7 augusti 2012

OOOH la la Oppositionens frihet!!!

Visst är det fint att Socialdemokraterna på riksnivå är så sabla ansvarsfulla att inte ens Anders Borg kan slå dem på fingrarna. Lite tråkigt för ett oppositionsparti med ambition att förändra samhället men ändå.
I Göteborg så utnyttjar idag Moderaterna friheten av att vara i opposition och att ha varit det under lång tid. Det är sluggerfest och löftesfrossa om vartannat!

Socialdemokraterna brukar anklagas för att lova allt åt alla. Moderaterna i Göteborg nöjer sig med att lova allt åt alla barnfamiljer (med jobb förutsätter jag - resten är ju uppenbart att Moderaterna skiter i). Dessutom vill man passa på att känga till socialdemokraterna för sitt misslyckande i att hamna högre på en ytterst tveksam kommunranking. Man försöker också få 2 miljoner framstå som en gigantisk satsning i en verksamhet som hanterar ungefär 20 000 miljoner totalt. En satsning som dessutom är riktad direkt till barnen under Barnkulturåret.  

Socialdemokraterna har barnen i fokus, inte deras föräldrar. Socialdemokraterna förstår att alla barn behöver jämlika förutsättningar under de tidiga åren för att lyckas, det har mycket lite med det Moderaterna skriver om att göra.

Tyvärr har de även verkliga poänger i sin kritik. Utbyggnaden av förskolan går för långsamt, bostadsbyggandet är för lågt, framförallt av bostäder unga har råd att bo i (för välbärgade pensionärer finns det gott om nybyggen) och skolresultaten är på vissa håll skrämmande dåligt. 
Min fruktan är att folk faktiskt tror att det blir bättre med ett borgerligt styre. Som tur är finns Stockholm som ett varnande exempel. Låt inte Göteborgarna hamna i samma fälla!

Moderaternas lösning är av den patenterat populistiska men ack så tomma sorten. En och annan garanti. Den sortens lösning där de 90 000 i Jobb och utvecklingsgarantin är ett levande bevis för att strunt är strunt och snus är snus om än i gyllene dosor.

Inte f-n hjälper det en enda elev att klara resultaten att de är garanterade att göra det. Det som krävs är en satsning i kronor, ören och inte minst engagemang för de som riskerar att misslyckas. Den sociala hänsynen i resursfördelningen behöver öka, inte minska som moderaterna vill.

Vi får se om socialdemokraterna kan kontra med en förskolegaranti, en äldrevårdsgaranti och en kollektivtrafiksgaranti. Om politiken ska handla om tomma ord är moderaterna svårslagna. 
När det handlar om långsiktigt hållbara lösningar är jag helt säker på att det nuvarande socialdemokratiska styret har helt rätt fokus. Barnen. Att nu även moderaterna vill hävda detta fokus är av taktiska skäl förståeligt. Risken är att vi kommer att få en mjuktennismatch som pågår fram till valet där barnfamiljernas situation idag hamnar i fokus istället för barnens långsiktiga framtid.

Det moderaterna verkar ha svårast att förstå är att om man minskar resurserna till kommunen så kommer också kommunen att ha svårare att leverera. Detta är vad som idag sker med den moderata finansministerns frysta statsbidrag och den moderatledda regeringens metod att via försämrade socialförsäkringar som hänvisar allt fler till socialbidrag vilka gröper hål i stadens budget. Så här föreslår Moderaterna att vi ska möta kostnadutvecklingen i sitt budgetförslag till kommunfullmäktige:
"Kostnadsutvecklingen måste bromsas successivt de kommande
åren. Vi prioriterar därför effektiviseringar för att skapa
reformutrymme."
Ett annat ord för effektivisering är känt som besparing. Moderaterna föreslår också trots det minskande ekonomiska utrymmet en skattesänkning med 25 öre. Jag försöker få den moderata ekvationen att gå ihop och förstå var alla miljoner ska sparas någonstans. Min enda slutsats blir att det är Göteborgarna som skulle få betala med större utslagning, mer splittring och sämre service. Men de som redan har det bra skulle få ännu mer pengar i plånboken. 

Röda berget om Friskolornas första kris, 
Vi kämpar om många av dagens jobbsökande

Aftonbladet ledare om att Reinfeldts Täby formar Sverige.

fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

6 augusti 2012

Tillgänglighet och mångfald - dags att gå från ord till handling för Socialdemokraterna

Mina bloggande kamrater Peter Högberg och Johan Westerholm skriver idag i Aftonbladet om att det är dags för Socialdemokraterna att rycka upp sig. Vi är halvvägs till supervalåret 2014 och mycket lite händer.
Vi vet att det kommer att bli en kongress som kommer att avgöra väldigt mycket i april 2013 men det kommer att hända saker innan dess där socialdemokraterna tydligt behöver visa att vi har alternativ till alliansregeringen.

Ylva Johansson har på sin blogg under sommaren ställt viktiga frågor och pekat ut möjliga politiska riktningar men inte på det område där hon är ansvarig och några reaktioner från de som på pappret är ansvariga har inte synts, det har åtminstone inte skett i det offentliga.

Förutom viss aktivitet under Almedalsveckan har vi inte sett eller hört i stort sett någonting från våra ledande företrädare. Lena Hallengren skrev förvisso ett utmärkt debattinlägg i GP igår men annars har det varit tunt.

Peter och Johan vänder i artikeln uppmärksamheten mot något som har diskuterats relativt öppet sen valförlusten 2010. Den "brain drain" som drabbat partiet efter förlusten av regeringsställningen 2006. Nu råkar det vara så att hjärnor fortfarande finns men de kanske inte i lika stor utsträckning går att finna på Sveavägen 68. Alltså måste partistyrelsen hitta andra vägar att hitta hjärnor. Jag vet att jag tjatat om detta och det kommer jag att fortsätta med.

Från den av Mona Sahlin tillsatta kriskommissionens rapport så hänger en hel del i luften fortfarande. Istället för ökad mångfald bland de ledande företrädarna ser vi istället om inte ökad enfald så i alla fall ökad likriktning, väldigt många har påfallande lika bakgrund, inte minst inom partiet.
Det är en partiveteranernas skara. De produkter av SSU och långvarigt regeringsinnehav som finns kvar. Likadant ser det ut i våra kommuner, de ledande företrädarna är inte bara arbetskamrater utan ofta även vänner privat och sedan länge.

Den stora aktivitet jag har märkt inför kongressen från vårt parti är den blogg programkommissionen har satt upp där man bjudit in en gäng läsvärda skribenter. Det senaste (sista?) inlägget är daterat 26 juni.
Det finns en organisationsutredning som säkert knåpar på någonstans, senaste offentliga aktiviteten var 14 maj, en skatteutredning som Leif Pagrotsky rattar och antagligen finns det fler små grupper som grejar på sina kammare. Det totala intrycket blir ändå magert och en sak är säkert. De som sitter i dessa grupper är inte utvalda bland personer som inte är kända och respekterade i partiet sedan lång tid, det finns inga wild cards, inga som utifrån sin specifika kompetens har tillfrågats om uppdraget. Den utåtriktade kommunikationen känns också mer som något man ska göra än något man vill göra, det kan förstås hända att jag är överkänslig.

Att öppna dessa strukturer är faktiskt ganska enkelt men det kräver två saker som det var länge sen socialdemokratiska partiledningar präglades av. Det kräver mod och genomtänkta strukturer att släppa ordet fritt och det kräver kraft att se bortom personerna till vad uppdraget kräver. Att gränserna sätts av det vi vill istället för det vi har. De tekniska möjligheterna har aldrig varit större.

Det är sannolikt så att den bild som ofta beskrivs av personer utanför partiet (anybody's place t.ex.) och så flitigt förnekas innanför partiets trånga väggar om ett grått, toppstyrt och segt parti där egenintresset går hand i hand med partiets kommunikation, det är mången rygg som medvetet och omedvetet blir kliad. Jag tror att partiet behöver fler som värnar om socialdemokrati och färre som värnar om SAP och sina kompisar inom partiet.

Moberg på ämnet

fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

5 augusti 2012

Staffans sommartal 4: Den förbannade medelklassen

Nu är det väl revolution på gång sjöng Thomas Öberg i Bob Hund för så där 15 år sen.
Då blev det ingen revolution, möjligen av ett annat slag än det han menade, nämligen en teknisk och social revolution i spåren av bredband i både datorer och mobila enheter.


Jag kan dock se att den tekniska utvecklingen bromsar den sociala på ett bredare plan. Den Brechtska dogmen om först bröd sedan skådespel har ersatts av; gärna socialt medvetande men först lite dataspel och sen lite teve blandat med lite sociala medier och sen är det nog dags att äta lite.

Den ständiga närvaron av förströelse ger en fascinerande och komplex tillvaro för de som vill förändra. Som aktiv i ett politiskt parti känner jag hur hopplöst daterat sättet man driver frågor är, jag har ingen patentlösning på hur vi ska kunna "fräscha till det" men jag inser att det politiska systemets överlevnad hänger på om vi kan lyckas engagera (och lyssna på) andra än de politiska nördarna. Vi behöver politiker som är annat också och partier som också kan engagera sig i annat än det strikt politiska (eftersom allt är politiskt). Professionaliseringen av politiken (trots att 97 % är fritidspolitiker) och samhället i stort skapar litet utrymme för utbyte mellan samhällets olika fält.

Det är också konstigt att de sociala (mot)rörelserna i västvärlden är såpass små och såpass snälla.
I Tyskland och Sverige lägger Merkel och Borg pengar på hög och menar att problemet är internt i Spanien men i den gemensamma europeiska ekonomin är den interna bytesbalansen ett av de största problemen. Medicinen är faktiskt välsmakande, lönehöjningar och sänkt arbetslöshet i Tyskland (och Sverige). Att den internationellt sett dåliga tyska löneutvecklingen inte väcker större vrede är ett minusbetyg till den europeiska fackföreningsrörelsen eftersom det påverkar både tyska och sydeuropeiska arbetare negativt.

Nog har det varit våldsamma demonstrationer i Grekland men någon revolution syns ändå inte till. Spanien bågnar under ett skuldberg samtidigt som arbetslösheten är enorm, speciellt bland unga.
Både Spanien och Grekland har mycket korta historier som demokratier i en modern mening. Att människor i dessa länder istället för att organisera sig i motrörelser resignerar i passivitet är för mig mycket underligt och jag kan inte tänka mig att det är ett givet framtida scenario. Tänk vilken kraft EUs 25 miljoner arbetslösa skulle ha tillsammans, tänk vilket folkligt stöd det finns för en rörelse mot roffarkapitalism och finansvärldshegonomi. Tänk vilka möjligheter det finns via de sociala medierna.

Här någonstans finns dock knuten. Att även om man i anden stöder en mer jämlik värld så riskerar en stark, demokratisk, rörelse för en ny ekonomisk världsordning att göra lånen så jävla mycket dyrare att man hamnar på bar backe. De redan fattiga lämnas åt sitt öde och den fega medelklassen (där jag själv ingår) stannar vid att klicka gilla på Facebook.

Politikernas dilemma idag är att lova flertalet människor att livet kommer att fortsätta som vanligt och bli ännu bättre i framtiden men att det bara blir bättre om det är deras parti får bestämma. Att faktiskt peka på vad som måste göras för att fler ska få arbete är under marknadernas labila styre otänkbart. Kreditvärderingsinstitutens rating är viktigare än folkflertalets väl och ve.

Det anses av politiska strateger att nyckeln till valvinst i Sverige är att vinna medelklassen, främst i storstäderna. Detta gör man med att utlova så lite förändringar som möjligt och utsikter till fortsatt livsstils-shopping, man talar i samma andetag om låga skattenivåer och en fantastisk välfärd.

Det håller inte. Vi måste välja. När jag ställs inför ett val om jag ska ha råd med en 50" om året eller om mina barn ska ha tillräckligt bra undervisning är valet inte svårt för mig. Står valet mellan en resa till Thailand eller en fungerande hemsjukvård för gamla föräldrar är valet enkelt för mig.

Medelklassen i Sverige är en bortskämd grupp som hela tiden förväntar sig att fortsätta vara det. Ingen politiker vill peka på det uppenbara, vi kan inte både sänka skatter och utveckla välfärden om inte arbetslösheten minskar dramatiskt.

För att arbetslösheten ska minska dramatiskt krävs också gigantiska investeringar både inom Sverige och EU, det krävs också en förändrad värdering inom EUs regeringar, en högre värdering av låg arbetslöshet och mindre rädsla för inflation. Det behövs mer produktion och mindre lån. Det finns alltså en uppenbar möjlighet för de som har det riktigt gott att nöja sig med detta och bidra till att vända en negativ europeisk utveckling genom att minska arbetslösheten inom EU. För att göra detta möjligt så måste vi samarbeta mer, inte mindre. Dela mer, inte mindre.

Dröm om det socialdemokratiska parti som går till val med parollen, välj för framtiden - välj socialdemokraterna med ett program som består av långsiktiga lösningar för hela Sveriges befolkning istället för enbart kortsiktiga karameller för medelklassen. Jag menar ändå inte att vi ska höja skatten, med dagens lånebubbla skulle det spräcka alltför många hushålls ekonomi. Däremot behövs en upprensning i avdragsdjungeln både för företag och privatpersoner, det kan behövas en (kanske inkomstrelaterad) fastighetsskatt och troligen ett stopp för fler inkomstskattesänkningar, åtminstone tills arbetslösheten är på en acceptabel nivå igen.

Min väg innebär inga uppoffringar i dagens situation men den innebär att man avstår från en del framtida lyx. Jag är helt säker på att denna väg är den som socialdemokratiska partier i hela Europa måste gå samtidigt som den strömning som kritiserar det internationella storkapitalet kommer att fortsätta att få luft.

Staffans sommartal 3: Den korrekta korrekthetens tidevarv
Staffans sommartal 2: Jävla flax
Staffans sommartal 1: Sverige

Röda berget presenterar dagens läsmåste
Cornucopia? om Peak Olympics
Peter Karlberg om 16-åring inlåst av Säpo

SR
fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

3 augusti 2012

Lööf faller för mediernas mekanik

Jag blir numera sällan förbannad på riktigt när det händer något i den politiska världen. Jag blir mer resignerad och inser att vi har de politiker vi förtjänar.

I förra veckan gjorde DN och därefter de flesta andra medier ett stort nummer av Tillväxtverkets vidlyftiga internrepresentation. Ett typiskt journalistiskt scoop och en mycket lätt fråga att förstå.

Det visade sig att t.om. självaste näringsminister Annie Lööf förstod frågan och därför har hon nu kallat till krismöte med generaldirektörer i åtta statliga myndigheter.
I fokus är den för Sveriges framtid och konkurrenskraft ovärderliga internrepresentationen.

Det här är ett typiskt utslag av av den logik som verkar driva stora delar av regeringen. Om något är tillräckligt viktigt att skriva om i DN(!) så måste det föranleda handling från regeringen.

Om jag varit GD på en statlig myndighet så hade jag tackat Näringsministern för inbjudan och  sett fram emot möjligheten att träffa andra i liknande position och diskutera ledning, organisation, göra omvärldsanalys, hitta samarbeten. Punkten policy för internrepresentation hade hamnat på en annan dagordning.

Det slöseri Annie Lööf ställer till med på skattebetalarnas bekostnad är minst lika klandervärt som den interna representationen på Tillväxtverket, om än på ett annat plan. Det hade varit spännande med en minister som är intresserad av hur myndigheternas verksamhet fungerar och inte försöker tillfredsställa borgerliga ledarskribenter med skenhandlingar.

Högberg om ideologisk blindhet, Göran Johansson om Tillväxtverketgate, Ronny Persson om samma  ämne liksom Paul Ronge

GP, SydSv, Hela Gotland, Dagens PS, SR, SvD, SvD, KvP

fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

1 augusti 2012

Ekvationen som inte går ihop. Eller?

Jag tror att de flesta är överens om att vi i Sverige ska ha en skola i absolut världsklass (som vi hade vid 80-talets början).
Vi kan också vara överens om att lönenivån i kvalificerade yrken brukar vara relativt hög.

Att genomföra ett utbildningsprogram i världsklass borde alltså kräva relativt välbetalda yrkesmänniskor inom utbildningsväsendet. Eller? Det är nämligen här ekvationen skevar ordentligt.
Eftersom skolan, liksom vården, är dominerad av kvinnor är lönerna istället satta utifrån en "kall"-skala. Andra på denna skala är alla möjliga sorters kulturarbetare samt präster. Lönen motsvarar helt enkelt inte utbildningskrav och uppdragets vikt.

Den som utbildar sig till lärare eller sjuksköterska får inte igen den investeringen i tid och eventuella studielån under sin karriär. Att bli barnskötare eller undersköterska ger en högre livslön. Nu finns det förvisso andra värden än pengar här i världen (och det är väl det som ger "kall"-skalan). För att prestera inom sitt yrke är pengar faktiskt ett riktigt dåligt incitament. För att välja en karriär kan jag dock tänka mig att många jämför vilka tusenlappar som kan vänta efter utbildningen.

Hursomhelst så är de låga lärarlönerna ett dubbelt problem. För det första så ger det inte en tillräckligt bred rekryteringsbas till Sveriges viktigaste yrke för det andra så tillåter kommunernas i många fall hårt ansträngda kassor inte några radikala löneökningar för lärare (eller sjuksköterskor osv).
En annan mystifik del av lönebildningen som borde vara väldigt mycket lättare att komma åt är att ju större andel kvinnor det är bland lärarna (läs förskola och grundskola) desto lägre är lönenivåerna. Detta trots att kvaliteten på utbildningen är som allra viktigast i grundskolan och att en bra förskola är en utmärkt bas för vidare inlärning.

Lösningen är ju enkel. SKL måste gå med på en radikal höjning av ingångslönerna för lärare oavsett medlemmarnas protester. Kommunerna måste redan nu värdera förskolelärare lika högt som gymnasielärare.
Kommer vi behöva betala för det? Ja och nej. På kort sikt så är det naturligtvis en satsning som kostar pengar men  på lång sikt är det en satsning som säkrar intäkter. Vad tror du är viktigast?

Sebastians tankar, Åsa Lindestam

SR

fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik