Årets nyord: Borgberäkning

Jag läste nyss en underhållande artikel på GP.se om nyorden som försvann. Ett nyord vi kan skapa är Borgberäkning - en uppenbart felaktig beräkning som skapas för att ge utrymme för skattesänkningar för någon som inte behöver det.

Jo, jag är lite arg på vår fine moderate finansminister. Han har trixat igenom en budget i riksdagen för att två dagar efter det är klart förklara att de beräkningar den baseras på inte stämmer. Det innebär bl.a. en bolagsskattesänkning på 16 miljarder som inte har några kortsiktiga effekter i en tid där arbetslösheten ligger fast på läskiga 8 procent och spås att öka.

Anders Borgs agerande påminner om de grekiska tragedier (Kung Oidipus t.ex.) där hur mycket man än försöker inte kan undkomma sitt öde. Med den skillnaden att han inte försöker utan bara accepterar prognoserna och vägrar agera.

Han fortsätter också att hävda att låga nivåer i a-kassan förhindrar att människor fastnar i arbetslöshet. Detta när långtidsarbetslösheten ökar och Fas 3 har passerat 33 000 personer. Det finns över 200 000 personer i Sverige som varit arbetslösa i mer än 6 månader, det är ungefär hälften av de arbetslösa och 10 000 fler än för ett år sen.

Jag skulle vilja gå så långt att jag vill påstå att Anders Borg är ohederlig. Han vet att det han säger är felaktigt men eftersom hans syfte enbart är att sänka skatterna så gör han det utan att sky några medel. Trolleritrixet han kör är att så länge statens finanser är goda så kan man fortsätta sänka skatterna.

I mina ögon är det dubbelt  ohederligt eftersom det som behövs för att lyfta Sverige ur lågkonjunkturen är offentliga investeringar, bra socialförsäkringar och en aktiv arbetsmarknadspolitik. Regeringen menar säkert att det är vad de levererar men den nivå de erbjuder är långt ifrån tillräcklig. Det enda man kan vara säker på är mer skattesänknigar och ökad ojämlikhet. Oavsett vad Anders Borg säger själv, för han talar med kluven tunga.

Göran Johansson
AB

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Less is more - förutom kontroller då?

Förutom att nyheten om utredningen kring muthärvan i Göteborg i stort sett försvann i lite mer spekulativa inslag i form av ungdomsupplopp så är jag förvånad över bristen på reflektion över utredarens slutsatser.

Det han kommer fram till tolkar jag det som är att vi behöver mer centralisering och mer standardisering för att undvika mutor.

I det här läget är det, såvitt jag har sett, ingen som säger att mutorna inte borde få den betydelsen för verksamheten eftersom de ändå är ett begränsat problem.

Det man säger och som jag fullt sympatiserar med är att det är en ledningskultursfråga. En fråga om organisationsstruktur och värdegrunder.

En av de egenskaper en kompetent ledare ska ha är förmågan att ta ansvar för sin verksamhet. Om verksamheten har stor frihet skapar det incitament för ledare och medarbetare att utveckla verksamheten. Finns ingen frihet saknas också utvecklingsincitament. Jag är nu orolig för att det positiva med Göteborgsandan kommer att kvävas, samarbetsklimatet, viljan till pragmatiska och effektiva lösningar. Den rädsla att göra fel som konsulten nämner kan väl knappast minskas om möjligheten att göra fel ökar?

Bland de som valt att jobba i privat vård anges ofta medinflytande som en central punkt i vad som är bättre. När vi pratar Göteborg så funderar man allvarligt på att strypa det pga att några har varit korrumperade. Om vi tittar på det stora hela så är det väl ett väldigt litet antal felaktigheter som trots ingående granskning har uppdagats?

Göteborgs Stad har en skattebas som handlar om runt 20 miljarder kronor. Att dessa ska kontrolleras är självklart men att ytterligare centralisera och standardisera kommer att kväva den innovationskraft och det engagemang som finns i stadens verksamheter. Ingen Göteborgsmodell inom hemtjänsten kan i framtiden uppstå. Inga intraprenader kan testas. 

Självklart ska korruption bestraffas när den upptäcks men jag frågar mig om det är värt att bygga en organisationsmodell utifrån att minimera korruptionen om den också minimerar möjligheten att utveckla verksamheten?

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se muthärva. Göteborg

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Fria ord vs kommunalskatten

Göteborgs-Postens insändarsida heter Fria ord.
Jag brukar läsa den varje dag för att se vad folk engagerar sig över för tillfället.
Denna dag var inget undantag men den var lite extra klurig för oss som är aktiva i den lokala politiken.
Dels var det en V.Gustavsson som skrev in och klagade över den höga kommunalskatten.

Och en Jesper som skrev in och klagade på nedskärningarna i kommunen.

Det blir ju uppenbart för var och en att dessa två önskemål är lite motstridiga.

De visar också på det grundläggande problemet vi har i Sverige idag. Sedan borgarna 2006 valde att sänka skatten och sälja av vinstgivande statliga bolag å ena sidan och å andra sidan fryst kommunbidrag och valt att lägga allt högre kostnader för arbetslösa på kommunerna via försörjningsstödet så förstår åtminstone jag att V.Gustavsson och Jesper inte kan få det de önskar, åtminstone inte före 2014. Läs Christian Norlin om detta!

Igår gick Centerpartiet ut med idéer om ett större inslag av platt skatt. På inkomster är detta något som jag fullständigt förkastar eftersom det ökar ojämlikheten i samhället. Punktskatter är per definition platta och passar utmärkt på den typ av produkter och tjänster som vi vill att människor ska ägna sig mindre åt. Bilkörning, sprit och tobak är ju goda exempel på detta.

Det finns en tydlig risk med att med en lägre kommunalskatt leder till högre egenavgifter på t.ex. sophämtning, vatten, dagis (om maxtaxan tas bort) osv. Jag har inte kollat om det är så i Stockholm men det är min gissning. Någon däremot?

Den största förutsättningen för att få in mer skatter är att fler är med och bidrar så den absolut bästa chansen både Jesper och V.Gustavsson har är att vi får en regering som tar arbetslösheten på allvar och arbetar för att skapa nya jobb och ge människor bättre förutsättningar att ta de som redan finns. 

Martin Moberg om Centerns fumlande

Lennart Holmlund om vräkta barn

Lena Palmén med ett öppet brev till Hillevi Engström

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Lokaler eller personal - ett nödvändigt val?

I den stadsdel där jag bor har alla verksamheter fått så hårda ekonomiska tyglar att det inte finns mycket tal om att utveckla verksamhet, snarare att bibehålla kvaliteten.

Det finns ett undantag. Förskolan. Vi vill fortsätta strävan mot högre kvalitet i förskolan.

När vi gör denna inställning tydlig för våra hårt pressade tjänstemän visar det sig att det stora problemet är att det i deras ögon kostar för mycket - i hyra. Ungefär en halv procent av utbildningssektorns budget i det aktuella fallet. Skulle vi lyckas få lämpliga lokaler i hela stadsdelen skulle hyrorna höjas med ungefär 10 miljoner kronor. Det kan tyckas lite på en budget runt 800 miljoner men i den stenhårda fiskala ordningen är det otänkbart.

Då kommer vi till det som är det allra mest mystiska i svanesången. De vi ska betala hyra till är - oss själva. Eller Göteborgs stads lokalförvaltning. De är våra slumvärdar som tar så fett betalt för upprustningar av våra fallfärdiga lokaler som i de flesta fall är från 60-talet att vi väljer att vara kvar i dem hellre än tar kostnaden.

I mina ögon är detta den kommunala ekonomins galenskap manifesterad. Vi betalar hyra till en förvaltning som precis som vår förvaltning har ett balanskrav från kommunledningen. Vi har alltså en verksamhet som sparar för att ha råd att betala hyra till en annan verksamhet som sparar (eller höjer sina intäkter för att komma i balans).

Det kanske låter som god ekonomisk hushållning men det är i mina ögon en byråkratisk modell som utarmar kvaliteten i vår verksamhet.

För att göra något åt det så skrev jag ikväll en liten motion i ämnet. Jag är inte någon erfaren motionsskrivare så jag klistrar in den här nedan och mottar gärna åsikter om den innan jag skickar in den. Vill ni lämna åsikter utanför offentlighetens ljus gör ni det bäst på min e-post staffanaxel@gmail.com

Klimatet, Segregationen , Arbetslösheten eller något annat vilket kommer först?

För snart två veckor sen var jag på en ledarskapsutbildning.
En av övningarna var en värderingsövning och jag har ~knappt~ kunnat sova sedan dess.
Vi fick välja vilken som var den viktigaste politiska frågan genom att ställa oss i ett hörn av rummet. De var uppdelade på

1. Segregationen
2. Arbetslösheten
3. Klimathotet
4. Något annat

Sömnlösheten och mardrömmarna vill inte lämna mig sedan denna ödets onda stund eftersom jag gick och ställde mig på position 2.
Mitt argument var att visst är Klimathotet och Segregationen jätteviktiga men löser vi inte Arbetslösheten så kan vi inte koncentrera oss på de andra sakerna.

Anledningen till min ångest är ändå inte att jag skulle ställt mig i hörn 1 eller 3. Jag borde ha ställt mig i hörn 4 och hävdat att bristen på humanism och empati är tidens största politiska fråga.

Politiken riskerar att befolkas av teknokrater, byråkrater och ekonomer vars uppfattning om empati kan sträcka sig till att de automatiska stabilisatorerna borde vara bättre. Människor utan förmåga att sätta sig in i sin nästas situation. Som tycker att det är ok med regler som splittrar familjer. Som tillåter att människor blir livegna.

Jag har så svårt att acceptera när lag går före medmänsklighet. Jag tittade igår på TV-programmet Svenska händelser om Baltutlämningen. Istället för att låta några balter rymma lite så där så var militärens och polisens nit att hålla dem kvar mycket stor. Hur tänker den enskilde polisman eller värnpliktige som kan ha avgjort om en männsika fått leva eller dö. Hur tänker polismännen som verkställer avvisningsbeslut i våra dagar?

När Roy Andersson i slutet av 80-talet fick uppgiften att få fler att söka vårdlinjen så bestod kampanjen av att en mängd elever fick en bok "Lyckad nedfrysning av herr Moro" ett kollage av bilder och texter som talade till människors medmänsklighet, till empati och humanism. Kampanjen lyckades men eftersom den var "obegriplig" avbröts den efter ett år.

Hur kan vår tids "Herr Moro" se ut? Hur "botar" vi Robinson-generationerna och återuppväcker och skapar nya "Vi"-generationer? Det är enligt mig den viktigaste politiska frågan. Sådär. Nu kan jag få ro.

Calle Fridén om Skitliv
Anne Skaner om en väg till snabba pengar
Supermiljöbloggen om föräldrarna som inte vill offra sina barn
Arbetet om VD som kallade arbetssökande idiot på FB.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Kunskap vs Kreativitet 0-1

Jodå, idag kom ytterligare ett bevis för att svenska barn är lite dumma. Ytterligare en mätning som visar att barn i Sverige är dåliga på matte, inte bara det, de blir sämre och sämre.

Det är ju inget annat än en katastrof. För matematikkunskaperna.
Att läskunskaperna minskar är däremot en varningsklocka att verkligen ta på allvar.

I mina ögon är det ändå alltid det som är svårt att mäta som är viktigast.
Initiativförmåga, självständighet, kreativitet, glädje, fantasi, självkänsla.

I en mätning som publicerades för snart ett år sen placerade sig Sverige som världens mest kreativa land. Att svenskar inte alls är dumma utan tvärtom smarta, på ett annat sätt.
Det är ett värde som jag gillar.

Lyssna nu. Om vi kan fortsätta att bejaka fantasi och kreativitet kan jag nästan lova att även matematikresultaten blir bättre, om förskolan kan få förutsättningar att jobba pedagogiskt och grundskolan har resurser så kommer de goda resultaten att följa med upp i åldrarna.

Att tro att elever kommer att bli bättre på matte genom ytterligare matematikundervisning låter rimligt men att de kommer att bli bättre genom att lära sig andra saker är också rimligt. Förståelse för matematiska principer kanske inte bäst låter sig göras i en lärobok och via katederundervisning.

Det är skolans uppdrag att lära elever läsa och räkna. Att vi som inte har professionella kunskaper eller erfarenhet av undervisning ska lägga oss i hur lärarna gör är lite fånigt.
- Det är lite som när vi sitter på läktaren på fotbollsmatchen. Vi ser ju precis vad spelarna borde göra och det är märkligt hur ofta de misslyckas och vilka som borde bytas ut. Det är lätt att vara expert när man ser från utsidan och in och inte tvingas in i det komplexa system som finns bakom den synliga manifestationen på planen.

Det vi på läktarna kan bidra med är att ställa upp med de resurser skolan begär för att utföra sitt uppdrag. Där är vi inte idag. Vi vill tro att skolan kan skapa prestationer som är i världsklass men de får resurser som är i GAIS-klass. Och då pratar jag absolut inte bara om pengar.

Det vore självklart görbra om svenska barn vore bäst i världen på matte. Givet de resurser som finns att tillgå just nu är det inte realistiskt. Det är klart att vi kan göra reformer i skolan som skapar mer matteundervisning för samma pengar men om det får konsekvenser på kreativitet, läsförståelse, kritiskt tänkande och lust att lära så vet jag inte om det är värt det.

I valet mellan mekanisk kunskap och organisk förståelse och förmåga att lösa problem är jag helt säker på att vi ska satsa på det senare.

Martin Moberg om en timma mer matematik i veckan
Tysta tankar om slaget om kreativiteten

AB, DI, SR, AB, GP, GP

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Kompromisskolan

Jag avslutade igår läsningen av Amos Oz klart läsvärda lilla skrift Hur man botar en fanatiker. Det är en hyllning till kompromissen som väg till fred i Israel och Palestina. En fred som båda sidor är missnöjda  med men inte så missnöjda att de inte kan leva med den.

Jag förstår Oz hållning, inte minst i den konflikt han beskriver, men jag funderar på i vilket läge man kan acceptera den. En av de egenskaper som gjorde att Gandhi lyckades lägga grunden till det självständiga Indien var hans ovilja till komprimisser, han snarare satte allt annat före kompromissen och var villig att gå till extremer för att nå önskat resultat, han hungerstrejkade t.ex. vid ett flertal tillfällen.

Det är stor skillnad på det sammanhang Oz verkar i och det Gandhi levde i. Det kan alltså vara sammanhanget som ger utrymme för kompromissen.

Därför är jag osäker på den väg som socialdemokratin verkar gå, mot mer pragmatism och gärna kompromisser om de kan ge en halv framgång. Det kallas att vara konstruktiv. Det uppskattas av politiska kommentatorer och av andra politiker.

Anledningen att jag inte helt och fullt tror på denna väg är utgångsläget för kompromissen. Efter 6 års regeringsinnehav och 20 års effektiv lobbying finns inget läge för mer glidning mot mitten. Inte för att mitten är ett dåligt ställe att vara på utan för att det vi borde vilja göra är att flytta mitten åt vänster. För 10-15 år sen fanns utrymme för en helt annan inställning i samhällslivet. Då var mitten på en plats som vi kunde förstå och gilla. Idag är den på en plats som vi inte borde acceptera. Idag låter Socialdemokraterna som dåtidens Centerparti och Folkparti om än inte som 80-talets Moderater.

Det är en kort tid att förflytta denna mittpunkt i debatten särskilt långt före nästa val. Det finns två saker som kan skynda på det. Det är den socialdemokratiska kongressen och det är LOs fortsatta renässans. Dessa båda krafter kan hålla partistrategerna som (med rätta) vill mot mitten stångna. En valseger får inte kosta vad som helst. Om det inte finns utrymme för socialdemokrati efter valet är det en Phyrrusseger som blir svår att hantera.

Dessutom har vi det lilla bekymret med SD. För att mota SD behövs inte en valtaktisk mittensmet, en kompromisskola utan kontur. Då behövs konkreta och trovärdiga förslag att mota arbetslösheten. 2014 kommer det bara att finnas en kortsiktig lösning på det och den heter offentlig konsumtion.

Det är ett val strategerna kommer att tvingas till. LO och kongressen kan tvinga dem till ett val för politisk uppryckning och politisk kampanj. Om man inte orkar/vågar göra det kommer maktfighten 2014 handla om så små detaljer att det faktiskt inte kommer att spela någon större roll vem som vinner. Slipsvalet i partiledardebatten kommer vara viktigare än partiernas handlingsprogram.

Så jag förstår viljan att kompromissa med ideologi och motståndare för att nå resultat men jag är osäker på om vi idag har gjort en tillräcklig analys av läget och hoppas att partitoppen hinner göra den före det är dags att gå till val. För mig är inte huvudmotståndarna längre Moderaterna. Det är orättvisorna, de blödande såren i offentlig sektor och den ökande misstron mot varandra i Sverige.

Läs Johannes Anuyru om att för den vita svensken är rasisten alltid någon annan.
Johan Westerholm om hur man dömer hunden efter håren
Indexed om hur vi ser dem i de mörka vrårna
Roger Jönsson frågar vad är massinvandring?
Kawa Zolfagary om att traditionen lever
Calle Fridén om ett annat Sverige men vardå del 3

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Är det försent att rädda välfärden?

Det är ingen lustig känsla att noga följa de lokala medierna i mitt område. På en positiv händelse går det nog 30 negativa. Det är klart att det har med dramaturgi att göra också, att folk inte blir uppsagda är liksom ingen nyhet men framförallt är det ett mönster som jag sett och som blir allt tydligare.

Det är kritiken mot vår gemensamma välfärd. Skolan och förskolan står i fokus i dagarna men det kan lika gärna handla om äldreomsorg, om funktionshinder, sociala problem, socialförsäkringar, arbetslöshet.

Intrycket jag får är att vi antingen inte vill eller inte kan försvara en välfärd i världsklass. Antingen får vi nöja oss med det som finns eller så får vi lägga ned.

Det finns två sätt att försvara och utveckla välfärden. (Det finns säkert fler men jag kom på två nu, hjälp gärna till i kommentarerna) Jag bedömer att de är både politiskt möjliga och opinionsmässigt möjliga. Andra har säkert andra tankar om det också.

1. Det är få som tvekar på att investeringar är något man gör idag för att nå en positiv verkan i ett längre perspektiv. I näringslivet och i privatekonomin måste man ibland låna till större investeringar. Någon som tror att Volvo hystar upp 35 miljarder kontant till investeringarna i Sverige?

Hur stora investeringar man kan göra beror på beräknad avsättning av dem och beräknad belastning på likviditeten. Man måste ha råd att betala av dem helt enkelt.

Så funkar inte den offentliga ekonomin. Där måste man skapa "budgetutrymme" för investeringar. Det betyder att det vi bygger imorgon måste betalas idag. Det betyder i sin tur att utrymmet för löpande verksamhet minskar om man ska göra investeringar. Idiotiskt.

Det behövs alltså även i det offentliga möjlighet att låna och betala av investeringar under lång tid. Hur vi ska mäta investeringen i ett barn finns få modeller för men de som finns visar att ju fler kronor man satsar tidigt desto fler får man tillbaks. Det kommer nämligen att betala igen sig i form av människor som är bättre rustade att möta framtiden och skapa och fungera i ett framtida arbetsliv. Investering i infrastruktur, högskolor, infrastruktur, klimat och miljö etc kommer också att gå att räkna hem. Då pratar jag om rejäla investeringar. Ett Sverigelyft. Det kommer att kosta och tillsammans betalar vi men vi får igen det i form av ett tryggare samhälle, där fler arbetar och där fler känner sig delaktiga. I inledningen av perioden kommer vi troligen att få en ansträngd likviditet men ju snarare investeringarna är på plats kommer de att börja betala av sig.

2. Investeringarna måste betalas via offentlig konsumtion. Välfärden måste få kosta. Idag har vi ingen luft kvar i välfärdsbubblan, ostkanten är hyvlad ner till vaxet. Att privata koncerner fortfarande kan göra pengar i detta fält är på sitt sätt beundransvärt eftersom kommunerna som fortfarande utvecklar kvaliteten i sin välfärd blir allt färre. Det handlar på sin höjd om att upprätthålla kvaliteten, här och där om att skära där det gör minst ont.
För att försvara och utveckla välfärden måste vi kanske höja skatterna.
Det görs redan på många håll. Landstingsskatten i Västra Götaland höjs vid årsskiftet, likaså skatten i många kommuner, både borgerligt och socialdemokratiskt styrda. De har insett att det inte går att upprätthålla den service medborgarna kräver med mindre resurser.

Regeringens teori är att om fler får jobb så får man mer skattemedel. Den är sann. Det de också tror är att sänkta skatter ger fler jobb. Riktigt så enkelt är det dock inte. Det kan vi ju se efter 6 år av enorma skattesänkningar. Nog har vi som jobbar fått mer i plånboken men så länge de används till att låna till ett ännu större hus eller en lite finare bil så ger de inte nämnvärt många jobb i Sverige.
För summan av de skattesänkningar regeringen gjort sedan 2006 kunde vi lite så där överslagsmässigt halverat arbetslösheten genom att anställa fler i offentlig sektor. Offentliga anställningar för med sig ett långsiktigt finansieringsproblem men de är fortfarande mer långsiktigt lönsamma än att slå ut hundratusentals genom försämrad skola, arbetsförmedling och raserade socialförsäkringar. Vad offentlig konsumtion också för med sig är en tjänstesektor runtom, fler som har råd att äta lunch på restaurang, fler som kan åka taxi, handla på nätet, köpa rättvisemärkta kläder, tomter, bygga hus, klippa håret osv, osv. Det är omöjligt att räkna ut exakt vilka effekter man kan få i den privata sektorn av offentlig konsumtion men att det är en viktig marknad även för privata företag borde vara uppenbart.

Så den stora frågan som vi som sysslar med politik har att besvara är. Kan vi sälja ovanstående resonemang? Att om vi satsar nu på långsiktiga investeringar för framtiden, samtidigt som vi satsar på kortsiktig ökning av den offentliga konsumtionen, så har den generella välfärden möjlighet att inte bara överleva men också bli en motor i den framtida utvecklingen av landet. Det vi kortsiktig behöver att avstå är utrymme för personlig konsumtion men inte så mycket att vi behöver lämna hus och hem.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Dessa jävla ungar!

Nog är det väl märkligt att vi vet och förstår så mycket men förmår så lite.
Om vi t.ex. pratar om barn och förskolor som är extra aktuellt i Göteborg i dagarna så har vi begripit en hel del. När jag pratar om vi så är det  här den samlade forskningen tillsammans med statistik och det sunda förnuftet.

Det vi vet är att 1. Barn måste klara grundskolan för att lyckas på gymnasiet. 2. Barn som lyckas på gymnasiet får jobb, de andra får det inte. 3. För att lyckas i grundskolan underlättar det att ha gått på förskola från 1 års ålder (om du inte har föräldrar med god utbildning, då kvittar det).

Vi vet också att förskolan verkar kompensatoriskt dvs att barnens sociala bakgrund blir mindre viktig för deras utveckling.

Därför vore det bra för barnens framtida och jämlika möjligheter om 1. Så många som möjligt går på förskola från 1 års ålder. 2. Förskolan håller hög kvalitet. 3. Grundskolan håller hög kvalitet och fortsätter att verka kompensatoriskt.
Tyvärr har vi inte vetat allt det här särskilt länge och därför agerar vi och med vi menar jag här både föräldrar och samhälle inte särskilt smart.

1. Relativt få barn börjar förskolan före tre års ålder 2. De barn som skulle behöva förskolans kompensatoriska funktion har inte rätt att gå i förskolan i lika stor utsträckning. 3. De största resurserna i skolan kommer barnen till livs ju äldre de är, trots att det vore smartare att göra tvärtom.

Här har kommunen en stor möjlighet att säkra framtida lycka för invånarna genom att investera i barnen. Det görs i Göteborg i stor utsträckning men fortfarande tvekar man för att fullt ut satsa på att utjämna livschanser. Trots att vi vet att mer jämlika samhällen är bättre för alla.

Jag tänker här helt krasst och utifrån ett föräldraperspektiv. Om vi genom tidiga insatser kan minimera antalet stökiga och störande elever i klassrummet så är det bättre för allas prestationer, trivsel och välbefinnande i skolan.

Jag tänker ur ett humanistiskt perspektiv att om fler får större möjligheter att lyckas så kommer de också att underlätta för andra att lyckas. De kommer att  må bättre och bli mer kreativa.

Jag tänker ur ett politiskt perspektiv att satsa stenhårt på barnen är väldigt lätt att stå för. Lättare än att satsa motsvarande på försvar eller motorvägar t.ex.

Men. Jag tänker som stadsdelspolitiker att det blir för dyrt.

Vad jag hoppas på är att vi som vill att åtminstone våra barnbarn ska få en fantastisk skolgång kan arbeta för att skapa möjligheter att fortsätta utveckla förskolan och skolan. Att vi kan se det som en nödvändig investering likväl som att bygga sjukhus, vägar och hus.

Det är en politisk vilja som krävs. Möjligen kan investeringen också kräva politiskt mod. Men det skulle ge så oerhört mycket tillbaks.

Det här resonemanget är inspirerat av det samtal jag hade på Handels s-förening i Göteborg ikväll, föreningen gästades av Anders Nilsson som pratade om boken Jämlikhetsnormen och den storstadsrapport som han presenterade somras.¨

SVT

Roger Jönsson om ett förlorat samhälle?
Dagens Arena om att barngrupperna i förskolan är för stora
Tysta tankar om Overkligheten
Cecilia Dalman Eek om att Sveriges utbildningsnivå sjunker

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Välfärdsskrutten i Askim - Frölunda - Högsbo

Det är full fart på politikern Staffan denna vecka.

I förmiddags var det möte med SDN Askim-Frölunda-Högsbo om hur vi ska komma till rätta med det underskott som förutspåtts för nästa budgetår.

Det blev en intressant diskussion som var öppnare än de tidigare jag varit på. Siffrorna fick stå tillbaka en aning för en mer principiell diskussion om vad som orsakar underskotten.

En punkt jag tror att vi alla var ganska överens om var att även om vi har en till synes omfattande central administration så finns det inte särskilt mycket pengar att hämta där, kanske ett tiotal tjänster på sin höjd. Vi har totalt ca 3700 anställda i stadsdelen. Då återstår alltså vad man gör i verksamheterna. - Prioriterar man rätt, har man för stora krav på dokumentation (vars senare öde kanske är okänt), saknas det motivation för förbättringar etc. Frågorna blev många.

Det vi var relativt överens om är att vi måste lägga större ansvar på verksamheterna. Inte i traditionell kommunal uppifrån och ner form utan i en mer demokratisk form med större inflytande och självstyre. 

Här uppstår i och för sig ett politiskt styrningsproblem. Om vi får mer självstyrande enheter, vad gör vi för att inte lägga oss i som politiker och överchefer (vars roll också skulle påverkas gudvars)? Och hur upptäcker vi brister i verksamheterna om de får sköta mer själva?

En av anledningarna till diskussionen var att vi ser att många verksamheter kör sin personal i botten, de har inte kul på jobbet, blir sjuka, täcker upp för sjuka kamrater, blir utslitna osv i en ond cirkel.

I det här läget när vi funderar på verksamhetsutveckling kommer en kommentar om att samtliga stadsdelar har problem med budgeten och vad det kan bero på. Om det är så att välfärden börjar bli för dyr att upprätthålla. Om den accelererande kostnadsutvecklingen är ett utslag av en spiral som aldrig tar slut.

Förutom att det finns mycket tydligare skäl i form av frysta statsbidrag, hög arbetslöshet och låg kommunalskatt så är detta resonemang om den för alltid accelererande kostnaden i kommunen falsk i mina öron.

Det är klart att kraven på omsorg och kommunal service aldrig har varit högre. Tänkt t.ex på de som är föremål för äldreomsorgen. Deras barn är den mest välmående generationen genom historien! Tror fan de ställer krav. 

Att vi dessutom betalar ockerpriser till de som äger boenden skapar naturligtvis inte bättre ekonomi när dessa fall blir fler. Anledningen till att de blir fler? En förklaring är naturligtvis den kommunala nedmonteringen av förebyggande verksamheter, som rimliga storlekar på barngrupper i skola och förskola, en förebyggande familjeomsorg, en arbetsmarknadsenhet med lite resurser, osv.

Det finns andra stadsdelar som lyckats sänka kostnader, kanske tack vare ett stort förebyggande arbete. "Vi har redan bokat ett möte" säger chefen till chefen till chefen som ska genomföra eventuella förändringar. 

Nåja, tyvärr leder allt detta till att det som finns kvar efter 90-tals krisen och som aldrig har byggts upp igen nu är ett system så tomt på luft och olja att det gnisslar och kärvar vid varje förändring. Det vet väl alla att om en maskin ska fungera så måste den underhållas, smörjas och att utslitna delar måste bytas ut för att hålla trycket i hydrualiken.

Den välfärdens kärna som Reinfeldt vill ha är just nu en äppleskrutt. Kärnan är fortfarande dold av lite, äckligt fruktkött men jag vill ha nya frukter så är det dags att gräva ner skruttarna i jorden och odla nya äppelträd!

Men vem ska har råd att odla då?

De som har och får jobb nu och i framtiden förstås. De som blir "förebyggda" istället för en kostnad. De allt friskare gamla.

Som bonus får vi personal som är frisk istället för sjuk. Och inte minst chefer som är med och skapar verksamhet istället för möteskalendrar.

Martin Moberg om ett allt kallare Sverige
Calle Fridén om ett annat Sverige
Dagens Arena om för stora barngrupper

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Billström förnekar allas lika värde

Min väckning är synkad med ett av morgonekona, klockradion bjuder på senaste nytt i uppvakningsögonblicket, inte sällan resulterar det i en stark påminnelse av det gamla (?) ordspråket:

Jag vaknade - så var den dan förstörd

Idag var en sådan dag.
Anledningen var och är vår (genom kass riksdagsvalsröstning) väl förtjänade migrationsminister Tobias Billström. Han ansvarar för hur det går till när människor med andra medborgarskap vill flytta till Sverige. Han sorterar under Justitiedepartementet och skall inte förväxlas med Erik Ullenhag som är integrationsminister och sorterar under arbetsmarknadsministern.

Nå låt oss återvända till Billström.
Han har i sann omvårdnad av arbetslinjen framför människovärdigheten och vanligt folkvett börjat fundera på villkoren för anhöriginvandring.

Det är tydligen alldeles för klena regler. Eftersom vi bryr oss mycket mer om vad människor som bor i landet producerar än hur de mår så måste dessa skärpas upp.
2010 infördes en regel för att den som ska kunna få uppehållstillstånd för sin familj måste kunna visa att man har bostad och jobb. Denna regel har visat sig vara ganska få som påverkas av. Då skulle regeringen kunna välja att istället välkomna nya människor till landet utan försörjningskrav. Barn och vuxna som kan behövas för att utveckla landet i framtiden.
Så här säger Billström.

– Helt klart är det så att det är ett alldeles för litet antal människor som omfattas av försörjningskravet som det ser ut, och det gör det ganska meningslöst.

Istället för att dra slutsatsen jag drar ovan blir moderaternas att försörjningskravet ska utökas. Att detta innebär att familjer fortsätter att vara splittrade, kanske för att den som först kommer till Sverige måste fly hit, verkar inte röra vår migrationsminister i ryggen. Han verkar vilja lyckas med sitt jobb genom att få så lite som möjligt att göra. Stoppar vi migrationen till Sverige har han ju världens lättaste jobb.

En liten kuriosa i sammanhanget är att vi först fick en migrationsminister 1996. Det var alltså i den period när arbetslösheten var som störst och det var krig i Europa som staten började se invandring som något annat än ett arbetsmarknadsproblem. Det säger en hel del.

Att tro att vi utvecklar människor och vår gemensamma framtid genom att hålla familjemedlemmar skilda från varandra är vi på väg ner på det sluttande plan som slutar någonstans vid Sverigedemokraternas knätofsar.

Det är i det här läget som jag tycker att nationalstaten är en av de sämsta uppfinningar vi har. Liksom den paternalistiska hållningen hos politiker i allmänhet.
Alla kommuner jag känner till välkomnar att barn föds där eftersom man vill vara en plats med en framtid. Att få nya människor på andra sätt verkar däremot vara av ondo på en hel del håll. Detta trots att om bara några år så kommer vi att ha arbetskraftsbrist, vi har redan nu bristyrken och de kommer att bli fler. Med lite ordning och reda på praktik, yrkesvalidering och språkstudier, sett för varje individ så hade vi kunnat lyckas betydligt bättre.

Jag vill varken ha migrationspolitik eller integrationspolitik. Jag vill ha arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik och bostadspolitik. Jag vill ha en arbetsförmedling som ser till individer. Jag vill ha företag, offentlig sektor och organisationer som hjälper till med bra skolor, praktikplatser, yrkesutbildning och jobb. Jag vill att de områden dit flyktingströmmarna söker sig förändras genom strategiskt byggande, det är oftast ett kommunalt ägt bostadsbolag som har det i sina händer.

Det allra värsta i detta är för att regeringen de senaste 6 åren har lagt pengar i fickorna på McDonalds och att istället för att prioritera vår gemensamma framtid prioriterar vår enskilda samtid. Den prioriteringen betalar arbetslösa, sjuka, flyktingar, skolelever, offentliganställda och alla andra som på något sätt behöver samhällets resurser i kortare eller längre perioder. Det riskerar att istället för att vända utvecklingen i Sverige mot en ljusnande framtid sänker vi oss ner i vintermörkret och riskerar att vintern blir outhärdligt lång.

SR, AB, SvD, AB, SVT

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

En helg med framtidspartisterna

Ibland är det lite tyngre att ägna sig åt politik, det är då den typen av vitamininjektioner jag fått den här helgen behövs.

Jag har varit på ledarskapsutbildning med ett tjog andra socialdemokrater från Göteborg. Första kurstillfället av ca tio som pågår till januari 2014. En av de saker som visar att partiet faktiskt har tagit talet om framtid på allvar är att just de kriterier som ställdes upp på förtroenderådet var säkrade. Hälften av varje kön (även hbt-personer var representerade), en fjärdedel under 35 och även i övrigt var det en sammansättning på gruppen som någorlunda motsvarade samhället.

I morse knåpade jag ihop följande rader tillfället till ära:

Människor
I ny skrud inför varandra
Samlade av makterna
Att förändra världen

Politiken hölls i bakgrunden, den stannade vid fikaborden. Istället koncentrerade vi oss på verktyg för processinriktat ledarskap, den typ av ledarskap som vi bör ha för att involvera medlemmar och vitalisera folkrörelsen.

Överallt i landet hålls denna typ av utbildningar. Jag kan inte bedöma deras kvalitet men om det någorlunda motsvarar det vi kommer att få till livs under detta dryga år så kommer det 2014 finnas ganska gott om väl rustade politiker som kan fylla på listorna.

Om det är något som oroar mig så är det hur partiet på riksplanet ska lyckas fylla den höga målsättning som man satte upp på förtroenderådet. Minst 25% under 35 år på valbar plats.

Göteborgsbänken består idag av 5 politiker. Ingen är under 35 men vi har faktiskt en ledamot, Shadiye Heydari, som har utomnordisk bakgrund. Det som behöver hända för att uppfylla partiets nya riktlinje är att två av dessa fem behöver lämna. Lars Johansson är över 60 och kanske lämnar på egen begäran men ingen av de andra borde egentligen göra det. Det är tre ledamöter som gör sin första mandatperiod i riksdagen,  Cecilia Dalman Eek ersatte Leif Pagrotsky så sent som i oktober. Den fjärde är Gunilla Carlsson som är kulturpolitisk talesperson för partiet.

För att få in två under 35 krävs alltså dels att vi gör ett betydligt bättre valresultat än senast för att få in sex ledamöter, vår femte ledamot kom in med ett nödrop då. Dels behövs att de som stod på platserna närmast efter Dalman Eek ska lämna rum för två kandidater under 35. Då kanske vi lyckas i vår valkrets.

Hur det ska gå i mindre valkretsar det återstår att se. Att det finns en stor risk för uppslitande maktstrider är väl ändå inte någon vild gissning.

Nåja, trots mina misstankar om att partiet inte riktigt kommer att lyckas med sina målsättningar 2014 så ökar ju ändå chansen. Själv ser jag fram emot den personliga utveckling den här typen av utbildning och inte minst de fortsatta mötena med mina kamrater i framtidspartiet!

Bloggat har:
Ulf Bjereld om debattklimatet i svenska medier.
Håkan Nilsson om hur Kommunalarna har det på jobbet idag
Martin Moberg om McDonald's och jobbtrafficking
Nils-Erik Lindblom om att SD ökar trots att de krisar

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Vad var det jag sa! #sdgate

Tänkte ta tillfället i akt att citera mig själv.

"Jag tror tyvärr att sympatierna för SD är de röster som traditionellt sett gått till oppositionen under en mellanvalsperiod. (Förra mandatperioden hade Socialdemokraterna drygt 40% motsvarande tid). Det är de som är missnöjda med politikens resultat, de som inte tycker att de etablerade partierna levererar och de som vill ha en förändring, oavsett vilken. När skillnaden mellan regering och opposition är så liten som nu blir tron på en förändring så liten att man söker ett alternativ och det heter SD. "

Idag fick vi svaret. Tyvärr fick jag rätt.

Svaret på SD:s opinionssiffror är inte att bråka med SD-politiker. Det är att skapa politik och inte minst politiska alternativ.
Om du inte har gjort det så rekommenderar jag läsning av en rapport från Tankeverksamheten. "Arbetarrörelsen och hotet från högerpopulismen". Ska inte tjata mer utan sätt igång och läs nu ;)

Skrivit om SD har
Annarkia
Rouzbeh Djalaie
Ola Möller
Johan Westerholm
Peter Högberg
Martin Moberg
m.fl.
 SR 1, 2, 3, SVT 1, 2, 3, SvD 1, 2, DN 1, 2, Ab 1, 2, Expr 1, 2

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Självgodhetens tyranni

Det här är en fundering som började växa hos mig på bussen i morse. Antagligen var det något beteende hos de högstadieungar jag delade turen med som triggade igång det.

Jag är uppväxt i en miljö som bestraffade olikhet stenhårt, inte i hemmet men i skolan.
Det var den övre medelklassens tyranni som rådde. Inget kunde passera utan kommentar och godkännande/underkännande; frisyrer, kläder, beteenden, tyckanden och tänkanden. På högstadiet var normen en och densamma för alla, på gymnasiet fanns det olika grupper som krävde olika saker.

I detta ständiga tryck och anpassning till rådande norm fanns det de som via högre status kunde omforma den gällande normen, de som ägde problemformuleringsprivilegiet.
I många fall var statusen beroende på egenskaper - intressant, farlig, snygg, elak osv.

Det skapade ett slags självgodhetens tyranni inom grupperna. Något jag fortfarande lider av. Den här säkerheten på sin egen förträfflighet, rentav överlägsenhet gentemot alla andra som inte ingår. Det blir lätt en slags paternalistisk hållning gentemot de mindre vetande. Stackarna. Eller en föraktfull hållning mot idioterna.

Tyvärr ser jag ofta denna självgodhetens tyranni i olika grupper, inom Arbetarrörelsen definitivt, i politiken i stort - tveklöst - den kanske till och med är en förutsättning för att orka arbeta politiskt. Jag ser det hos tvärsäkra krönikörer och lobbyister, hos ombudsmän och tjänstemän.

Det är ganska lätt att känna igen de som utövar självgodhetens tyranni. Det är de som har den där självklara, enkla lösningen på alla problem som än presenteras. Som har svaren. Tyvärr är det sällan man i mötet med dem hinner tänka efter och hitta problematiken, det där som skaver, det finns där nästan alltid en stund senare.

Jag utövar säkert denna självgodhetens tyranni själv ibland. Av ohejdad vana. Dömer ut någon som mindre vetande eller raljerar över dumheter någon har gjort.
Som tur var är jag fortfarande nyfiken, vill lära mig och förstå, vill förändra och utveckla. Det hade varit förfärligt att inte se denna självgodhet som är given mig av att växa upp i den bästa av världar och veta om det.

Vad jag alltid kommer att hoppas på är att jag har förmågan att lyfta och beundra de som bryter normer. Att vara en av dem ibland trots att jag i mångt och mycket är urtypen för samhällets mest normativa person.
Jag är helt övertygad om att utveckling kräver mångfald och att vi inte har tillräckligt idag. Jag hoppas att jag kan få fler att se de strukturer och vanor som cementerar samhällets grund och att vi istället kan få en mjuk sandstrand som följer tidens vågor.

Eric Sundström har skrivit ett öppet brev till Framtid(s)partiet
Johan Westerholm om ett pris vi känner igen
Ali Esbati om rovdjurets instinkter

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Arbetets ordning - hur byggs ett hållbart arbetsliv?

Det finns många sätt att organisera arbete på, lönearbetet är det absolut vanligaste och trots alla entreprenörshyllningar och marknadsföring av det egna företagandet föredrar de flesta fortfarande att vara anställda, tillsvidareanställda på heltid t.om.

Illustration: Christina Alvner

En anledning är säkert att fackföreningarna har gjort det tryggt att vara anställd. Det finns ett stort behov av trygghet hos de flesta människor och många likställer ekonomisk framförhållning och trygghet. Ska villigt erkänna att jag är en av dem som upplever ekonomin som ett av de viktigaste inslagen i min personliga trygghet.

Som ni vet är denna trygghet med stabila arbetsplatser i dalande för tillfället. Överskottet på arbetskraft och kortsiktiga avkastningskrav har skapat intresse för företag att ha en allt mer "flexibel" arbetsstyrka.
Min bild är att det är av ondo. Däremot tror jag inte att vi i de stora bolagen kommer att återfå trygga anställningar i samma utsträckning som tidigare. Det kommer alltid att finnas människor i marginalen. Därför behöver vi hitta nya sätt att organisera arbetet utanför de stora arbetsplatserna för att åter uppnå trygghet på arbetsmarknaden. Ett sätt är att öka andelen demokratiskt styrda och gemensamt ägda företag. Inte gemensamt i meningen staten utan gemensamt i meningen de anställda på företaget. Kooperativa företag är antagligen en av de trender vi kommer att se mycket av i framtiden. Tar man bort höga avkastningskrav kan antagligen många små och halvstora arbetsplatser att bära sig även i fortsättningen.

Jag har också funderat mycket på hur otryggheten påverkar själva arbetsplatserna, hur människor upplever sitt arbete. I industrin minskar arbetsinnehållet, speciellt för inhyrd arbetskraft. I handeln påverkas alla anställda av att arbetsorganisationen består av många tillfälligt anställda.

Det är en snabb väg mot det vi ser med ökande sjukskrivningar, hög psykosocial belastning och människor som inte vågar säga ifrån när de upplever att deras arbetsplats är dålig.
Det är märkligt. All forskning visar att människor som trivs på sin arbetsplats är friskare och mer produktiva. Det som får människor att trivas är stort inflytande över sin arbetssituation och ett stort arbetsinnehåll. En jämlik ansvars och förslagsfördelning är bättre än en heirarisk i de flesta fall (undantaget är t.ex. räddningsinsatser där tid är avgörande). Det behövs dock alltid tydlighet i vilket ansvar och vilket arbete som förväntas av de enskilda.

Min bot är alltså platta organisationer, stor tillit till enskilda personer och minskade avkastningskrav. Jag tror t.ex. att offentlig förvaltning hade kunnat göra ett mycket bättre jobb om man bara tog tillvara alla människors erfarenheter och att förändringar i organisation skulle gå nedifrån och upp istället för tvärtom som jag upplever är fallet idag.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Framtidspartist javisst (men när är framtiden här?)

Det låter och känns ganska bra. Framtidspartiet Socialdemokraterna.

Om ni inte vet vad jag skriver om kan ni läsa på här. 

Jag är nämligen inte längre bara socialdemokrat, jag är också framtidspartist, framtidare, framtid(s) eller vad ni vill.

Behovet av ett positivt och förnyat tilltal från betongpartiet Socialdemokratiska Arbetarepartiet är akut och det är bra att partiledningen har reagerat på det. De organisatoriska förslagen köper jag också även om det inte står något om det som egentligen är pudelns kärna. Maktfördelningen. Vem ska äga den - medlemmarna eller partitoppen? Det är många som säkert inte gärna släpper sin plats för en oerfaren (?) 29-åring som dessutom kanske inte ens varit med i SSU (hemska tanke)!

Eftersom det är ganska ointressant att förbehållningslöst och okritiskt hylla något i ett öppet parti med örat mot marken så vill jag här framföra den ganska allvarliga kritik jag har.

Det är förvånande med vilken nonchalans Stefan Löfven behandlar den plats där de flesta vuxna spenderar mest tid utanför sina hem. Jobbet. Han pratar mycket om att vi behöver fler och hur fler ska få dem men han pratar väldigt lite om dem. Hur vi ska utveckla dem, hur de ska bli jämställda, genomsyras av mångfald och kreativitet. Hur det växande övertidsuttaget kan backas, hur bemanningsanställda ska få samma rättigheter som fast anställda.

Mitt skäl till kritiken är att en av de viktigaste insatserna för att höja antalet arbetade timmar inte bara är att anställa fler. Det är att se till att fler orkar hela vägen till pensionen. I veckan kom alarm från Handels hur illa det påverkar hälsan att många har timanställningar. Det påverkar inte heller bara de som har osäkra anställningar utan även den fastanställda personalen. Den psykosociala pressen på yngre kvinnor i allmänhet är ett folkhälsoproblem, liksom att arbetsmiljöarbetet succesivt monteras ned i branscher med stora inslag av utländsk arbetskraft. Istället för att förbättra de gästarbetandes villkor försämras alla arbetares villkor när det fackliga inflytandet minskar. Det här är en facklig kamp men politiken måste underlätta den och stödja den.

Problemen leder inte heller bara till att fler får svårt att jobba till pensionen, det leder också till att de sociala spänningarna ökar och att främlingsfientlighet breder ut sig bland manliga arbetare i byggsektorn t.ex.

Vi lever i ett land som är beroende av högteknologiska innovationer, välutbildad personal och mycket hög produktivitet. Det sista kravet är något som många, många löntagare känner av,  "Tempot höjs vid maskinerna, här drillar man eliten, produktionen har inte plats för den som blivit illa sliten", som Blå tåget skrev redan 1972. 

Skillnaden idag är att den barmhärtiga arbetsvården har ersatts av ett kallt och cyniskt system där den som inte klarar tempot hänvisas till urholkade socialförsäkringssystem och förvaring i Fas 3.

Om detta måste ett framtidsparti också prata.

Om man inte gör det så tror jag att ännu fler av de "säkra" LO-rösterna hamnar någon annanstans än hos Framtidspartiet, kanske på soffan, kanske hos det nya arbetarpartiet, kanske hos SD. Det finns i valet 2014 inga "mobiliseras"-grupper, bara "vinnas"-grupper. 

Slutligen så undrar jag om bilden av framtiden stämmer. Åtminstone på hur lång sikt den är. Nog har vi stor arbetslöshet idag men redan 2015 börjar antalet människor i arbetskraften att minska och vi kan förvänta oss arbetskraftsbrist i en relativt nära framtid. Istället för arbetslösheten är det då utbildningssystemets kvalitet, klimathotet och hur vi ska ha råd med den offentliga sektorn som är de stora framtidsfrågorna. 

Dessa får idag stå i skuggan av en alldeles för hög arbetslöshet som administreras, av en av rigida regeringsdirektiv och förfelad lojalitet, förlamad arbetsförmedling. 

Arbetslösheten är nuets största fråga. Är den verkligen också framtidens?

Bloggat om ämnet har Martin Moberg,  Göran Johansson om att förnya Socialdemokraterna..., Markus Mattila om det största förnyelsearbetet på 20 år som ska modernisera S, Gunilla Svantorp om förtroenderådet, Johan Westerholm om att det krävs mer än bara ord, Högberg om #sframtid eller nyhetsbrev? Peter Karlberg om att modernisera S, Ingrid Eckerman efterlyser en vision, Peter Johansson om Löfven och framtiden

AB, Sydsv , Newsmill, Folkbladet

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?