Visar inlägg med etikett finansiering. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett finansiering. Visa alla inlägg

14 april 2014

Att vända på budskapet

Idag presenterade Socialdemokraterna sin sjukvårdssatsning i det kommande förslaget till
vårbudget.

2 miljarder är avsatta till fler händer i vården och 100 miljoner till att utbilda fler sjuksköterskor. Bra grejer.

Regeringen satsar i sitt budgetförslag 500 miljoner om året i 4 år för att korta köer i Cancersjukvården. Också bra.

Gott så alltså. Pengarna behövs verkligen i välfärden.
Det finns dock ett bekymmer med dessa pengar från nationell nivå.
Viljan att vinna röster är lika stor som viljan att lösa sjukvårdens problem.

Man känner efter vilka budskap som kan ge mest förtroende i väljarnas ögon. Naturligtvis är budskapen åtminstone doppade i partiernas ideologi men kanske är förslagen inte det som gör störst nytta i förlängningen.

Det budskap varenda sjukvårdspolitiker egentligen vill ha är inte att få fler öronmärkta pengar. De vill ha ett höjt generellt statsbidrag som justeras mot index varje år. Förmodligen gäller den önskan även de flesta kommunpolitiker.

Tyvärr är det svårt att formulera ett snärtigt och röstvinnande budskap runt indexuppräkningar men i förlängningen skulle möjligheten till effektiva lokala budskap kanske uppväga det?

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

24 juni 2013

Angående bemanningskris i vården

Under sommaren kommer larmrapporterna om personalbrist i vården att vara lika påtagliga som åskskurar i augusti.
Göteborgs Fria tidning ställer en oerhört relevant fråga till sin panel i senaste numret.
Det saknas sjuksköterskor. Hur ser du på situationen? Hur ska den behandlas politiskt?
Båda frågorna kan besvaras på fler än ett sätt. Det finns inget som löser personalsituationen denna sommar (förutom att folk håller sig friskare än vanligt).
Långsiktigt kan man dock lösa situationen på flera sätt men konsekvenserna är svåra att beräkna.

Mitt förslag till svar på båda frågorna från GFT är att utbilda fler undersköterskor och sjuksköterskor och ge dem tillräckligt goda anställningsvillkor och en stimulerande arbetsmiljö för att de ska stanna kvar i yrket.
Bättre lön och fler arbetskamrater kort sagt. Det första kan ske till en överkomlig kostnad. Det andra är dyrare, så dyrt att det på kort sikt inte är realistiskt att lösa.

Resonemanget går också att applicera på många kommunala verksamheter, t.ex. socialtjänst, skola och äldreomsorg.

Det är här konsekvensbeskrivningen blir svår och där den borgerliga politikens janusansikte visar sig som tydligast men även fällan för en kommande socialdemokratiskt ledd regering blir tydlig.

I sin iver att öka den privata konsumtionen (och driva upp de privata skulderna) har den moderatledda regeringen slutat räkna upp statsbidragen till landstingen och kommunerna, det finns en rad exempel på hur regeringen hänvisar till kommunala och regionala uppdrag, lägger på nya bördor och underkompenserar finansieringen. I kommunerna är det extra påtagligt när reformerna av a-kassa och sjukförsäkring vältrar över kostnader från stat till kommun.

För landstingen som bekostar all sjukvård i landet innebär det en allt större kostym som ska bekostas till allt större del av den egna befolkningen (som dessutom är arbetslös i alldeles för hög omfattning). Det är i det läget ibland nödvändigt och hela tiden frestande att ta till en skattehöjning för att klara uppdraget.

Jag har märkt att borgerliga kommuner och landsting inte har lika svårt att använda skattehöjning som instrument. De har nämligen inga större problem att acceptera de sneda fördelningspolitiska effekter höjningar av kommunalskatter ger. Den platta skatt Annie Lööf har drömt om betyder ju att alla betalar samma procent av sina inkomster och den statliga, progressiva inkomstskatten är borta.

Den fälla som socialdemokraterna nu hamnat i är att den höga skuldsättningen i hushållen och det höga privata konsumtionstrycket skapar stora svårigheter att nå ett skatteuttag av inkomsterna som är på den nivå det behöver vara samtidigt som kommuner och landsting har en allt sämre ekonomi. Så länge det politiska modet att erkänna att det kan komma att krävas skattehöjningar för att klara välfärden så kommer det politiska katt och råtta spelet riskera att fastna i om Socialdemokraterna godkänner ett femte jobbskatteavdrag eller inte.
Jag förstår varför partitoppen hellre vill prata om arbetslöshet än om välfärd.

Att samtidigt försvara den privata konsumtionen och välfärden ser alltmer ut som en omöjlig ekvation. Jag hoppas att de erbjuds alternativet att satsa på den offentliga konsumtionen istället 2014.

BT, GFT
fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

10 maj 2013

Presenterar: Finansieringsparadoxen


Mer pengar ger inte alltid mer verksamhet men mindre pengar ger alltid mindre verksamhet. 

Jag rids av maran i natt. 
En av de saker som stör min sömn är det ekonomiska läget i vår stadsdel. Prognoserna visar återigen att vi är på väg mot avgrunden och återigen är det individ- och familjeomsorg/funktionshinder och äldreomsorgen som kostar mer än budgeterat. 

Precis som i budgetprocessen i höstas, kommer vi nu tvingas spara på barnen för att betala för de sjuka och arbetslösa. Det som staten tidigare betalat för via sjukförsäkringssystem och a-kassa men som den borgerliga regeringen inte längre tar ansvar för. Dessutom betalar förskolan för skolans underskott så resultatet av den särskilda prioritering av förskolan som stadsdelens politiker beslutat om i två år i rad blir en skrattspegel. Jag vet helt ärligt inte om jag kan vara del av detta längre. Det jag vet är att jag kommer att kämpa för stadsdelens barn med allt jag har så länge jag kan stå för de beslut som fattas. Det är mycket nära en gräns nu när jag inte längre kan göra det. 

För våra problem får vi ingen kompensation vare sig av stat eller kommunstyrelse. Vi ser idag spåren av nittiotalskrisen hos de unga som lämnar gymnasiet. När de föddes var Sverige värre däran än idag och det är deras generation som har betalat priset, framförallt i form av minskade resurser i skolan. Den generation som nu börjar gör det från en sämre nivå, en nivå där varje sparad krona märks i form av sämre kvalitet. Trasan är torr. Det går inte längre att vrida ur den. 

En vedertagen sanning i det politiska samtalet är att pengar inte är allt.
Jämförbara verksamheter kan kosta olika mycket och ha likvärdig kvalitet. Den paradox jag upptäckt är att det bara gäller tillförda resurser, besparingar drabbar alltid kvaliteten, om inte direkt för resultaten så för arbetsmiljö och kompetensutveckling. 

Vi vet att det finns stora skillnader mellan stadsdelarna i kvalitet och resursfördelning mellan verksamheterna. Dessa verkar mer vara resultat av en slump än av ett målmedvetet arbete. Att det finns duktiga medarbetare och ledare inom enskilda verksamheter.

Vi kan ändå med stor säkerhet säga att mer pengar inte är en säker väg till högre kvalitet i den offentliga verksamheten. Att samtliga stadsdelar kämpar med sina ramar har därför inte med ramens storlek att göra utan med arbetets organisation och ledning. Hur dessa ska förbättras skiter väl den som sätter ramen i och därmed återstår besparingar eftersom förvaltningarna saknar energi och resurser att ställa om sin verksamhet även om det säkert både är möjligt och önskvärt här och där.

Jag förstår att Göteborg måste fortsätta att utvecklas som stad, att vi måste bli större och vackrare men idag sker det på bekostnad av de barn som växer upp här. Jag vet att chansen att stadsdelarna får utökade ramar är minimal med mindre att staden höjer skatten.

Jag vill därför vädja till mina kamrater i kommunstyrelsen att trots alla negativa konsekvenser av en skattehöjning och trots att det är att spela borgarna i händerna inför ett valår att ändå höja skatten. Låt pengarna oavkortat gå till stadsdelarna för att användas där vi vet att människor vill att de ska användas. Till skolan, till förskolan och till äldreomsorgen. Skapa handlingsprogram för organisationsoptimering och när de är genomförda fröjdas över bättre kvalitet i stadens verksamheter. 

Låt inte barnens uppväxtvillkor avgöra deras framtid och framförallt - satsa på de unga. Kan vi göra investeringsplaner för vägar och hus måste vi kunna göra det för människor!

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 
Fler bloggar om: Politik