Min dotter frågade igår kväll om vi skulle få ett barn till vad det skulle heta. Det satte igång tankarna lite eftersom ett av svaren är att det vore fint att namnge (det hypotetiska) barnet efter en förebild. Dotterns är Christer Fuglesang.
Jag funderade på vem som är en hjälte idag. I mina ögon. I första ögonblicket är det svårt att komma på någon. Nelson Mandela förstås, Gertten-bröderna som utmanar banankonglomeraten, Malala som riskerar sitt liv för att sätta fokus på att flickor ska få gå i skolan. Det finns säkert fler men inte jättemånga.
Min barndoms hjälte var den ädle Hektor. Prinsen av Troja som i Homeros Illiaden försvarade staden mot övermakten, för sin brors skull.
Nog känner jag att det finns plats i världen för en Hjälte som kan sätta fokus på flyktingarnas död och plågor, deras avhumanifiering. Cecilia Uddéns reportage från Egypten väcker människors medvetenhet men hjälten är den som gör något åt situationen. Kan flyktingkommissionären Cecilia Malmström bli en Hjälte? Tyvärr tvivlar jag.
Det finns gott om vardagshjältar. Det är det som ger hopp. Det finns nästan inte någon människa som aldrig gör något gott för någon annan. Det som är viktigt är att engagemanget och viljan att hjälpa inte stannar vid att behandla sjukdomen. Det behövs inte bara insamlingsgalor som förminskar lidande eller fattigdom. Vi som vill förändra världen måste också göra det. Inte genom facebookgrupper och insändare utan genom ett målmedvetet arbete i lagstiftande och rådgivande församlingar. Att arbeta i organisationer som förändrar människors sätt att se på varandra och handla mot varandra. Att göra många små saker tillsammans är mer värt än att göra en stor sak själv. Gandhi hade aldrig lyckats om inte människor följt honom.
Mitt engagemang är politiskt. Lokalt. Jag berörs också starkt av rapporterna om hur Medelhavet fylls av döda människor, människor som berövats sitt människovärde och tvingats fly. Vars död är ett slöseri, en idioti som måste kunna undvikas. Men min möjlighet att göra något åt det är liten.
Det jag har möjlighet att göra är att jobba för mer mänsklighet här hemma. Här är problemen annorlunda och lidandet mindre men även här är problemet att vi ger människor olika värde beroende på ursprung, ekonomiska förutsättningar och bostadsort. Jag har en bild om att alla människor är välkomna, att de problem som de kan ha är lösbara och att vårt samhälle skulle bli starkare om vi tackade ja till människor istället för att säga nej till dem.
Dagens topp-politiker är inga hjältar i mina ögon. Deras perspektiv är för snävt, frågeställningarna invanda, humanismen saknas. Det finns alltid ett men. Ett hur. En prislapp. Politisk eller ekonomisk.
Jag känner det själv. Viljan att hjälpa finns men vågar jag riskera mina egna eller min familjs privilegier för att göra det? Det språnget har jag ännu inte vågat.
SR, AB
Jag funderade på vem som är en hjälte idag. I mina ögon. I första ögonblicket är det svårt att komma på någon. Nelson Mandela förstås, Gertten-bröderna som utmanar banankonglomeraten, Malala som riskerar sitt liv för att sätta fokus på att flickor ska få gå i skolan. Det finns säkert fler men inte jättemånga.
 |
| En hjälte? |
Nog känner jag att det finns plats i världen för en Hjälte som kan sätta fokus på flyktingarnas död och plågor, deras avhumanifiering. Cecilia Uddéns reportage från Egypten väcker människors medvetenhet men hjälten är den som gör något åt situationen. Kan flyktingkommissionären Cecilia Malmström bli en Hjälte? Tyvärr tvivlar jag.
Det finns gott om vardagshjältar. Det är det som ger hopp. Det finns nästan inte någon människa som aldrig gör något gott för någon annan. Det som är viktigt är att engagemanget och viljan att hjälpa inte stannar vid att behandla sjukdomen. Det behövs inte bara insamlingsgalor som förminskar lidande eller fattigdom. Vi som vill förändra världen måste också göra det. Inte genom facebookgrupper och insändare utan genom ett målmedvetet arbete i lagstiftande och rådgivande församlingar. Att arbeta i organisationer som förändrar människors sätt att se på varandra och handla mot varandra. Att göra många små saker tillsammans är mer värt än att göra en stor sak själv. Gandhi hade aldrig lyckats om inte människor följt honom.
Mitt engagemang är politiskt. Lokalt. Jag berörs också starkt av rapporterna om hur Medelhavet fylls av döda människor, människor som berövats sitt människovärde och tvingats fly. Vars död är ett slöseri, en idioti som måste kunna undvikas. Men min möjlighet att göra något åt det är liten.
Det jag har möjlighet att göra är att jobba för mer mänsklighet här hemma. Här är problemen annorlunda och lidandet mindre men även här är problemet att vi ger människor olika värde beroende på ursprung, ekonomiska förutsättningar och bostadsort. Jag har en bild om att alla människor är välkomna, att de problem som de kan ha är lösbara och att vårt samhälle skulle bli starkare om vi tackade ja till människor istället för att säga nej till dem.
Dagens topp-politiker är inga hjältar i mina ögon. Deras perspektiv är för snävt, frågeställningarna invanda, humanismen saknas. Det finns alltid ett men. Ett hur. En prislapp. Politisk eller ekonomisk.
Jag känner det själv. Viljan att hjälpa finns men vågar jag riskera mina egna eller min familjs privilegier för att göra det? Det språnget har jag ännu inte vågat.
SR, AB
Fler bloggar om: Politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar