Lööf faller för mediernas mekanik

Jag blir numera sällan förbannad på riktigt när det händer något i den politiska världen. Jag blir mer resignerad och inser att vi har de politiker vi förtjänar.

I förra veckan gjorde DN och därefter de flesta andra medier ett stort nummer av Tillväxtverkets vidlyftiga internrepresentation. Ett typiskt journalistiskt scoop och en mycket lätt fråga att förstå.

Det visade sig att t.om. självaste näringsminister Annie Lööf förstod frågan och därför har hon nu kallat till krismöte med generaldirektörer i åtta statliga myndigheter.
I fokus är den för Sveriges framtid och konkurrenskraft ovärderliga internrepresentationen.

Det här är ett typiskt utslag av av den logik som verkar driva stora delar av regeringen. Om något är tillräckligt viktigt att skriva om i DN(!) så måste det föranleda handling från regeringen.

Om jag varit GD på en statlig myndighet så hade jag tackat Näringsministern för inbjudan och  sett fram emot möjligheten att träffa andra i liknande position och diskutera ledning, organisation, göra omvärldsanalys, hitta samarbeten. Punkten policy för internrepresentation hade hamnat på en annan dagordning.

Det slöseri Annie Lööf ställer till med på skattebetalarnas bekostnad är minst lika klandervärt som den interna representationen på Tillväxtverket, om än på ett annat plan. Det hade varit spännande med en minister som är intresserad av hur myndigheternas verksamhet fungerar och inte försöker tillfredsställa borgerliga ledarskribenter med skenhandlingar.

Högberg om ideologisk blindhet, Göran Johansson om Tillväxtverketgate, Ronny Persson om samma  ämne liksom Paul Ronge

GP, SydSv, Hela Gotland, Dagens PS, SR, SvD, SvD, KvP

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Staffans sommartal 1 : Sverige

Tänkte börja med något nytt här på bloggen, så här mitt upp i sommarens nyhetstorka och vädrets lynnighet finns ju gott om tid att reflektera och formulera. Därför ska jag försöka bjuda på ett antal sommartal, jag börjar med ett litet ödmjukt om vad Sverige är och hur jag vill att det ska vara:

Det finns inte ett Sverige, det finns inte två, tre eller hundra. Exakt hur många Sverige som finns går inte att säga, det finns lika många som det finns personer som har en relation till landet, en del kanske bara känner till Sverige genom den där mörka tjejen som vann ESC 2012. En del tror att det är ett litet land i alperna.

Det Sverige som är mitt är naturligtvis inte så väldigt annorlunda från det som är mina barns  eller mina föräldrars men i mitt nätverk finns personer som har helt andra relationer till det här landet än jag själv har.

Om vi pratar om oss som bor inom landets gränser så tycker nog de flesta att det är ett vackert land och ett rikt land men att det har sina fel och brister ändå.

De största felet och den största bristen jag ser är hur vi ser på människor, kanske inte människor emellan men när vi sätter en organisation emellan oss; ett företag, en myndighet, en institution. När okunskap och rädsla skapar avstånd och fördomar. 

När det händer blir människor förminskade till grupper, till lönekostnader, ärenden och brukare.

Synen på människor som kostnader är den som gör mest enskilt ont i Sverige enligt mig. För när människor blir kostnader är det väldigt lätt att spara. 

Det kostar för mycket med sjukvård, apotek och telefon till människor i glesbygd. Det kostar för mycket med förskolor, skolor, kollektivtrafik, vägar och bostäder till människor i storstäder.

Det kostar för mycket med pensioner till de gamla, inkomstskydd för de sjuka och a-kassa till de arbetslösa.

Det kostar för mycket att ha en som inte kan prestera 100% 100% av tiden anställd.

I mitt Sverige investerar vi i människor, i deras barndom, i deras ungdom och i deras ålderdom. Vi tar gemensamt ansvar för vår utveckling och vår svaghet.

Under sina yrkesverksamma år behöver Sveriges människor mer utbildning, mer stimulans och mer delaktighet, i produktionen men också i vinsterna, människor ska vara en investering, inte en kostnad.

Det Sverige jag drömmer om är ett flummigt land. Ett land där vi tar hand om varandra, där vi skrattar med varandra och där vi litar på varandra. Ett land där alla har möjligheter att försöka fullfölja sina drömmar, oavsett om de handlar om stilla familjeliv på landsbygden eller avantgardeliv i storstadens nattpuls. Med det sagt är det fortfarande inte en mänsklig rättighet att bli filmregissör men alla ska på ett formellt plan ha lika kort väg dit.

De allra, allra flesta i Sverige är varken egenföretagare, mediemänniskor eller har särskilt glamorösa CV:n, Posten är fortfarande en av de allra största arbetsgivarna i Sverige, de flesta kvinnor som jobbar gör det i offentlig sektor. Industriarbetarna blir allt färre men de är fortfarande hundratusentals fler än PR-konsulterna.

Det som är fascinerande med människor är att de är så mycket mer än sina CV:n. Intressen förenas i idrotten, i musiken, i frivilligorganisationer oavsett bakgrund och lönecheck. Vi är sociala, kunniga och komplexa. Tillsammans förstår vi bättre än var och en för sig. Därför måste vi bli mycket bättre på att lyssna på många och inte på några få som sitter nära den formella makten. Den moderna tekniken, som nästan alla i Sverige använder(!), ger stora men outnyttjade möjligheter både lokalt och nationellt.

För att vi ska kunna uppleva det Sverige jag drömmer om så kommer det att krävas stora gemensamma investeringar i trygghet. För känslan av trygghet föder mod och kreativitet. När vi inte behöver oroa oss för morgondagen drömmer vi istället om den. När vi inte är rädda för att lyckas betala elräkningen nästa månad vågar vi engagera oss i våra drömmar oavsett om de är att cykla Vättern runt, starta ett nytt tändsticksimperium eller att bli en superbra trädgårdsmästare. 

När vi har ett jobb som vi trivs med mår vi också bra. Fler måste få känna den känslan.

Vi är olika. Att människor är blyga, självmedvetna, skumma, dryga eller bråkiga är bra, alla har en personlighet som livet och de själva formar. Att de är trötta, negativa, känner sig förbrukade eller uppgivna är förjävligt, livets smällar kan vara tuffa men de ska alltid vara möjliga att resa sig ifrån. När det är möjligt för alla har vi ett fantastiskt land att leva i.

Jag vet inte hur ditt Sverige ser ut. Det kanske ser bättre ut än mitt, det kanske har färre hinder och fler möjligheter, kanske tvärtom. Det jag helt säkert vet är att det är annorlunda än mitt och så kommer det att förbli. Förhoppningsvis kan vi jobba tillsammans för att låta de positiva bilderna bli fler och de tråkiga färre, att ljus finns i fler människors ögon och att  vi kan smitta världen med den kraft som ett tryggt land besitter.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Vi måste byta perspektiv NU!

I stort och smått, vått och torrt, nöd och lust lever jag där jag gör.
Jag kan inte låta bli att se att vi är på väg åt helt fel håll i Sverige, EU och övriga västvärlden. Det är troligt att vi varit det i tusen och åter tusen år men att vi alltid på något sätt lyckats finna nya sätt att överleva går ju inte att motsäga. Snart har vi dock kommit till vägs ände. Planeten vi bor på klarar inte mer. Befolkningen är också hårt ansatt. Vi måste förändra det "mindset" vi har och vi måste börja i hjärnorna hos oss som är politiskt aktiva och vi som är politiskt aktiva måste få med oss fler.
I Sverige bygger vi idag vårt samhälle på något vi kallar representativ demokrati. Newsflash - det är inte mycket som representerar mig idag.
Jag vill se en total perspektivförändring inom den folkvalda stammen.
Vi kan inte se ekonomin som vårt största ansvar. Ekonomiskt ansvarstagande är viktigt men det är inte allt.
Politikens ansvar är människorna och miljön. Inte förvaltningen, inte systemet, inte nationen eller EU. Människorna. Var och en lika viktig. Miljön, så att människor och andra arter har frisk luft att andas, rent vatten att dricka och kan vistas utomhus utan att behöva tänka på om atmosfären skyddar där de är. Trots att jag intellektuellt inser att alla insatser för att rädda miljön på lång sikt är mer värdefulla än att verka för att människor på kort sikt få en bättre tillvaro, anser jag att vi måste börja där, för när vi förbättrar människors livsvillkor så kommer kraften att tillsammans satsa på miljön vara mycket större även om vi naturligtvis måste göra både och under tiden. Den här processen vill jag (och andra) kalla för det Gröna Folkhemmet.
Här följer några saker som hade varit annorlunda om vi haft den enskilda människans bästa i ögonen istället för "nationens" eller som man också kan kalla det "företagens" och "ägarintressenas".
Vi har i Sverige idag ett system (Fas 3) där seriösa och andra företag och organisationer tjänar pengar på att ha arbetslösa hos sig. När kritik uppstår stänger arbetsförmedlingen av personerna. Företagets välvilja är viktigare än människans värde och rätt att uttrycka en åsikt. Det här är ett så djupt ovärdigt system.
På den otroligt mytifierade och av, i slutändan, ekonomiska hänsyn korrumperade utrikespolitikens altare håller mitt land förtryckar-regeringar bakom ryggen, direkt eller indirekt. Vi passar också på att sälja vapen till dem så att de effektivare kan förtrycka sina eller andra nationers befolkningar. Vi protesterar inte heller när internationella ekonomiska institutioner håller kvar fattiga nationer i skuld, när de tvingas anta ekonomiska villkor som på lång sikt utarmar dem. Vi är passivt och aktivt med och skapar en värld där ojämlikhet och förtryck mot de svaga kan fortsätta att frodas på en institutionell nivå såväl som på en mänsklig t.ex. i stora delar av Afrika.
Allt för få står upp för människovärdet. Allt för få agerar som om alla människor har lika värde. Det är svårt att göra det. Konstigt nog så anses det inte vara ett positivt förhållningssätt.
De som gör det kallas ansvarslösa, att man agerar mot nationens/förvaltningens intresse.

Det är här vi måste förändra perspektivet först.
Människorna i det här landet kan vara kriminella, dumma, jobbiga, handikappade, arbetslösa, nyinflyttade, barn, pensionärer, förtroendevalda eller yrkesarbetande. Det spelar ingen roll.
Vi ska jobba för alla individer. Inte 2/3-delar, eller "de som jobbar". Det är meningslöst att den som jobbar och har små barn får mer pengar i plånboken om barnens tid på förskolan eller i skolan är dålig. Det är fel att man blir olika behandlad i vården beroende på sin sociala status. Det är sjukt att människor bestämmer att andra människor saknar skäl till att komma till vårt land. Att vi har psykiskt sjuka som av resursbrist inte kan tas om hand och därför hotar att skada sig själva och andra.
Vid alla tillfällen när man säger att "enskilda fall" kan drabbas har vi misslyckats som välfärdsstat. Då har ekonomismen segrat över humanismen.
Det är dags för den sociala och universella humanismen att ta över.

Stor blogglusta kring FAS 3 idag bl.a. Storstad, Löntagarbloggen, Peter Johansson, Martin Moberg, Roger Jönsson, fas 3 bloggen, FASAN
Cecilia Dalman Eek skriver idag läsvärt i GP om utrikespolitiken.
Andra medier om arbetsmarknadspolitik och FAS 3 Ab, Sydöstran, Nyhetskanalen
Andra bloggar om FAS 3 och Utrikespolitik, humanism

Ibland hatar jag den här tiden

Jag har idag läst två artiklar som har fått mig att reagera starkt. Läs båda i sin helhet. Kielos för nöjet och Orrenius för nödvändigheten.

Först Katrin Kielos i Aftonbladet.

"Tusenlappen du har fått i skattesänkning kommer direkt ur fickan på någon som är sjuk. Trots att ingen rimligen vill att en döende kvinna som väger 36 kg ska nekas sjukpenning för att rikare och friska människor ska kunna köpa mer grejer."

 Den andra är Niklas Orrenius i Sydsvenskan jag bjuder två citat:

"– Varför stenar de dig, mamma? frågar den yngsta dottern. Och varför skriker de alltid saker till oss?

Hon vet inte vad hon ska svara. Hon skulle vilja tala med elevernas föräldrar, men de syns aldrig till.

När hennes sexåriga dotter träffas i ryggen av en sten känner Malyum Salah Hashi att hon måste agera. Hon pratar med personalen på den äldre dotterns skola. När skolsköterskan får höra om förföljelsen ringer hon rektorn på Kastanjeskolan, Mats Wermelin.

– Du måste polisanmäla, säger rektorn. "

...

 "Hatbrott ska vara särskilt prioriterade. Vad betyder det?

– Naturligtvis betyder det något. Men jag fick just direktiv från min chef om att prioritera brott som äger rum ute i offentliga rum. Snart är allting prioriterat, säger kriminalkommissarie Göran Schön."

Några timmar senare ser jag en lismande Mats Knutson fråga Statsministern om det är dags för ett femte jobbskatteavdrag.
Ibland hatar jag den här tiden.

Massor av bloggar om båda dessa artiklar.
T.ex. Ali Esbati, Peter Andersson, Martin Moberg, HBT-sossen

Fler bloggar på NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!
Intressant?

Projekt sabba Sverige 1982-2014

Det har nu varit två dagar där min stackars lilla hjärna har fått stöta och blöta och tänka och tänka om utan att komma till ro. Eftersom jag inte kommer någon vart så måste jag försöka sortera ut min lilla hjärnas vindlingar här. Jag fruktar för vårt land. Det är något otäckt som händer och det har hänt under lång tid.

När Socialdemokraterna återtog regeringsmakten 1982 var det med något som kallades Tredje vägens ekonomiska politik, ett mischmasch mellan traditionell, ineffektiv, socialdemokrati och den då internationellt gångbara nyliberalismen med avregleringar och privatiseringar - känns det igen? Den stora reform som skulle balansera företagens vinster - löntagarfonderna - blev en skugga av sin ursprungliga tanke och de övriga ekonomiska reformerna var knappast allmänna och progressiva men följde väl tidens anda, avreglering av kreditmarknad och valutan släpptes fri bl.a..
Chef för detta projekt var Kjell Olof Feldt som numera inte så ofta berömmer socialdemokraterna eller dess partiledare.
Detta var första steget för Socialdemokratin mot den kris vi är i idag. Min fråga är, hur fick Kjell Olof Feldt hända?

Steg två var en katastrofal borgerlig regering 1991-94 som inte lyckades med någonting och som dessutom lutade sig mot ett pajasparti med starka främlingsfientliga inslag, say no more. Statsministern var den alltid lika ödmjuka Carl Bildt.

Steg 3. Efter att blivit skänkt regeringsmakten fortsatte Göran Persson det Feldtska och Wibbleska avregleringsprojektet både som finansminister och statsminister. Att vi lyckades klänga oss kvar vid makten mellan 1994 -2006 beror nog mer på motståndarnas inkompetens än att vår ballong var oförstörbar.

Steg 4. Borgarna genomför 2006-2010 den politik de sagt att de ska genomföra opinionen är ibland 60-40 i oppositionens favör men en identitetskrisande socialdemokrati kan inte presentera ett tillräckligt trovärdigt alternativ, inte ens för den traditionella s-väljaren är det längre självklart att rösta rött när valdagen kommer 2010. Det sägs att skillnaderna är små och det kanske är huvudförklaringen men att skillnaderna blivit så små är en lång glidning, sanningen är väl att borgarna är bäst på borgerlig politik och det förstår de kloka väljarna.

Den röda tråden i denna glidning in i en borgerlig marknadsliberal fälla är att ekonomin var viktigast. Inte medborgarnas personliga, utan statsfinanserna. Medborgarna lämnades - om inte åt sig själva, i alla fall inte ännu 2006, så fick de smulorna när finansen fått sitt. De matades också flitigt varje kväll med börsutvecklingen de senaste 24 timmarna och allehanda aktietips, folkaktier och annan skit. Att arbetslösheten smått stigit och att arbetarrörelsen glidit isär i politik och fackförbund var säkert också bidragande orsaker.

Hur kunde detta ske? Min teori är ingalunda vattentät och helt säkert lätt att förlöjliga.
Grunden är det godtycke och den anti-intellektualism som brett ut sig i  samhället. Detta sedan underhållningen fått en allt större roll i människors vardag, tack vare bättre levnadsförhållanden och teknisk utveckling. Samtalen och berättandet ersattes av läsandet och lyssnandet som ersattes av tittandet som ersattes av zappandet och av chattandet. Det är säkert så att den genomsnittlige medborgaren i vårt land vet 1000 falt mer än motsvarande för 100 år sen men de tar säkert betydligt färre minuter på att kontemplera sin situation och sina val, förutom att källsortera eller inte då. Den kunskap vi  äger är så splittrad och samhället så mycket mer komplext att det är oerhört svårt att se sammanhangen. Då är det lätt att vända sig inåt i tanken och kortsiktigt, känslomässigt och slarvigt göra sitt val, så spelar det roll vilken attityd och framtoning statsministern har, inte så mycket vilken politik han för, det ser snyggt ut och det låter bra, det är det viktigaste.
Politiken har blivit Idol.
Det enda bra med det är att castingen till Statsminister 2014 blir en öppen tävling i TV4 så äntligen har alla chansen!

Läs fler och mer samlade inlägg på Netroots, läs gärna vår valanalysblogg t.ex.

För inspirationen till den här texten tackar jag Roy Andersson som fick finna sig i att vara huvudperson i ett slarvigt och i det närmaste anti-intellektuellt program om sitt liv i lördags.