Om en stund ska jag lämna mitt hem, mina döttrar och min fru för att delta i ännu ett möte inför vårens och höstens val.
De senaste veckorna har jag fått gott om anledning att fundera på varför jag gör det.
Det finns naturligtvis inte ett svar på varför jag vill aktivera mig. Att jag gör det i ett parti kräver kanske sin förklaring.
Det är för att jag vill att mina, och alla andras, döttrar ska växa upp i en värld som välkomnar hur dem än är. Som ger dem samma möjligheter. Som saknar förtryckande strukturer.
Det kommer aldrig bara vara lätt att leva. Det vore naivt att önska det. Det kommer alltid finnas motgångar, sorg och konflikter. Personliga tillkortakommanden. Ovärdighet.
Men det som går att förändra måste vi försöka förändra.
Jag är fullt övertygad att socialdemokratin som politisk idé är rätt väg. Anledningen är just uppmärksamheten på förtryckande strukturer kombinerat med strävan efter sann individuell frihet.
Tyvärr är det lätt att känna sig maktlös. Det är sällan bilden av möjligheten att påverka motsvaras av den verkliga möjligheten. Varken innanför eller utanför de beslutande församlingarna.
Ändå har jag bestämt mig för att fortsätta. För att det är viktigt. Stimulerande.
Jag vill inte lämna innan jag har bidragit till en bättre värld för åtminstone några barn.
Frustrationen kommer säkert att finnas där. Ilska och uppgivenhet.
Jag hoppas att någon dag också känna stolthet, glädje och styrka.
Över det jag åstadkommit. Över det vi åstadkommer tillsammans.
Tyvärr är den dagen inte idag. Kanske imorgon. Ska gå på det där mötet först.
Det finns naturligtvis inte ett svar på varför jag vill aktivera mig. Att jag gör det i ett parti kräver kanske sin förklaring.
Det är för att jag vill att mina, och alla andras, döttrar ska växa upp i en värld som välkomnar hur dem än är. Som ger dem samma möjligheter. Som saknar förtryckande strukturer.
Det kommer aldrig bara vara lätt att leva. Det vore naivt att önska det. Det kommer alltid finnas motgångar, sorg och konflikter. Personliga tillkortakommanden. Ovärdighet.
Men det som går att förändra måste vi försöka förändra.
Jag är fullt övertygad att socialdemokratin som politisk idé är rätt väg. Anledningen är just uppmärksamheten på förtryckande strukturer kombinerat med strävan efter sann individuell frihet.
Tyvärr är det lätt att känna sig maktlös. Det är sällan bilden av möjligheten att påverka motsvaras av den verkliga möjligheten. Varken innanför eller utanför de beslutande församlingarna.
Ändå har jag bestämt mig för att fortsätta. För att det är viktigt. Stimulerande.
Jag vill inte lämna innan jag har bidragit till en bättre värld för åtminstone några barn.
Frustrationen kommer säkert att finnas där. Ilska och uppgivenhet.
Jag hoppas att någon dag också känna stolthet, glädje och styrka.
Över det jag åstadkommit. Över det vi åstadkommer tillsammans.
Tyvärr är den dagen inte idag. Kanske imorgon. Ska gå på det där mötet först.
Fler bloggar om: Politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar