Mellan hopp, förtvivlan och avgrunden

Det började så bra.
Vi fick information om vad som var gjort och vad som väntade framöver. Hade diskussioner om vad som borde prioriteras och utvecklas i vår stadsdel.

Sen var det dags för ekonomirapporten.

När jag vaknat upp ur den mardrömmen som innebär att vi återigen måste välja vilka sätt vi ska spara på barn, gamla eller sjuka. Då kom nästa slag.

Nästa vecka kan det behövas ta beslut att evakuera en hel skola eftersom lokalerna kan vara farliga. Två klasser har redan behövt flytta till tillfälliga lokaler. Eftersatt underhåll bär skulden. Vi har beslutat om att bygga en ny skola för att ersätta denna men när vårt beslut blir verklighet är trots denna akuta situation skrivet i stjärnorna.

Min mission att förändra stadens hyresmodell och lokalförvaltningens uppdrag framstår som allt mer rimligt.

Situationen är nämligen sådan här. Om vi skulle välja att fullfölja de beslut om ombyggnad av de gamla, ruttna skolor som finns i stadsdelen och utbyggnaden av ett par andra så innebär det hyreshöjningar på många miljoner. Vi kan tvingas välja mellan lärare eller lokaler.

Och så undrar vi hur det kan finnas en marknad för friskolor.

Jag vet att jag är bitter just nu. Men det här kan vi göra mycket bättre om vi bara tar ett steg tillbaka och tänker efter på vad som skapar värde i vårt samhälle. Om det är lokaler eller lärare. Lokalkostnaderna för staden finns där. Frågan är om det är rimligt att de direkt ställs mot lärartäthet eller för den delen hur många sjuksköterskor vi kan ha i dem.

Vill lämna er med kortversionen av Per Anders Fogelströms romansvit Våra drömmars stad.
Eländes, eländes, eländes, eländes, eländes, eländes, eländes, eländes, eländes, eländes, elände.

God natt.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

När ska sambandspoletten trilla ner?

Läser om att tillväxten fortsatt är låg och att Svensk Näringslivs representant kallar 2013 ett förlorat år.
Anders "the Almighty" Borg pratar om att stimulera svensk ekonomi. Frågan är om det denna gång har fallit ner någon polett i det Borgska sinnet om att fler skattesänkningar kanske inte är vad som behövs, oavsett om det är för företag eller privatpersoner.

Det finns en siffra i tillväxtsiffrorna som tydligt visar detta. Det är den siffran som säger att det är den privata konsumtionens ökning som är den största faktorn i tillväxtökningen. Min tolkning är att hushållens skulder fortsätter att öka medan företag och offentlig sektor fortsatt har bekymmer att utvecklas. Att exportindustrin har problem är särskilt bekymmersamt.

Det samband regeringen måste förstå är att offentliga investeringar också ger utrymme för ökade privata investeringar. En fungerande infrastruktur och ett välutbildat folk ger företag större möjligheter att lyckas. Utrymmet för denna typer av investeringar har den borgerliga regeringen minskat med alla sina skattesänkningar. Det som ökar hushållens disponibla inkomster och företagens vinster betalas av sämre framtidsutsikter. Den balansbräda som behöver finnas mellan skatteuttag och privat kapital har sedan länge tippat över till kapitalets fördel.

Tillväxt är ett krångligt begrepp och bara en del av sanningen kring tillståndet i ett land. Ett mer relevant kanske är arbetslösheten. Som bekant är den skyhög och fortsatt ökande. För att minska arbetslösheten krävs andra typer av stimulanser än de regeringen hittills har föreslagit - t.ex. stora satsningar på validering och yrkesutbildning för att möta det ökande rekryteringsgapet.

En sak är säker, att ställa ytterligare högre krav på arbetslösa kommer inte att ge fler jobb, utöver a-kassornas administratörer förstås.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Att åtstrama eller icke åtstrama - det är frågan

Som en liten kommentar till den tidiga morgonens inlägg snubblade jag över den här nyheten från Amerikat.
--->
Under den här lågkonjunkturen har antalet offentliga jobb minskats istället som för i tidigare lågkonjunkturer ökat.
2.2 miljoner amerikaner är därför arbetslösa istället för anställda.
Det motsvarar ungefär 1.4% av de arbetslösa. Huffington Post<---
1.4% av de arbetslösa i Sverige är inte så värst många. Knappt 6000 personer. Det hade kostat ungefär 3 miljarder att anställa dem i offentlig sektor lite slarvigt räknat.
Den borgerliga regeringen har sänkt skatterna med ungefär 180 miljarder.
För de skattesänkningar borgarna har gjort hade det alltså varit möjligt att halvera arbetslösheten och hålla uppe kvaliteten i offentlig sektor.
"Priset" hade varit att vi hade fått dela den privata konsumtionen på fler händer, alltså det vi kallar jämlikhet och att vinsterna i de privata företagen skulle vara lägre i vissa branscher, framförallt inom besöksnäringarna.
Sveriges ekonomi måste drivas av privata företag men om det är skattepengar eller privata pengar som köper tjänster spelar inte det enskilda företagen någon roll.
Jag inser att tiden när vi förstatligade hela näringar är förbi men jag tror att en ökad offentlig konsumtion skulle ha två stora fördelar.
1. En snabbt minskad arbetslöshet.
2. Minskad ojämlikhet.
Det är märkligt stater med stor offentlig konsumtion verkar generellt ha stort välstånd och tvärtom. Åtstramningseffekter är alltså inte bara skadligt för de som blir åtstramade utan för hela det runtliggande systemet.
För att återigen återknyta till morgonens postning och göra ett lokalt exempel.
OM vi höjer skatten i Göteborg kommer Göteborgarna själva få mindre pengar att spendera men Göteborg som stad kommer att spendera dem istället vilket kan ge positiva effekter på större delar av lokalsamhället än den privata konsumtionen ger.Dessutom rustar det staden för framtiden i form av bättre skola etc.
Tyvärr är den kommunala inkomstskatten ändå den sämsta av alla skatter att höja eftersom den fördelningsmässigt slår hårdast mot de som tjänar minst på sitt arbete.
Sverige hade tjänat på en skattereform, slopat överskottsmål och större offentlig konsumtion. På det sättet står vi starka även i dåliga tider.

De två enkla sätten att klara sjukvårdens ekonomi

Nu har jag jobbat i Västra Götalandsregionen i nästan två månader. Denna koloss med en omsättning på ungefär femtiotusen miljoner kronor. 

På nykomlingens självklara vis har jag räknat ut hur vi ska klara ekonomin för sjukvården i framtiden. Det finns två sätt. Helst ska de kombineras för bästa långsiktiga effekt.

Det ena är att öka intäkterna. Det sker lättast genom att få in mer skattemedel, antingen genom att fler jobbar eller att de som jobbar betalar mer skatt.

Jag föredrar det första men vill tillägga att om man tjänar mer så betalar man ju mer skatt så jag hoppas på framgångsrika lönerörelser framöver och att vi på det sättet kan undvika skattehöjningar. Att regionen därmed ökar sina lönekostnader är inget som vi ska undvika utan vi vår se det som om våra anställda tjänar mer så betalar de faktiskt tillbaks en stor del av varje ny lönekrona till det offentliga systemet, dels direkt via inkomstskatt men också via ökade momsintäkter, att deras konsumtion bidrar till att fler kan jobba etc. Hur intäkterna ska fördelas nationellt, det är en politisk fråga. Jag föredrar i det fallet en politik som fördelar efter behov snarare än inte alls.

Det andra sättet att klara ekonomin är att se till att människor inte blir lika sjuka. Ja gamla människor blir sjuka men många sjuka hade inte behövt vara det om rätt åtgärder hade satts in tidigt. Även här spelar en minskad arbetslöshet roll men här finns hundratals fler faktorer. Psykisk och fysisk arbetsmiljö, förbättrade kostvanor, mer motion, mindre missbruk av alkohol, tobak och droger etc. Det är möjligt att en ökad motionsfrekvens leder till fler höftledsbyten och fotledsbrott men om vi kan minska hjärt-kärlsjukdomar, cancer och fetma så har vi vunnit mycket.

Jag var på en föreläsning med professor Ingibjörg Jonsdottir från Hälsan och Stresssmedicin i Västra Götalandsregionen. Hennes formel för bättre fysisk och psykisk hälsa var väldigt enkel i mina ögon.

Kärlek och motion. 

Goda sociala nätverk är oerhört effektivt för att undvika psykisk sjukdom, motion likaså. Motion påverkar naturligtvis även den fysiska hälsan och ordspråket en sund själ i en sund kropp verkar (tyvärr) stämma väldigt bra även om man absolut inte kan säga att alla som är i fysisk trim också mår bra psykiskt eller tvärtom.

Jag inser att det finns stora bekymmer om Socialstyrelsen åter ska göra rekommendationer till människor om hur de ska leva sina liv. Det är inte önskvärt. Det är dessutom väldigt svårt att få människor att ändra sina vanor, även om vissa är tvungna.  Nej, ett hälsosamt liv startar i barndomen.

Därför hoppas jag att regionen i samarbete med kommunerna, föreningsliv och andra intresseorganisationer lägger stora resurser för att hitta vägar genom informationsvallarna och utan att skuldbelägga någon hjälpa förläldrar och barn att skapa goda vanor som kan hjälpa till en god hälsa hela livet. På BVC och familjecentraler, på förskolor, i föreningar, uppsökande verksamhet osv.

Det här är två arbetssätt jag tror på. Minska arbetslösheten och skapa goda vanor tidigt i livet. Låter enkelt men kräver investeringar, tålamod, framtidstro och långsiktighet. Har vi det som krävs i dagens samhälle? Jag hoppas det.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant 

Strategi för en bättre lokal ekonomi

Jodå, jag har fått en idé igen, den kanske inte är revolutionerande för någon annan än mig själv men jag tänkte ändå dela med mig av den.

Jag har under det senaste året följt den allt hårdare kampen för att hålla den kommunala ekonomierna på fötter i hela Västra Götaland. På vissa ställen skär man i allt som inte är lagstadgat, på andra höjer man skatten, på ett tredje gör man både och.

Av Göteborgs stadsdelsnämnder finns det ingen som inte behöver använda sitt egna kapital för att finansiera verksamheten. Kommunen totalt går med överskott i år men att dela ut pengarna till stadsdelsnämdnerna går inte att göra i förskott.

Därför måste stadsdelsnämnderna bli bättre på att använda tilldelade medel. Det är det min idé handlar om. Om man har problem att klara ekonomin i skolan, i äldreomsorgen och i socialtjänsten så kommer det inte att gå att spara sig ur krisen utan att det får konsekvenser både på kort och lång sikt, för personal och medborgare.

Det handlar alltså om att göra rätt saker istället för att göra samma saker fast mindre dyrt.
Den väg jag tänker mig är att den politiska processen måste vändas. Stadsdelsnämndens uppdrag är att ta fram lokala mål för verksamheten. Dessa baseras idag på de prognoser och kunskaper stadsdelsnämndens politiker får till sig från förvaltningens ledare.
Min idé går ut på att istället skapa målen utifrån de anställdas idéer och en aktiv dialog med medborgarna som sker utan förvaltningens filter. Det är i ett intensivt samarbete med fackliga organisationer och de lokala partiorganisationerna detta kan ske.
Vi som är lokala politiker behöver veta vad organisationen kan sluta att göra och vad de gör på fel sätt. Vi kan inte längre basera dessa beslut på kunskaper filtrerade av tjänstemän som är blinda för eventuella brister i sin egen organisation.

Min bild är att vi i alldeles för liten grad använder de kunskaper som finns längst ut i organisationen, inte hos de som har en budget att klara utan hos de som blir offer för nedskärningarna.
Utan tvekan finns det stor initiativkraft och mycket tankar om de verksamheter vi har både hos personal och medborgare. Det ska vi använda till att göra rätt saker på rätt sätt.

Om det innebär att en del tjänstemän får färre interna möten, färre kvalitetssäkringsdokument och färre chefer så inte mig emot.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Höjd a-kassa och högre kommunbidrag, eller?

Jag har precis läst en debattartikel av Magdalena Andersson - Socialdemokraternas ekonomisk-politska talesperson.

Mest för min egen skull så tänkte jag nu försöka översätta vad hon skriver, för det var ingen lätt artikel att förstå för en stackars humanist.

Jag tolkar i alla fall det som att vi ska stimulera tillväxten av jobb och minska effekterna av en möjlig ny ekonomisk kris om Eurokrisen växer ytterligare.
En av de saker hon pekar på är "automatiska stabilsatorer" av konjunkturen. En sådan som inte längre fungerar är a-kassan. Dels för att färre får ersättning och framförallt för att ersättningsnivåerna är så låga. En högre a-kassa ger större möjligheter för hushållen att upprätthålla sin konsumtion vid ev. arbetslöshet. Man kommer fortfarande ha råd med sina lån och därmed undviks att bostadslånebubblan spricker.

En annan sak är överskottsmål och budgetbalans mål för kommunerna. Jag tolkar Andersson som att vid en kris kommer kommunbidragen att försvaras, dessa har nuvarande regering fryst vilket alltså innebär en reell försämring av kommunernas ekonomi varje år. En höjning av statsbidragen kunde sätta stopp för den våg av neddragningar i kommunsektorn som vi ser runt om.

En sak jag fortfarande inte förstår är när Andersson skriver att "...under normala förhållanden har penningpolitiken huvudansvaret för att stabilisera produktion och sysselsättning till sina långsiktigt hållbara utvecklingsbanor."
Vad är en långsiktigt hållbar utvecklingsbana för sysselsättningen? Jag trodde att vårt mål var full sysselsättning? Hjälp mig med detta snälla!

Summan av denna översättning blir att nog kommer även en socialdemokratisk regering att ta stort ansvar för statens finanser men även för hushållens och kommunernas. Detta genom att stimulera näringslivet till fler arbetsplatser, människor genom utbildning och höjd a-kassa och kommuner genom höjda statsbidrag. Men varför skriver hon inte det i så fall?

Bloggat har Johan Westerholm om socialdemokraternas tystnad.
Peter Andersson ochPeter Johansson om siffertrix kring restarurangmomsen

Fler bloggar på Netroots!
- Posted using BlogPress from my iPad

Ekvationen som inte går ihop. Eller?

Jag tror att de flesta är överens om att vi i Sverige ska ha en skola i absolut världsklass (som vi hade vid 80-talets början).
Vi kan också vara överens om att lönenivån i kvalificerade yrken brukar vara relativt hög.

Att genomföra ett utbildningsprogram i världsklass borde alltså kräva relativt välbetalda yrkesmänniskor inom utbildningsväsendet. Eller? Det är nämligen här ekvationen skevar ordentligt.
Eftersom skolan, liksom vården, är dominerad av kvinnor är lönerna istället satta utifrån en "kall"-skala. Andra på denna skala är alla möjliga sorters kulturarbetare samt präster. Lönen motsvarar helt enkelt inte utbildningskrav och uppdragets vikt.

Den som utbildar sig till lärare eller sjuksköterska får inte igen den investeringen i tid och eventuella studielån under sin karriär. Att bli barnskötare eller undersköterska ger en högre livslön. Nu finns det förvisso andra värden än pengar här i världen (och det är väl det som ger "kall"-skalan). För att prestera inom sitt yrke är pengar faktiskt ett riktigt dåligt incitament. För att välja en karriär kan jag dock tänka mig att många jämför vilka tusenlappar som kan vänta efter utbildningen.

Hursomhelst så är de låga lärarlönerna ett dubbelt problem. För det första så ger det inte en tillräckligt bred rekryteringsbas till Sveriges viktigaste yrke för det andra så tillåter kommunernas i många fall hårt ansträngda kassor inte några radikala löneökningar för lärare (eller sjuksköterskor osv).
En annan mystifik del av lönebildningen som borde vara väldigt mycket lättare att komma åt är att ju större andel kvinnor det är bland lärarna (läs förskola och grundskola) desto lägre är lönenivåerna. Detta trots att kvaliteten på utbildningen är som allra viktigast i grundskolan och att en bra förskola är en utmärkt bas för vidare inlärning.

Lösningen är ju enkel. SKL måste gå med på en radikal höjning av ingångslönerna för lärare oavsett medlemmarnas protester. Kommunerna måste redan nu värdera förskolelärare lika högt som gymnasielärare.
Kommer vi behöva betala för det? Ja och nej. På kort sikt så är det naturligtvis en satsning som kostar pengar men  på lång sikt är det en satsning som säkrar intäkter. Vad tror du är viktigast?

Sebastians tankar, Åsa Lindestam

SR

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Hur ska vi prioritera alla våra pengar?

Herregud vad vi är bra i Göteborg!

Läser ikväll ett debattinlägg på GP underskrivet av gruppledarna i den rödgröna majoriteten som får mig att tända till. Missförstå mig rätt från början nu. Jag vill på inget sätt föreslå någon annan form av styre av staden för jag tror ändå på det här gänget.

Det jag vill fråga är hur vi ska göra med alla dessa pengar vi tydligen har i Göteborg. Frågan uppstår eftersom vi som är lokala politiker i stadsdelarna ännu inte fått se mycket av dem.
I den stadsdel där jag är verksam låter vi bli att renovera skollokaler för att hyrorna (som vi internbetalar till centrala stan) skulle gå upp då. Vi diskuterar om vi är för generösa i våra bedömningar mot funktionshindrade eftersom den budgeten är kraftigt övertrasserad i år igen.
Att då ta en skrytrunda om hur god och välskött stadens ekonomi är blir lite jobbigt för mig att bara acceptera och hålla med.

Som artikelskrivarna mycket riktigt påpekar har väldigt stor del av landets kommuner tvingats spara när statsbidragen krympt, en hel del har redan genomfört eller kommer att genomföra skattehöjningar. I Göteborg är det stadsdelsnämnderna som får göra det jobbet.
Jag kan försäkra er att det som Hulthén, Pilhem och Andréasson kallar god hushållning i de flesta stadsdelspolitikers ögon är ett tvång på att göra omöjliga prioriteringar på kvaliteten i verksamheten.

I vår stadsdel är det en verksamhet som får en faktisk ökning av sina resurser detta år och det är förskolan. Det finns två skäl till det.
1. Det är en himla massa fler ungar i vår stadsdel än prognoserna hade förutsett. Kul!
2. En bra förskola förebygger många sociala problem som kan uppstå senare men det förutsätter också en bra grundskola.
Där har vi en bra bit kvar på flera håll i stadsdelen. Nästa steg vore alltså att satsa ännu mer på att förbättra lågstadiet men det kan vi inte prioritera i stadsdelsnämnden för det har vi inte råd med.

Min fråga till den rödgrönt självgoda majoriteten i kommunstyrlesen är alltså; Varför upplever inte jag den starka ekonomin som stadsdelspolitiker? Är det för att de kostnader staten skjutit till kommunerna har ni pluttat vidare ut i stadsdelarna? Är det för att ett sinnrikt system av internfaktureringar och kontrollinstanser sätter hämsko på stadsdelarnas möjlighet att utveckla sin verksamhet?

Det är jättebra att stadens finanser är i gott skick och sälj för jösse namn inte ut allmännyttan men i min värld är en välskött ekonomi medlet för att ha en högkvalitativ verksamhet inte målet i sig. Låt oss gärna komma tillbaks och skryta ännu mer när vi kan visa upp det också.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?