Visionlöshet - det är så inne i år!

En av de saker som störde mig mest under hela valrörelsen var Fredrik Reinfeldts uttalade ovilja att inte tala om sin vision. (I GP-söndagsintervju, ej på nätet). Antingen är den visionen så otäck att ingen vill följa med på färden eller så färglös att den inte skulle inspirera någon. Varför vill man annars inte berätta vad man vill på lång sikt?
Att sänka skatten är ingen vision. Det är en metod. Eller?
I morse gick så partisekreterare Arkelsten ut med en öppen artikel för det fortsatta idéarbetet inom (m).

"Inför kommande val ska vi möta ­välj­arna med en framåtblickande agenda, ett positivt anslag och en tydlig vision om hur Sverige ska kunna bli ett ännu bättre land att leva i" 

Det är väl inte så man blir till sig. Dylikt hade väl t.om. kunnat skrivas av vår egen partisekreterare om han var intresserad av att föra en framtidsdebatt.
Arkelsten frågar sig vidare

"Hur kan vi långsiktigt forma vårt samhälle för att möta en allt snabbare globalisering, tuffare ­internationell konkurrens samt miljö- och ­klimat­utmaningarna?"

Självklart relevanta frågor, frågor som vi alla som pysslar med politik kan ställa upp på. Har vi något svar i sikte?
Nej, faktiskt inte alls.
Istället fortsätter Arkelsten med att beskriva att de moderata lokalföreningarna faktiskt ska göra något mellan valen. På exakt samma sätt som vår egen partisekreterare har gjort.
Jag förstår inte.
OM man vill inspirera fler att delta i det politiska livet, kanske för att få nya svar på självklara politiska frågor. Inte fan sker väl den utvecklingen utan att man kommer med ett förslag. En idé. Den kan vara åt helvete fel men det måste komma ett förslag.
Jag är i min lilla bubbla mycket måttligt imponerad över den befintliga politiska elitens sätt att förhålla sig till vår gemensamma framtid. Samtidigt som jag inser att det är svårt att hitta praktiskt politiska förslag på hur vi ska agera för att bryta den onda spiralen mot vår "civilisations" undergång.
Det finns vägar framåt. Det finns förslag på vad man kan göra. Hur man kan tänka.
Här följer ett. Det tar 20 minuter men är en ganska väl formulerad tanke på hur man kan omdefiniera tillväxt till något som vi faktiskt kan leva med i framtiden. Jag tackar Alexandra E för länken.

Det politiska samtalet fortsätter, med både kortsiktiga och långsiktiga tankar. Låt oss se mer av de senare.
Det är många som bidrar med idéer just nu, låt oss hoppas att vi snart kan formulera dem till förslag och verklighet.
En som verkligen försöker varje dag är Roger Jönsson.
En annan är Lena Sommestad som är en av få toppsossar som i bloggform diskuterar politik.


Fler bloggar på NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!
Intressant?

Könsmaktsordning- dagens monster

Tjena alla monsterdiggare (ja, jag har väntat på chansen).
Idag tänkte jag nudda vid det stora slemmiga monstret stukturer för att bevara könsmaktsordningen. Jo det är sant att på pappret finns de inte längre och Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Varför ska vi då gå ännu längre och ytterligare begränsa individers och företags möjlighet att sköta sin skit som de vill.
En delad föräldraförsäkring och kvotering i bolagsstyrelser alltså.
Det är här det är dags för den klyschigaste men bästa mening som finns - Politik är att vilja.
Om vi tycker att jämställdhetsjobbet går fort nog, att det är fullt ok att män är mindre föräldralediga än kvinnor och istället kan ägna sig åt att sitta i bolagsstyrelser, då kan vi låta bli att göra något.
Om vi tycker att den feministiska grundsatsen hela lönen halva makten borde gälla så kan det vara dags att agera lite mer.
Självklart finns det strukturer inom näringsliv, politik och offentlig sektor som är föråldrade. Det känns också självklart att det ska vara kompetens som ska styra lönebildning och utnämningar. Varför är det då inte så, det finns inga formella hinder mot kvinnors och mäns fullständiga jämställdhet.
Under de senaste fyra åren har lönegapet mellan kvinnor och män ökat (en debatt som Feministiskt Initiativ på effektfullt sätt har satt fyr på). Detta gäller på makronivå, vi kan ännu inte tala om löner på individnivå, som vi egentligen borde eftersom strukturen på arbetsmarknaden är så tydlig. En av orsakerna är att män tar ut mindre föräldraledigt och när man är föräldraledig - inget jobbskatteavdrag (hemarbete räknas inte, borde det göra det? Tänk att bättra på pensionen om man tvättar fönstrena istället för att skriva blogg).
Ett otyg som också stör inkomstklyftan är att de som är ofrivilligt deltidsarbetande (oftast kvinnor) inte längre kan stämpla upp till 100% (erkänner att jag är osäker på fakta här men visst stämmer det?).
Det här är saker som gör att vi just nu är på väg åt fel håll i det feministiska arbetet.
När det gäller kvotering till bolagsstyrelser så är ett av argumenten att kvinnorna som blir invalda kommer att känna sig mindre värda eftersom de blivit inkvoterade - det norska exemplet visar att det är falskt.
Ett annat argument är att det är kompetensen som ska avgöra. Sure Bellman, man vill ha sådana som är lika sig själva i styrlelsen, ett underbetyg.
Ett tredje är att det är så få kvinnor som vill ha ledande positioner och där känner jag att jag skulle kunna skriva en hel bok om de inkompetenta företagsledningar som gör som man mer eller mindre alltid har gjort och har väldigt svårt att se att den som saknar rätt (läs samma) bakgrund och kompetens som det man själv har eller har specificerat, är kvalificerad, (här ligger nog en stor del av problematiken för nya svenskar att komma in på rätt nivå i arbetsmarknaden också). Vi har, anser jag, väldigt många chefer som har väldigt goda kunskaper om fel saker för att skapa en dynamisk arbetsmarknad där alla människors skiftande kvaliteter kommer till nytta. Jag förstår att många kvinnor tvekar att ta chefsjobb i dessa strukturer men att det är kvinnorna som är inkompetenta är ju bara nys, det är ju de som rekryterar som är det.
Om kvinnor "tvingas" in i styrelserna via kvotering så är det väl alldeles utmärkt för då kommer (de likadana) männen i styrelserna snart upptäcka att det var en resurs som de saknat som nu tillförts.
Orden rasslar på och jag lär återkomma om detta monster på denna sida, ska försöka få in lite mer länkar och fakta tills nästa gång, nu lämnar jag det sökandet till dig.

Location:Alebacken,,Sverige

En Midsommardagsfundering

Idag är jag inte så lite kluven, självklart blev det en och annan diskussion i går kväll, det är ju sånt som gör midsommar värt att fira men som också stannar kvar i kroppen (längre än nubben).


Min kluvenhet består i att det är så mycket lättare att säga vad borgarna gör fel än vad en rödgrön regering kommer göra bättre. Jag hade hellre sett en mycket tydligare argumentation för en rödgrön politik än mot den nuvarande men den är mycket svårare att hitta.

Det går ju inte att undgå att bli förbannad på den borgerliga politiken. Lars Ohly sa i måndags på SKF i Göteborg att när han har svårt att motivera sig så tänker han "inte fyra år till med Reinfeldt" och skuttar upp ur sängen och jag tror att denna ilska är en bra drivkraft men jag tror också att denna urskillningslösa ilska och svartmålning av allt som är blått är ett problem. Jag kan t.o.m. förstå den bristande mobiliseringen bland "våra" väljare när det rödgröna budgetalternativet är så likt det blå, vad är det vi hojtar om, varför är vi så förbannade när vi inte ska ändra på något om vi vinner valet.

Hur ska vi i Netroots kunna övertyga väljare om att våra (rödgrönas) idéer är mer människovänliga än de borgerligas, att få valarbetare att gå den extra milen, att kunna övertyga de tvekande, är det genom negativa argument mot det otäcka borgerliga styret eller genom en positiv framtidsbild.

Vilka är de bärande historierna som övertygar. Själv är jag oerhört imponerad av Marika på Storstadsbloggen som med siffror och tabeller övertygar mig om det orättfärdiga samhälle vi har idag, Eller Johan Westerholm, Peter Högberg, Peter Johansson och Johan Ulvenlöv m.fl.som gräver upp storys om allt möjligt med vad man måste beskriva som grävande journalistik.

Jag hoppas att det också kan finnas plats för idédebatter liksom den här eller som Rosmari Södergren för på Kulturbloggen ibland och att de kan vara en förrörelse för ett jämlikare och medmänskligare samhälle.

En debatt som jag saknar annars är den internationella solidariteten, kanske kan Carl Bildts historia och en 14-årig somalisk flicka ändra på det fokuset också. Det är en sak att vi bedriver inhuman politik inom landets gränser men att Sverige och svenska intressen mer eller mindre aktivt bidrar till en polariserad värd där människovärdet beror på var du är född är inget annat än skamligt.

Om du känner att du saknar sammanhang i detta så förstår jag dig precis men se gärna inlägget som en lång fråga och kanske en uppmaning till att försöka hitta de positiva argumenten för en rödgrön regering istället för de lättgillgängliga negativa mot borgarna. Lycka till och meddela mig mer än gärna resultatet!