Grisfest

fler blogginlägg på  Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Äntligen debatt kring Öppna Kriskommissionen!

Jesper Nilsson kommer idag med en replik till Öppna Kriskommissionens (ÖKK) idédebatt och tillhörande artikel på Dagens Arena. Jag vill gärna utveckla vårt dokument och jag hoppas att fler gör som Jesper och diskuterar det. Det här är mitt svar på Jespers kritik, eftersom jag har bidragit till ÖKK:s alster och tycker att idédebatten är den kanske viktigaste vi måste föra just nu så känns det som om Jesper Nilsson läser vårt dokument som fan läser Bibeln. Det är bra för då måste jag tänka ett varv till.
Vad som främst verkar provocerat är att koppla individens ansvar till samhällets men för att individernas frihet ska öka måste också individernas ansvar för sig själv och för samhället också öka. Jämlikhet är dock en förutsättning för att viljan till att ta ansvar för samhället.

 "I sin debattartikel frågar de sig huruvida det är rimligt att t ex människor sjuka av övervikt över huvud taget skall få ta del av vår gemensamma välfärd."

I debattartikeln står det

Ett egenansvar för att ta hand om sin hälsa framför att lasta ett system i onödan är ett exempel: Är det rimligt att genomföra ledoperationer på överviktiga utan att den enskilde lägger om kosten för att minska framtida belastningar på vården? 

Exemplet är provocerande men en förutsättning för att vi ska kunna komma fram är att man är medveten om sin egen roll i ett större sammanhang. Vi har heller aldrig hävdat att man ska neka någon vård, så har i alla fall inte jag tolkat idén utan att man ska se till de individuella förutsättningarna och om en sjukdom kan undvikas genom en annan livsföring stötta i den processen. Egentligen mer ett politiskt förslag än en idé.
Jag ser jämlikhet som den viktigaste vägen för att uppnå mer solidaritet och rättvisa och en förutsättning för att människor ska ta ansvar för att skapa ett hållbart samhälle, det är möjligt att vi tagit jämlikheten för självklar för att framhålla dess värde i vår text.
I ett samhälle som är progressivt och bra tar vi hand om varandra inom och utom officiella strukturer, vi behandlar löntagare, egenföretagare och arbetsgivare med respekt för deras roller. Vi arbetar aktivt med arbetsmiljö och utveckling av näringslivet samt med ett stort fokus på kommande generationer. Det är inte samhället som gör detta det är individerna i samhället som gör det. För det gemensamma bästa.
I sammanhanget vill jag också säga att Öppna Kriskommissionens material består av ganska löst sammanfogade och ibland emotsägande trådar. Det är klart att en urvalsprocess har skett för att skapa rapporten men inte alla som bidragit med något håller med om allt annat. Vi vill gärna ha en diskussion om dokumenten vi publicerar.
Öppna kriskommissionen finns också på Facebook, ta gärna tag i diskussionen där du med!

Politiken är som en osäker tonåring

Maria Pia Boëthius sätter mig på spåret i senaste numret av ETC. Hon skriver ungefär att om man inte gillar ett skönhetsideal varför försöker man då leva upp till det istället för att försöka ändra idealet. Det är naturligtvis en enklare väg att gå att anpassa sig - låt oss kalla den Östrosvägen. Att istället kämpa mot det rådande idealet och slåss mot den förhärskande sanningen om världen, det är tufft men det går om man är målmedveten och vet vilket ideal man kämpar för.
Boëthius erbjuder en av de bästa beskrivningarna av "problemformuleringsprivilegiet" som jag har sett. Det är den som äger det som bestämmer vad som är snyggt och ej.
Just nu är Moderaterna de som sätter reglerna på skönhetstävlingen och även om de snart kommer få problem med sin antiaktiva politik, där allt ansvar vilar på någon annan så är det detta initiativ som andra partier måste förtjäna för att komma åter i debatten.
För socialdemokraterna handlar det t.ex. om att vi måste kunna prata om frihet utan att nödvändigtvis mena valfrihet eller likställa dessa med varandra. Vi ska kunna säga solidaritet utan att snegla nervöst över axeln efter 68-spöken.
Så problemet är att förtjäna privilegiet att sätta tonen - låt oss kalla det att bestämma mitten. Det som Sigmar Gabriel talar om.
Det är fullt möjligt att göra detta, men vi ska inte tro att det blir lätt. Kriskommissionernas rapporter och hur de används i partiet kan komma att avgöra hur modig och kraftfull en uppdateringsprocess i Socialdemokraterna är.
Själv är jag ute på en mission för jämlikhet, för medmänsklighet och gemenskap. Jag har tyvärr svårt att klä dessa ord i konkreta förslag men det handlar om att jag efterlyser gemensamma lösningar för att stärka individen. I min rosa drömvärld är status inte ett begrepp som är knuten till materiella egenskaper eller till personer utan till handlingar och företeelser. Jag vill se självsäkra personer som står upp för sina rättigheter tillsammans. Inte splittrade kollektiv där ensam är stark - det är dit vi är på väg, i hög fart, just nu. Jag tror att vi i arbetarrörelsen måste jobba stenhårt för att få människor att uppleva sitt eget värde som okränkbara individer och få dem att inse att man når bäst resultat genom att jobba tillsammans som jämlikar, oavsett vad visitkortet hävdar.
Fler bloggar på Netroots, Öppna Kriskommissionen på blogg och på Facebook
Dygnets favorit är Peter Högbergs inlägg som handlar om att vi ska måla i guld.

Me and the Mahatma

Jag tillhör den minoritet av det politiska livet som tror att vi kan lära oss mer av det som händer och har hänt än av opinionsundersökningar.
Ett av sommarens projekt är därför att försöka lära mer om och av Mohandas Gandhi. Har det givit något resultat?
Jag har ännu inte gått in för personlig fattigdom, veganism eller celibat men att leva som man lär är en viktig pekpinne. Lev blått, rösta rött håller inte Gandhiklass som devis direkt.
Andra viktiga lärdomar är tålamod, eftertänksamhet, fysisk och andlig ahimsa (ickevåld). Hur känns det 2010? Jo tack som en utmärkt idé men lite svår att uppnå i alla livets stadier.
En sak som Gandhi gjorde var att han efter att ha inlett sin karriär som advokat i det brittiska imperiets tjänst vände denna värld ryggen. Hans värld blev en av ambitiöst resande och aktivism blandat med fängelsebesök, kontemplerande, flitigt brevväxlande (med bl.a. Trotskij) och författande. Han byggde upp en skara som man måste kalla lärljungar och hade sympatisörer i stora grupper och bland alla (aktuella) religioner. När han upplevde att hans läror hade missbrukats så fastade han ofta som botgöring.
Idag hade man nog kallat honom en new age profet men han var också en mycket praktisk politiker och hans väg blev Indiens väg mot frihet.
Gemensamt med många andra som lägger sin själ i att förbättra sin värld var att även Gandhi hade en problematisk relation till sina barn och sin hustru, jag menar inte att det måste vara så men att det nog lätt blir så när man är i fokus i så många ögon att man sveps med.
Ska avsluta med ytterligare en detalj från Gandhi och det är att han var sin egen värsta kritiker och väldigt öppen med sina tillkortakommanden, det var därför nästan omöjligt att svartmåla honom. En föregångare till dagens mediala pudlar med andra ord.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Alebacken,,Sverige

Könsmaktsordning- dagens monster

Tjena alla monsterdiggare (ja, jag har väntat på chansen).
Idag tänkte jag nudda vid det stora slemmiga monstret stukturer för att bevara könsmaktsordningen. Jo det är sant att på pappret finns de inte längre och Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Varför ska vi då gå ännu längre och ytterligare begränsa individers och företags möjlighet att sköta sin skit som de vill.
En delad föräldraförsäkring och kvotering i bolagsstyrelser alltså.
Det är här det är dags för den klyschigaste men bästa mening som finns - Politik är att vilja.
Om vi tycker att jämställdhetsjobbet går fort nog, att det är fullt ok att män är mindre föräldralediga än kvinnor och istället kan ägna sig åt att sitta i bolagsstyrelser, då kan vi låta bli att göra något.
Om vi tycker att den feministiska grundsatsen hela lönen halva makten borde gälla så kan det vara dags att agera lite mer.
Självklart finns det strukturer inom näringsliv, politik och offentlig sektor som är föråldrade. Det känns också självklart att det ska vara kompetens som ska styra lönebildning och utnämningar. Varför är det då inte så, det finns inga formella hinder mot kvinnors och mäns fullständiga jämställdhet.
Under de senaste fyra åren har lönegapet mellan kvinnor och män ökat (en debatt som Feministiskt Initiativ på effektfullt sätt har satt fyr på). Detta gäller på makronivå, vi kan ännu inte tala om löner på individnivå, som vi egentligen borde eftersom strukturen på arbetsmarknaden är så tydlig. En av orsakerna är att män tar ut mindre föräldraledigt och när man är föräldraledig - inget jobbskatteavdrag (hemarbete räknas inte, borde det göra det? Tänk att bättra på pensionen om man tvättar fönstrena istället för att skriva blogg).
Ett otyg som också stör inkomstklyftan är att de som är ofrivilligt deltidsarbetande (oftast kvinnor) inte längre kan stämpla upp till 100% (erkänner att jag är osäker på fakta här men visst stämmer det?).
Det här är saker som gör att vi just nu är på väg åt fel håll i det feministiska arbetet.
När det gäller kvotering till bolagsstyrelser så är ett av argumenten att kvinnorna som blir invalda kommer att känna sig mindre värda eftersom de blivit inkvoterade - det norska exemplet visar att det är falskt.
Ett annat argument är att det är kompetensen som ska avgöra. Sure Bellman, man vill ha sådana som är lika sig själva i styrlelsen, ett underbetyg.
Ett tredje är att det är så få kvinnor som vill ha ledande positioner och där känner jag att jag skulle kunna skriva en hel bok om de inkompetenta företagsledningar som gör som man mer eller mindre alltid har gjort och har väldigt svårt att se att den som saknar rätt (läs samma) bakgrund och kompetens som det man själv har eller har specificerat, är kvalificerad, (här ligger nog en stor del av problematiken för nya svenskar att komma in på rätt nivå i arbetsmarknaden också). Vi har, anser jag, väldigt många chefer som har väldigt goda kunskaper om fel saker för att skapa en dynamisk arbetsmarknad där alla människors skiftande kvaliteter kommer till nytta. Jag förstår att många kvinnor tvekar att ta chefsjobb i dessa strukturer men att det är kvinnorna som är inkompetenta är ju bara nys, det är ju de som rekryterar som är det.
Om kvinnor "tvingas" in i styrelserna via kvotering så är det väl alldeles utmärkt för då kommer (de likadana) männen i styrelserna snart upptäcka att det var en resurs som de saknat som nu tillförts.
Orden rasslar på och jag lär återkomma om detta monster på denna sida, ska försöka få in lite mer länkar och fakta tills nästa gång, nu lämnar jag det sökandet till dig.

Location:Alebacken,,Sverige

Tillbaks till de ideologiska rötterna

Mona Sahlin har skrivit en ny bok, Möjligheternas land jag har inte fått chansen att läsa den ännu, den budas till mig från Göteborg imorgon. Det jag har läst är Anders Ehnmarks anmälan av boken i dag och lyssnat på några av Mona Sahlins tal det senaste halvåret (tack YouTube som ger oss stationära chansen) i förra veckan Almedalen.
Jag gillar det jag läser och hör. Jag gillar också Peter Anderssons inlägg om jämlikhet från denna kväll. För det är ju jämlikhet det handlar om, alltså ekonomisk jämlikhet, att alla medborgare i landet har liknande förutsättningar för att kunna förverkliga sina individuella drömmar med en gemensam trygghet.
Den stora finessen med ett jämlikt samhälle är att alla får fördel av det, inte bara de som har minst utan även de som har mest eller åtminstone nästan mest.
Vi lever idag i ett land där den rikaste procenten har fått (i kronor) lika stora skattesänkningar som den fattigaste fjärdedelen under vår nuvarande regering. Det är en kontraproduktiv politik.
Jämförande forskning av många av de rikaste länderna visar att det är jämlikheten som är avgörande för en rad positiva faktorer i samhället t.ex. hälsa, våld, tillit, levnadslängd m.m. när man har nått en viss grundläggande levnadsnivå. (Det materiella välståndet verkar inte heller ha med människors upplevda lyckonivå att göra enligt mätningar som jag tyvärr inte kan länka till eftersom jag har glömt var det var jag hörde det (P1 antagligen),  hjälp någon?)
Det är alltså inte tillväxt i form av levnadsstandard som vi ska eftersträva i vårt land, självklart för några men inte för de allra, allra flesta. Det är istället tillväxt i så flummiga begrepp som livskvalitet som vi ska bygga. Denna tillväxt är svårare utan ekonomiska resurser och omöjlig om vi inte fördelar dem på så jämlikt sätt som möjligt, det betyder inte att alla ska få lika mycket - av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Därför måste vi jobba vidare för att också skapa ekonomisk tillväxt, för att investera i vår ökade livskvalitet.
För mig som idémänniska är det omöjligt att förstå varför borgerligheten så styvnackat kämpar mot något som är bevisat bra, den svenska modellen med generella och generösa ersättningsnivåer i våra sociala försäkringar. Det är för mig som humanist oförsvarligt att gömma tragedier bakom byråkrati och regler i system. Det är ju politikens uppgift att se till att systemets svagaste punkt är tillräckligt stark.
Det är för mig som politiskt aktiv omöjligt att förstå hur man kan försvara skattesänkningar motsvarande halva sjukvårdskostnaden, man vänder begreppet till - åt var och en som har förmåga mot var och en som har behov.
Det samhället vill jag inte vara med och skapa.
Fler progressiva bloggar på Netroots läs speciellt Storstad som sätter siffrorna på orden.

Det solidariska tankefelet med obligatorisk a-kassa

Rienfeldt sa, (jag tror det var i partiledardebatten, men min lathet förbjuder mig att kolla), i hård polemik med ordförande Sahlin, ungefär att kommunalanställda inte längre vill ställa upp på att jobba för att hotell och restauranganställda ska ha rimliga lönevillkor och låg a-kassa.
Slamkryparen i detta resonemang är att det inte skulle vara viktigt med en lönebildning som inte längre bygger på att lönearbetsmarknaden regleras av parterna. Om man inför en obligatorisk a-kassa med fastlagda avgifter så minskar fackförbundens inflytande och därmed även fackets legitimitet i löneföhandlingar vilket alltså leder till tryck på lägstalönerna, precis enligt den modell som borgerligheten förespråkar och som ska ge de jobb man talar om.
Den arbetsmarknadspolitiska modellens kraft bygger på mycket framgångsrika fackföreningar med omfattande kollektivavtal och stor medlemsanslutning. Så snart fackanslutningen sjunker blir det lättare och lättare för arbetsköparna att hålla nere löneökningarna.
Det är ju förresten på det sättet man också räknar med att jobbskatteavdraget ska fungera, i och med att folk har fått mer i plånboken kommer de inte vara lika noga med löneökningar vilket i förlängningen ska ge utrymme för fler anställda, men som S-O Littorin sa, det funkade inte i den här avtalsrörelsen.
En anledning kan ju vara att det är svårt att vända en skuta som gått på stadig kurs i 60 år. En annan är att man ännu inte lyckats urholka fackföreningarnas legitimitet.
Fortsatt borgerligt styre kommer att innebära att takten i förändringarna kommer att trappas upp, ska man lyckas med att göra plånboksfrågan till ideologi för folket så har man ganska bråttom, innan folket upptäcker att det som skatterna betalade inte längre fungerar och lyckas hålla skutan på kurs.

Fler progressiva bloggar på Netroots