Jag har problem med tempot i det offentliga livet. Med processer, rågångar och linjevägar. För att ett problem ska bli löst krävs uppdrag, beredning, förslag, diskussion och beslut även om det slutgiltiga resultatet är givet från början.
Fick idag höra en historia om en person som blir illa behandlad av sin arbetsgivare. En arbetsgivare som får sina pengar från samma skattebetalare som jag får min lön. Ryggmärgsreaktionen är att kontakta verksamheten direkt men då gäller det att besinna sig. Det är nämligen högst olämpligt för den politiska organisationen att lägga sig i det enskilda fallet, det blir att hänvisa till facket och andra formella vägar.
Jag blev också uppringd av en dam som ville prata om TV-programmet Arga Doktorn där det framstår som om regionrådet lyfter på luren till en klinik och löser ett problem för den aktuelle patienten. Så gick det inte till i verkligheten och det är säkert bra men ibland så önskar jag att det faktiskt kunde gå till så.
Att folkvalda kan gå direkt till en verksamhet för att påtala ett problem som medborgarna rapporterat. Att vara hands on medborgarföreträdare. I sjukvården går det nu via en patientnämnd till en förvaltning som sedan rapporterar vidare till verksamheterna.
Situationen blir lätt att med all inbyggd byråkrati så fjärmas politikerna från medborgarna och kanske tänker mer ur verksamhetssynpunkt eller tar långtgående ekonomiska hänsyn och sätter det före medborgarnas intresse av trygghet, bra bemötande, rimliga villkor och medinflytande.
Det hade säkert känts befriande för många politiker att kunna ta medborgaren under armen och promenera in på en verksamhet och säga till dem att fixa till det. Omedelbart.
Jag förstår att det kan finnas risker och fallgropar med ett sådant system också men våra folkvaldas obrottsliga lojalitet mot systemen är ibland frustrerande när omedelbar förändring är önskvärd.
Förvaltningen blir också lätt ett bekvämt plank att gömma sig bakom när det blåser men man måste minnas att vinden vänder och att ansvaret ändå alltid och till sist ligger på politikern. Att krama systemet är därför lika funktionellt som att sätta hjul på en fisk i vattnet.
Såg på Aktuellt om hur medborgarförslag när de får ett visst stöd måste tas upp till omröstning i parlamentet. O vad befriande det skulle vara!
Se inslaget själva här:
Fick idag höra en historia om en person som blir illa behandlad av sin arbetsgivare. En arbetsgivare som får sina pengar från samma skattebetalare som jag får min lön. Ryggmärgsreaktionen är att kontakta verksamheten direkt men då gäller det att besinna sig. Det är nämligen högst olämpligt för den politiska organisationen att lägga sig i det enskilda fallet, det blir att hänvisa till facket och andra formella vägar.
Jag blev också uppringd av en dam som ville prata om TV-programmet Arga Doktorn där det framstår som om regionrådet lyfter på luren till en klinik och löser ett problem för den aktuelle patienten. Så gick det inte till i verkligheten och det är säkert bra men ibland så önskar jag att det faktiskt kunde gå till så.
Att folkvalda kan gå direkt till en verksamhet för att påtala ett problem som medborgarna rapporterat. Att vara hands on medborgarföreträdare. I sjukvården går det nu via en patientnämnd till en förvaltning som sedan rapporterar vidare till verksamheterna.
Situationen blir lätt att med all inbyggd byråkrati så fjärmas politikerna från medborgarna och kanske tänker mer ur verksamhetssynpunkt eller tar långtgående ekonomiska hänsyn och sätter det före medborgarnas intresse av trygghet, bra bemötande, rimliga villkor och medinflytande.
Det hade säkert känts befriande för många politiker att kunna ta medborgaren under armen och promenera in på en verksamhet och säga till dem att fixa till det. Omedelbart.
Jag förstår att det kan finnas risker och fallgropar med ett sådant system också men våra folkvaldas obrottsliga lojalitet mot systemen är ibland frustrerande när omedelbar förändring är önskvärd.
Förvaltningen blir också lätt ett bekvämt plank att gömma sig bakom när det blåser men man måste minnas att vinden vänder och att ansvaret ändå alltid och till sist ligger på politikern. Att krama systemet är därför lika funktionellt som att sätta hjul på en fisk i vattnet.
Såg på Aktuellt om hur medborgarförslag när de får ett visst stöd måste tas upp till omröstning i parlamentet. O vad befriande det skulle vara!
Se inslaget själva här:
Fler bloggar om: Politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar